2015/02/22

Ibland går det snett

Jomen så att jag har fortfarande min rygg som bråkar med mig.

Eftersom bäckenet är roterat gör det att jag är lite sned eftersom jag blir lite kortare på höger sida. Detta fenom upptäckte den lilla telningen när vi gick in i duschen för en stund sedan.

Jo mamma nu ser jag det. Det är ju där man kan köra in handen sa hon och pekade på den fina valken som nu bildats på min rygg på grund av min snedhet. Den har liksom vuxit fram nu senaste veckan men jag har försökt att ignorera den. Jag är inte sned, jag är inte sned, jag är så jäkla sned.

Ja tack för den fina beskrivning typ. Det värmer verkligen. Not. Den där brutalt ärligheten är det snart dags att diskutera hur man lindar in i lite mer nertonade uttalade.

Ja sedan var det ett väldigt fnissande på henne när jag stod där och kastade lasso med trosorna för att få dem på mig. Tur hon kan vara lättroad.

2015/02/19

Några nyanser av grå

Tant, 40 minus, vardaglig lite grå och vanlig som smälter in i omgivningen utan att sticka ut.

Då förväntas man tydligen vara sådan också. Jag råkade idag använda ordet "fittigt" och det gav stora ögon hos omgivningen. Det var helt oväntat att sådana ord kom min mun. Det är nästan som om man väntas vara frigid eller något för att man är grå och trist. Men oj vad det kan inte bli mer fel än så för tar man motsatsen till frigid skulle det mycket väl kunna stavas frugans namn.

Likaså verkas det förväntas att man ska lyssna på mesmusik. Att meddela att man gillar lite hårdare musik får vissa att lyfta på ögonbrynen. Måste man bära nitar, tatueringar och skinnpaj för att vara rockbrud? Alltså jag tycker ju inte det men jag verkar vara lite jävig i detta.

Det är faktiskt lite trist att man blir satt i ett supertrist fack bara för att man råkar vara grå. Jag vill faktiskt inte vara grå men den delen är inte så mycket att göra åt. Men jag är jag och tydligen förvånar jag folk över att jag inte är jag som andra tror. Grå, trist och vardaglig. Så typiskt.

2015/02/12

Förödmjukad

Jag känner mig totalt förödmjukad.

Jag har då grymt ont i ryggen nu och dessa två senaste dagarna har varit riktigt blä. Idag var så illa att jag varit iväg hos massör. Bäckenet helt jäkla snett vilket lett till att höger sida var kortare. Uttryckt, utdragen och tejpad och det kändes lite bättre.

Beordrad rörelse så jag fick snällt köra hem, igen, och ut och traska. Kändes rätt hyfsat. Det gör det inte nu kan jag säga. Det är som om någon kör glödheta knivar i ryggen på mig emellanåt. Kör dem i ryggen och vrider om, om och om igen.

Så pass mycket att jag vid tre tillfällen fulbölat för att det gör så ont. Hulkande med snoret rinnande. Och som om inte det är förödmjukande nog så har kära maken fått hjälpa mig med byxor och strumpor när jag skulle ut. Hjälplös och bölande, finns inget värre.

Jag vill till jobbet imorgon men just nu hade jag nog inte ens kommit in i bilen. Jag blir så trött på sådant här. Nu ska jag väl snart försöka resa mig igen, troligtvis mer bölandes, och försöker ta mig ner i källaren utan att tumla ner för trappen och duscha. TENS:en är på laddning så jag får väl koppla upp mig sedan. Troligtvis mer bölandes. Sedan har jag fasen bölat vad jag ska på väldigt länge.

Så ja, jag känner mig förödmjukad.

2015/02/10

Att fånga en åhörares intresse

Vissa samtal leder någonstans och andra gör det inte om man säger så.

Den lilla telningen sitter med sin platta och har faderns hörlurar på sig. Hon är inne i historien som utspelas på skärmen.  Jag petar på henne och hon vänder snabbt upp blicken mot mig innan hon vände blicken mot plattan igen.

Jag petade på henne igen och var nu snabb med att fråga vad hon tittade på.

Extrema ögonblick svarade hon. Vad handlar det om då frågade jag henne. Om olika ögonblick svarede hon mig. Vilket ögonblick då fortsatte jag nyfiket fråga för att få svar. Om extrema svarade hon. Men vad är det för händelser då försökte jag istället. Jo sådana där olika händelser som man kan kalla extrema och som är ögonblick.

Det kan hända att jag gav upp där. Det här samtalet var ett sådant som inte leder någonstans. I alla fall inte om man är en nyfiken mamma som tydligen inte förstår ett skvatt om vad extrema ögonblick innebär.

Den lilla telningen är åtet försjunken i plattan i nästa avsnitt av extrema ögonblick.

2015/02/04

"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

2015/02/03

Mutter, mutter kan det hända att jag lät

Jag är sur. Fast kanske inte sur utan snarare besviken. Fast det är väl mer blaha tyck-synd-om-mig.

Ont i ryggen. Så pass att jag är hemma. Jag gillar verkligen inte att behöva vara hemma. Det känns alltid som om jag skubbar när jag är hemma. Det spelar liksom ingen roll vad jag är hemma för för känslan har alltid varit att andra alltid tror att man myglar. Varför det är så vet jag inte för jag är ingen som är hemma mycket, kanske en-två gånger om året. Jag är ingen som "söker" sjukdomar för att få vara hemma.

Känslan blev liksom inte bättre när jag satt på bastun på förmiddagen, denna tisdag. Värme för att kurera min stackars rygg. Så efter 1,5 timme i denna underbara värme kände jag ingen skillnad. Mutter, mutter kan det hända att jag då lät.

Så då var det dags för nästa behandling. Med ett moln omkring mig nu skulle man kunna tro att man har hamnat i något omklädningsrum för fotbollsspelare med dingdong mellan benen. Nu är det säkert så att det luktar likadant hos de utan dingdong men i ett sådant omklädningsrum har jag aldrig varit. Fråga inte.

Hade det nu varit så att jag varit tight i kroppen som de hade det kanske varit legitimt att odöra på detta vis. Nu är man då lite lätt fluffig, utan dingdong mellan benen förutom den man får låna titt som tätt förstås men ingen permanent.

Dessutom har jag nu också stoppat i mig några tabletter också. Jag tillhör den där envisa skaran, om det inte gäller huvudvärk då, som går in i det längsta innan jag stoppar i mig. Ja trots att jag då är duktig att meddela andra vikten av smärtlindring vid muskelsmärta. Smärtlindra för att få musklen att slappna av eftersom det annars hamnar i en ond cirkel där man spänner sig för att det gör ont. Se vad klok jag är. Så klok och ändå är det så svårt att efterleva själv.

Nu känns det minsann lite bättre. Det får mig att bli på lite bättre humör. Det finns hopp om att jag kommer att fixa jobba imorgon. Dock med en odör av omklädningsrum omkring mig.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails