Fast den var inte så stor och den befann sig inte på någon hemlig militärisk anläggning heller

Är det någon som minns Stargate? Filmen om ett gäng som hittar en portal till andra planeter i vår galax. Den där portalen var rund och när de väl kom på hur de skulle få igång den, de lyssnade inte alls på mig där jag satt och talade om hur det skulle gå till, så burrade den igång och sedan var det bara att äntra den för att följa maskhålet.

På andra sidan mötte de egyptiska gudliknande varelser som Ra och Anubis. Naturligtvis var de inte så snälla som de utgjorde sig för att vara. Så startade en tapper kamp för att rädda vår planet i vår galax eftersom de där egyptiska gudliknande varelserna hade en egen Stargate. En rund portal som brummade och transporterade dem till andra planeter i andra galaxer.

Det där är precis vad jag som har hänt mig idag. Kanske inte riktigt med de där varelserna och så men annars. Kanske inte heller att jag hamnade i en annan galax men annars. Ja, ska jag vara ärligt så är det kanske bara portalen som stämmer. Fast den var inte så stor och den befann sig inte på någon hemlig militärisk anläggning heller.

Min portal stod i ett sterilt rum på ett sjukhus i staden. En datortomografi är vad jag varit utsatt för idag. När jag låg där och den där maskinen började snurra och brumma så var jag säker på att jag skulle hamna i ett maskhål. Ok kanske inte säker men jag kom i alla fall att tänka på den där filmen.

Som tur var kunde jag en minut efter att maskinen startat sitt snurrande och burrande resa mig upp i samma rum på samma sjukhus. Alltså jag vet, ganska tråkigt att det inte blev någon resa men jag är ändå ganska glad att jag är kvar här jag är. Jag hade blivit så nojig annars.

Håll dem hårt för mig nu

Ibland händer det att negativa saker ger hopp.

När jag idag efter ett samtal med farbror, som i mitt fall är tant, doktorn äntligen fick svar på mina prover kändes det som en lättnad. Det blev en lättnad även om provsvaren inte alls var bra.

Det visade sig att jag har riktigt uselt järnvärde och inte stannar det vid det. Jag har även dåliga värden på folsyra och B12 fast dessa låg inte under utan precis i nerkant vilket inte var bra det heller.

Doktorn nämnde att järnvärdet kan vara lågt om man blöder rikligt så det var säkert mitt fall. Äh, jag blöder inte svarade jag henne lite försynt. Jag har en sådan där bra hormonspiral. Jaha, svara hon mig, är du vegetarian? Äh, nej svarade jag henne. Är du dålig på att äta kött då frågade hon för att hitta anledningen. Nja, jag äter ju kött men inte mängder. Jag äter dock mindre eftersom jag har gått ner 30 kg. Oj svarade hon. Det är väl självmant? Ja, svarade jag henne samtidigt som jag nickade. Men det kan vara anledningen sa hon. De som gjort en gastric bypass har ofta dessa brister. Men jag har inte gjort någon sådan svarade jag samtidigt som jag nästan kände mig lite stött av någon anledning över att hon antydde detta. Nej, jag menar bara att en viktminskning kan leda till dessa brister.

Men, jag har för mig att en viktminskning ska vara bra för kroppen. Nu har jag en låg sinusrytm från EKG:t. Jag har usla järnvärden och brist på folsyra och B12. Blir lite besviken på min kropp faktiskt för att den inte bara kan tycka att jag är toppen. Fast nu jäkla ska Mr Yrsel jagas bort för nu har jag tabletter som ska hjälpa mig med att höja de där bra-att-ha ämnena som jag saknar ganska mycket av. Höja dem rejält för de måste klara min kommande viktminskning som jag har kvar också. För detta var doktorn nästan säker på var anledningen till min yrsel.

Så nu känner jag mig gammal efter att ha varit på apoteket och hämtat ut mina tabletter. De där tabletterna är det väldigt många av mina före detta gamlingar som äter och nu ska jag stoppa dem i mig. Så ja, gammal känner jag mig. Kanske spä på känslan genom att köpa mig en dosett också till mina tabletter. Jag kan ju inte låna på jobbet längre som jag gjorde när jag åt en massa tabletter innan IVF-försöken innan Molly kom.

Så nu håller vi alla tummarna att de där tabletterna kommer att hjälpa både mot yrseln och så att värdena blir bra. Håll dem hårt för mig nu.

Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

Google is da shit. Ibland i alla fall. Kanske inte idag dock

Google is da shit. Ibland i alla fall. Kanske inte idag dock.

En sökning som gick lite snett. Påminnelse till mig själv. Ibland är det kanske så att sökningen måste vara lite mer direkt om man säger så. Annars kan det få oanade konsekvenser.

Sökning på sterilisering i Metropolen gav mig nio stycken veterinärer som utför detta. Visst att jag kan känna mig djurisk ibland eller kanske ofta om man lyssnar på kära maken men jag hoppar nog gärna veterinärbesök.

Jag ville ju liksom bara ha lite information om mänsklig snipp, snipp, no more kids. Bara en liten notis om hur man går till väga.

Jag känner väl bara att jag inte vill stoppa i mig fler hormoner och ser detta som ett bra, slutligt alternativ. Jag har liksom tagit hormoner vad jag ska i mina dagar tycker jag. Först för att skydda och sedan för att kämpa för att få barn och nu plötsligt för att skydda igen. Och jag kan tänka mig det ultimata skyddet.

Dessutom börjar jag bli gammal. Och börjar man bli gammal kan det hända att man får mörka hår på tuttarna och på hakan av lite extra hormoner. Det är i alla fall vad jag har hört. Och vem vill riskera det liksom.

Så jag får väl söka vidare eller så kanske det bara är så enkelt som att ringa till vårdcentralen för att få guidning. Kanske är det bara så enkelt i vår cybervärld att det enklaste alternativet är det som glöms bort för att det helt enkelt bara är så omodernt. Så kan det säkert vara.

Överdiagnostiserad och ett akutbesök

Ibland blir dagar inte alls som man väntat sig.

Dagen har nämligen spenderats här, på den övre delen ifall någon undrar om jag gått och dolt något.

Lilly vaknade med rejäl magknip i natt och det har hållit i sig. Så hon har då bland annat haft följande diagnoser: blindtarmsinflammation, tarmvred, diabetes, pre pubertala problem (fråga inte), förstoppning och en fis på tvären. Det är ganska många diagnoser på så kort tid kan tyckas men det bara blir så.

Men när hon gick här i förmiddags och inte hostade riktigt eftersom det gjorde ont och att hon liksom kröp ihop när hon reste sig. Men hon ville gärna in och shoppa. Men så blev inte fallet efter ett litet samtal till vårdcentralen.

Nu har vi sådan tur här i Hålan att vi aldrig är sjuka eftersom de nu tagit bort vår läkare. Det känns så himla tryggt, verkligen. Så det var bara att ringa in till stan. Nej men vi har inga läkartider men jag hade verkligen velat titta på henne. Detta känns också så himla tryggt, verkligen.

Så vi fick köra in till akuten på CSK istället. Där klämdes det, togs diverse prover och förbereddes inför eventuell inläggning om kirurgen trodde på en blindtarm.

Så hon preparerades med Emla-kräm, bedövningskräm, i båda armvecken och på ena handryggen. Allt för att vara förberedda om de behövde sticka henne mer eller sätta nålar.

Sedan var det bara att sitta och vänta på att kirurgen skulle bli färdig på operation. Vi blev visade till ett eget väntrum där vi med kurrande magar gjorde oss hemma stadda med böcker, tidningar och ritblock. Och vi väntade, och vi väntade och vi väntade lite till.

Jag mumsade i mig några läkerol med jämna mellanrum för att stilla min kurrade mage. Jag kunde liksom inte gå ut och köpa en macka när inte Lilly fick äta något.

Till slut kom kirurgen, en ung tjej som man först reagerar på att är hon tillräckligt gammal för att bara vara kirurg, och klämde på henne. Hon klämde och pratade och klämde lite till innan hon ansåg att hon kunde släppa hem oss till Lillys stora lättnad.

Det blev minsann köpepizza sedan för vi var så hungriga och trötta.

Jag måste bara berömma all personal vi har träffat under dagen. Helt fantastiska och då har vi ändå varit på vanliga akuten och inte barnakuten. Alla från undersköterska, sjuksköterska till läkare har varit så trevliga och omtänksamma om Lilly. Härligt att ha det med sig när så många klagar på den svenska sjukvården.

Nu ska jag nog bara slänga mig i soffan och kela med tjejerna och inte göra något annat.