Var mycket klok och lyssna på vad jag har att säga

Var mycket smart och lyssna på vad jag har att säga.

Det är en sak som skulle kunna hjälpa dig att klara dig i livet. Detta eftersom det skulle kunna leda till jobb. Jobb kan leda till möjligheten att uppgradera boende om man är lagd åt det hållet. Uppgraderat boende skulle kunna leda till familj. Familj skulle kunna leda till livslång glädje att leva i tvåsamhet. Den livslånga glädjen skulle kunna innebära att du får uppleva en massa saker tillsammans med den du lever med. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Så var klok och lyssna på vad jag har att säga.

Någon gång i dina tonår tyckte du det var så häftigt och coolt. Och eftersom det är väldigt populärt att vara häftig och cool så är det en vanlig företeelse. Det var coolt att heta något som rimmade, var lite wild and crazy eller till och med något utmanande. Det var cool då. Observera ordet då. För nu är det inte det.

Efter att jag idag rensat bland lite gamla cv så inser jag hur många som fortfarande heter de där gamla tonårsnamnen. Och i ett cv är det inte det smartaste. Jag pratar e-postadresser.
Jag har av någon anledning just hakat upp mig på e-postadresserna. Kanske av den enkla anledningen att jag har svårt att känna det seriösa i ett mail där man kan nå personen på:

pussiljumsken69 @ hotmail
sexxyemma66 @ hotmail
enrosakanin @ hotmail
solskensjonte @ hotmail
gummsegumman_85 @ hotmail
carl_kisses_u @ Hotmail

Nej jag har svårt för dessa och det är kanske tur att jag inte är den som sållar bland ansökningar. Risken att de hade åkt på grund av e-postadresserna är nämligen stor. Kanske dumt men jag känner bara att söker man arbete så ska det kännas seriöst. Det gör inte det på grund av att e-postadresser kan heta liknande som de jag har lagt förslag på.

Så var klok och ta mitt tips till er. Var kloka och byt e-postadress när det kommer till att söka arbete. En e-postadress där namnet ingår kommer man långt med. Eller något annat. Det är en annan person som du inte känner ska bedöma dig och det är väldigt dumt att behöva åka ut på en e-postadress.
 
Så shot, är det bara jag som är överkänslig för sådant här eller det ligger något i det? Snälla säg att det ligger något i det så jag inte får ytterligare konstiga saker som jag tycker.

Och naturligtvis är det inga riktiga e-postadresser jag har skrivit. 

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Jag lovar att jag har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen

Ibland är det helt underbart med livlig fantasi.

NOT…

Jag tog idag mod till mig och tog en stav-Power walk. Kanske inget konstigt med det men nu är det så att det var efter jobbet. Och efter jobbet är det faktiskt mörkt, även här nere i Skåne. Och är det så att man är lite mörkrädd så är det kanske inget jag har längtat efter. Förrän idag.

Så ut jag for. Jag kom faktiskt en liten bit innan tankarna började vandra. För när jag gick där i lugnan ro, nu snackar vi bildligt då, och försökte tränga undan olika knastankar med diverse cupcake-recept, målbilder av mig själv, vad blir det för middag i veckan, jag undrar om de verkligen sjunger såhär i denna låten och andra viktiga och världsliga saker så hände det. I buskarna bredvid mig började det prassla.

Just då var jag färdig att både skita på mig och sträcka händerna i luften, vilt viftandes naturligtvis, och springa skrikandes därifrån samtidigt som jag ville slita tassarna av staven för att få ett vasst tillhygge. I bråkdel av en sekund var det exakt vad jag såg mig själv göra innan jag hämtade mig av chocken av att det faktiskt finns grodor i naturen. 

Sedan var det liksom helkört. För vet ni hur många sätt man kan bli dödad på när man går runt slingan när det är mörkt, fast där är lampor med jämna mellanrum.

Åh, herregud, vad många sätt. Man kan bli indragen i buskarna, bli våldtagen och bli kvävd av sin egen strumpa. Man kan bli överraskad av en knivman som kommer bakifrån och sticker ner en och sedan dumpar en i tjärret (tur man hade reflexväst så man blir hittad). Man kan bli nerputtad i sjön för att sedan bli dränkt. Det kan hända att det finns pistolmän i skogen också, för att inte tala om tjuvjägare som missar sitt tilltänkta villebråd.

Det där är bara några saker. Och jag lovar och svär att jag faktiskt har alla hönsen hemma, hissen går enda upp, alla chipsen (nuförtiden) är kvar i påsen. Helt normal alltså.

Men som tur är så är dessa hjärnspöken helt jäkla osannolika. Det är klart jag vet det.

Det var av denna anledning jag för några år sedan när jag lyssnade på ljudbok när jag var ute och gick fick sluta med det. För frugan lyssnade på deckare, om ond, bråd död. Ingen bra kombination när fantasin skenar. En ensam tjockis i skogen, den där statisten jag var då, var ju som gjord att bli utsatt för otäcka saker. Dessa spöken var lika osannolika som de idag men de låg liksom kvar och gnagde, bakom varje träd i skogen. 

Så jag slutade lyssna på deckare när jag var ute och gick. Det var liksom säkrast för hjärtat.

Men här sitter jag nu i alla fall och har överlevt min stav-Power walk. Jag hade tur, grodan var ingen inhyrd killerfrog.

Är det positivt eller bara creepy

Är du en gäspare som gång på gång gäspar när någon annan gör det?

Det där lite pinsamma när man befinner sig i en folksamling och upptäcker en gäspare och med ens försöker du svälja din egen gäspning men istället gapar du själv stort, andas in djupt så ögonen tåras och gäspar. Och detta händer gång på gång på gång så fort du ser en annan gäspare. Det finns liksom inget att göra åt det utan de bara kommer.

Men visste ni att ju större empatisk förmåga du har ju lättare har du att bli smittad av gäspningarna. Både studier från USA och England visar på samma sak. Det sätter det hela i helt andra dager. Då vill man vara den som ständigt gäspar om det är så att det speglar ens empatiska förmåga.

Jag smittas väldigt lätt av gäspningar. Gäspar någon annan så kommer jag också att göra det. Så jag känner mig ganska lugn inför detta med empati. Men det är liksom ingen nyhet för mig faktiskt eftersom jag räknar mig själv som en mycket empatisk människa.

Jag har till och med suttit här och gäspat nu medan jag har skrivit om det. Det vet jag inte om det är positivt eller bara creepy men så har det varit i alla fall. Fem stora gäspningar och fem gånger där ögonen fylls med tårar som jag måste torka bort.

Smittas du lätt av gäspningar?

 

 

Mitt namn är Nettan och jag är topzoholic

Det är lika bra att bara erkänna det. Jag har ett beroende, ett helt nypåkommet men som funnits där i många år. Men det är första när avsaknaden av något infinner sig som man inser:

Helvete, jag är helt jäkla beroende av topz.

Det skulle mycket väl kunna vara så att det är lite fingret och örat syndrom men jag vet inte säkert. Men hur det än ligger till så är de slut och jag sitter här nu nyduschad med otopzade öron. Det där är bara hur nasty som helst.

Så det är bara att erkänna. Jag är en topzoholic eller till och med så illa som en topzoman. Skulle väl luta mer åt topzoman eftersom jag inte smyger med det utan fullt öppet kan njuta, med små njutningsfulla stön naturligtvis, av topzandet.

Ja, det finns många konstiga beroenden. Eller så kan det vara så att det bara är jag som hittar på dem efterhand som de äntrar min kropp. Så skulle det mycket väl kunna vara. Mest troligt kanske till och med.

Nära-döden-upplevelse

Att ratta sig fram med dagens bilar är inget större problem. Problem blir det när det inte fungerar som det ska.

Att en jobbebil slutar att fungera i en kurva är inget vidare trevligt. När bilen bara dör tvärt utan ett ljud, hostning eller skutt och det enda som man märker är att bilden inte går att styra. Den går att styra men styrningen fungerar inte längre att utföra med en handlov utan man får använda all styrka med båda händerna. Det är som att försöka styra en stenbumling som ligger plant på marken.

Skräcken man känner när man inser att det dessutom kommer mötande trafik är ganska isande och man rattar för glatta livet, bokstavligt talat. Hade jag fått möte av en lastbil istället för en vanlig bil hade jag frontat den. Men adrenalinet pumpandes skenar hjärtat i bröstet och ögonen spärras upp.

Trafiken kommer bli min död, I kid you not.
Jag har hållit på att bli påkörd på ett övergångstället när en bil stannade och släppte fram mig men någon idiot bakom körde om. Det var så nära att jag kunde känna bilens sida mot mig när den körde förbi. Den gången var jag så skärrad när jag kom hem att jag bröt ihop i en hög på golvet.
Jag har hållit på att köra på en bil som fått punktering efter ett litet backkrön utan att varna på något vis. Underkylt regn som gjorde att greppet släppte och det var nog på det berömda håret att jag inte satt i bakänden med gubben som bytte däck mellan min bil och den andra. Denna gången bröt jag ihop i en rejäl skak och gråtattack när vi kom fram dit vi skulle. Jag har efter denna incident blivit väldigt rädd att köra i halt väglag.
Och nu idag då. En bil som hämtades på verkstad i förmiddags för att den inte startat i förra veckan. Verkstaden hade bara provat att starta den och den hade spunnit fint. Det känns inget vidare att man inte ska kunna lite på att de gör sitt jobb. Det blir ju liksom livsfarligt annars.

Nä, usch nä för sådana upplevelser.  

Kan inte säga FML men väl FMD

Då var det dags igen. Jag mår inte speciellt bra just nu. Inget fel kroppsligt men inuti mig kryper det. Det kryper av någon sorts oro som jag inte riktigt kan ta på. Jag funderar och funderar och ju mer jag funderar ju mer låg känner jag mig. Det har eskalerat under veckan som har gått och jag avskyr det. Jag skulle bara vilja sätta mig i ett hörn och böla men jag hade inte riktigt vetat varför.

Jag tror jag vet lite av anledningen till detta. För varje gång jag kör en funderarrunda, vilket är ofta just nu, slutar alltid tankarna på den kommande 20årsreunion som vi ska ha i slutet av månaden. Den skrämmer skiten ur mig samtidigt som jag ser fram emot att träffa de andra. Den skrämmer mig för att jag är skiträdd att de andra ska se ner på mig för att jag inte blivit smal och snygg som alla andra verkar vara. Den skrämmer mig för att jag inte vill bli betraktad som någon misslyckad tjockis som kommer att falla tillbaka i sitt mönster från skolan. Jag avskyr dessa tankar och jag försöker verkligen slå ifrån mig dem men de ligger där och gnager. Gnager och hånar mig för att jag är som jag är. Jag vill bara känna glädje över denna träff och få möjlighet att prata minnen och ta igen tid med mina härliga gamla klasskompisar. Det är den känslan jag enbart vill ha. Men den där förbannade hornklädda på ena axeln påtalar hela tiden att så kommer det inte bli eftersom de kommer att skratta bakom min rygg.

Jag vet också att jag kommer att ångra mig om jag inte går. Jag har de senaste 10 år sedan förra återträffen funderat på hur de hade det. Den gången vann den hornklädda eftersom det var precis av samma anledning som jag hoppade över den.

Det är så jäkla sjukt att jag känner att jag måste bevisa mig för andra. Att jag inte bara kan njuta av de underbara människor jag faktiskt har omkring mig. Att bara kunna sopa ner den där saken från axeln och skratta åt den. Jag vill inte behöva känna såhär men jag vet inte hur jag ska få bort det. Det har liksom funnits med mig från tidig barndom då andra talade om för mig att jag inget var värd så hur ska jag lyckas bli av med det?

Nu vill jag ha bort klumpen jag har i magen och den växande oron jag känner. Jag vill gå in med huvudet högt till den där återträffen och bevisa att detta är jag och det är jag stolt över. Det är bara så lätt att skriva det men så mycket svårare att verkligen lyckas med det.

Jag kan inte säga FML, fuck my life, som alla fjortisar gör eftersom det gör jag verkligen inte. Jag älskar människorna runt mig. Men jag skulle mycket väl kunna säga FMD, fuck my demons, för de hatar jag verkligen.

Det brukar kännas lite bättre när jag har fått skriva av mig lite men tyvärr gör det inte det idag. Jag hoppas bara att det lättar nu i dagarna för jag mår verkligen inte bra av det. Jag har fått kräka ut det nu och nu vill jag lämna det här. Så vill jag göra.

Ord 5, Timeouthörnor

Efter en våg med engelska och amerikanska nannyprogram så var de här, timeouthörnorna. Dessa hörnor där man skulle bestraffa sina barn för att de varit olydiga.

Jag vet inte hur populära de är nu men jag hoppas verkligen att populariteten har avtagit. Där kom min personliga åsikt in för jag gillar inte alls dem.

Vi försökte detta på Molly när hon var mindre och då alla dessa program var så inne. Varje gång hon inte gjorde som vi bad henne om fick hon sitta där i hallen och skämmas. Och varje gång hade jag ont i magen över att jag gjorde det men experterna hade sagt sitt. Det var bra för barnen och de skulle veta sin plats. Vi avbröt som tur var detta ganska fort när vi insåg vad det var vi höll på med.

Problemet med dessa hörnor tror jag är att de används i tid och otid. Problemet med detta är att man på något vis förtrycker barns sätt att uttrycka sig på. Att så fort de har andra åsikter än vi har så ska de straffas för det och tryckas ner och sedan dessutom sitta och skämmas över det. Är det ingen mer än jag som kan tycka det är fel. Barn uttrycker sig på olika vis och vissa sätt ska man inte försöka ta från dem. Att det sparkar och slåss är inte ok men att sätta dem och skämmas i ett hörn eller var det nu är någonstans där dessutom de blir till allmän beskådning ger mig en väldigt olustig känsla.

Som förälder står man inför många svåra val och beslut och man vill sitt barn det bästa.
Ska ett barn som vägrar städa sitt rum få sitta i hörnan och skämmas över detta? För det kan kanske vara så enkelt som att ditt barn är alldeles för litet för att klara av detta själv och därför behöver lite vuxen hjälp och vägledning. En mognadsfas kanske som tillhör men den ska komma och den ska genomgås utan att barnet ska behöva skämmas för det.
Ska ett barn som bråkar över att inte plocka av sin tallrik från bordet behöva sitta i hörnan för att lära sig att så gör man inte?
Ska ett barn som skriker och är ledsen straffas för att den uttrycker sig?

Nejdå, jag är ingen perfekt mamma som aldrig gjort fel val med mina barn. Gudarna ska veta att jag vissa dagar bara känner för att lämna huset och det totala kaoset som kan komma. Jag skäller på mina barn när de bråkar, och det gör de just nu ganska ofta, och när jag för femte gången försöker prata dem tillrätta. Men att i dessa tillfällen, då de troligtvis bara pockar på uppmärksamhet från oss men inte riktigt vet hur de ska göra, plötsligt gå in och straffa dem och sätta dem i hörnan gör inte saken bättre. Det blir kanske bättre just för tillfället men vad gör man med deras självkänsla? Jag tror det finns alldeles för många barn med dålig självkänsla redan ute i vårt samhälle utan att vi ska behöva spä på det. För inte lär vi dem något genom att visa att man alltid ska vara alla till lags. Man måste lära dem att den egna viljan är lika viktig och vi måste lära dem att det faktiskt är så att den egna viljan inte alltid fungerar i alla sammanhang. Men med detta är det inte sagt att man ska förtrycka den genom att skambelägga den. Det är lite olika saker tycker jag.

Jag vet att hälften av befolkningen troligtvis inte alls håller med mig i detta. Men detta är vad jag tycker om timeouthörnor och detta är vad min magkänsla tycker om dem.

Vad tycker du?

 

Vad händer när en yrkeskategori försvinner? Tänk på det.

Jag blir fruktansvärt arg och framförallt blir jag illa berörd hur vissa yrkesgrupper behandlas i detta land.

Yrkeskategorier som har hand om människor klassas på en väldigt låg nivå i samhället. Yrkesgrupper som undersköterska och lärare är yrken som ger låg lön samtidigt som man har ett enormt ansvar. Ett ansvar som bara ökar med åren som gått eftersom fler och fler arbetsuppgifter läggs på.

Båda dessa yrkesgrupper råkar allt som ofta ut för våld från sina brukare och det finns inget försvarbart i att göra detta på sin arbetsplats. Och här kommer min otroliga frustration in.

En elev har blivit friad efter en misshandel av sin lärare. Misshandel blev eleven dömd för med skadeståndet uteblev eftersom man tydligen ska jämföra lärare med polisiärt yrke. Då är givetvis min första undran var lärarens skyddsutrustning är någonstans. Det finns inga batonger eller elpistoler. Var har läraren för utbildning? Jag kan nog garantera att det sträcker sig till att lösa lättare konflikter i klassrummet men inget större. En lärare får inte bruka våld mot elever och skulle det nu vara så att lärare ska jämföras med poliser så borde domen i så fall bli våld mot tjänsteman.

Att som domstol påstå en sådan sak visar bara på vilka jävla översittarfasoner som finns. Det vill säga så länge du har en hög position i samhället och kan sitta och titta ner på alla obetydliga personer som gör ett otroligt jobb. Att inte få känna en trygghet när man går till arbetet drabbar hela situationen. Alltså jag vet knappt vad jag ska säga om allt detta mer än att jag skäms. Man kan ibland önska att man var någon högt uppsatt person men innebär det att man tappar empati och sympati för människor så trivs jag bra där jag är nu.

Dessa personer gömmer sig bakom egentolkningar av lagar och bestämmelser och jag kan garantera att det går i byxan på dom av upphetsning över att få sätta dit en liten myra som inte lyckats ta sig längre än till ett serviceyrke. Dessa personer borde stanna upp och kliva av sin glänsande häst och titta sig runt. För hur skulle det sett ut om inte någon skulle tagit hand om all skit som kommer från dom?

Dessa knösar har inte för en stund stannat upp och tänkt på vad det är städerskan gör. Att utan henne hade han fått tömma sin papperskorg själv och diskat sin kaffekopp. Han hade kanske torkat av fötterna bättre innan han gått in på kontoret eftersom han själv skulle fått torka. Utan förskolepersonalen, som har barngrupper som bara växer och växer, hade han inte kunnat arbeta fast det är klart han är rik så det är någon privat nanny som får ta det. Utan alla taxichaufförer som finns hade han haft svårt att ta sig till viktiga möten för jag har svårt att se att han hade kunna sänka sig så lågt som att åka kollektivt. Utan läraren hade hans barn inte fått den utbildning som behövs. Men de små bratsen är säkert så snälla, i alla fall så länge de tillhör samma samhällsklass, så det gör ändå inget. Utan undersköterska hade hans gamla mor ingenstans att ta vägen när han själv aldrig har tid att ens besöka henne på jul. Utan sopgubben hade hans stinkande sopor stått och ruttnat på infarten till den ståtliga villan.

Jag vet att jag generaliserar men stanna upp och tänk ett steg längre. Jag fattar faktiskt inte att folk kan vara så in i helvete egoistiska och bara roffa åt sig och strunta i alla andra. Sådant är rent äckel. Att det ska vara så svårt att fatta att alla skikt i samhället behövs och att det är så fruktsvärt fel att se ner på andra arbetsklasser. Utan alla stannar Sverige. Inse det.

Är vi bara robotar som följer den som håller i fjärrkontrollen?

Ibland funderar jag på vad det är som gör att så många verkar tro att alla ska vara likadana.

För hur kommer det sig att det finns så mycket utanförskap i samhället. Nu pratar jag inte ens om dom stora utanförskapen som människor råkat hamna i på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Nu pratar jag om det ytliga utanförskapet som finns. Det är så synd att vissa tror att man måste vara stöpta ur samma form för att vara värd något. Att ser du inte ut som alla andra i gruppen, tänker som alla andra, agerar som alla andra så verkar det som om det är helt ok att utsätta dom utanför för förakt. Att likt robotar i en klunga nicka och hålla med och enbart göra det som den som håller i fjärrkontrollen säger att dom ska göra.

Det gör mig så ont att enbart tänka mig in i att se världen så enkelspårig och svartvit. Att som ett stim fiskar bilda en stor klunga av precis samma sort och utan att tänka bara följa. Att aldrig se alla vackra blommor som finns vid sidan om utan enbart se en enda sort. Men av en blomma blir det ingen bukett utan det måste komma in flera olika blommor och genom att sedan vårda den kommer den att blomma ut och glädja många.

Att ha olika åsikter är en grund i hela samhället. Det stora problemet idag är att det inte finns någon respekt för andra. Att kunna respektera andras åsikter, naturligtvis så länge det inte finns åsikter som skadar och kränker andra, och föra en normal diskussion med dom. För det är när vi slutar tänka själva och bara blir nickedockor som det blir farligt. För vem bryter det skadliga mönstret då om alla bara står och nickar med för att alla andra gör det? Ibland kan det vara så att det räcker med en liten uttalad tanke, att så ett litet frö, för att få andra att börja tänka. Och sakta kan man bryta det men det gäller att det finns någon som vågar så det där fröet.

Jag läste en statusuppdatering tidigare:

“Folk har seriöst blivit helt jävla dumma i huvet..
Fan spelar det för roll om jag är tillsammans med en tjej?
Jag älskar henne otroligt mkt, Tänker inte lämna henne på grund av er om ni trodde det! HELVETE.. Patetiska jävla fittor..”

Och det är detta jag bland annat menar. När stimmet som blivit stöpta ur formen som samhället och media satt som norm och stimmet bara simmar på, helt blinda för annat än sin glänsande ledare, inte ser blommorna runt omkring. För ser man inte ut som normen eller tycker som normen så verkar det som om det är fritt fram för mobben att plöja fram. Dom plöjer fram likt ångvältar och lämnar en jämn asfalterad väg bakom sig. Men vet ni? Blommor har en tendens att ta sig genom den starkaste asfalten och sakta bilda små sprickor. Men det är för jävligt att dom överhuvudtaget ska behöva kämpa för rättigheter som för en annan är självklara. Men jag har väl inte heller blivit stöpt i den där “lika-formen” utan har mina egna åsikter. Och åsikter måste man man våga ha egna men man måste kunna respektera andras också.

“Jag tycker såhär och du tycker såhär. Fine, men vi har samma värde ändå.”

Så låt oss göra den största bukett som någon skådat genom att släppa våra skygglappar och se dom vackra blommorna runt oss. Dom som så många trampar på för att dom inte är fina nog enligt deras mått. Så ut och ta er tid att titta och inse mångfalden i blomriket.

Jag har hört att kvinnor och män hör olika saker

Jag skulle kunna tänka mig att minen “hur-fan-vet-du-det” som jag fick av kära maken igår efter att jag briljerat med min kunskap om danska stjärnborgar (skansar som det så fint heter egentligen men den kunskapen ville jag inte chocka honom med) har jag troligtvis gett honom idag. Kanske inte av anledning “hur-fan-vet-du-det” utan lite mer åt aha hållet.

En ny skrivare har jag haft vid min sida i flera månader. Jag har naturligtvis varit imponerad av att jag kunnat sitta i köket och skriva ut från rummet. Ibland är det inte mycket som behövs för att imponera på mig men just tekniska prylar kan göra det. Kanske mest eftersom jag är så oteknisk.
Så kommer kära maken och flyttar undan mina papper om riskanalys som låg ovanpå skrivare. Så lyfter han på locket, som jag inte hade en aning om att det var, och blottar den fina genomskinliga platta som ligger under. Och just i det ögonblicket skulle jag mycket väl kunna tänka mig att jag såg ut lite som en fågelholk.
Wow liksom. Jag satt och tittade när han tryckte på knappar och jag kände mig sådär tramsigt stolt över hur teknisk han var.

Jag hörde honom mumla något om att jag inte lyssnar på vad han berättar om tekniska saker. Jag försökte minnas men insåg att allt kan inte få plats i mitt söta huvud. Jag har väl sållat bort det som en liten oviktig sak även om det är jäkligt bra att ha. Vem behöver fota gamla foto nu när denna fancy apparat finns. Inser då att det är precis vad jag har gjort fast den fanns här. Jag gav några konkreta förslag hur han skulle få mig att förstå det han sa om sådana här prylar.

“Jag tycker om målande berättelser” försökte jag. Jag la naturligtvis fram ett litet förslag:

“Han lyfte på locket och blottade den glansiga ytan under. Men en lätt smekning lät han fingrarna vandra över det kalla glaset. På detta glaset kunde man om och om lägga papper för att med en knapptryckning göra dubbletter. Tanken kittlade henne och hon gillade tanken”

Vem lyssnar inte på en sådan förklaring om en skrivare med scanner och kopieringsfunkioner. Jag har faktiskt hört någonstans att kvinnor och män hör saker olika. Undra om det kan stämma? 

Kan kanske få fina nostalgibilder nu då utan en massa reflektioner i. Måste erkänna att tekniska prylar kan vara lite spännande ändå.

Det är så in i helvetes fel alltihopa

Jag får en klump i magen och mår nästan lite illa när jag läser om mobbning. Mobbningen i sig själv är fruktansvärd men när man sedan ser att barnets föräldrar får hämta denne för att det blivit utsatt för glåpord i två dagar så gör det mig så illa.

Inte nog med att detta, och många fler med denne, utsätts för saker som en som aldrig blivit utsatt för mobbning ens kan föreställa sig. Ord som man till en början med försöker få att rinna av men som sakta bryter ner muren. Ord som tränger in och växer, likt svulster, och jobbar sig in i varje cell för att sakta bryta ner. Skratt och fniss som ekar i en korridor och blickar som pekar på just dig. Självkänsla som plockas ner i små bitar innan dom sprids med vinden.

Följande går att läsa i skollagen:

“ Skyldighet att förebygga och förhindra kränkande behandling
7 § Huvudmannen ska se till att det genomförs åtgärder för att förebygga och förhindra att barn och elever utsätts för kränkande behandling.
Plan mot kränkande behandling
8 § Huvudmannen ska se till att det varje år upprättas en plan med en översikt över de åtgärder som behövs för att förebygga och förhindra kränkande behandling av barn och elever. Planen ska innehålla en redogörelse för vilka av dessa åtgärder som avses att påbörjas eller genomföras under det kommande året. En redogörelse för hur de planerade åtgärderna har genomförts ska tas in i efterföljande års plan.
Förbud mot kränkande behandling
9 § Huvudmannen eller personalen får inte utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling.
Skyldighet att anmäla, utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling
10 § En lärare, förskollärare eller annan personal som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till förskolechefen eller rektorn. En förskolechef eller rektor som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till huvudmannen. Huvudmannen är skyldig att skyndsamt utreda omständigheterna kring de uppgivna kränkningarna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.”

Jag, som i min enfald verkligen vill tro att det finns något gott i oss människor, inser att denna lag inte fungerar. För kan ett barn bli utsatt i två dagar för mycket kränkande beteende från andra barn så efterföljs inte lagen. Och det hemska i det hela är att detta barn inte ska straffas en gång utan två gånger. För det är precis vad följden blir när det även ska läggas skuld för den utsatta eftersom det är denne som får åka hem/byta skola eller vad det nu än må vara. Jag har ingen som helst förståelse hur man kan välja att göra på detta viset. Så läser jag vidare i skollagen.

“Förbud mot repressalier
11 § Huvudmannen eller personalen får inte utsätta ett barn eller en elev för repressalier på grund av att barnet eller eleven medverkat i en utredning enligt detta kapitel eller anmält eller påtalat att någon handlat i strid med bestämmelserna i kapitlet.”

Jag kan faktiskt inte riktigt läsa ut vad som menas men vid första anblicken fick jag det till att den var ställd till mobbarna. Att det var förbjudet mot repressalier mot mobbarna. Om, jag säger om, det skulle vara på det viset blir det ännu mer sjukare. Skydda dom som mobbar och släng ut offren. Jag blir så fruktansvärt ledsen och arg att det inte kan finnas ett system som fungerar och som hjälper den drabbade istället för att ännu mer kasta skit på denne.

Min fråga är var dom vuxna finns i det hela. Det måste vara så att personal på skolan har sett eftersom det troligtvis varit någon av dom som ringt föräldrarna till den mobbade. Alltså är andra vuxna, föräldrar till dom som mobbar, så jäkla likgiltiga över att deras barn förstör andra barn? För visst måste det vara så att dom får reda på detta från skolan? Som förälder kan man inte vara så jäkla blåögd och inte tro att ens eget barn gör dumheter för det gör alla barn. Men är det dumheter som resulterar i att dom skadar andra barn så är det en sak man måste ta tag i, oavsett om man känner sig bekväm med det eller inte. Det är en del av att uppfostra ett barn, att vara en förälder som visar vad som är ok och inte enbart står vid sidan om som en vän och klappar på axeln. Det är inte bara godbitarna som måste vårdas utan det är dom andra delarna också. Vi som vuxna är dom som ska föregå med gott exempel.

Det finns lagar som är till för att skydda. Dessa är till för att följas. Det går inte att skylla på indragningar och dylikt. För att dra paralleller med mitt eget arbete i vården så kan vi inte strunta i Hälso- och sjukvårdslagen eller Socialtjänstlagen för att vi får indragningar och inte hinner med på samma vis. Så varför verkar det vara ok att göra det i skolan? För den följs definitivt inte om en förälder måste hämta hem sitt barn för att andra barn mobbar denne. Det är så in i helvetes fel alltihopa. Och det är fasen allas ansvar att se till att det inte blir på detta viset.

Det är skrämmande att folk lägger så mycket tid på förakt mot andra

Det är så jäkla pinsamt och patetiskt att folk ska ha så jäkla mycket fördomar om precis allting.

För tillfället formligen rasar en mycket hårresande debatt på nätet. Och allt har kommit upp över en kvinna som visade sin orakade armhåla i tv. Detta verkar störa en hög med människor i vårt land som dessutom verkar tycka att det är fritt fram att öppet utföra mobbning för ett sådant oacceptabelt beteende. Att totalt se ner på någon beroende på sitt val att inte raka sig är så jäkla sjukt att det inte går att beskriva.

Enligt dessa personer är det för det första äckligt med hår och dom som väljer att ha håret kvar är überfeminister som aldrig duschar, luktar illa och är allmänt oknullbara eftersom dom dessutom hatar män.
“Att kvinnor ska vara kvinnor” säger en hel del om vad porrskadade fjortisar tycker. För som vanligt ska vi foga oss efter vad det manliga könet tycker eftersom det är honom vi ska behaga. Vill han ha oss som lena renrakade så ska vi naturligtvis bara tacka och ta emot och vara glada eftersom någon vill sätta på oss. Är det verkligen ingen som hör hur jäkla fel det låter? Jag trodde vi blev påsatta för att vi själva ville det med någon som tycker om oss precis som vi är. Som vi själva har valt att vara, med eller utan hår. Och skulle det nu vara så att jag varit singel och om någon valt att inte sätta på mig om jag inte varit rakad så lovar jag att det hade varit hans förlust, big time, inte min.

Det som oftast tas upp är just det normala. Det är tydligen normalt för oss kvinnor att vara renrakade. Ledsen att behöva säga det men det är inte normalt att vara renrakad utan det är normen som säger att det är normalt att vara renrakad. Förstår ni skillnaden? Normen är den som tala om hur saker ska vara oavsett om vi bestämt det eller inte. Lite som “att alla andra gör det så då måste det vara så”.

Det är skrämmande att folk ska lägga så jäkla mycket tid på förakt över hur andra ser ut. På sjuka ideal som media skapat som i princip förstör ungas syn på verkligheten. I en fungerande verklighet skulle det inte spela någon roll om hur andra ser ut och då hade inte en mängd unga personer känt att dom var tvungna att bli något dom inte är. Tänk om all den energin som läggs på att se ner på andra och trycka ner andra hade lagts på något positivt istället. Så mycket bra alla hade kunnat uträtta då.

Jag skulle våga påstå att mina vänner inte har en aning om vilka dagar jag är rakad och vilka dagar jag är orakad för jag är precis samma person båda dagarna. Kanske något att tänka på.

Skulle du kunna donera?

Kvinnor som väljer att donera sina ägg får en ersättning. Denna ersättningen har i Region Skåne varit 3000 kronor men höjs nu till 11000 kronor. Detta för att locka till sig fler som kan tänka sig att donera.

Jag är väldigt tudelad i denna fråga faktiskt. Och allt bottnar i vår egen tidigare barnlöshet. För med tanke på detta så förstår jag saknaden av ett barn som aldrig kommer och med tanke på detta skulle jag vilja hjälpa så många andra.
Sedan kommer min egoistiska sida, som är den som kommer att vinna. Den sidan som vet vad hela proceduren handlar om. Hur det känns att pumpa kroppen full med hormoner som ska stimulera fram många fina ägg. Detta är dock inte det värsta för min del. Helt ärligt skulle jag aldrig lagt mig och gjort en äggplockning utan en lättare narkos. På vår klinik, Cura, i Malmö så fick man detta. Jag har fått berättat för mig hur jag försökte sparka bort läkaren under plockningen fast jag var under lätt narkos. Dom fick binda mina ben för att han skulle kunna jobba färdigt. Så även under narkos tyckte jag tydligen att det gjorde ont. Och det är bara att erkänna att jag är inte mycket för sådan smärt. Jag hade dessutom riktigt jäkla ont efteråt och kunde knappt sitta. Så jag är värdigt egoistisk i detta, tyvärr, men jag hoppas att det är fler som ställer upp och donerar nu. För även om jag hade riktigt ont så har jag haft väninnor som inte tyckte det var någonting att göra en äggplockning.

Sedan tillkommer ju aspekten av att ge bort “en del av sig själv” också. Jag tycker inte riktigt man kan jämföra spermadonation och äggdonation. Anledningen är för mig ganska enkel. Vi kvinnor har ett förutbestämt antal ägg. När dom är slut eller för gamla så är det liksom slut. Våra ägg lämnar vår kropp en gång i månaden och det är när det inte blivit befruktat. Dom plockas ut, ägg för ägg, vid en behandling. Män producerar sperma hela tiden och dom lämnar kroppen varje gång han får en utlösning, vilket troligtvis är flera gånger i veckan. Mängden som finns i varje utlösning är otroligt många. Det blir slumpen som avgör vilken av alla miljoner som får äran att befrukta det ensamma ägget. Så det är väl därför jag inte riktigt tycker det är samma sak även om behovet och resultatet är det samma i slutänden, ett nytt liv. Det är kanske detta etniska rådet menar när dom är rädda för att kvinnor enbart ska göra det för pengarna. För jag tror det är ett större beslut av oss kvinnor av den anledningen jag precis skrev och att inte tänka genom sitt beslut tror jag kan ge ganska stora existentiella frågor. Rätta mig gärna om du tycker annat. Men jag hoppas inte det ska bli så och jag hoppas verkligen att det är fler som klarar av att donera ägg eftersom behovet är så stort. För att längta efter något man inte får är fruktansvärt jobbigt och äter upp en lite och lite inifrån. Och det är detta som gör mig så väldigt tudelar.

 

Vem ger dig rätt att förlöjliga andras känslor?

Alltså människor, hur kommer det sig att många är så förbannat kalla inför andras känslor? Jag blir faktiskt riktigt jäkla arg på sådant.

Jag läste i en artikel om en avhandling som gjort på pappor, bland annat angående förlossningen. Det visar sig att hela 26 % har en förlossningsrädsla. Det är en ganska hög siffra men tanke på att det inte är något som pratas om. För det det talas om, oavsett om det är hos mödravården eller i hemmet, är att pappan ska finns där som stöd för mamman. Inget annat. Under samtal hos barnmorskan är all fokus på mamman. Hur mamman mår, hur mamman känner, hur mamman ska förbereda sig. Och visst är det så att mycket fokus ligger på mamman eftersom det ändå är hon som kommer att ligger där och föda sedan men det hade inte skadat att höja blicken och ställt frågan till pappan. Hur känner du det? Känner du rädsla över något? Hur vill du förbereda dig?

Så läser man då kommentarerna på artikeln och det är då som det verkligen slår mig hur jäkla kalla och likgiltiga inför andras känslor många är. Några bortryckta kommentarer men innehåller är det samma:

*Har man varit två och gjort barnet får man minsann vara med när den ska ut också. Det är inte så trevligt för mammorna heller.
*Svenska mesproppar
*Vilka sopor till män det här landet fått fram
*”Det är vansinne att kvinnan år 2012 föder med den djävulska smärta som det är frågan om. Och männen lyfter inte ett finger för att det ska ändras. ¨Låt män vara utan narkos vid operation, då kanske det blir ändring.”

Helt sjukt kalla kommentarer. Den sista är så sjuk så jag vet knappt vad jag ska säga. Att lägga skulden på mannen att kvinnan har ont och att jämställa det med att vara utan narkos är så sjukt vridet. För det första spär det bara på den rädsla och hjälplöshet en man måste känna under en förlossning. För det andra så är det inte mannens fel att vi är skapta som vi är och att det är vi kvinnor som föder barn. Det är EVOLUTIONEN. För under evolutionens gång har vi utvecklats till “honor” som inte är gjorda att föda barn. Vi går upprätta, vi har fått ett allt för smalt bäcken och så vidare. Men visst, lägg det på mannen eftersom det är han som knullar oss så att vi måste genomgå detta. Jävla skitsnack att vi plötsligt ska utsätta män för onödig smärta för att vi har ont och inte mannen kommit på ett sätt som är tillräckligt bra att smärtstilla oss. För vi kvinnor kan ju inte försökt komma på det själva då eller?

Men hela diskussionen doftar så mycket macho som det bara går. För det är väl det som dessa kommentarer vill utgå ifrån. Att män inte på något vis ska visa sina svagheter för det är dom som ska vara starka under en förlossning eller vad det nu än må vara. Ni har inte funderat på vilket stöd man får från en man som känner obehag över hela situationen? Jag tror inte det stödet blir speciellt bra och framför allt mår nog inte han bra av det. Dra inte upp att mamman inte heller har det bra där hon ligger för det mina vänner kan vi inte göra något åt som jag sa innan. Naturen är på detta viset, hur jäkla orättvist som helst kan säkert många tycket men det är bara att bita i det sura äpplet och gilla läget för kvinnor kommer att föda barn och än så länge har någon galen vetenskapsman inte kommit på annat.

Men fortfarande är det så att om pappan för det första vågar tala om vad han känner och att vårdpersonal tar hans oro på allvar så tror jag att dom där 26 % kommer att gå ner. För lika väl som mamman behöver bearbeta sin rädsla så kan pappan också behöva det. Detta gör verken mamman eller machopappan till mesproppar, sopor eller att andra har rätt att skära i dom utan bedövning. För att vara med när ens barn kommer till världen är bland det största man kan vara med om och då ska man ha möjlighet att uppleva denna känsla utan att den grusas av förlossningsrädslan.

Så berätta gärna för mig, ni som nu tycker att dessa pappor är mesar, hur ni bara kan skratta bort andras känslor och förlöjliga dom. Detta utan att dra upp snacket om att kvinnan minsann får har ont och inte har något val eller något liknande eller att man varit två och gjort barnet. Berätta gärna enbart utifrån hur man grusar andras självkänsla och hånskrattar åt känslor. Känslor som ingen annan kan styra eller på något vis tala om för någon annan hur man ska känna.

Vårt omedvetna kroppsspråk

Det är ganska intressant det där med kroppsspråk. Hur mycket man faktiskt “pratar” genom våra rörelser och mimik. Jag kom nog att tänka på det när jag läste om att ta onödigt mycket plats i kollektivtrafiken. Hur det hänger ihop? Jo låt mig undervisa er.

En gång för mycket länge sedan, när vi hade djurhudar runt våra höfter och stort burrigt hår (ej 80-talet), hade vi inte mycket att gå efter när partner skulle väljas. Kroppsspråket var då väldigt viktigt och vad var det då som var viktigt. Jo att visa upp sin fertilitet, sitt paket, för att det kvinnliga könet skulle kunna välja och sedan fortplanta sig.

Det som är intressant är faktiskt att vi människor av idag tror att vi är så smarta och tänker på allt men naturen är smartare. För hur mycket vi än försöker radera vår förslutna så lever ändå det “djuriska” kvar, att bli fler. Och det är här detta med att ta plats i kollektivtrafiken kommer in. När män sitter, rejält bredbenta, på sätena och till försvar enbart kan säga att benen inte kan vara ihop eftersom där finns grejer så är det bara en liten bit av sanningen. Fast det vet inte dom för dom tror verkligen på sin paket-förklaring. Det som egentligen händer är världens äldsta raggningsknep. Att visa upp sitt paket för trånande honor som bara har fortplantning i huvudet. Och med tanke på mängden människor som finns på tillexempel tunnelbana så är chanserna stora att där är någon hona som är just rätt i sina hormoner och feromoner och sådana saker och nappar på detta. Och allt detta sker omedvetet, både för hona och hane.

Så allt sådant sker helt i omedvetenheten. För om man fortsätter så är det så att vi människor är väldigt känsliga varelser som är rädda om “vårt eget rum”. Att vi känner oss obekväma när andra, okända kommer för nära oss. Detta gör att vi egentligen inte är gjorda för att åkta dessa trånga kollektivalternativ. Det är viktigt för oss att vi har vårt svängrum. Därav skulle jag tro att nästa problem på kollektivtrafiken kommer in. Att sätta väskor och påsar på sätet bredvid oss. På detta viset garanterar vi att vi får vår egen plats för oss själva och inte behöver ha okända upp på oss. Jag kan bara gå till mig själv. Jag sätter gärna min väska vid sidan av mig på sätet för att garantera min privata del. För jag kan tänka mig reaktionen om någon skulle sätta sig bredvid och där ändå skulle funnits många andra dubbelplatser lediga. Jag hade tyckt det skulle varit riktigt jobbigt och jag tror nog jag hade blivit lite irriterad över dennes klumpighet. Så därför tror jag att vi håller våra platser för oss själva så länge det går.

Om man sedan går från kroppsspråket lite men håller sig kvar på tunnelbanan eller var man nu är så finns det andra störande moment också. Och dessa kan man naturligtvis också analysera, så varför inte.
Mobilpratarna som prata så att alla i vagnen hör. Detta är något som många irriterar sig på. Dels skulle jag tro att det beror på att jag som okänd inte är intresserad av att höra andras privata samtal. Detta blir också väldigt obekvämt för oss att höra eftersom vi inte ska behöva höra dessa samtal oavsett om det är med frugan eller med en affärsbekant. Det jag tror dessa mobilpratare är ute efter, helt omedvetet naturligtvis, är uppmärksamhet. Jag tror att dessa har en osäker läggning även om dom själva skulle neka till ett sådant påstående. Att få en bekräftelse på att vara viktig och att låta alla andra höra det gör deras osäkerhet inte så synlig för dom själva.
Vilken typ tillhör du? Själv tillhör jag skaran viska-och-väsa-i-telefonen-på-offentliga-platser. Jag tycker det är jobbigt när telefonen ringer i affären. Jag tittar mig skamset omkring och med ursäktande blick svarar jag med ett viskande eller väsande. Jag vill helt enkelt inte att andra ska höra mina privata samtal oavsett om det är kära maken som ringer om att jag ska köpa mer mjölk eller om det är jobbet som ringer om mer jobb. Jag tillhör nog dom som aldrig kommer känna mig bekväm med att prata i telefon ute bland okända.

Det sista jag tänkte ta upp är parfym. Att ha mycket parfym på sig så att andra mår dåligt finns inga ursäkter till. Jag behöver inte veta att du har råd med diverse dyra parfymer när du åker kollektivt eftersom dom för mig ändå bara luktar hemskt. Det har inget med kroppsspråk eller bekräftelse att gör enligt mig utan det är enbart egoistiskt. Inget annat.

Så vad stör ni er mest på i kollektivtrafiken? För mig är det nog det sista eftersom jag mår dåligt av det, tätt följt av mobil-bekräftarna. Dom första två sakerna är liksom lite svårt att göra något åt eftersom det ligger i vår omedvetna natur. Ja, jag läste psykologi i min utbildning för si sådär 20 år sedan så lite sitter .

 

Hmm, från sökord till fetisch

Jag tycker det är roligt att kolla sökorden för min blogg. För det mesta kan jag ofta relatera sökord med inlägg men ibland funderar jag faktiskt på vad jag har skrivit.

Att ha en inlänk på sökordet “blöjor vuxna” gör mig väldigt fundersam hur dom har hamnat här. Jag kan inte påminna att jag skrivit om detta men det är klart, jag har varit aktiv skrivande i över tre år så det är kanske inte så konstigt att jag inte kommer ihåg alla inlägg. Men det skulle faktiskt passat tillsammans med fetischen för jättepyjamaser, ni vet sådan där one piece, som vuxna väljer att springa med utomhus. Det om något borde väl ändå vara förargelseväckande beteende. Det är bara en suggermummy eller suggerdaddy som fattas till det tillsammans med ett jättenappflaska eller något liknande. För att inte tala om “swing of love”, ett måste i allas samlingar .

Men som jag sagt tidigare, i något klokt inlägg eller två, så får alla ha sina fetischer så länge dom inte skadar någon annan på något vis. Men jag vill helst slippa veta om det är min granne som har en blöjfetisch.

Jag tror att alla människor har någon sorts fetisch. Kanske inte av anledningen som Freud ansåg:

“ Fetischen kan vara allsköns
olikartade föremål som alla har det gemensamt
att de utgör substitut för moderns frånvarande
fallos: foten, en sko, en bit päls, hår,
underkläder eller andra objekt.”

Och kanske inte heller som orden från början ansågs betyda: “föremål som representerar eller anses inneha en magisk-religiös kraft eller makt”. Fast tar man denna första betydelsen så stämmer det ju ändå ganska bra med den sexuella fetischen, frånsett från det religiösa då. En sexuell fetisch är väl något som man blir väldigt tänd på och detta kan väl påminna om en dragningskraft.

Men alla fetischer är inte av sexuella slag även om det är det man kanske först tänker på. Jag kan inget om skor men visst brukar man säga att någon har skofetisch om den personen har väldigt mycket skor. Detta betyder ju inte att denne tänder på sina skor. Eller det gör dom kanske? Det blir kanske som en kick som kan påminna om sexuell njutning när man köper skor om man gillar det?

Hur som helst så tror jag i alla fall vi alla har någon fetisch, sexuell eller ej. Rätta mig gärna om jag har fel men tänk efter en gång extra innan ni säger att jag har fel.

Förbered er på skiten

Jag är inte mycket för reality-såpor. Inte längre får jag väl säga för ett tag älskade jag dessa olika program men på något vis har jag vuxit upp. Eller det har kanske inte så mycket med åldern att göra utan hur jag väljer att prioritera min tid och framförallt hur jag väljer att prioritera min egen energi. Jag har helt enkelt valt att inte börja titta på dessa larviga program oavsett hur spännande dom ser ut att vara eftersom jag vet med mig själv att jag fastnar och sedan har jag en massa veckor där jag bara sitter och ugglar framför dessa och lägger en massa av min energi på att vara irriterad på diverse saker som händer. Nej tack.

Det som slår mig, varje gång, en ny såpa börjar är hur deltagarna verkar helt oförberedda på vad som ska komma. Ta Idol till exempel. Varje år kablades det ut vilken mobbning det var att tala om för dom sökande att dom inte kunde sjunga. Varje år och ändå verkade många förvånade över hur dom blivit bemötta. Det är liksom ingen nyhet att det går till såhär så varför gnälla efteråt och söka sympati då.

Den nyaste i raden är naturligtvis Top Modell från Sverige där en deltagare nu är ute i media och talar om att hon tvingade banta. I modebranschen är där en viss chargång, precis som i alla andra branscher, och man kan inte vara så totalt blåögd att man verken ser det eller vet om det. Det är program som ska skapa modeller och i ett program finns intriger antingen gjorda eller ,om högre makter vill, dom spontana. För att sälja programmen behövs dessa eftersom målgruppen, kan jag tänka mig i alla fall, är riktad till ungdomar och ungdomar är mottagliga för sådant krafs.

Jag tar absolut inte någon mobbning under armen och applåderar den utan jag menar bara att man måste kunna tänka realistiskt. Man kan inte vara så naiv och gå in i ett program och förvänta sig att allt bara ska rulla på. Är det modeller som gäller så måste man kunna ta kritik och förstå den eftersom det i branschen förväntas vissa ideal. Sjuka sådan enligt mig men så ser det ut. Är det sång du vill göra och söker för det så är det likadant där. Du bedöms för dina insatser efter vad som krävs av dig. Jag tycker en sak någon annan något annat.

Jag tror att dessa ungdomar som söker dessa olika såpor som finns behöver stanna upp och fundera på sina drömmar. Det är bra att ha drömmar och man ska inte släppa dom men kanske ändå att man funderar på realiteten i det. Och framföralla att ger man sig in i leken så måste man ha klart för sig vad det handlar om. En lek som vill sålla fram det bästa som finns just bland dom deltagarna och detta innebär att resten kommer försvinna. Och mycket troligt är att dessa som försvinner kommer känna sig mycket orättvist behandlade. Men så är lekens regler och gång så förbered er på skiten.

