Är du känd får du ta det?

Jag läste idag en sak på nätet som gjorde mig så illa berörd. Många gånger kan jag läsa dumheter men bläddrar liksom vidare men detta berörde mig så djup och jag fick en klump i magen.

Några kommentarer om en känd person på ett mycket nedlåtande sätt fick mig att känna såhär. Det är så otäckt att bara för att man är känd så är det ok att mobba personen? Vad är det som gör att man känner att kändisar får stå ut med andras glåpord bara för att de är kända? Jag har svårt att tro att man skulle uttrycka sig på samma sätt mot en icke känd person efter det anser som ren och skär mobbning. Men mot kända är det ok? Jag förstår inte detta.

Vi lär våra barn att vi ska acceptera varandras olikheter och ändå är det precis detta som kommenteras och hånas. Vi lär vår barn att inte mobba, verken i riktiga livet eller på nätet och ändå är det precis detta jag läser.

Hur kan vi lära våra barn hur de ska bete sig om vi inte själva kan vara goda förebilder? Nu vill jag tro att denna händelse faktiskt var att man inte tänkte på vad man faktiskt gjorde. Men jag har inte kunnat släppa det under dagen eftersom det väckte en sådan känslostorm i mig eftersom jag vet hur glåpord känns att bli träffad av.

Att man inte tycker om allt och alla är en fullt naturlig känsla men det är inte ok att smäda för det.

Vi behöver alla lite till mans få en påminnelse hur vi beter oss på nätet mot andra. För jag skulle bli mycket ledsen om jag läst nedlåtande saker som andra skrivit om mig. Jag tror säkert du också skulle bli det.

Några nyanser av grå

Tant, 40 minus, vardaglig lite grå och vanlig som smälter in i omgivningen utan att sticka ut.

Då förväntas man tydligen vara sådan också. Jag råkade idag använda ordet "fittigt" och det gav stora ögon hos omgivningen. Det var helt oväntat att sådana ord kom min mun. Det är nästan som om man väntas vara frigid eller något för att man är grå och trist. Men oj vad det kan inte bli mer fel än så för tar man motsatsen till frigid skulle det mycket väl kunna stavas frugans namn.

Likaså verkas det förväntas att man ska lyssna på mesmusik. Att meddela att man gillar lite hårdare musik får vissa att lyfta på ögonbrynen. Måste man bära nitar, tatueringar och skinnpaj för att vara rockbrud? Alltså jag tycker ju inte det men jag verkar vara lite jävig i detta.

Det är faktiskt lite trist att man blir satt i ett supertrist fack bara för att man råkar vara grå. Jag vill faktiskt inte vara grå men den delen är inte så mycket att göra åt. Men jag är jag och tydligen förvånar jag folk över att jag inte är jag som andra tror. Grå, trist och vardaglig. Så typiskt.

"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

Hur kan vi låta våra barn få denna syn på andra?

Jag blir så arg och ledsen.

Mamma stämmer det verkligen att det är invandrarna som gjort att Kalle ska slutas visas på jul för att de inte tycker om det frågade den stora telningen mig.

Jag blev helt paff av hennes fråga men hämtade mig snabbt och började förklara så gott jag kunde så att hon skulle förstå.

Nej, det är absolut inte invandrarnas fel att de gjort ändringar både i Kalle och andra sagor. Invandrarnana har inget alls med det att göra. Anledning att man valt att ta bort vissa bilder och ord är att man idag förstår bättre hur de kan kännas för andra människor att se eller höra. De blir ledsna och det är viktigt att försöka förstå att saker omkring oss förändras.

Det är inte lätt att sätta ord på saker som en annan känner som naturligt. Det är naturligt att förstå andras känslor över nidbilder och fula ord. Det är inte min rätt att försvara min rätt att göra saker och använda ord för att de alltid gjorts och används trots att det skadar andra. Saker förändras och det gör vi också. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Men vi står och stampar på samma ställe fortfarande och inte nog med det så överförs denna syn på våra barn. För när jag frågade henne vad hon hört det så var det från en kompis.

Så istället för att lära våra barn tolerans, empati och ett öppet sinne så ges det fortfarande till många en trångsynthet och misstroende mot andra människor.

