Det har blivit en liten missuppfattning

I sagornas värld kan det hända att det finns en tydlig avgränsning mellan regn och sol. En helt vertikal vägg som du i princip kan stå med ena halvan i regn och den andra i sol.

Det var i alla fall vad jag trodde. Att det enbart var i sagornas värld. Jag kan nu undervisa er och meddela att det även finns i den riktiga köttvärlden. Här i denna värld vi befinner oss i.

Men strålande solsken lämnade jag metropolen i eftermiddags. Jag lirkade på mig mina solglasögon under mössa. För även om det var solsken så var det en bister kyla ute. Vädersnubbarna har pratat om isdygn, ett ord som faktiskt inte medierna har hittat på, vilket innebär att det är minusgrader hela dygnet. Kanske inte så konstigt om man befinner sig på den vintriga delen av året men nu ska vi egentligen befinna oss på den våriga delen av året. Det har blivit något fel tror jag. En liten missuppfattning hur väder ska levereras.

Nåväl, jag njöt i alla fall av solen när jag satt mig i bilen och begav mig hemåt. Halvvägs hem försvann solen i några grå moln och framför mig tornade en vit vägg upp sig. När jag passerade den nästan knivraka linjen möttes jag av ett tät snöfall. Det var så tät att jag inte ens såg bilen framför mig. Flingorna yrde omkring mig och jag sänkte hastigheten för att kunna ta mig säkert fram.

Så efter någon kilometer kom jag fram till nästa vertikala vägg och lika snabbt som jag kommit in i snöovädret lika snabbt lämnade jag det. Solen orkade sig dock inte till den andra sidan utan det var enbart gråa moln som täckte himlen. Jag såg hur väggen avlägsnades bakom mig när jag ökade hastigheten.

Jag har hört talas om lokala nederbörder med detta var helt otroligt. Otäckt och ganska häftigt på samma gång. Jag kände mig nästan som en tecknad figur som hade ett regnmoln precis ovanför huvudet och hur jag än flyttade mig så följde molnet med. Sådär overkligt kändes faktiskt hela händelsen.

Men nu hoppas jag att det där isdygnet, om det blir något för såhär sent har det tydligen inte varit sedan 1978, gör sitt och sedan att Kung Bore verkligen går i ide. Han är inte välkommen här längre.

Vårdagjämning för två dagar sedan och snöstorm idag. Man borde inte förvånas över vädret efter att ha vandrat på denna jord i 36 år. Men man slutar aldrig förvånas faktiskt även om man var med om det samma för 34 år sedan. Det är ju liksom ingen nyhet.

Jag vill bara känna köttets lustar

Så står man där och sopar av bilen igen. Snön har blivit listig på något vis eftersom den sakta smyger sig på oss.
Kommer jag lite och lite så är det ingen som reagerar så mycket förrän det är några decimeter. Hmpf.

Medan jag står där och sopar av bilen så trallar jag med i musiken som skrålar inifrån bilen.

“Jag vill bara känna köttets lustar
Höra hur du snuskar
Tränga in i dig minst ett par meter
Du är våt... och jag är ung och kåt

Ung och kåt - ung och kåt

Kärleken är blind, kärleken är blind
Jag vill gärna se, jag vill gärna se
Någonting”

Ja och sedan inser jag att tjejerna sitter i bilen och väntar. Och lyssnar på musiken.

Så jag slänger mig lite lojt in in bilen och trycker förbi. Troligtvis var det bara min modersinstinkt som sa mig att de skulle slippa.

Jag menar, vem vill se en 40 minus stå och vråla “Ung och kåt” på infarten samtidigt som hon med ett stadigt tag om skaftet på borsten har en lite sådär drömsk blick. Snacka om dubbelmoral, ung var längesedan jag var.

Den där synen är något man inte enbart vill skona barnen från utan även resten av kvarteret.

Så jag längtar efter dig, du födelsens årstid

När jag igår satt på skolan och varje liten rast smet ut för att lapa lite härlig sol tänkte jag i min enfald att nu kommer den.

Att stå där vid väggen och bli smekt av de första, härligt värmande strålarna är underbart. Att liksom ta vara på den lilla värme den alstrar för att ladda upp batteriet som nästan blivit tomma av den kalla årstiden som precis flutit förbi. Helt gratis egenvård.

När jag satt där och lapade sol tänkte jag att imorgon kan jag nog ta en härlig stavpromenad runt sjön. Jag gör inget utomhus om det är kallt och risk för halka. Jag är, som det flesta känner till, en riktig fegis så allt som kan innebära otäckheter går bort big time. Men igår slog jag klubban i bordet och beslutade, helt enhälligt, att stavpromenad fick det bli.

När jag i gårkväll tittade ut och möttes av ett vitt landskap såg jag nog först ut som en fågelholk. När hände detta liksom. Jag tittade lite snabbt på klockan för att se att jag inte råkat somna några timmar utan att själv vara medveten om det. Men nej, klockan blängde tillbaka på mig och visade siffrorna 20.59.

Suck och stön, men det skulle töa bort under natten. Jag hade ju klubbat en stavpromenad så det hade faktiskt inget val. Så det så.

Så gick natten och när jag i morse slog upp de vackra blå så gjorde jag det till oväsen. Ska jag vara ärlig så var det faktiskt två oväsen. Molly hade disco på sitt rum klockan 07.26. Jag morrade lite som den morgonperson jag är men insåg snart att det var inte det primära oväsendet som hade väckt mig.

Det kom utifrån. Det var en traktor. Och den hade skopa.

Här kommer bara traktor med skopa ut av en anledning. Tillräckligt med snö. Det är anledningen och med ens visst jag att någon härlig stavgång med en värmande sol i ryggen skulle det inte bli idag.

Men jag hade fått en försmak, teaser, av vad som väntas komma. Och jag visste att den låg där och lurade men att den ändå var i antågande.

Så jag längtar efter dig, du födelsens årstid.

 

Hon suckade så hårt att hade jag varit lättviktare hade hon blåst omkull mig

Det kan inte vara lätt att vara våra barn. Så otroligt stänga som vi är.

Mötte Molly i dörren när jag kom hem.

-Pappa tvingar mig att ta termobyxor på när jag ska gå till Amanda var det första hon sa till mig med en sådan där otroligt uppgiven och jag-lovar-att-det-är-sant-blick. 
-Tvingar han dig att ha strumpor också då frågade jag henne lite sådär 70-talsironiskt som bara vi 70-talister klarar av. Sådant som barn tydligen inte kan läsa av. 
-Ja, precis sa hon och såg ännu mer uppgiven ut över pappans stränghet. Och vet du mamma, det är ju bara –10 grader. Hon lyfter ner termometern för att visa. Titta sa hon det är ju faktiskt bara 8 nu samtidigt som hon suckade så hårt att hade jag varit lättviktare hade hon blåst omkull mig.
-Men det är kallt gumman svarade jag henne så du ska ha termobyxor och strumpor om du ska gå iväg. Det är ingen diskussion avslutade jag bestämt.
-Åh, men mamma då.

Efter en massa tyck-synd-om-mig-stön medan hon klädde på sig var hon färdig och då kom nådastöten.

-Glöm inte västen nu gumman sa jag.
-Men åh, mamma. Det är ingen annan som behöver ha väst med en suck i orkanstyrka samtidigt som hon drog på sig den.

Så stackars våra barn som har så stränga föräldrar som tvingar dem att ha kläder så de är varma och västar så de syns. Stackars barn.

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Fototriss är tillbaka efter juluppehåll och veckans tema behöver man inte fundera så mycket på. Det är liksom som det är. Så jag bjuder på en typisk skånsk vinter.

Fler trissar hittar du HÄR

Och Lilltraggen blir ditt nya namn

I ett litet, litet svagt ögonblick tyckte jag att jag kunde ha Lilly hemma idag eftersom bilen krånglar.

Men allvarligt, hur tänkte jag där liksom. Jag har inte ens börjat med mitt skolarbete ännu.

-På mitt dagis har vi en knapp på toaletten för när man har bajsat och en knapp för när man har kissat. Det är bara för att det är större rör till bajset mamma…
-Mamma, jag vill titta på film…
-Jag är hungrig…
-Jag vill inte titta på film längre…
-Hur skriver man vatten…
-Får jag en halstablett…
-Vad står det där…
-Får jag en banan…
-Hur skriver man Agnes…
-Vad står det där…
-Jag är hungrig…
-Vad står det där…
-Hur skriver man Amanda…
-Mamma, titta på mig när jag dansar…
-Vad står det där…
-Titta på mig när jag sjunger…
-Jag vill titta på film…
-Vad står det där…
-Jag vill ta kort…
-Vad står det där…
-Får jag ta en karamell…
-Hur skriver man Agnes nu igen…
osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv, osv…

Jag skulle tippa på att kusin Johanna hade en liten vetskap om henne när hon döpte om henne häromdagen: Och Lilltraggen blir ditt nya namn.

Jag har försökt trycka på stopp men knappen verkar vara sönder och någon pausknapp hittar jag inte överhuvudtaget. Det måste finnas en rädsla från henne att munnen ska fastna eftersom den ständigt ventileras. Så det var inte mitt smartaste drag att bestämma mig för att ha henne hemma idag alltså.

Då återstår det väl bara att föröka öppna det där jäkla Excel och föröka hinna tänka lite mellan hennes pratande. Hon måste ju hinna andas någon gång.  

Tvåstämmigt, Michelingubbar och en bilfan

Visste ni om att ett gäng med 5-åringar kan vara jäklar på att sjunga i stämmor. Vi snackar inte tvåstämmigt utan till och med trestämmigt.

Lillys dagis gick luciatåg i morse. De skulle vara ute.

När mätaren visade på –19,7 klockan halv sju (står fortfarande på sommartid så jag befinner mig inte i Finland) så var det lite lätt förvirring här hemma på de vuxna. Här nere i södern blir man förvirrad av –20 grader för plötsligt måste vi fundera på hur man klär sig då. Så skulle vi då står ute också. Långkalsonger, jeans och termobyxor blev det slutliga modevalet. Våga vägra frysa liksom med en lätt touch av Michelingubbe-varning.

Kära maken gick ut för att starta den stora bilen och kära maken kom in igen utan att bilen stod ute och brummade. Ja men självklart, en frusen bil som vägrar att starta. Den orkade knappt dra runt alls och jag måste säga att den såg väldigt frusen ut. Bilfan. Jag förväntar mig faktiskt att vissa saker alltid ska fungera när jag behöver dem, bilen och kära maken är sådana.

Så det var bara att kolla upp bussar eftersom jag skulle in på skolan idag och eftersom jag missade i måndags på grund av andra äventyr så hade jag liksom inget val. Så packade vi in oss i lilla blå i full Michelin-utstyrsel och tuffade iväg till dagis klockan kvart i sju, denna okristliga tid.

Som tur var hade de bestämt sig för att vara inne. Så av med alla kläderna innan man svettades ihjäl och på med lusselinne på Lilly.

Sen kom de då sjungandes på Lucia-sången och ställde upp sig. Och de sjöng sedan, de till vänster höll ett högt tempo och de till höger höll ett normalt tempo. Detta blev helt ofrivilligt stämmor som ibland lät väldigt häftigt och ibland bara sådär som en förälder kan gilla och le åt, bedrövligt med andra ord.

Lite lussefika och sedan var det bara att traska iväg till bussen, fullt påpälsad igen. Framsidan på min jacka var alldeles vit av frost från min varma andedräkt och en bit av mitt hår som stack utanför mössan hade stelnat till en isig hårpinne.

Bilfan startar fortfarande inte. Snacka om tjurig. Tur jag inte ska in i morgon eftersom jag var tvungen att lägga mig när jag kom hem för jag höll på att kräkas av åksjuka från bussen.

Det är väldigt vackert ute nu när träden är alldeles frostvita men jag gillar verkligen inte denna kyla. Kallt är inte min grej helt enkelt. 

Jag funderar på när man började bli så jäkla frusen

9 grader kallt och Molly suckar över att behöva ta på sig strumpor.

Jag lägger ner dem och tar med istället sa hon när jag gav sockarna till henne. Jag spände blicken i henne och meddelade snällt att det enda sättet hon skulle ta dem med sig var på fötterna. Ja, hon suckade igen med ett Men mamma då, och satt sedan snällt på sig dem.

Så medan jag och kära maken går rundor med vanliga strumpor och raggsockar springer hon runt barfota. Ja och den lilla springer omkring i bara trosor eftersom kläderna åker av ganska snabbt efter hemkomst och ligger sedan i en hög där hon klev ur dem.

Jag funderar på när man började bli så jäkla frusen. Det borde inte komma med åldern eftersom späcket ökat med den samma. Ingen mer analys på det tror jag.

Men barfota. Allvarligt. Hyyyy.

Hoppsan-det-kom-snö förskräckelsen

Jo men visst. 3 december och nu har vi extremkyla med –12 grader.

3 december och vi har nog ett vitt vinterland med snökaos i hela landet.

Och ännu en gång verkar många vara helt tagna på sängen av att vintern kommer. Det är liksom ingen nyhet att vi kan ha vinter i december men mycket snö och hala vägar. Och ändå saknar många vinterdäck, det vill säga på bilen för de ligger säkert i garaget.

Varje år när det börjar blir kallt ute börjar jag förbereda kära maken på att att jag vill ha mina däck på (jo jag vet, sådan jämställhet har vi) och han vill vänta lite. Det brukar bli en kompromiss att jag kan vänta lite och han får göra det tidigare än han hade tänkt. Men jag har också mina däck på när den första hoppsan-det-kom-snö förskräckelsen lamslår landet.

Varför är man inte mer rädd och sig själv och andra? Vi bor liksom på den norra delen av jordklotet vilket innebär att vi inte har sol och varmt året om. Vi bor för fasen i Sverige där vi har fyra årstider. Ja, visst är Sverige långt men när ska alla inse att det är ingen garanti att vi här nere i södern har halkfria, bara vägar fram till februari.

Nej, jag fattar faktiskt inte varför det ska vara så svårt att förstå att vintern kommer. Ja, på olika tidpunkter men det är väl himla dumt att sitta där med skägget i brevlådan och inse att det tydligen var igår.

Lite som att slänga sig i det djupa vattnet och fundera på att det kanske hade varit bra att lära sig simma någon gång.

Funderingar på det?

Kung Bore borde gå en charmkurs

Finn ett fel.

Förstår inte Kung Bore piken när vi fortfarande har badbollarna liggandes på altanen. Man kan ju inte bada när det kommit säker 20-30 centimeter snö. Kung Bore borde gå en charmkurs tror jag för mig charmar han inte någon stans.

Sedan har vi samma problem som alla tidigare år. Hur i helsike får man de där stjärnorna att hänga rakt. Vrider, vänder, svordomar, vänder, drar, vrider och en massa svordomar. Häng snett då men jag kommer att ge dig onda ögat hela vintern.

Trevlig första advent.

Snösäkra? Glöm inte inomhus ;-)

Såg väderprognosen för Hålan kommande vecka.

Insåg då att det kanske var dag att vintersäkra för eventuella olyckor.

Tösalt – check
Isskrapa – check
Snöskyffel – check
Ved – check
Nya batteri till brandvarnare - check
Pulkor - check
Mössa – check
Vantar – check

Hm, det känns som om jag har glömt något.

(Lånad från Google)

På något vis tittade han på mig med en lite konstig blick

Varje årstid har sin charm sägs det. Men jag vet faktiskt inte det. Jag har verkligen svårt för att gilla vintern riktigt. Visst att det kan vara otroligt vackert en solig dag när snön ligger gnistrande och det biter lite i kinderna. Men det är just detta när det biter lite mycket. Kylan är liksom inte riktigt min vän och när det är ruggigt och allt bara går i gråskala ute kan jag lätt deppa ihop.

Därför börjar jag fundera på vad det är jag sysslar med. Förra veckan drog jag ihop en ris a´la malta som var väldigt smarrig. Idag slängde jag ihop en saffranskaka, som var otroligt god om jag får säga så själv. Det kan vara så att det till och med var den godaste saffranskaka jag ätit. Jag tror det är svårt att få en kaka mjukare och saftigare än den blev. Men hallå, två så juliga godsaker på så kort tid och jag längtar verkligen inte till jul. Verkligen inte.

Men ska jag försvara saffranskakan så kan det vara så att jag hade skafferirengöring och råkade hitta sex kuvert saffran. Ojdå. Jag visste att jag hade någon liggandes men det var nästan lite löjligt. Kan hända att det blir så när man köper på sig när det är billigt under julen för att ha till julbak. Jag bad kära maken påminna mig om att jag faktiskt har liggandes när jag ska inhandla till kommande jul. På något vis tittade han på mig med en lite konstig blick.

-Älskling, det gör jag varje år men jag tror inte riktigt du lyssnar.

Ok, det kan hända att jag handlar ändå. Det verkar nästan så i alla fall. Det är ju så bra att ha hemma. Till julbak och kanske till alla fisksoppor jag planerar att göra, med betoning på planerar. Ja och slutet vet vi nu också då.

Recept kommer inom kort.

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Bilder så färska att dom fortfarande är varma. Detta är vad som just nu, 09:58, händer utanför mitt fönster i norra Skåne. Trist men sant när vi nästan vant oss med 14 grader kallt och hög, klar luft. Så minus 1 och snö är ganska antiklimax faktiskt. Nu längtar jag tills studsmattan är uppe på det tomma skelettet av stål samt att polen kommer upp i den fula, men praktiska inhägnaden.