Utmaning: Ord 6, Egentid

Varför har det blivit sådant drev efter egentid? Dom senaste åren har alla småbarnsföräldrar proklamerat om att det där med egentid är väldigt viktigt. Att den behövs för att man ska bli en bättre förälder och för att man ska orka med allt och så vidare i en ganska lång oändlighet.

Låt mig säga följande. Att ständigt ha sina barn upp på sig tär faktiskt på ens egen energi. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar mina barn för ibland behöver jag bara få vara jag en stund och det är väl här egentiden har kommit in. För min del behöver det inte vara speciellt mycket utan det är dom där små sakerna som gör det.

1. Att få vara ifred på toaletten. Detta har blivit ett litet fenomen här hemma. Så fort jag låser in mig ( ja, jag har börjat låsa och anledningen kommer alldeles strax) så blir det skyttetrafik till toadörren. Det ska hämtas saker, det ska frågas saker och det ska diskuteras diverse viktiga saker. Detta gör mig väldigt frustrerad att inte få vara ifred där när det är där jag verkligen vill vara ifred. Jag vill liksom ha en egen liten stund där inne i lugn och ro och kunna pudra min näsa. Istället blir det till slut, efter att någon/några knackat och sparkat på dörren och krävt att få komma in, att jag blir arg.
-Låt mig vara på toa, jag skiter faktiskt vill man bara skrika men nu gör ju jag inte sådant (skrika eller skita?).

2. Att få vara ifred i duschen. Detta målet är uppfyllt men vägen dit har varit lång. Att få ställa sig i duschen och i lugn och ro få njuta av vattnets varma strålar som smeker varje vrå på kroppen är renas lyxen. Den lyxen har jag nu om kvällarna eftersom jag helt lagt om mina rutiner för att få den där stunden. Japp, tro det eller ej så kan jag ändra på just mina rutiner även om det inte är något jag gärna gör. Men det är väl också en sådan sak som man lär sig med tiden när man har barn. Så istället för att ha barnen springandes upp och ner i trappen och vara orolig att det ska hända något och att därför duscha på 2 minuter har jag nu min tid att stå länge. Och det finns nog inget bättre ställe än i duschen att hämta krafter. Man slappnar av, man tömmer hjärnan och funderar ut andra både viktiga och mindre viktiga saker.

3. Att få vara ifred framför favoritprogrammet. Ego? Nej inte ett dugg tycker jag. Att bara få kura upp sig i soffan under filten, utan barnen nu eftersom vi redan haft vår mystid innan, och bara få vila ögonen på tv:n är ett måste. Att få denna tiden 2 timmar i veckan a´1 timme måndag och 1 timme torsdag kan inte vara så värst mycket att begära. Det är inte så att jag begär att få sitta och häcka framför tv:n flera timmar om dagen utan dessa två tider vill jag ha för mig själv, helt utan barnspring.

4. Att få vuxentid, om jag säger så. Det är väl den viktigaste egentligen. För har man inte möjlighet att vårda relationen vi har, jag och kära maken, så faller allt. Och detta är viktigt i ett förhållande och jag behöver verkligen den tiden. Och även här måste man ändra sina rutiner sedan förr. Inte enbart på grund av barnen utan även för att man har olika faser i sitt förhållande. Man kan inte kräva att det ska vara flera gånger per natt alla dagar i veckan. Men att verkligen vårda det man har har jag varit inne på många gånger. Man kan inte bara låta allt bero utan man måste jobba på sitt förhållande. Och egentiden tillsammans är riktigt viktig och den finns alltid att få eller ta på något vis. Istället för att slänga sig 30 minuter på soffan och bara slappa så släng er 30 minuter på sängen eller på annat ställe där det är barnfritt. Att få denna egentid tillsamman gör att man hämtar energi och det är detta som är så viktigt att jobba på tillsammans.

Att jag vill ha och behöver egentid gör inte mig till en sämre mamma. För hur kan det göra det om jag under dessa små stunder, som jag vill ha hämtar ny energi och denna energin gör mig välmående och för mig framåt. Så oavsett vad alla prettomorsor säger så måste i alla fall jag ha min egen lilla tid. Och vet ni? Den tiden jag lägger på mig själv får barnen tillbaka tiofalt sedan. Så någon bättre win-win situation kan man nog inte få.

Varför mår våra ungdomar så dåligt idag?

Det är tragiskt hur många ungdomar som mår dåligt ute i vårt samhälle. Ungdomar med depressioner och sömnsvårigheter.

Man kan fråga sig varför det blivit en så stor ökning av detta idag. Det har alltid funnits men idag verkar det som upp mot hälften av alla ungdomar mår dåligt på något vis. Främst är det flickor som drabbas men även pojkar råkar illa ut.
Men varför har det ökat?

Min teori, som enbart är en teori från mig, är följande:

*Samhällsklimatet är ett helt annat idag mot bara några år sedan. Hela samhället är mycket hårdare och som ungdom inte veta om man går ut i arbetslöshet efter skolan, om det kommer att finnas någon egen ekonomi eller om det är tillförliten på föräldrar som kanske inte dom heller har det så bra ställt måste ge en stress. En stress som ständigt ligger där och gror och gnager borde göra att den där stressen blir större och större tills den är ohanterbar.

*Det hårda klimatet i skolorna tror jag är en annan bidragande orsak. Att lärare i princip inte har några befogenheter alls i skolan längre tror jag ökar mobbning. Mobbning är en av dom värsta saker man kan bli utsatt för och att ständigt vara utsatt gör att självkänsla sakta bryts ner och bygger kanske på en begynnande depression.

*En av dom stora, stora felen som finns idag är att alltid vara tillgänglig. Jag menar verkligen ALLTID. Att ständigt finns på mail, facebook eller mobil är fruktansvärt stressande och kan inte på något vis vara nyttigt. Det går att missa ett samtal utan att världen rämnar men det inser inte ungdomar. Och att alltid vara uppkopplad på något vis tror jag faktiskt är en av dom största anledningarna till att det ser ut som det gör idag.

Vad ska man göra då? Vad ska man göra som förälder?

*Föräldrars tillgänglighet till sina barn. När klimatet är som det är tror jag det är ännu viktigare att finns vid sidan och fånga upp signaler. Att försöka bromsa tempot som finns idag och att få barn att inse det. Att vara noga med att det faktiskt finns familjetid varje dag till exempel att middagen alltid äts tillsammans eller att man på något vid är tillsammans.

*Att försöka få ungdomar att förstå att dom inte behöver vara tillgängliga 24/7. En sådan sak tror jag man kan vinna mycket på. Jag har inga ungdomar själv ännu men jag kan tänka mig att detta är som att slå huvudet i väggen.

Jag tycker synd om alla ungdomar som råkat ut för denna psykiska ohälsa som finns. Jag har inga svar att ge till dom men önskar så att jag hade det. Men jag tror att mina teorier är en liten del av så mycket mer men jag tror definitivt att dom finns med.