Ofrivilligt barnlösas dag

Vissa saker kan man aldrig prat tillräckligt mycket om.

Att lyfta fram ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Det går inte nog att nämna detta ämne. Att prata om det för att visa att de som nu befinner sig mitt uppe i sin längtan ska känna att de inte är ensamma. För är det någon gång man känner sig ensam så är det i detta tillfället.

Dels för att många i ens egen närhet själva är i bilda-familj åldern vilket resulterar att det periodvis är många magar som man stöter på. Glädjen man känner för de väntande samtidigt som orättvisan bara bubblar i en över att det borde vara vår tur nu.

Många borde lära sig att vara lite mer finkänsliga. Att slänga ur sig frågan om barn till ett par skulle aldrig falla mig in. Antagligen för att jag själv så många gånger, innan vi blev mer öppna med det, log och slog ifrån mig att det där med barn får allt vänta medan insidan grät över besvikelse. En besvikelse och skam att man inte som par klarar av det mest självklara i världen. Att fortplanta sig.

Men självklart är det inte. Det som är självklart är att det känslan hur det är att vara en längansförälder alltid kommer att finnas kvar. För att kunna dela med sig till andra som längtar efter sitt underverk. Att få en liten, liten känsla att det finns andra i samma sits, att det inte är skamligt och att det är upp till 15 % av alla som längtar som måste kämpa för sin längtan.

Kämpa mot fördomar över att sjukvården ska lägga pengar på ett sådant “lyxproblem”. Ett lyxproblem som som bara ska sopas under mattan eftersom det finns “riktiga” problem och sjukdomar att ta hand om.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och vi som drabbas har lika mycket rätt till vård som alla andra med andra sjukdomar.

Så idag stannar vi upp en stund och tänker på dessa längtansföräldrar som kämpar för att få sitt underverk. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Är du en av dessa längtansföräldrar eller du vill komma i kontakt med andra är Barnlängtan en fin förening. En förening som kämpar för att ofrivilligt barnlösa ska känna att de inte är ensamma. För det är långt ifrån så.

Tänk vilka hjältar våra brandmän är

Som många många andra gick vi man ur huse igår för att titta på majbrasa, höra vårtal och framförallt välkomna våren med vår skönsjungande röster. En tradition som faktiskt verkar hålla i sig i vår lilla Håla där annars mycket sakta försvinner.

Och mitt i denna mysighet hände det. En liten kaninunge kom springandes från skogen och sprang rakt in i bålet. Den sprang in på en sida där elden inte ännu hade tagit sig helt. Ett sorl gick genom människorna som såg det.

Så kommer då dessa två brandmän som redan var på plats. De drog på sig sina jackor och handskar och drog huvan runt huvudet. Så gick de där vid kanten på elden för att hitta den stackars kaninen. De lyfte på några grenar som ännu inte brann. De patrullerade där framför i några minuter utan att hitta kaninen.

Så plötsligt kom kaninen utspringandes. Tyvärr var det rester av en liten kaninunge då den var alldeles svart med glöd kvar på sig på de ställen där den fortfarande hade päls. Det var hemskt att se.

Brandmännen gick nu efter den och lyckades få tag på den i det höga gräset. De satt sig på knä mittemot varandra och med sina ficklampor kan jag tänka mig att de undersökte den stackars kaninen för att avgöra om den gick att rädda.

Det gjorde det inte vad jag kunde tolka. Den ena brandmannen gick en bit in i mot skogen medan den andra stod kvar. Det kan hända att de inte ville att horden med barn skulle följa efter brandmannen som gått iväg en bit.

Den andra brandmannen gjorde troligtvis det enda rätta mot kaninungen, om det mot förmodan fortfarande levde. Jag såg hur han sedan sparkade i marken några gången. Jag vet inte vad han gjorde men det såg ut som om han sprakade upp en grop i maken för att begrava den lilla kaninen.

Och ja, jag tycker att de är stora hjältar. Oavsett om det är människor eller om det är en liten kaninunge så vill de rädda liv. De tvekade inte en sekund att de skulle försöka hitta kaninen utan verkade se det som en självklarhet. Det var dramatiskt att se och blödig som jag är fick jag svälja några gången när den lilla telningen frågade vad som hände kaninen. Jag sa som jag trodde det var, att kaninen hade dött eftersom den var svårt bränd.

Vi borde tänka mer på alla dessa människor som arbetar med yrken som vi bara tar för givet. Börjar det brinna tar vi för givet att brandbilen ska vara på plats snabbt. För oss är det inte en självklarhet längre då även den lilla brandstationen med jourbrandmän nu tydligen är nedläggningshotad. Jag hoppas inte det kommer att bli så.

Tyvärr är det mycket som försvinner från vår lilla Håla. Politiker lovar att se till att här kommer läkare igen men efter antal år står vi fortfarande utan. Vi blir slussade till den stora staden. Det innebär att trycket på den vårdcentralen vi går till i stan blir högre och läkare införskaffas där. Så jag får inte riktigt ihop hur det går att skaffa läkare 2 mil bort men inte till Hålan.

Små samhällen utarmas och försvinner sakta. Allt ska centraliseras till storstäderna. Men vi behöver dessa hjältar lika mycket som i storstäderna. Så varför kan det inte satsas på oss här ute i kransorterna också. Vi är lika sårbara, om inte mer, som alla andra som har hela skyddsnätet utanför sin dörr.

Nåja, nu var det en enkel hyllning till brandmännen jag skulle göra men kom på ett litet sidospår.