I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

Något rätt gör man ju tydligen ändå

Just nu är jag 2 meter lång, kanske till och med 2,5 meter.

Jag kan många gånger känna mig som en dålig mamma som inte gör annat än att tjatar på mina telningar. Sådär som troligtvis många av oss känner har jag lärt mig. Och när man får den här känslan, ganska ofta då, så funderar jag på om man verkligen ger tjejerna de redskap inför livet som de behöver. Som till exempel att se rätt och fel, att de är snälla och omtänksamma mot sina vänner.

Så hur stolt blir man inte när man får berättat för sig vad den stora telningen gjorde för en kompis häromdagen.

Ett gäng hade börjat prata om illa om en vän och min stora tjej hade sagt ifrån att de minsann inte skulle göra det för det var hennes vän och så gör man inte. Detta hade hon sagt till dem rakt ut.

Hon hade stått upp för en vän och hon gjorde det med råge.

Jag pratade med henne idag om det och sa till henne att det var precis så som man ska göra. Att säga från när någon far illa. Hon är precis lika blödig som jag är så jag riktigt såg hur rörd och stolt hon blev och att det glänste till i hennes ögon.

Och hur stolt jag är över henne går liksom inte att beskriva. Något rätt gör man ju tydligen ändå.