Känslan är äkta men inte rationell

Jag hatar verkligen att vissa saker är så hårt inetsat i en.

Min rygg kraschade i slutet av januari och det har varit en väldigt lång rehab med kiropraktor-besök. När han väl fick allt på plats så har jag nu under två veckor bara tagit promenader och sedan ökat upp med två löprundor.

Så med fjärilar i magen var det dags att ge sig på det första gympapasset på 5-6 veckor. Livrädd att jag skulle göra något fel som skulle förvärra det. Men jag var duktig och kände efter och de två övningarna som inte kändes ok alls gjorde jag inte heller.

Och när jag satt där och inte gjorde övningar så kom den där känslan. Känslan av att vara den där tjockisen som inte klarar saker. Tjockisen som det fnittrades om för att hon inte klarade att hoppa över den där jävla bocken. Tjockisen som ingen ville ha i sitt lag eftersom hon inte orkade springa eller kunde placera bollen rätt.

Jag avskyr att jag än idag får den känslan av misslyckande. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag i vanliga fall utan problem hade klarat det för känslan av blickar som betraktar mig, dömande, kommer som en käftsmäll.

Jag vill vara tuff och kunna vifta bort sådana tramsiga tankar men de sitter där efter att alltid varit tjockisen. Åh, vad jag bara vill hitta min självkänsla någon gång. Jag har kommit så långt med mig själv och ändå kan två missade övningar få mig så ur balans. Tanken såhär i efterhand är bara löjlig men det hjälper inte när känslan är så äkta när den kommer. Känslan är äkta men inte rationell. Kan man säga så? Vet faktiskt inte.

Det sjuka är att jag låter så jäkla klok nu. Att analysera allt så klokt och ändå, ändå spelar det inte någon som helst roll då. Men jag får kämpa vidare med mig själv. På något vis hoppas jag att självkänslan faktiskt finns där någonstans. Det hoppas jag verkligen.

Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

Några få fina exemplar

Ibland får man känslan att man är lite ensam om vissa saker. Kanske inte helt ensam men ett av några få fina exemplar.
Löpningen är nu upptagen igen efter några veckors frånvaro. Härligt, härligt men fy sjutton vad sakta det går. Sakta, sakta tar jag mig framåt och jag får påminna mig om att det inte gör något. Att tro att jag ska ha samma fart som jag hade i somras är helt realistiskt naivt. Tyvärr är man inte alltid realistisk men det är det jag måste intala mig själv att vara. Men snart smäller det till och jag kommer att pinna milen igen med hyfsad fart. Längtar lite faktiskt och med små babysteps så är jag där fortare än jag tror.

Kvällens lilla runda var dessutom i regn. Älskar att springa i regn. Inte spöregn men lätt regn. Det känns lätt av någon anledning men varför vet jag inte. Känns bara så befriande på något vis. Liksom lättare att rensa skallen. Och rensa skallen behöver en grubblare som frugan. Underbart, underbart.

Löparnörd, fint exemplar.

Nu börjar dessutom gympan på onsdag. Det har varit uppehåll några terminer så det ser jag fram emot. Det kan bli en riktigt bra vår. Heja mig.

Blad 12 

Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

Tant Noj nojjar till det

Tant Noj nojjar för tillfället över vissa djur.

Då Tant Noj nu är ute och springer om kvällen, på ett sådant där ställe som förr benämndes som elljusspår men som idag består av helt vanliga lyktstolpar som står på lagom avstånd från varandra. Om kvällarna är det nu mörkt så in i skogen ser man inte. Men man hör saker.

Och Tant Nojs hjärta slår inte bara fort av ansträngningarna av löpningen utan även av nojjande över att stöta på något skogslevande djur.

Prasslande, grenknäckande och andningar gör att Tant Nojs ögon troligtvis, om det varit ljust ute och något kunnat se, varit vitt uppspärrade. Samtidigt har Tant Noj koll på vilka träd man skulle kunna gömma sig bakom ifall det skulle komma ett vildsvin eller en älg utrusandes. För det är just dessa, vildsvin och älg, som Tant Noj faktiskt är säker på att hon kommer att springa på där ute i skogen, på den trygga upplysta slingan.

Nu visade det sig att det borde vara något helt annat Tant Noj borde nojja över. För när hon kom springandes, där den upplysta slingan hade övergått till asfalt med hus vid sidan om, som det hände.

Från ingenstans, fast det var ju inte riktigt sant eftersom Tant Noj såg precis varifrån, kom en stor svart hund rusandes mot henne. Den svarta hunden skällde arg och Tant Noj utstötte ett skrik som inte riktigt går att beskriva men som var som ett löjligt falsettskrik blandad med andfåddhet och samtidigt tog hon något balettliknande , skutrande löpsteg med armarna viftande med händerna vid ansiktet. Tant Noj såg troligtvis mycket rolig ut för utomstående just då.

Hussen ropade på hunden och Tant Noj hörde hur hunden vässade sina klor mär den gled på asfalten när den tvärnitade.

Tant Noj, som var väldigt trött innan denna händelse, fortsatte den lilla biten hem fullpumpad med adrenalin.

Så nu är Tant Noj en erfarenhet rikare. Ibland nojjas det över helt fel saker även om det troligtvis fortfarande är vildsvin och älgar som kommer finnas i tankarna vid nästa löprunda. 

Nöjd och tillfredsställd pustar man sedan ut

Vissa saker ska man helt enkelt hålla bakom stängda dörrar i hemmets lugna vrå.

Stängda, och gärna låsta, dörrar och persienner som är väl skevade för att grannar inte ska chockas. I ett insynsskyddat rum kan man sedan plocka fram alla attiraljer som behövs för att kunna bli totalt urlakad.

Så kan man äntligen starta tv för att få rörliga bilder på de lättklädda männen och kvinnorna. De rör sina blanksvettiga kroppar i ett hårt tempo. De pustar och stönar när tempot ökar.

Själv tar man fram hjälpmedel och pulsen ökar. Svetten tränger fram i pannan när man försöker följa med i deras tempo.  De hejar på varandra och självklart vill man inte vara sämre än de och slits med i deras hejarop.

Till slut faller man ihop i en hög, med hjälpmedel slänga till höger och vänster, när man nått målet med svetten lackandes.

Nöjd och tillfredsställd pustar man sedan ut.

Hemmaträning är fasen da shit. Dock ser man inte så graciös ut som de på tv:n när man ligger där på magen intrasslad i gummiband som liksom drar ihop en på ett väldigt icke sensuellt vis. Man ligger där böjd som en banan men problemet är bara att man normalt inte ska vara så värst böjbar på det hållet. Men vad fasen,  kan de hurtbullarna det på tv:n så kan väl jag.

Fast jag försökte fnittrade, fortfarande intrasslad i det där gummibandet, ta mig loss och det enda man kan göra är att släppa handtagen som i en rasande fart begav sig ner mot fötterna. Swisch och jag var lös.

Vem har påstått att hemmaträning bara är tråkigt? Inte jag.

Ups and downs

Ups and downs.

Det är vad man kan säga om dagens sköna löppass.

Kombinerade ihop en ny runda idag och den var riktigt skön. Kände mig väldigt lätt i benen och hade inga problem alls att ta mig uppför de sega backarna. För backarna kom först. Och de var varierade med både lite branta och sådär sega så det suger i benen. Men jag tog mig med lätthet uppöver. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle stressa över tiden så jag försökte ta det lite lugnare. Kanske därför det kändes lättare också. Eller så är det så att nu när jag försöker träna både löpning, intervall och gym ändå ger lite resultat. Aja, vi får se vad som händer uppför nästa gång.

Och sedan gick det neråt. Och lite nerför igen. Och sedan dog jag nästan när jag kom till den där lilla sega backen som tar mig från slingan och hem. Det är den mest hatade biten at springa, ever. Jag vet inte riktigt hur jag ska bli vän med den där sega fanskapet. Det kommer kanske också.

Men jag känner mig riktigt nöjd över dagens pass. Riktigt, riktigt nöjd till och med.

Det var dessutom lite varmt ute idag. Så pass varmt att jag i morse körde till jobbet för första gången i år utan att ta på mig vantar.

Sedan kände jag mig väldigt ärtig (och som en gammal kärring för att jag använder ett ord som ärtig) också när jag helt oplanerat matchade hela min löpoutfit. Det ni.

Heja mig…

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Att njuta av det lilla

Jag går.

Den stenbeklädda gången knastrar under mina fötter. Fåglarna har börjat tävla om vilken som först kan hälsa våren välkommen. De kvittrar och kvittrar och deras prat fyller mig.

Jag går.

Jag möter en kvinna med en  hund. Hon pratar tyst i sin telefon som om hon inte vill störa fåglarnas välkomstsång. Hon tittar upp och nickar åt mig.

Jag går.

Jag drar in den regntunga luften. Jag tar ett djupt andetag och sluter för en sekund mina ögon. Det luktar jord och gamla löv. Löv som sakta kommer att förmultna för att ge liv åt det som komma skall.

Jag går.

Jag möter en man med raska steg. Han har en reflexväst på sig. I öronen har han hörlurar. Kanske lyssnar han på någon spännande ljudbok. Han missar fåglarna. Han tittar på mig, ler och säger hej. Lite sådär försiktigt som man gör när man har hörlurar av rädsla för att skrika ut sitt hej.

Jag går.

Jag hör ett sakta brus i fjärran. Sakta börjar vinden hoppa från trädkrona till trädkrona och till slut träffar den mig. Mitt hår blåser åt sidan och en kall hand smeker min nacke. Jag drar jackan tätare kring mig.

Jag går.

En löpare susar förbi mig. Hans rödbeklädda fötter tar honom snabbt framåt och snart ser jag honom inte längre när han försvinner bortom  kröken. Jag undrar om han kommer att löpa om mig igen.

Jag går.

Ett tåg rusar snabbt förbi borta i fjärran. Ett tåg fullt med människor som antingen är på väg till eller på väg bort från något. Kanske sitter en pappa och längtar efter att få komma hem och krama sina barn som han inte träffat på hela dagen. Kanske sitter där en chef på väg till ett viktigt möte.

Jag går.

Från en kulle kommer en ung kvinna och man gåendes från. Kanske är de ett nyförälskat kärlekspar som var tvungna att stjäla en stund tillsammans eller så har de kanske bara tittat på utsikten.

Jag går.

En bäck porlar när mängden vatten tungt pressar på. Det skummar vitt över det gula vattnet. Det luktar lite lätt av järn.

Jag går.

Jag möter fyra äldre herrar. De hälsar glatt och fortsätter sitt viktiga samtal i samma stund som jag är förbi. De skrattar och pratar när de med raska steg försvinner bakom mig.

Jag går.

Den regntunga luften nyper mig i kinderna. En ilning av vällust går från min nacke och följer min ryggrad. Tänk vilken tur jag har som har möjlighet att njuta av det som finns runt mig. Att jag kan värdesätta de små sakerna. Att jag idag bestämde mig för att verkligen se och höra vad som händer under min lilla promenad runt sjön. Det finns troligtvis mer.

Jag går.

Fototriss ~Grodperspektiv~

Oh, no…

Det kan hända att det är det sista denna grodan ser. Rest in Peace Mr Frog.

Fler trissar hittar du HÄR.

Fototriss ~Spår~

Oj vad längesedan jag var med i en Fototriss. Det är så mycket annat som tar upp min tid nu så jag har verken haft tid eller lust för den delen. Så när lusten nu infann sig så måste jag ta till vara på den och lägga in en triss.

Spår. Det lilla ordet kan tolkas i oändlighet och det lockar mig lite.

Ett spår som för mig är självklart och som jag nuförtiden spenderar många varv löpandes runt. En av de vackraste spår jag vet dessutom och jag har turen att det ligger 250 meter från min dörr.

Så efterlängtade spår. Spår av vår. Det spritter lite extra i kroppen bara av tanken på att världen utanför snart kommer att få färg och gråskalan försvinner för denna gången.

Tiden rullar konstant från oss men lämnar spår oavsett om vi vill det eller inte. En vacker lada som visar tydliga spår efter år av vind, regn, sol och snö. En slät hand som med åren visar tydliga spår på ålder då den sakta börjar bli rynkig. Tiden lämnar spår.

Jag brukar försöka ha sammanhängande trissar när jag är med. Men spår är så mycket så ibland går man från sina principer.

Fler trissar hittar du HÄR.

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Passerar revy

Hur snabbt kan man uppdatera tolv dagar?

Det började med några löprundor. Jag sprang och njöt. Sedan sprang jag och hade några allvarliga samtal med Ulrik. Sedan sprang jag inte mer på ett tag utan hade högersidigt soffläge med dumburken på 24/7 med de mest konstiga sporter. När världsrekordet i högersidigt soffläge var satt började jag åter igen bli upprätt. Jag hade nu utvecklats till att ta mig fram gåendes ute igen och livet började sakta återkomma. Sedan sprang jag igen och nu fortare än någonsin.

Så snabbt kan man uppdatera tolv dagar.

Det är skönt när det börjar kurra i magen igen. Kurra av att man är hungrig och inte för att man behöver spraya toan. Jag har dessutom hört att det är risk för torka så kaffet kommer att bli dyrt i en snar framtid så jag fortsätter att dricka te istället. Så pass mycket att jag idag köpte nytt.

Mitt i allt detta elände har vi dessutom fått möss i skafferiet.

What to do, what to do?

Det bara maler på

Ha, ha.  Idag klarade jag något som jag inte har klarat innan.

Rastlösheten över att inte tränat i veckan tog ut sin rätt när jag kom hem efter jobbet idag. Det såg ut att vara barmark och det bara spritte i benen över att få ut och mala dem framåt. Jag hade den där konstiga känslan att jag ville mala dem fortare än en vanlig Power walk.

Och så blev det. Invigde min nya långärmade funktionströja. Så den, en tjocktröja och min softshell drog jag på mig när kära maken stoppade mig. Det var plusgrader ute upplyste han mig om. Någon enstaka i alla fall men de fanns där. Jag övervägde mitt val och till slut drog jag av mig tjocktröjan. Mycket bra val kan jag meddela då den där långärmade funktionströjan jag hade fått tag på var riktigt bra och höll mig varm hela rundan.

Och det var en runda. En hel runda runt sjön. Och det var det som var så häftigt. Jag sprang hela rundan. Äntligen klarade jag det som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag fick i och för sig tassa över blankis på några ställen men jag höll ändå löparsteg och armar.

Jag kan inte skryta med någon tid heller men det struntar jag i. För det var en kommentar som jag fick för ett tag sedan som fick  mig att tänka efter riktigt ordentligt hela rundan.

Öppna inte för hårt. Ta inte slut på dig med en gång.

Så jag sprang och tänkte på det. Lunka på till en början och ta dig runt. Ta dig runt för första gången och bevisa för dig själv att det går och jobba dig sedan därifrån.

Och det gick minsann. Stolt som en tupp över min bedrift är jag. Det där målet jag hade att jag skulle klara efter förra sommaren men som inte gick då. Men se på fasen. Man ska inte ge sig.

Problemet är nu bara att jag verkligen vill ut och springa imorgon också. Jag vill springa längre. Dumdristigt att pressa kanske men så länge jag har det där i tankarna att ta det lugnt och känna efter så tror jag minsann jag hade klarat en bra bit till. Får väl se vad jag hamnar i morgon. Är lite skeptisk över slingan och isfläckarna dock.

Nöjd, stolt och blöt fruga.

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

Igår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

Jag lovar att jag har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen

Ibland är det helt underbart med livlig fantasi.

NOT…

Jag tog idag mod till mig och tog en stav-Power walk. Kanske inget konstigt med det men nu är det så att det var efter jobbet. Och efter jobbet är det faktiskt mörkt, även här nere i Skåne. Och är det så att man är lite mörkrädd så är det kanske inget jag har längtat efter. Förrän idag.

Så ut jag for. Jag kom faktiskt en liten bit innan tankarna började vandra. För när jag gick där i lugnan ro, nu snackar vi bildligt då, och försökte tränga undan olika knastankar med diverse cupcake-recept, målbilder av mig själv, vad blir det för middag i veckan, jag undrar om de verkligen sjunger såhär i denna låten och andra viktiga och världsliga saker så hände det. I buskarna bredvid mig började det prassla.

Just då var jag färdig att både skita på mig och sträcka händerna i luften, vilt viftandes naturligtvis, och springa skrikandes därifrån samtidigt som jag ville slita tassarna av staven för att få ett vasst tillhygge. I bråkdel av en sekund var det exakt vad jag såg mig själv göra innan jag hämtade mig av chocken av att det faktiskt finns grodor i naturen. 

Sedan var det liksom helkört. För vet ni hur många sätt man kan bli dödad på när man går runt slingan när det är mörkt, fast där är lampor med jämna mellanrum.

Åh, herregud, vad många sätt. Man kan bli indragen i buskarna, bli våldtagen och bli kvävd av sin egen strumpa. Man kan bli överraskad av en knivman som kommer bakifrån och sticker ner en och sedan dumpar en i tjärret (tur man hade reflexväst så man blir hittad). Man kan bli nerputtad i sjön för att sedan bli dränkt. Det kan hända att det finns pistolmän i skogen också, för att inte tala om tjuvjägare som missar sitt tilltänkta villebråd.

Det där är bara några saker. Och jag lovar och svär att jag faktiskt har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen. Helt normal alltså.

Men som tur är så är dessa hjärnspöken helt jäkla osannolika. Det är klart jag vet det.

Det var av denna anledning jag för några år sedan när jag lyssnade på ljudbok när jag var ute och gick fick sluta med det. För frugan lyssnade på deckare, om ond, bråd död. Ingen bra kombination när fantasin skenar. En ensam tjockis i skogen, den där statisten jag var då, var ju som gjord att bli utsatt för otäcka saker. Dessa spöken var lika osannolika som de idag men de låg liksom kvar och gnagde, bakom varje träd i skogen. 

Så jag slutade lyssna på deckare när jag var ute och gick. Det var liksom säkrast för hjärtat.

Men här sitter jag nu i alla fall och har överlevt min stav-Power walk. Jag hade tur, grodan var ingen inhyrd killerfrog.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

Nopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom.