Är du känd får du ta det?

Jag läste idag en sak på nätet som gjorde mig så illa berörd. Många gånger kan jag läsa dumheter men bläddrar liksom vidare men detta berörde mig så djup och jag fick en klump i magen.

Några kommentarer om en känd person på ett mycket nedlåtande sätt fick mig att känna såhär. Det är så otäckt att bara för att man är känd så är det ok att mobba personen? Vad är det som gör att man känner att kändisar får stå ut med andras glåpord bara för att de är kända? Jag har svårt att tro att man skulle uttrycka sig på samma sätt mot en icke känd person efter det anser som ren och skär mobbning. Men mot kända är det ok? Jag förstår inte detta.

Vi lär våra barn att vi ska acceptera varandras olikheter och ändå är det precis detta som kommenteras och hånas. Vi lär vår barn att inte mobba, verken i riktiga livet eller på nätet och ändå är det precis detta jag läser.

Hur kan vi lära våra barn hur de ska bete sig om vi inte själva kan vara goda förebilder? Nu vill jag tro att denna händelse faktiskt var att man inte tänkte på vad man faktiskt gjorde. Men jag har inte kunnat släppa det under dagen eftersom det väckte en sådan känslostorm i mig eftersom jag vet hur glåpord känns att bli träffad av.

Att man inte tycker om allt och alla är en fullt naturlig känsla men det är inte ok att smäda för det.

Vi behöver alla lite till mans få en påminnelse hur vi beter oss på nätet mot andra. För jag skulle bli mycket ledsen om jag läst nedlåtande saker som andra skrivit om mig. Jag tror säkert du också skulle bli det.

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken.