Känslan är äkta men inte rationell

Jag hatar verkligen att vissa saker är så hårt inetsat i en.

Min rygg kraschade i slutet av januari och det har varit en väldigt lång rehab med kiropraktor-besök. När han väl fick allt på plats så har jag nu under två veckor bara tagit promenader och sedan ökat upp med två löprundor.

Så med fjärilar i magen var det dags att ge sig på det första gympapasset på 5-6 veckor. Livrädd att jag skulle göra något fel som skulle förvärra det. Men jag var duktig och kände efter och de två övningarna som inte kändes ok alls gjorde jag inte heller.

Och när jag satt där och inte gjorde övningar så kom den där känslan. Känslan av att vara den där tjockisen som inte klarar saker. Tjockisen som det fnittrades om för att hon inte klarade att hoppa över den där jävla bocken. Tjockisen som ingen ville ha i sitt lag eftersom hon inte orkade springa eller kunde placera bollen rätt.

Jag avskyr att jag än idag får den känslan av misslyckande. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag i vanliga fall utan problem hade klarat det för känslan av blickar som betraktar mig, dömande, kommer som en käftsmäll.

Jag vill vara tuff och kunna vifta bort sådana tramsiga tankar men de sitter där efter att alltid varit tjockisen. Åh, vad jag bara vill hitta min självkänsla någon gång. Jag har kommit så långt med mig själv och ändå kan två missade övningar få mig så ur balans. Tanken såhär i efterhand är bara löjlig men det hjälper inte när känslan är så äkta när den kommer. Känslan är äkta men inte rationell. Kan man säga så? Vet faktiskt inte.

Det sjuka är att jag låter så jäkla klok nu. Att analysera allt så klokt och ändå, ändå spelar det inte någon som helst roll då. Men jag får kämpa vidare med mig själv. På något vis hoppas jag att självkänslan faktiskt finns där någonstans. Det hoppas jag verkligen.

Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap

Det är speciellt att få vara med på bröllop.

Det är så vackert och för egen del så är inte någon av mina ögon torra i alla fall. Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap av all lågt flygande kärlekspartiklar som finns i överflöde.

Det är stort och speciellt att få dela en sådan stor dag med andra. Andra som man inte känner men som man blir sammansvetsad med på grund av att vi alla är där för att vi alla fått äran att få fira dagen med de som gifter sig.

Det var vad vi fick uppleva igår. Kärlek, lycka, glädje och en massa leenden. Och jag menar verkligen massor av allt. Och äran att få vara med och dela en av de lyckligaste dagarna i ett pars liv.

Sedan var det en av tillfällena som jag personligen kände mig nästan helt bekväm med mig själv. Jag kände ingen som helst ångest över att jag satt långt in på ett av borden men andra bakom mig. Mellan befann sig en ganska liten gång. Denna gången klarade jag utan problem. Det är en speciell känsla som bara en gammal, fortfarande liten, tjockis kan förstå. Jag kände mig nästan helt bekväm i min klänning och med mig själv. Längtar till den dagen då jag kan skriva att jag känner mig helt bekväm.

Av denna anledning blev jag otroligt glad över programbladet där de beskrivit varje gäst med några meningar. På mitt stod följande att läsa:

Nettan: Vän till familjen och gift med Rickard. Bloggerska som tränar flitigt. Stor inspiration för många.

Ja, ni förstår. Man kan inte bli annat än glad över en sådan beskrivning. Och för att vara ytterligare en inspiration, för jag förmodar att det är min viktminskning som är inspirerande, så är detta vekligheten. Bröllop för 3 år sedan och bröllop igår och 34 kilos skillnad.

Tack för att jag fick vara med och dela er dag vackra ni.

I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

Igår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

Penntest, check

Ibland är det bara att inse att allt blir mindre.

Det borde inte vara några problem kan man tycka, och naturligtvis inget att gnälla över, men det känns lite sådär.

Impulsbesök, nästan i alla fall om man har med i beräkningen att jag brukar planera veckor innan och detta var två dagar, på Ullared igår. Man kan fundera lite på hur korkade vi är, jag och min syster, som beger oss till julklapparnas Mecka en söndag 1,5 vecka innan the Big Day. Det gjorde jag också och ångesten som började krypa i mig ju närmare vi kom gjorde sig påmind.

Kära maken och jag upplevde detta Mecka för några år sedan. Vi hamnade i ett kaos som jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Vi kom ingenstans där vi stod mitt i smeten på leksaksavdelningen. Vi kunde inte backa, vi kunde inte komma framåt. Som packade sillar följde vi sakta sakta massan av människor med glansiga ögon över lystern att få shoppa. För min del var de nog glansiga, uppspärrade och panikartade då jag bara kände att jag fixar inte detta. Som en liten myra som kämpar febrilt i en spilld sirapsklick försökte jag ta mig ur denna massa. När vi till slut tog oss loss så var det med en lättnad vi lämnade varuhuset, utan alla tänkta leksaksjulklappar inhandlade. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där under denna tiden på året.

Jag bröt det igår och därav den gnagande ångesten. Jag ska inte gå händelserna i förväg men som ni ser överlevde jag.

Mitt gamla planerande jag tog över för en stund och den där leksaksavdelningen skulle attackeras ASAP eller snarare med en gång. Här skulle vi minsann vara före horden av vagnplöjande, blängande kvinnfolk som precis vet vad telningarna ska få. Och herregud vad vi drog dem vid näsan. Klockan 8.32 var det ganska lugnt på den där avdelningen. Alltså det var mer än lugnt. Mötte man någon annan med vagn i gången suckade man nästan över att var de verkligen nödvändigt att det valde min gång liksom.

Så i sakta mak tog vi oss genom de avdelningar vi planerat, naturligtvis i den förbestämda ordningen.

Och sedan hände det. En helt ny värld öppnade sig för mig. För vet ni hur stor damavdelningen är på detta stället. De flesta av er har säkert aldrig funderat eller ens behövt reflektera över detta men herregud säger jag bara. Från att ständigt ha varit undanskuffad till att ha möjlighet att välja i en liten undanskuffad hörna, där det både är dubbla och trippla bokstäver i kläderna hade jag nu ett halvt jäkla varuhus att shoppa från. Euforisk, överväldigad, extas och en massa andra sådan ord kan förklara litegrann. Jag visste knappt var jag skulle börja. Jag visste inte hur jag skulle välja storlekar.

Min dröm om att kunna handla kläder på vanlig avdelning är plötsligt här. Jag har fortfarande svårt att smällt att det är så men när jag väl inser det känner jag mig helt jäkla underbar. Jag har åstadkommit detta själv och jämte tjejerna och att ha snärjt kära maken är det nog bland det bästa jag gjort även om jag har en bit kvar till mitt slutmål.

Men så har vi då det där som krympt som inte alls behöver krympa. Att behöva gå ner en storlek i kupa är dock inte lika roligt. Fast jag får väl se det som om jag faktiskt inte har haft denna kupstorlek sen min ungdom någon gång typ. Så jag får se det positivt. Med den storleken klarade jag penntestet då så hoppet finns ju, det är ju faktiskt samma kupstorlek, att jag ska klara det igen. Jag kan ju alltid manipulera lite genom att kanske springa och göra high, väldigt high, tio med alla. Ha, säg den penna som lyckas sitta fast då. Penntest, check.

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak.

Vi har varit iväg i helgen hos underbara nyfunna vänner. Lite panikartat insåg jag för någon vecka sedan att jag har absolut inget att ha på mig. Jag kan faktiskt ärligt säga det eftersom det jag har är lite stort till mig och jag kände jag vill minsann ha något som jag känner mig fin i.

Så förra helgen var jag på jakt efter en tunika som jag kunde ha på mig. Denna tunika slutade med att det blev en klänning istället. Ingen som hotade mig eller som tvingade mig. Jag valde detta inköp helt själv, förstås helt opartiskt från kära makens hejarop att det var fint, och jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag verkligen köpte den.

Jag ältar detta för jämnan känns det som men jag har verkligen svårt att förstå och se att jag inte är megasize längre.

Så jag visade mig på bild, med klänningen, på facebook som jag hade lovat. Och jag är så otroligt glad och tacksam för alla som fortfarande orkar och vill heja på mig. Det är en otroligt stor del av min lyckade viktnedgång som beror på er. Klyschigt? Kanske det men det är helt ärligt. För det är det som hjälper mig när det känns jobbigt och jag känner mig misslyckad. När den där gamla Nettan, hon som klankade ner på sig själv alltid och som hade en självkänsla som någon hade dragit i gruset, tittar fram då är det skönt att kunna får stöd, stöttning och hejarop. För även om den nya Nettan kommit en bra bit så har hon svårt att släppa taget av den gamla ibland.

 
Min klänningsbild bredvid mitt gamla jag. Jag fick en kommentar som fick mig att frenetiskt vifta med handen framför mitt ansikte, som någon annan primadonna, för att inte börja fälla tårarna som fyllde mina ögon. Jag ville ju inte förstöra en festmakeupp liksom.

“Förstår & inser du vad du har gjort & gör??!!!! Du är så duktig & stark & fy satan vad du bevisar det!!! En person som du är en sann förebild för många! Fortsätt alltid som du gör. You go!!!!♥”

Jag hoppas ni aldrig tvivlar på att det är ni som hjälper mig på vägen.

Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Ibland blir man alldeles förbluffad.

Drog på mig mina gamla finbyxor. Jag har svårt att se hur de har kunnat vara finbyxor. Tycker snarare de ser ut som clownbyxor.

Ignorera min tigerrandiga mage (och mitt sovruffsiga hår och att min morgontröja och mina bh-lösa tuts som nästan tittar ut och den obäddade sängen och stöket på kära makens datorbord och stöket på mitt datorbord). Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag

Vissa dagar är bara lite mer än andra. Idag är verkligen en sådan.

Efter att vid lunch har fått en sådan där måbrakommentar av en kollega som berömde att jag gått ner i vikt. Jag strålade naturligtvis som en sol efter det, det är liksom inte så mycket som behövs för att jag ska göra det. Han berömde mig och var noga med att påpeka att det klädde mig verkligen. Jag stålade nu som två solar eller något liknade och sög åt mig allt vad jag kunde.

Värmen en sådan kommentar, från någon som man kanske inte väntar sig ska berömma så, är ganska obeskrivlig. Och som jag sa så är det inte mycket som behövs för att en hel dag ska vara sådär härligt bra.

Idag blev det ännu bättre. Gyminstruktör stavas det idag. Nästan 1,5 timme var han på gymmet och visade och pratade om en massa bra saker. Jag kände mig väl som en sådan där nickedocka ibland men han gav så otroligt många aha-upplevelser när han förklarade. Förklaringar som egentligen borde vara ganska självklara hur kroppen faktiskt fungerar men som man glömt bort på vägen. Jag tror inte man inser hur mycket man kan göra med sin kropp utan några större hjälpmedel. Nu vet jag och nu ska här minsann experimenteras på diverse avdelningarna.

Så idag mår jag toppen och självkänslan gör mig sådär härligt hög. Den känslan som man egentligen vill ha hela tiden men som man har så svårt att ha för att det är mycket lättare att tracka ner på sig själv. Ja, det där med att att känna att man duger.

Men idag kan inget rubba den härliga känslan. Inte ens den lilla telningens idiotförklarande.

-Mamma jag vill höra på barnlåtar på Youtube.
-Men det går inte att söka på barnlåtar bara om man inte har något namn.
-Men åh. PAPPA, HJÄLP.

Mamman sökte på barnlåtar och se på tusan, det gick.

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag.

Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort

Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.

Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.

Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.

Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.

I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.

Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?

“tänkte direkt på dig :)”

Fick ett meddelande på min vägg på facebook där en länk var delad. Jag läste följande:

“tänkte direkt på dig :)”

Under stod följande citat:

”He Who conquers others is strong; He who conquers himself is mighty” – Lao Tzu

Jag läste den några gången innan jag insåg vilken otroligt fin komplimang jag precis fått. Jag har tänkt på den under dagen och ju mer jag tänker på den ju stoltare blir jag över att ha fått den. Och jag kommer inte analysera detta mer utan bara säga tack underbara du för dessa få ord som betyder så stora saker.

Jag känner mig hög

Euforisk är bara lite av hur jag känner mig nu.

Jag känner mig hög på alla mina känslor och kan fortfarande inte riktigt ta in vad jag har gjort.

Kläderna jag fick av min vän i somras har nu blivit lite stora. Byxorna har blivit mer pösigare för varje dag och det var verkligen dags att införskaffa ett par ny. Jag har liksom dragit ut på det eftersom jag vill kunna ha dem lite också och det är minsann inte billigt med jeans. 499 svenska riksdaler för att vara exakt och det är dyrt kan jag tycka. Avslöjade jag nu att jag aldrig varit någon märkesfreak?

Jag visste att jag hade gått ner en storlek i jeansen men när jag provade två storlekar mindre och kunde ha dem spred sig en sådan sprittande glädje i min kropp.

Storlek 44 satt nu på min kropp. En storlek jag inte ens minns när jag kunde ha senast. När jag började i höstas hade jag jeans på mellan 52 och 54 och nu kom jag i en 44. Jag kan fortfarande inte smälta att det faktiskt är så.

När jag håller upp byxan och tittar på linningen ser de så små ut mot vad jag är van vid. Det är liksom byxor som inte ska passa mig för jag är inte så liten som linningen visar, inte i mina ögon. Det är en häftig känsla att veta, att bevis finns eftersom de faktiskt sitter på mig, att jag kan ha dessa.

Jag har varit konstant fån-leendes hela kvällen. Folk som sett mig har säkert skruvat på sig lite i obehag eftersom det bara är galningar som brukar springer runt och ler för sig själv. Jag är inte galen, bara euforiska.

Och inte nog med jeansen.

Jag testade min vigselring ikväll också. Och se på tusan, den gled ner på fingret utan större ansträngning. Det kändes konstigt att ha den på sig igen. Detta med tanke på att jag inte fått den på mig sedan någon gång mellan Molly och Lilly. Så det är mellan 6 och 9 år sedan jag kunde ha den. Jag minns faktiskt inte när jag tog av mig den. Jag tog av mig den igen. Jag kommer nog att få vänja mig vid den lite och lite igen nu när jag dessutom har ett arbete där jag får ha den på mig.

Det är mycket som händer nu. Små fjuttiga saker för många men otroligt stora milstolpar, som jag inte ens visste att jag hade förrän jag var där, för mig.

Euforin fortsätter.

Jag har gått ner en hel Lilly

I fredags stämplade jag in på –25,1 kg. Jag kan bara säga att jag är så otroligt stolt över mig själv att jag kommit såhär långt. Jag har kommit mer än halvvägs nu och det känns toppen.

Jag började fundera på hur mycket 25 kg verkligen är så jag ställde Lilly på vågen. Den visade 25,2 kg. Jag lyfte upp henne och höll henne en stund i famnen. Det var lite tungt.

Det gick jag och bar på dagligen innan. Jag har alltså gått ner en hel Lilly och det är så jäkla häftigt att ha något att jämföra med.

Nu är det bara att fortsätta jobb på så kommer jag om ett tag komma till Molly också.

Jag kämpar på och ni stöttar och hejar på mig så kommer målet bara närmare och närmare. För jag är jäkligt duktig.

Nettan tipsar och håller på

Nettan tipsar och håller på.

Jag har tidigare varit med i Viktklubb för att få tillgång till kaloriplan och dylikt som har hjälpt mig. Men nu kände jag väl att jag ville ha något, helt klart liknande som tidigare, som jag har med mig.

Mobilappar finns det gott om och efter lite eftersökning fastnade jag för en som jag installerade. Nu visade det sig att jag tydligen redan var medlem där för jag hade gjort ett försök med den i höstas när jag hade Viktklubb. Antagligen kan jag väl bara lära mig en sådan liknande grej åt gången.

Men där stod i alla fall min startvikt och annat bra att veta så det var bara att fortsätta.

Och herregud säger jag bara vad effektivt det är på mig när jag skriver in allt jag äter och dricker. Det som är riktigt bra med denna app är att man kan skanna streckkoder på varor för att slippa söka dem. Man gör allt i ett nafs. Sedan måste man betala för att komma åt alla funktioner men jag tycker det är värt att lägga 138 kronor för 3 månader. Det är ju liksom bara en struntsumma som man kanske la på lördagsgott till familjen innan.

Jag har i princip rasat i vikt dessa två veckorna. Slaviskt följer jag min kaloriplan, som jag inte kan fuska med eller glömma att lägga in eftersom jag har den med mig, och slaviskt går jag till mitt älskade gym.

Så det känns toppen just nu när det börjar hända saker igen. Det känns riktigt jävla bra.

Så funderar ni på någon app att följa för att gå ner i vikt, på ett helt vanligt vis genom att äta mindre och röra er mer utan några konstigheter, så kan jag starkt rekommendera ChapeUp Club. Superduper liksom.

Idag blir det naket, hud och pinsamheter

Idag blir det naket, hud och pinsamheter.

Jag har funderat på att verkligen visa skillnaden som den är just nu. Och då har jag plufsat till mig lite under några veckor utan gym och några glassar för mycket. Jag har funderat och funderat på om jag verkligen vågar lägga ut mig själv utan kläder och det gör jag egentligen inte men ibland måste man övervinna sina rädslor (säger den som har fler fobier än någon annan normal människa) och våga ta steget..

Jag vill ha det som en påminnelse om att jag aldrig vill hamna där igen. Det är så lätt att bara sitta och säga det men det är betydligt svårare att verkligen nå dit. Det är betydligt svårare och framför allt jobbigare och pinsammare om jag misslyckas när jag nu är så öppen med det och delar med alla andra som troligtvis snart börjar tröttna på mitt ständiga tjat om peppning och stöttning.

Men, here I go.

Så nu är det gjort. Den nakna sanningen är ute och lite jobbigt är det allt att verkligen visa mig såhär men jag är stolt över vad jag har åstadkommit hittills. Ungefär halvvägs mot mitt mål så heja mig.

Ett enkelt collageprogram helt enkelt

Jag har velat ha något program som gör att jag lätt kan sätta två bilder, eller fler, bredvid varandra. Ett enkelt collageprogram helt enkelt och när jag skriver enkelt så menar jag verkligen enkelt.

Idag hittade jag ett. Så enkelt att det inte kom en enda svordom från min vackra mun och efteråt kände till och med jag mig mycket klok på detta med datorer och dylikt.

Jag satt och kladdade lite och fick ihop två stycken, lite amatörmässigt men det är collage i alla fall. Förhoppningsvis kan jag komma på lite mer finesser i programmet så att de kan bli lite mer fancy men jag är fullt nöjd med att jag fixade det.

Främst var det till att kunna lägga före-och efterbilder lite snyggt på mig själv.

 
Lite såhär. Mycket snyggare, nu menar jag inte mig själv då, när de sitter ihop.

Kladdade även med ett annat. Glömde lägga någon ram runt men ganska hyfsat ändå.

Lite sådär nördigt nöjd är jag. Kommer kanske fler.