Så istället för att förstå och förklara för dem varför nidbilder och fula ord tas bort så är det lättare att skylla på andra som inte har med saken att göra.

Jag kan inte förstå att man inte ser och förstår varför saker förändras. Vi kan inte fortsätta att sitta med skygglappar och låtsas om att historian, som både är farlig och mörk, inte betyder något idag och att den är glömd och av den anledningen är det ok att använda ord och bilder. Jag vet faktiskt inte hur man ska få folk att förstå detta eftersom det konstant är försvarande om deras rätt eftersom det alltid varit så. Det är liksom ett moment 22. Ledsamt är vad det är. Och det är ledsamt att vissa barn får denna syn för att vissa föräldrar inte vill förstå vad empati innebär. Det är inte bara ledsamt utan tragiskt.

Blad 22

Vad är det som gör att det blivit som det blivit

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.

Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.

Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.

När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.

För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar?  Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?

Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.

Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?

Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?

Blad 17 

Har lärt mig att blunda för det

Alltså jag kan faktiskt bli lite provocerad av detta med bäst föredatum.

Framförallt när vissa faktiskt verkar tro att det per automatik faktiskt är otjänligt efter det utsatta datumet. Jag erkänner, jag var sådan innan och kunde inte tänka mig att använda mjölk som var en dag gammal. Det kunde periodvis innebära att jag slängde massor med mat för att jag enbart gick på det förrädiska datumet.

Det är ju faktiskt så att produkter inte skrumpnar ihop och möglar eller surnar bara för att datumet säger så. Jag har faktiskt lärt mig att blunda för datumet och använda kära makens lukt- och smaksinne. För även om jag inte tycker att det luktar litar jag inte riktigt på det utan kör ner hans snok i det också för att få det godkänt. Smaka har jag lite svårare för så det är han som får offra sig.

Men jag använder utgångna produkter. En dag ellet två brukar jag inte ens reagera över längre men är det längre så luktas det på. Håll i er men jag har till och med använt veckogamla mejeriprodukter till matlagning. Hälla mjölk i kaffet är också ett bra test, man ska dock ha mer i kannan ifall det går åt skogen, eftersom det komner att märkas om mjölken är gammal. We have a flowter.

Det jag faktiskt har svårt för är när saker varit öppna ett tag. Där har vi min akilleshäl. Jag kan inte äta till exempel påläggsskinka som legat öppen några dagar. Det går helt enkelt inte. Tycker det både luktar och är superslemmigt då. Men kött överhuvudtaget är lite äckligt. Tycker allt kött luktar illa medan kära maken varje gång jag kör fram ett paket med kött till honom för godkännande påpekar att jag kommer att känna om det är gammalt.

Så jag tycker faktiskt att vi alla lite till mans faktiskt ska tänka lite på vad vi slänger i matväg. Det är inte ok att hälla ut en mjölk för att datumet säger det. Vi måste tänka lite på det slöseri vi håller på med i vårt välfärdssamhälle. Alltså slit och släng är inte ok bara för att vi kan.

Då lukta, smaka och tänk lite mer så kommer vi kanske minska matsvinnet lite.

Blad 4

Var finns förståelsen mot andra?

"Men 20 kronor har ju alla råd med"

En mening som etsat sig fast i mig och som alltid kommer smygandes så här års. Som en sur uppstötning ger den mig en sur smak av äckel i munnen.

För nu är det snart insamlingarnas tid och jag får en klump i magen för de som dagligen kämpar för att få vardagen att gå ihop. Jag menar inte det normala livspusslet med lämningar, hämtningar, aktiviteter, läxläsning och middagsplanerande. Jag menar de som verkligen behöver vända på varenda krona för att få mat och de absolut nödvändigaste kläder.

Så nej, alla har inte råd att undvara 20 kronor för att läraren ska få en julklapp. De där 20 kronorna hade kunnat bli en middag istället.

Det som gör så ont i mig är att så många verkar ha noll förståelse över att det faktiskt finns familjer idag som faktiskt kämpar såhär. Och att säga att barn ska ha samma förutsättningar i skolan är ganska skrattretande när inte ens föräldrar kan tänka lite längre.

Jag tycker verkligen inte om alla dessa insamlingar som kommer att komma nu. Jag funderar starkt på att inte lägga på grund av att verkligen visa att jag inte tycker det är ok. Blä.

Tiltat i pannan "Pålitlig lyssnare"?

Så har vi det där klassiska syndromet "Kom och prata med tant Nettan även om ni inte känner henne".

Jag kan inte förstå hur det kommer dig att helt okända människor kan börja prata och berättar saker för mig. Helt klart känner jag mig lite ärad men jag vet inte vad det är som göra att folk öppnar sig så för mig. Jag börjar tro att det står tiltat i panna "pålitlig lyssnare" eller något liknande.

Idag när jag traskade in på affär ett möttes jag av en medelålders kvinna. Och plötsligt började hon berättar om sonen som höll på att renovera ett torp, hur det mitt i allt grävande hade fått gräva ner hunden eftersom den blivit dålig och dött,  hur de väntade på pannan, hur de funderar på värmesystem som för tillfälligt bestod av en kamin, hur de hade fått måttbeställa ytterdörren och så vidare. Allt detta berättade hon för mig för att komma fram till att hon i sin korg hade lite ljusstakar till fönstrena för att liva upp det tomma torpet.

Jag har absolut inget emot att folk pratar med mig men blir så konfunderad vad det är som gör att de verkar kunna vara så öppna. Jag har inte en aning faktiskt men ett väldigt intressant fenomen. Det är vid dessa tillfällen man önskat man kunnat lite mer om mänsklig psykologi. Det hade varit intressant och ställt frågan till den som börjat prata om varför de valde just mig. Troligtvis hade de inte vetat det och jag hade ju inte velat göra dem generade.

Jag hade dessutom en äldre dam på samma affär som började diskutera pepparkaksbak med mig. Hon hade bakat pepparkakor hela sitt liv och nu kunde hon inte riktigt komma på vilka kryddor hon skulle ha i.

Nettan till undsättning när jag lotsade henne på rätt spår när vi stod där och diskuterade pepparkakskryddor. Den där nöjdheten i tantens ögon när vi löst pepparkakskrisen var helt obeskrivlig. Att mina ord hade hjälpt henne att minnas vad hon skulle ha utan att på något sätt förminska henne gjorde min kväll.

Det behövde jag för affär två var helt ärligt en nära döden upplevelse. Helt sjukt mycket folk och jag fick en riktig Ullaredskänsla fast på Maxi. Men det är en annan historia.    

Hur fasen hamnar de där?

Vissa saker är ett mysterium som man liksom inte kan nysta upp hur mycket man än funderar på det.

Skor kan vara ett sådant. Nu menar jag inte de som ockuperar hallen även om det också kan vara ett mysterium var alla skor förökar sig någonstans. Kan vara i den mörka garderoben då jag har hört att spännande saker kan hända i mörker.

Skor som är ett mysterium är de ensamma skorna som kan vara liggandes vid vägkanten. En ensam sko men hur hamnade de där?

Hade det varit en mobil, nycklar, kaffemugg hade det varit lite mer förståeligt då det faktiskt kan hända att de hamnar på biltaket när andra grejer ska lastas in. Och kör man sedan så kan jag tänka att de där andra sakerna kan bli luftburna. Swisch, borta.

Men jag har lite svårt att föreställa mig att man skulle lägga vänsterdojan på biltaket. Jag kan liksom inte ens komma på en möjlig anledning till att göra det så det är inte därför det ligger en ensam doja lite varstans på någon random vägren.

Det skulle kanske kunna vara så att när någon i bilen blir varm om tassar och vill lufta dem så kanske detta sprider en odör som gör att någon annan öppnar fönstret för att vädra och samtidigt hänga ut skorna gör att lufta dem varav den ena flyger iväg. Eller kanske inte.

Det skulle kanske kunna vara så att ett grällsjukt par åker bil och som straff sliter den ena av den andra den ena skon och hivar ut den från fönstret. Haha, du får minsann hoppa rundor på ett ben för du har bara en sko. Typ. Eller kanske inte.

Det skulle kanske kunna vara så att det är något utkast från någon skoätande svart hål som finns i en mörk garderob där skor förökar sig och som kastar ut de gamla.  Eller kanske definitivt inte.

Så de där ensamma skorna som ligger ut med vägen är fortfarande ett mysterium för mig. Hur fasen hamnar de där?
   
Viktiga saker fyller mitt söta huvud. Verkligen.

Bara för att män har ett eget namn på sin onani måste vi kvinnor också ha det?

Ibland tar det lite tid att bearbeta saker. När man hör något och tycker att det låter toppen. Men så börjar man fundera och plötsligt låter det inte alls så toppen som det gjorde från början. Startsträckan är liksom lite lång.

Kvinnlig onani har varit på tapeten igen. Det är väl bra att det kommer ut i ljuset för att få bort den där tabustämplen som verkligen är fastetsad vid detta ämne. Men målet var denna gång att ge kvinnlig onani ett eget namn.

Joho, toppen tänkte jag först. Sedan såg jag förslagen och började fundera på om det verkligen var nödvändigt att namnge något som faktiskt redan har ett namn.

Men allt är ju för att män har ett eget namn på sin onani även om det kanske inte är det mest läckra och tändande ord som finns. Det var de som tyckte att vi kvinnor också kunde använda runka. Nej, säger jag direkt. Runka är för det manlig könet som har något att runka av så att säga.

Andra förslag var:

Pulla: Alltså pulla är en höna. Känns inte alls som om det skulle vara ett namn på onani. Tummen ner.

Gnugga: Men snälla, vi är väl inga trisslotter även om målet är att uppleva extas när högsta vinsten delas ut. Tummen ner.

Klittra: Det var många som gillade det. Inte jag. Det känns som ett tramsigt ord som kommit till av att förvränga en del av det kvinnliga könet. Det känns absolut inte som ett ord man skulle kunna använda. Känns nästan som om det skulle bli ännu mer tabu. Tummen ner.

Ibland känns jämställdheten lite överdriven. Bara för att män har annat ord än onani på sin akt måste vi kvinnor också ha det? I detta fallet tycker jag faktiskt inte det. Jag tycker att onani funkar alldeles utmärkt. Jag får kanske ändra mig sen när alla börjar diskutera klittra men jag tycker det låter genant. Mycket mer tabu-aktigt än onani

Så vi får väl se vad som kommer att hända med den kvinnliga onanin. Förhoppningsvis fortsätter vi alla oavsett namn.

  

Han lät som om han bad om ursäkt för att behöva be mig om det

Jag blev så jäkla glad och överraskad idag. Kanske inte av något typiskt glatt ämne eller så utan av en liten händelse. En händelse som kanske många hade reagerat negativt på eftersom man kanske hade känt sig misstrodd och ansett bara var trams. Men jag blev bara glad och tacksam.

Vi befinner oss i den delikata situationen att vi inte har något fungerande värmesystem, om man inte räknar elen då men som ni vet så är kära maken halvt smålänning. Och nya grejer kostar en liten slant. En liten slant som vi faktiskt inte har. Och har man inte den slanten som man verkligen behöver så får man låna den.

Så när vi då skickat in alla handlingar som krävdes så fick jag ett litet samtal idag.

“Jo vi har fått in era papper men din namnteckning stämmer inte riktigt överens med din id-handling så vi behöver lite extra uppgifter där du sätter din id-handling och sedan skriver din namnteckning på samma lapp. Det är ju ofta så att namnteckningar förändras.”

Han lät som om han bad om ursäkt för att behöva be mig om det. Men det var detta som jag blev så otroligt glad över.

För på grund vet jag att ingen försöker blåsa mig. Jag vet att de har reagerat på om det verkligen är jag eftersom namnteckningarna skiljer sig lite åt.

Jag har sett vad förfalskad namnteckning kan göra. En person i min omgivning har råkat ut för det och hamnat hos kronofogden på grund av detta. När det plötsligt dyker upp påminnelser på lån som ej är tagna. Hur omöjligt det är att motsätta sig att denna inte tagit lånet eftersom inget yppats tidigare. Hur det yppandet skulle gå till utan att veta om det vet jag inte. En namnteckning som ett barn hade kunnat säga att det inte var samma men ändå gick det inte att göra något. Att personen på grund av andra fått leva på existensminimum och kämpa med sin tillvara.

Så ja, jag är otroligt glad och tacksam över att vår långivare är observant. Synd att inte alla är det då jag tror att det som hände min person i min omgivning inte är helt ovanligt. Så tack till er.

Var mycket klok och lyssna på vad jag har att säga

Var mycket smart och lyssna på vad jag har att säga.

Det är en sak som skulle kunna hjälpa dig att klara dig i livet. Detta eftersom det skulle kunna leda till jobb. Jobb kan leda till möjligheten att uppgradera boende om man är lagd åt det hållet. Uppgraderat boende skulle kunna leda till familj. Familj skulle kunna leda till livslång glädje att leva i tvåsamhet. Den livslånga glädjen skulle kunna innebära att du får uppleva en massa saker tillsammans med den du lever med. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Så var klok och lyssna på vad jag har att säga.

Någon gång i dina tonår tyckte du det var så häftigt och coolt. Och eftersom det är väldigt populärt att vara häftig och cool så är det en vanlig företeelse. Det var coolt att heta något som rimmade, var lite wild and crazy eller till och med något utmanande. Det var cool då. Observera ordet då. För nu är det inte det.

Efter att jag idag rensat bland lite gamla cv så inser jag hur många som fortfarande heter de där gamla tonårsnamnen. Och i ett cv är det inte det smartaste. Jag pratar e-postadresser.
Jag har av någon anledning just hakat upp mig på e-postadresserna. Kanske av den enkla anledningen att jag har svårt att känna det seriösa i ett mail där man kan nå personen på:

pussiljumsken69 @ hotmail
sexxyemma66 @ hotmail
enrosakanin @ hotmail
solskensjonte @ hotmail
gummsegumman_85 @ hotmail
carl_kisses_u @ Hotmail

Nej jag har svårt för dessa och det är kanske tur att jag inte är den som sållar bland ansökningar. Risken att de hade åkt på grund av e-postadresserna är nämligen stor. Kanske dumt men jag känner bara att söker man arbete så ska det kännas seriöst. Det gör inte det på grund av att e-postadresser kan heta liknande som de jag har lagt förslag på.

Så var klok och ta mitt tips till er. Var kloka och byt e-postadress när det kommer till att söka arbete. En e-postadress där namnet ingår kommer man långt med. Eller något annat. Det är en annan person som du inte känner ska bedöma dig och det är väldigt dumt att behöva åka ut på en e-postadress.
 
Så shot, är det bara jag som är överkänslig för sådant här eller det ligger något i det? Snälla säg att det ligger något i det så jag inte får ytterligare konstiga saker som jag tycker.

Och naturligtvis är det inga riktiga e-postadresser jag har skrivit. 

Att hela tiden bara se till sig själv utan att ha förmågan att se vad det gör mot andra

Det florerar en bild på Facebook nu. En bild som ska försvara rätten att får fortsätta att förminska människor. En bild om rasism.

Det är tre skrivna meningar som deklarerar följande:

“Rasism i USA=Ku Klux Klan
Rasism i Europa=Skinheads
Rasism i Sverige=Tintin, Pippi Långstrump, negerbollar och pepparkaksgubbar”

Jag kan inte förstå hur de som delar ett sådant påstående tänker, förutom att enbart tänka på sig själva. För det är det hela debatten handlar om, att försvara sin rätt att få läsa och säga ord som de alltid sagt utan att tänka på vad det innebär.

Det finns ord och nidbilder som inte är ok. Ord och bilder som på grund av dess ursprung kränker och förminskar människor något fruktansvärt. Jag som medmänniska har ingen som helst rätt att försvara mig själv att det alltid varit så. Är man så fyrkantig utan att kunna förstå vad det gör? Det verkar ju så eftersom vissa fortfarande hävdar sin rätt att det alltid hetat så eller att det är ok att förminska andra med bilder som alltid visats.

Men bara för att de tidigare har ansetts ok är det inget som säger att det är det idag. Folk har blivit klokare, det är vad jag inbillar mig i alla fall, och förstår innebörden av dessa ord och bilder. Hur det förminskar ett helt folk. Ett folk som genom århundraden har blivit förnedrade med ord. Ord som folk idag försvarar sig själva att det är ok att använda för att det alltid gjorts.