Fler trissar hittar du HÄR

Den ofrivillige konstnären

Som den underbara morgonmänniska jag är (harkel, host och andra läten som talar om att jag kanske inte talar helt sanning) så är det med glada, lätta steg jag går upp klockan tjugo i sex en söndagsmorgon. Det är tyst och mörkt i huset och det känns som om jag är den där tomten som endast är vaken. Jag tassar tyst omkring för att inte väcka festen av familjen som sover sött, nerbäddade i sina varma sköna sängar. Med en kopp kaffe i handen läser jag sakta tidningen, dock den prasselfria som man lätt vänder blad med ett klick. Med varje klunk kaffe vaknar kroppen sakta till liv. Så när det är dags att köra är jag ganska vaken och humöret har sakta stegrat sig uppåt.

Detta är dock till jag kommer ut i den bitande kylan på –17 grader. Bilen protesterar vilt när jag först försöker starta den. Den vill säkert tala om för mig att det verkligen är alldeles för tidigt att starta men med ett lätt tjongande går den sakta trött igång. Efter en stund spinner den som en katt framför en varm brasa.

Mitt mod sjunker ännu mer när jag med skrapan i handen sakta försöker ta mig genom den vita hinnan som täcker bilden. Sakta blir jag förvandlad till den ofrivilliga konstnären eller något liknande när jag bara bildar små streck som bildar ett mönster som ser mycket konstnärligt ut. Jag svär för mig själv och med ett dubbelhandsgrepp börjar jag sakta forcera hinnan av pansar. Efter en stund är mitt påbörjade konstverk utraderat när jag med värkande händer och en röd näsa äntligen kan sätta mig i bilen och köra iväg.

Jag älskar verkligen vinter och tidiga mornar. För att inte tala om när dom infaller samtidigt. Eller inte.

Kung Bore förstörde vårt friluftsande

Vi hade i princip bestämt att vi skulle ut och friluftsa lite idag. Jag hade sett det framför mig.

Hela da family komma lufsandes i skogen med en välpackad ryggsäck med godsaker som vi sedan skulle förtära vid en frusen sjö. En sjö som gnistade som tusen spridda diamanter i skenet av solen som försökte värma med sina strålar men ej lyckas på grund av att Kung Bore hade ett stadigt tag om vår värld. Där skulle vi packa upp vår matsäck och låta den varma chokladen värma våra frusna fingrar när vi flätade dom runt muggen. Till den härliga chokladen hade vi packat ner några goda kanelbullar.
Naturligtvis skulle kameran varit med och förevigat vår lilla utflykt och jag skulle fått några otroligt vackra bilder på tjejerna i det härliga landskapet.

Men nu visar det sig att det är kallt ute. Det är till och med förbannat kallt ute. Så kallt att vi i Skåneland blir alldeles förskräckta och tror att någon ny istid eller liknande är på väg. Blir det en tredje vargavinter nu så ligger vi risigt till, eller?

Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Nja, det är kanske inte så mycket kläderna utan våra känsliga lungor här nere i södern är inte gjorda för sådan kyla. För varje andetag jag tog kändes det som om mina luftrör klibbade ihop av en sakta frysningsprocess. På någon minut var min jacka alldeles frostig av min andedräkt. Detta är inte ok enligt oss. Så vi bangar helt enkelt. Så istället sitter vi här inne med en värmande och sprakande brasa och tittar ut på det vackra landskapet. Vi tänker på den där turen vi ändå planerat och känner oss ganska tillfreds med tillvaron. Det är så vi frusna skåningar löser köldproblem.

  
Vi –17 grader ser låset ut såhär, på insidan. Känns ganska skönt att kära maken satt upp innerdörren för några veckor sedan.

En definition på snögubbe

Ibland kan det vara lite svårt med definitioner.

När tjejerna för ett tag sedan, när den första snön kom för en eller två veckor sedan, gick ut för att bygga snögubbe så var det en sådan där typisk Disney-snögubbe jag tänkte mig. Detta visade sig att jag definierat alldeles tokigt när dom en stund senare bad mig komma ut för att kika på den fina snögubben.

