Känner mig som världens nojjigaste mamma.
Igår när jag kom hem lekte Molly med en annan tjej som bort gatan nedanför. Dom ville leka idag också så jag lovade Molly att jag skulle följa henne till M eftersom man måste gå över vägen också. M kom själv i fm och frågade om Molly ville leka och om dom kunde leka hemma hos henne. Efter en otroligt snabb diskution mellan mig och Rickard kom vi fram till att hon skulle få gå själv med M. Sakt och gjort så försvann dom iväg.
5 minuter senare sitter då denna nojjiga mamman och undrar om dom verkligen gick dit dom skulle. Vet inte varför jag tvivlar men känner ändå att jag var tvungen att gå och kolla. Så jag traskade iväg ner till granngatan och när jag närmade mig deras hus hör jag dom. Skönt. Så jag vände och gick hem igen. Vill inte visa Molly att jag följt efter för att kolla. Skäms lite men jag måste veta. Jag liter på henne men måste kolla. Konstiga resunemang. Men samtidigt är hon inte mer än 4 1/2 och kan flyta iväg med tankar och annat. Är ibland rädd för att bli för nojjig men sen samtidigt så känns det som om man inte kan bli det vad gäller barnens säkerhet. Eller? Försöker att inte oroa mig för mycket om allt men det går inte så bra kan jag säga. Kommer man säker göra till man själv lämnar denna jord.
Måste bara visa en premiärtofsad Lilly. Den syns knappt men det är faktiskt en tofs mitt på huvudet:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar