Otäcka väsanden, viskanden och bankanden

Ibland förändras folk utan att man vill det.

De otäcka ljuden som hörs från tv-rummet när man gått och lagt sig. Väsanden, viskande och bankande som kommer och går i vågor. Ett avlägset sorl som man bara vill få tyst på.

Så ligger man där och försöker ignorera allt som händer där ute. Om jag inte låtsas om det så finns det inte. Man önskar så att det var sant men väsandet, viskande och bankandet fortsätter.

Det är fasen inte lätt att råka vara en fotbollssupporterfru. När fotbollssupportern hamnar framför tv med röda spelare som knatar rundor då funderar man på om man ska uppsöka någon Exorcist. För det låter verkligen som om något behöver drivas ut. Soff-tränare låter lite när den försöker att inte låta.

Men så slutar matchen och allt återgår till normalt. I alla fall om man är en klok fotbollssupporterfru och inte påpekar hur det ibland inte går så bra. Men ibland är det liksom bara ett måste. "Ja du kära make, det gick ju inte så bra för dina röda igår".

Trots allt så är det ju bara ett spel. Ja, det är ord han verkligen älskar.

Ridå igen

Kära maken satt och funderade.

När du är iväg och tränar ska jag passa på att träna här hemma också sa han.

Den lilla telningen, som har en förmåga att få öron som små trattar emellanåt, satt i rummet bredvid och frågade vad han skulle träna.

Han ska träna på att ligga på soffan svarade jag henne.

Ett fnittrade hördes från rummet bredvid. Men mamma då, det behöver han inte träna på för det är han redan duktig på. Till och med jätteduktig på det.

Boom.  Ridå för kära maken.

Blad 21

Men annars är jag normal

Hur man normalt, definition valfri på ordet normalt, tar sig in i ett rum man normalt inte brukar vara i. Det kan hända att det är ett rum i en källare, naturligtvis inredd sådan, som man inte brukar vara i men ändå kan gå in och ur några gånger om dagen om det vill sig illa.

För så fort man öppnar dörren händer det. Avsökarblicken startar.

Dörrkarm, uppe, nere, runtom. Steg in. Vänster hörn, höger hörn. Tak, tak. Lister, lister. Golvsvepning med blicken.

Säkert att fortsätta in för att öppna nästa dörr. Samma avsökning görs innan man säkert kan gå in.

Problemet är bara att man inte gjort avsökningen bakom sig så när man vänder sig hoppas man på det bästa.

Ibland är inte turen men en. Ibland, ja eller någon enstaka gång, så sitter den där. Den sitter där och stoppar den enda utgången som finns. Sitter där och stirrar på en med en blick som smider planer hur den ska göra slut på mig.

Tankarna flyger i rasande fart i huvudet hur det stora problemet ska lösas. Det brukar sluta i ett panikartat skrik.

Skriket skrämmer inte odjuret som bara har en tanke. Jodå, jag vet nog att det är så. Världsdomination.

Ja, tillslut kommer kära maken till undsättning och räddar mig när han drar fram snabeldraken och som ett under försvinner odjuret in, naturligtvis skrikandes att den nog ska hämnas och skicka andra till oss. Det stämmer ju när jag nästa gång står öga mot öga med en Mr Spidder. Jäkla otäckingar som tror att de får vara var de vill.

Men annars är jag normal

Blad 14

Inför min våta blick

Jag puffade upp kuddarna och sjönk ner i soffan. Med längtansfulla blick följde jag hans minsta rörelse. Musklerna på hans bara, svettiga bringa spelade för varje rörelser han gjorde.

Jag suckade en längtansfull suck. Med ens insåg jag att jag nog börjar bli tantsjuk. Så tanksjuk att det gör gott i hela mig att få titta på 25 årigt lammkött. Inte för att jag inte har gott kött hemma för det har jag. Men att få vila ögonen på denna unga muskulös lilla godbit är liksom precis vad en tantsjuk tant kan behöva ibland.

Att han sedan självmant går rundor med bar bringa och visar upp sig med diverse övningar för att få en att tappa andan ännu mer gör inte saken bättre. Man bara är där och hoppas att han gör någon extra övning. Snälla, bara en till viskar man nästan. Allt inför en våt blick, min våta blick.

Jag har mött honom nästan varje kväll under ett tag nu, med kära makens tillåtelse förstås, och varje kväll utstöter jag suckar av vällust.

Men visst är det tillåtet att vara lite tantsjuk. För det är inte mycket som slår detta lammkött. Arrow is da shit.

Blad 13

Kodak-moment

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller det blir kanske som det blir för att man inte tänket.

Kära maken fyllde på burken med Oboy. Den lilla telningen tittade ner i den med förvånad blick.

Men skopan då sa hon. Var är de? Kära makens min är ett sådant där Kodak-moment när han för en bråkdel av en sekund fick en sådan där tom blick innan det slog honom.

För att även den yngre generationen, om det nu finns några sådan som mot förmodan hänger här hos mig, så är det så att förr i tiden så fanns inte sådana där kameror som man kunde ta 200 bilder i minuten för att sedan välja det bästa. Då fanns kameror med en filmrulle, som tillverkades av bland annat Kodak, som man stoppade in i kameran och då hade man 24 eller 32 bildet att ta. De var värdefulla och man fick välja tillfällen med omsorg innan man tryckte ner knappen. Man valde helt enkelt sitt moment. De där momentet som man verkligen vill förverkla. Sedan fick man ta ut rullen när den var slut och skicka iväg den för att sedan få tillbaka sina bilder i fysisk form. Nu visade det sig att alla Kodak-moment inte alltid var sådär wow när man fått med halva huvud, små pluttar borta i fjärran som man inte kunde urskilja om de var människor eller bara myror eller konstiga orber som var helt oförklarliga. Det var det man fick. Jag lovar att att det verkligen fungerade så då, back in the good old days.

Detta var ett sådant när det liksom sjönk in att den där skopan troligtvis låg i botten på den nu påfyllda burken med brunt, puderfint pulver. Längst ner under allt alltså. Efter lite grävande hittades den dock och ordningen var återställd.

Sådant skulle man ju aldrig lyckas med själv och absoluta aldrig gjort heller (harkel, harkel). Och om, jag säger om nu, så är jag glad ingen kunde se det Kodak-momentet.

Blad 10

Up yours

Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.

Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.

Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.

Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.

Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.

Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.

Blad 9

Zombie-apokalyps?

Måndag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Det enda som hördes var skrapan som frenetiskt arbetade sig genom isen på bilrutorna. Jag körde iväg och kände mig som den ensammaste människan i värden.

Zombie-apokalyptisk känsla när jag mötte en bil på hela vägen. En ensam bil lika vilse som jag, letandes efter andra. Lite otäck känsla.

Onsdag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. I alla fall en liten stund. Sedan var kära maken vaken men han var en klok kär make så han höll sig, tyst, i bakgrunden. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Skrapan arbetade frenetiskt bort isen på rutorna. I fjärran hördes ett tåg och några hus bort startade någon en bil. Jag körde iväg och kände att nu är allt som vanligt igen. Någon smart person hade nu hittat botemedlet mot Zombie-apokalypsen och jag var inte längre ensammast i världen.

För hur skönt det än är med helger och ledigheter så är det fasen ganska skönt när allt blir som vanligt. Att få rutin på vardagen. Att barnen lägger sig i tid. Att middagar planeras.

I alla fall en vecka eller så innan man inser att det är för jäkla skönt med lite helger och ledigheter och slippa alla rutiner.

Blad 7

Har lärt mig att blunda för det

Alltså jag kan faktiskt bli lite provocerad av detta med bäst föredatum.

Framförallt när vissa faktiskt verkar tro att det per automatik faktiskt är otjänligt efter det utsatta datumet. Jag erkänner, jag var sådan innan och kunde inte tänka mig att använda mjölk som var en dag gammal. Det kunde periodvis innebära att jag slängde massor med mat för att jag enbart gick på det förrädiska datumet.

Det är ju faktiskt så att produkter inte skrumpnar ihop och möglar eller surnar bara för att datumet säger så. Jag har faktiskt lärt mig att blunda för datumet och använda kära makens lukt- och smaksinne. För även om jag inte tycker att det luktar litar jag inte riktigt på det utan kör ner hans snok i det också för att få det godkänt. Smaka har jag lite svårare för så det är han som får offra sig.

Men jag använder utgångna produkter. En dag ellet två brukar jag inte ens reagera över längre men är det längre så luktas det på. Håll i er men jag har till och med använt veckogamla mejeriprodukter till matlagning. Hälla mjölk i kaffet är också ett bra test, man ska dock ha mer i kannan ifall det går åt skogen, eftersom det komner att märkas om mjölken är gammal. We have a flowter.

Det jag faktiskt har svårt för är när saker varit öppna ett tag. Där har vi min akilleshäl. Jag kan inte äta till exempel påläggsskinka som legat öppen några dagar. Det går helt enkelt inte. Tycker det både luktar och är superslemmigt då. Men kött överhuvudtaget är lite äckligt. Tycker allt kött luktar illa medan kära maken varje gång jag kör fram ett paket med kött till honom för godkännande påpekar att jag kommer att känna om det är gammalt.

Så jag tycker faktiskt att vi alla lite till mans faktiskt ska tänka lite på vad vi slänger i matväg. Det är inte ok att hälla ut en mjölk för att datumet säger det. Vi måste tänka lite på det slöseri vi håller på med i vårt välfärdssamhälle. Alltså slit och släng är inte ok bara för att vi kan.

Då lukta, smaka och tänk lite mer så kommer vi kanske minska matsvinnet lite.

Blad 4

Skamligt förslag

Jag börjar tröttna sa han. Jag stirrade på honom med en iskall blick. Allvarligt frågade jag honom. Han nickade men såg inte på någotvis ut som om han hade några skuldkänslor.

Jag tycker det är dags nu sa han. Dags att våga ta steget och prova annat. Jag fortsatte stirra på honom och nu hade min mun, i ren förvåning över detta plötsliga, antagit en lite halvöppen form med hakan lätt hängandes mot bröstet.

Menar du verkligen allvar frågade jag honom igen med skeptisk röst. Han nickade bestämt.

Jag började fundera på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi slänga bort allt vi hade bara för att vi tagit det förgivet? Skulle jag hålla fast vi att det var bra som det var eller jag skulle våga ta språnget? Jag kan fortfrande inte bestämma mig om det är värt att kämpa för eller om jag bara ska ge upp. Är det dags att gå vidare?

Den obligatoriska tacofredagen är i fara. Kära maken föreslog att den skulle skrotas. Jag tror det krävs lite mer övertalning för att han ska få genom detta skamliga förslag. Verkligen mycket mer övertalning och kanske en och en annan massage.

Blad 2

Swing, partytime liksom

Kära maken hade jeansen med den trasiga dragkedjan i påsen när han gick fram till kassan.

Han berättade att han varit inne och fått ny dragkedja för två månader sedan och nu var den sönder igen. Han fick då välja ett par nya jeans istället. Han, ok jag då, hittade ett par snygga som satt fint på hans rumpa. Viking detalj det där.

Så stod han där i kassan och fick påsen med de nya jeansen och tackar genom att utbrista:

"Excellent service det här"

Jag väntade mig nästan att han skulle få en blond kalufs och börja gå runt och säga swing med en juckande rörelse samtidigt som någon sjungit foxy i bakgrunden. Partytime liksom. Men det blev som tur var inte så.

Ibland funderar man på om man inte skulle kunna välja normal ord. Vad det är som gör att man under en bråkdel av en sekund väljer till exempel excellent istället för det enkla bra eller kanske till och med jättebra. Visst det låter lite ner sofistikerat med excellent men för en 70-talist som var ung i början av 90-talet är det bara så Garth-igt. Swing...

Årets mysigaste stund?

Årets mysigaste stund är nu över.

Fadern gick ner i källaren och hämtade upp den gröna tingesten. Han satt försiktigt ihop de två delarna och framför oss stod nu granen.

Telningarna började dra ut de slokande grenarna. Med suckar drog de ut några innan de tyckte att det såg bra ut. Granen hade ingen typisk granlik form alls ännu om det nu inte skulle vara så att föräldrarna var väldigt innovativa och hänga den upp och ner från taket och det var de inte.

Fadern gav sig på den för att ge den form och modern gav sig snabbt iväg, för den mysiga stund ville hon ju inte missa typ, för att inhandla de attiraljer som de nu upptäckte att de fattades.

När hon kom tillbaka hade fadern satt upp ljusen som hon annars med mutter och icke så juliga och välsignade ord brukade få göra. Nu behövde hon bara rätta de ljus som prydde halva granen. Även i år var sladdarna mellan ljusen förkorta vilket naturligtvis ledde till lite mutter och förbanande över hur de tänkt när de gjorde den.

Sedan gav sig telningar, med lätta suckar från den stora som mycket hellre hade spenderat sin viktiga tid med plattan och någon Skillet-låt än denna mysiga stund, på att hänga kulor.

"Inte där, häng där, men åh inte så, du har hängt fler hjärtan, det räcker nu, nej jag vill att det ska vara mer, nej det räcker nu, jag vill att det ska vara mer, MAMMA."

Ja sedan fick de ett varsitt packet kastglitter och jag tror minsann att den ena fick 2 gram mer. Och med kastglittret kommer snart kattskrället med längtansfulla ögon att se till att nederdelen på granen är kastglitterfri eftersom hon kommer att mumsa i sig det med glädje för att sedan lägga pimpade, glittriga spyor lite överallt.

Så ja, årets mysigaste stund är nu över. Hur fasen ska vi kunna överglänsa denna mysighet? 

Jag har tyvärr inte öga för sådant

Jag ska bli sambo. Det ska bli riktigt spännande efter att varit ensam sedan i somras.

I början av året någon gång kommer jag att ta mitt pick och pack och få sällskap av tre andra. Jag ska helt enkelt få ett nytt kontor som jag ska dela med några andra av det manliga könet. Och eftersom jag är kvinna fick jag äran att välja färg på väggarna och fixa gardiner.

Jag harklade mig lite vid detta påståendet och deklarerade bestämt att några gardiner kommer jag inte att fixa.

Jag har tyvärr inte öga för sådant. Kära maken är så imponerad av grannen och alla hennes otroligt läckra projekt som faller henne helt naturligt. Det gör det inte för mig. När vi renoverade hallen ville han gärna att jag skulle fixa en fotovägg inspirerad av grannens läckra vägg där foto i olika storlekar med olika ramar liksom smälter ihop till en enhet. Här hänger det några foto på jämna avstånd och inte ser det läckert ut utan bara som några foto som bara hänger där.

Det finns liksom inget pyssligt eller heminrednigt i mig. Tyvärr får jag säg. Jag kan liksom inte ens sätta ut några ljusstakar och få det att se mysigt ut. Det se bara vanligt och trist ut.

Så vill de ha alla de där typiskt kvinnliga sidorna så har de dragit en ordentlig nitlott. Jag bryr mig inte ett dugg om där är gardiner eller inte. Jag är ju till och med så okvinnlig att jag inte ens sköter maktjänsten här hemma. Kära maken är den som för det mesta både tvättar och städar. Han har hand om hämtningar och lämningar av barnen Jag kan dessutom säga att jag älskar sex och det verkar nog vara det okvinnligaste av okvinnligast.

Men, men det ska i alla fall bli riktigt trevligt att bli sambo även om någon annan får ta hand om gardinandet.      

Omättliga och ständigt hungrande efter varandra

Några toner som strömmade ur högtalaren. Toner som jag så många gånger hört men som idag tog tag i mig.

Som i ett trollslag hade de transporterat mig 23 år tillbaka i tiden. Välbekant dofter och känslor strömmade över mig.

Lukten av välbekant duschtvål blandades med doften av cigarettrök. Känslan av halvfuktig rulltobak mot mina fingertoppar. Känslan av den gammal, sticksig 70-talssoffa mot mina ständigt nakna lår. Känslan av nyförälskelsen som likt en orkan drog genom min kropp som aldrig kunde få nog av honom. Omättliga och ständigt hungrande efter varandra. 

Du underbara ungdom som hade sin charm. 

De där tripperna är så underbart att få. Ibland är det en doft, ibland en känsla och idag var det en låt. Den underbara nostalgitrippen.

För sådan är någon

Ibland kan det helt enkelt bli fel. Det kan bli väldigt, väldigt fel. I alla fall om det är så att man inte stannar upp några sekunder för att verkligen se vad man håller på med.

Om man säger att någon skulle få för sig att skriva ett meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll i som är ämnat för en viss person så är det väldigt, väldigt viktigt att det hamnar hos denne också.

För låt säga att någon är på väg att skicka detta meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll till någon som absolut inte är ämnad att läsa det som dessutom skulle råka vara avkomma till någon och en viss person. 

Det hade varit risk för men för livet för avkomman då det faktiskt är så enligt avkommor att någon, alla någon, och en viss person, alla viss personer, enbart skulle få för sig att göra sådant som stod i meddelandet vid avling av avkomnor om ens då.

Men som tur var såg någon det stundade misstaget i tid, innan fingret hamnade på sänd, och situationen var räddad och en viss person fick det istället. Ja även avkomman räddades från men. Ja någon också, i alla fall från den där jobbga förklaringsbiten.

Någon kommer fortfarande ihåg när denne i sina barndoms glada dagar tittade på Sköna söndag eller var det kanske i smyg på Fräcka Fredag och krävde förkkaring från sin egen avlare att förklara vad oralsex var. Vad någon kommer ihåg så fick denne ingen förklaring på detta men någon minns att avlaren började skärs salladen i ett rasende tempo. Någon förstår plötsligt avlaren mycket bättre nu, hur sådana där frågor liksom överrumplar.

Någon minns också hur denne faktiskt lyckades, eller snarare misslyckades, att skicka ett sådant där meddelande med väldigt, väldigt vuxet innehåll till sin andra avlare. Någon kan tänka sig att det var en väldigt, väldigt jobbig situation men insåg att någon faktiskt var tillräckligt gammal för att skicka sådan meddelande även om det var ämnad till en viss person.

Någon har i alla fall lärt sig något idag. Att alltid kontrollera vem pilen står på. För meddelande som är ämnade till en viss person är just ämnade enbart för denne. Helt klart är någon klokare nu, mycket klokare. I alla fall till nästa meddelande skyndsamt ska skickas iväg. För sådan är någon.

Får familjen plutt fason på plutteriet?

Då var det dags att vara lite experimentell. Visst låter det spännande?

Att experimentera är ofta spännande. Men i detta läget vet jag inte om det kommer att bli så spännande som det låter.

Sköljmedel, detta mjukgörande medel som är fullproppad med härliga kemikalier. Kemikalier som vi sedan har inpå våra kroppar och som gnider sig in, dag efter dag.

Jag har under en tid funderat på detta. Främst eftersom både jag och tjejerna har väldigt känslig hy och får pluttar hur enkelt som helst. Den lilla telningen har dessutom eksem på benet som inte vill ge med sig. Så nu är det dags.

Jag släppte bomben igår, kanske ingen bomb då eftersom det mer var ett förslag men experiment och bomb hör ihop i många fall. Det blev inga hejarop från min kära make precis. Det blev till och med kalla handen.

Det går faktiskt inte att ta på sig ett par jeans som inte har blivit tvättade med sköljmedel sa han. Jag hoppas inte han har rätt för då får jag kanske ställa klockan tidigare för att lyckas åma mig i mina byxor. För våra, mina och tjejernas,  kläder är nu tvättade utan sköljmedel.

Det är helt klart värt ett försök för att se om familjen plutt kan få ordning på plutteriet. Det är helt klart värt ett försök.

Det är detta jag måste tänka på under första tiden innan man har vant sig vid icke, supermjuka kläder. Så nu håller vi alla tummarna för att det hjälper.

Gammal, kränkt och räddad

Man, si sådär normalstor sådan, hund, si sådär normalstor medel a' 40 kg.

Hund tillhör den äldre sorten. Den riktigt gamla sorten som inte är så lätt på tassen längre.

Mannen tillhör dock inte den äldre sorten. Fast de är kanske beroende lite på vem som tillfrågas. Mannen tillhör det där mellanlägget, lite lagom helt enkelt.

Mannen släppte ut hunden som snällt tassade bak för att uträtta sina behov. Mannen gick efter med sitt pannlampa a'la pussylight i pannan. Och det var då det hände.

Hunden tassade lojt upp för den lilla smala trappan, på sina gamla stolpiga hundben, till altanen. Mannen som för sin inre syn kunde se hur hunden tog sig rumlandes ner för trappan gjorde det enda han kunde för att rädda situationen.

Med ett stadigt, starkt tag lyfte han upp hunden. Hunden muttrade lite, bara sådär som en gammal lättkränkt hund kan göra, och efter två steg ner började han även att sprattla lite. 

Mannen höll honom i sitt stadiga grepp, för skulle han tappa honom nu hade liksom hela räddningsaktionen varit förgäves. Hunden sprattlade mer och visade sitt missnöje tydligt. När mannen kände gräset,  ja kanske inte bokstavlig men fast mark i alla fall, så satt han ner den sprattlade, kränkta hunden på marken. Gammal och lätt dement tassade hunden iväg och hade troligtvis redan lagt händelsen bakom sig.

Det hade dock inte mannen som snällt berättade det för sin kvinna när han kom in. Kvinnan, som hade en otrolig förmåga att visualiserar saker både på gott och ont, såg hela scenariot för sitt inre. Och eftersom kvinnan såg allt var det lika bra att visa alla andra vad som hände också.

Som vanligt har mannen och kvinnan inget men kära maken och frugan att göra. Yeah right. 

Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt

Tänk vad mycket som förändras under årens gång men som ändå är sig likt.

En gång i tiden fanns det en man men rödlätt skägg och mörkt hår på sin bringa som och en kvinna med släta händer och tuttarna i rätt höjd.

Men tiden går och vi förändras sakta med den. Håret grånar, rynkor börjar framträda och gravitationen gör sitt med kroppsdelar. Vi följer med, ibland lite motvilligt, och växer in i våra roller. Nyförälskslse som övergår och blir förälskelse. Kärlek som växer sig starkare och tryggare.

Under vägens gång fanns en och en annan prövning som vi tagit oss genom och som gjort oss starkare. Att gråta tillsammans och trösta varandra men framförallt att ha roligt tillsammans och få skratta tillsammans stärker våra band som håller oss samman.

Efter 24 år känner jag fortfarande pirret av längtan efter fjäderlätta fingrar på ryggen eller en klapp på rumpan när jag inte är i närheten av honom. Jag blir fortfarande lika varm när jag ser honom och längtar alltid lika mycket efter hans beröringar. Han, min klippa, stöttepelare, älskade, älskare och bästa vän.

Vad skulle jag gjort utan dig, min kära älskade make.

Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig?

Vet ni hur hårt ett hjärta kan slå? Jag kan meddela att det kan slå i en takt som känns helt omöjlig att ett hjärta ska klara av.

Förra helgen hade vi den eminenta möjligheten att tälta då vi var iväg på Äskebergafestivalen. Det här med att tälta har jag nog inte gjort sedan jag var 12 år eller något liknande och blev upphånglad av en av bröderna. Vi hade någon konstig dragning till varandra för vi var aldrig tillsammans, som att fråga chansen ni vet, utan vi bara var hk, hångelkompisar. Skulle vi vänner ha en mysig kväll, eller bara en helt vanlig kväll fungerade också, så nog fasen hamnade vi där i en hångelorgie, han och jag. Vid de många tillfällena slog förstås hjärtat lite extra. Lite extra av mysigheten.

Men av mysighet var det inte förra helgen. Nerkrupen i en sovsäck, som kära maken envist menade skulle klara –15 grader, höll jag på att frysa ihjäl vid ca 5 plusgrader. Troligtvis hade jag frusit ihjäl om det gått ner till minusgrader, helt allvarligt. För där låg jag med underställ vantar och en filt och skakade så mycket att bara skakningarna borde alstrat så pass mycket energi att jag skulle blivit varm. Men nopp ingen värme kom.

Så när jag låg där och det började ljusna ute och jag fortfarande inte hade somnat så var det liksom dags att uppsöka huset. Så jag pinnade bort till utedasset, och jag var mycket nöjd över att jag faktiskt klarade av att uppsöka det både kvällen innan och nu på morgonen, och det är tur att det är stor plats att sitta på för annars hade jag skakat utanför. För jag där satt jag och frös så jag hoppade.

Sedan gick jag tillbaka mot tältet och det var då det hände.

I ögonvrån såg jag en skugga. Ett litet lätt frustande hördes och jag vände på huvudet. Halvblind, med glasögon som snyggt låg kvar i den lilla fina fickan i tältet, såg jag ett stort jäkla vildsvin. Den stod där i gläntan och den frustade.

Mina ben började trumma framåt och hjärtat var bokstavligt i halsgropen på mig. Jag slängde mig in i tältet med ett panikslaget pipande när jag med fumliga fingrar drog igen tältet.

Kära maken tittade på mig med förskräckt min. Vildsvin, vildsvin var vad jag lyckades få ur mig.

Jag ålade mig ner i sovsäcken, som om den skulle vara något vadderat skydd mot en vildsvinsattack. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade ner sig när jag låg och lyssnade efter den ankommande attacken. Inget hände.

Jag hade dock fått upp värmen så pass mycket nu att jag lyckade somna i två timmar innan jag vaknade av en fnissande kär maken. Fnissande övergick i raketfart till ett hulkande skrattande.

“Vildsvin gumman. Allvarligt. Där står en grävskopa”

Han hävdar bestämt att det måste varit grävskopan jag såg. Jag vet att jag så det där jag såg bredvid grävskopan. Och det lät. Och vad jag vet så låter inte grävskopor om det då inte sitter på en maskin och gräver i backen. Då hade jag gått med på att den låter. Denna skopa låg i sin ensamhet och någon maskin fanns inte att skåda i närheten.

Jag började naturligtvis tvivla på mig själv. Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig? Jag hade ju faktiskt under nattens frysattacker både hört vargar, funderat på att ställa ut chipspåsen så inte björnarna hittade dit och inväntat spindelinvasion. Men den där grävskopan såg jag vid sidan om faktiskt. Så det så.

Men det där med tältade är inte riktigt min grej. Jag får säkert ge det en chans till, minst, eftersom tjejerna vill ut och tälta. Men jag tänker då inte göra det när det är 5 grader varmt ute. Om jag inte får dra med duntäcke samt hela arsenalen med filtar vi har hemma. Då kanske.

Men festivalen var helt otroligt rolig. Ser fram emot nästa års upplaga. Och då får jag kanske ta spikklubban med mig för säkerhetskull liksom.

Let´s rock the world

Vissa dagar är bara lite bättre än andra. Det kan hända att det kan kännas lite diskriminerande men så är det faktiskt.

För att nämna någon dag så kan jag ta fredag. Fredag faller mig väldigt bra i smak. Fredagen rockar fett för att tala klarspråk. Det är liksom början på helgen. Det är den kulinariska dagen då det obligatoriskt serveras taco. Det är då man kan komma hem och njuta av förväntningarna över lediga dagar.

Sedan finns det fredagar och så finns det fredagar med stora bokstäver (skriver förstås inte men stora bokstäver, det ser så skrikigt ut, utan jag ville liksom bara påpeka det så ni kan tänka er det).

Idag är en sådan fredag med stora bokstäver. Inte enbart för att det är tacomys och alla de där andra fredagsgrejerna. Nej idag är det något sådant stort som den Internationella orgasmdagen. På en fredag. Världen kommer att gunga ikväll.

Helt klart att det är en dag värd att firas. Detta kroppens eget elixir som släpper lös endorfiner som man kan surfa på under lång tid. Kroppen mår bra och själen mår bra. Världen försvinner för ett ögonblick och varenda stressfiber som har knutit sig i kroppen raderas ut. Så ja, det är helt en dag värd att fira.

Så det är nu det är dags att leta i era gömmor. Leta upp Sven, Rune, Johnny Depp eller vad ni nu döpt era saker som ligger gömda på något mörkt ställe. Leta upp era fjärilar, delfiner och rabbitar. Köp slut på batterierna på affären. För det är helt klart en dag värd att firas.

Har du turen att ha en partner så utnyttjar du ju självklart det. Fyra händer är så mycket bättre än två.

Låt inte bara dagen gå dig förbi. Passa på att njut av den, det står faktiskt så i kalendern (kanske inte riktigt men det borde göra det, den är ju faktiskt internationell) och temadagar är till för att ta till vara på. I alla fall de man gillar. Och vem kan inte gilla en sådan här dag. Så det är helt klart en dag värd att firas.

Let´s rock the world eller något liknande.

Sadomasochister, för egen njutning

Det finns vissa som verkligen är födda till sadomasochister.

I ett sovrum finn det två kroppar. Två kroppar som ligger halvnakna med täcket lojt nere vid fötterna. Kropparna ligger i en stor säng där det finns mycket plats som inte de två halvnakna kropparna tar upp. Sängen står i ett stort rum där inga halvnakna kroppar befinner sig. Rummet har fyra väggar och lite möbler längs med. Kronan på verket är ett vitt tak.

Så vad borde oddsen vara på att de där förbannade flugorna alltid landar på de halvnakna kropparna. Platsen som finns där det inte finns halvnakna kroppar på i rummet är ganska stort men lik förbannat är det de halvnakna kropparna de hittar.

De hittar dem, landar och blir med morrande läten och viftande händer bortviftade. De katapultera sig iväg för att sedan två sekunder senare landa någon annanstans på de halvnakna kropparna. Om och om och om och om och om igen och igen och igen och igen.

Varför, varför? Landa på väggen, möblerna eller i taket men ge fasen i oss. Det finns hur mycket ytan som helst att kunna sitta i lugn och ro och bara se ful ut men nej då. Vi plågar de halvnakna kropparna som ligger där och redan vrider sig i värmen och har svårt att sova. De ger vi oss på och håller dem vakan av mer än en anledning. Bara för att vi kan liksom.

Sadomasochister är vad flugor föds till. För egen njutning få plåga andra.