På marken var toppen av ett huvud med ögon och näsa. Jag såg åter igen den där Disney-snögubben för min inre syn, mässandes I´m melting, I´m melting, och detta var vad som blev kvar efter värmen. Naturligtvis sa jag inget om min lilla inre film när jag såg deras stolta miner.
Tyvärr blev den ändå inte långlivad när det visade sig att det var en alldeles perfekt äthöjd för doggen. Så på en liten kisserunda glupskade han i sig ögon och näsa och kissade sedan på det tomma ansiktet. Det kan inte vara lätt att vara snögubbe.

Ibland är det bra med mycket kläder

Nu är det så att vinter och kyla inte alls är min grej. Men jag måste erkänna att det är ganska skönt ibland att det ska på både termobyxor och jacka för ibland kan modekombinationerna bli lite väl färgstarka.
-Mamma, får jag gå in till P sedan när vi varit ute frågade hon.
Jag kunde tänka mig skräcken i ögonen på den andra mamman om hon sett klädvalet.
-Nej, hjärtat det går inte idag. Så tramsigt av mig egentligen. 

Obs. Alla vita prickar på golvet är anledningen till Lillys minskade snutte. Dom små trådarna som hon drar loss och slänger på golvet. Spåren är lätta att följa och hon kan inte dölja var hon varit.

Dag 14: En vinterbild

I morgon: Dag 15: Kärlek

Usla snöröjda vägar

Alltså jag är ledsen men jag måste ändå få gnälla lite. Gillar du inte gnäll så hoppa över detta och vänta in något trevligare inlägg istället . 
Och det om snöröjningen och halkbekämpning i Hålan.
Jag förstår att snöröjarna jobbar på högtryck men jag kan inte förstå hur kommunen sätter stopp för viss moment. Vaktmästarna får alltså inte ut och fixa som dom gjort tidigare utan måste nu vänta in klartecken högre ifrån.
Genomfartsleden är nog den enda väg som är ok i hela Hålan. Villakvarters vägarna är inte fina men dom förstår jag att dom inte prioriteras. Men eftersom man inte prioriterar dessa borde man istället prioritera dom få större vägar som faktiskt finns här som till exempel utfarten mot MiniHålan, vägen ner mot sjön för att nämna några. Dessa vägar är väldigt trafikerade på grund av det körs mycket lastbilar till såg och så vidare samt att det finns militäranläggning här i närheten.
Jag har sett tjälskadade vägar som har varit avstängda och dom har inte varit hälften så hemska som våra vägar är.
Där ligger ett lager på kanske 10-15 centimeter med packad snö och is på vägen och i detta lager har det på vissa stället tinat bort. Detta gör att det är stora hålor i “vägen”. Och jag pratar om riktigt stora hålor också. Så ser det ut även nere vid skolan och jobbet också. Man är ganska rädd att man ska råka studsa ut i mötande körbana för hur man än puttrar fram så studsar bilen lite som den själv vill. Risken är också att man kör sönder bilarna när det är sådan hålor (nej jag har inga källor på att det är så men jag har lite sunt förnuft).
Hade dom skrapat vägarna när det varit lite tö ut hade det inte blivit sådana hål. Men det kostar väl för mycket för kommunen.

Så nu har jag fått det ur mig.

Dag 14 ~Vad hade jag på mig idag~

Vad hade jag på mig idag?
Jag hade en jäkla press på mig idag att verkligen stanna på vägen.
Idag har vissa vägar och gångar legat helt spegelblanka av is så pressen att verkligen ta det försiktigt har varit stor. Man vill ju inte råka ut för något otäckt.
När jag öppnat bildörren har jag sakta satt ut foten för att bedöma glattheten. Och på vissa ställen försvann foten innan jag ens ställt mig upp.
Jag kan garantera att vi har sett roliga ut där vi kommit och trippat fram samtidigt som det ser ut som om vi gjort ner oss. Dock har det inte varit så roligt som det sett ut. För rädslan att råka sätta sig och få en arm konstigt under sig har funnits hela tiden.
Men nu är jag i alla fall hemma och kan pusta ut att helgen äntligen är slut för denna gången. Och jag hoppas att det riktigt hala lägger sig till jag ska jobba på tisdag igen.

Ha, ha vad nöjd jag blev över mitt:
Vad hade jag på mig idag-inlägg.
För ni trodde väl inte att det skulle komma ett till dagens outfit? A, nej ett räcker.

Nu ska jag bara ögna igenom lite sedan blir det boken och sängen.
Puss och kram

 

I morgon: Dag 15 ~Mina drömmar~