Vi har alltid fått aga barn. Gör det det rätt för det? Nej självklart inte och det förändrades som tur var.
Kvinnorna har alltid varit hemmafruar. Var det bättre? Nej alla behövs i arbetslivet.
Homosexualitet ansågs som en sjukdom. Var det bättre? Knappas, hur kan kärlek mellan två personer någonsin vara en sjukdom.
Det finns hur många saker som helst som var ok förr men som inte är det idag på grund av att människan förstår innebörden av vissa handlingar.

Bara för att saker alltid varit på ett visst vis är det inget som säger att det inte ska ändras. Synen på hur människor ska vara och behandlas har som tur är förändras för många genom året. Att alla har samma värde oavsett hudfärg, sexuell läggning och så vidare borde vara en självklarhet idag. Du ska inte behöva utstå skällsord och förnedringar på grund av detta.

Det som gör hela debatten ännu sjukare är sedan, förutom försvarstalen att det alltid sagts och gjorts på vissa vis och då är det ok att fortsätta, försvaret om andra ord som borde förbjudas.

Ord som ständigt kommer upp är förstås finska pinnar, vitlök och kinapuffar. Det som är skrämmande är att dessa debattörer inte har förmågan att se skillnaden. Skillnaden på varför det är förminskande och kränkande med N-ordet men inte dessa orden. Det finns inget förnedrande i dessa ord. Det finns ingen historik bakom dessa ord om hur ett folk har behandlats.

Jag vet tyvärr om att denna debatt inte kommer någonstans. Just av den anledningen att vissa fortfarande hävdar sin rätt att använda dessa ord och nidbilder för att de alltid varit så. Att hela tiden bara se till sig själv utan att ha förmågan att se vad det gör mot andra. Det tycker jag är skrämmande, 2014.

Återbruk är bra. Återbruk i lite mer kontrollerade former är ännu bättre

Böcker är härliga saker. Sida efter sida med bokstäver som bildar ord. Ord som sakta får oss att bilda oss en uppfattning. En uppfattning om personer, platser, tider och händelser. Ord som svävar där sida upp och sida ner och som tar oss djupare och djupare in i handlingar. Handlingar som är svåra att släppa eftersom vi söker svaret på vad som kommer att hända.

Böcker är sådant som många av oss drömmer om att få skriva. Att få vara den där som skapar allt det där som fängslar läsarna. Som fängslar och bestämmer över deras öden. Att kunna få ihop alla dessa ord till något man själv skapat.

Böcker är väldigt svårt att göra sig av med. Får andra tillgång till dem så går det ofta bra men att slänga böcker skär i hjärtat. De är ju så oändliga. De kan nyttjas om och om igen av många olika läsare. Läsare som läser samma ord i dem men tolkar dem olika. Handlingar, personer och platser som olika läsare ser olika. Personer som förklaras på samma sätt tolkas av två olika på helt skilda vis.

Nu pågår en kampanj eller event, tydligen i olika länder samtidigt, där det går ut på att lämna en bok någonstans. Kanske på bussen, caféet, jobbet eller var man nu kan tänka sig. Att skiva en liten lapp ingår, där man skriver något i stil med att “Jag har lämnat denna bok här för att du ska ha möjlighet att njuta av den. Håll till godo”

Jag är med i detta event. Jag har dock inte lämnat något bok. Jag vill lämna en  bok. Mitt problem just nu är inte att skiljas från en eller flera böcker utan tanken på att “skräpa” ner ute. Vad händer om ingen tar min bok. Då ligger den där och skräpar. För även om det är en bok så blir det skräp om den bara lämnas.

Jag vill inte skräpa ner ute. Jag är alltid nog med att det man har med sig någonstans tar man med sig tillbaka för att slänga där det ska vara eller för att ta med sig hem igen. Men jag vill gärna lämna den bok men, ja ni ser mitt dilemma. Men jag sprider i alla fall iden vidare för den tycker jag är riktigt bra. Återbruk är bra. Återbruk i lite mer kontrollerade former är ännu bättre.  

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Oskrivna regler är lika viktiga som skrivna. Även om de oskrivna kan vara lite svårare att följa på grund av att de är just oskrivna.

Kö. Vad är det med oss och denna linje av människor? Det finns få saker som kan få en hop med okända människor sluta upp som en kö-hoppare. En liten kö-fuskare som liksom smyger sig in mellan två andra som redan befinner sig i denna rad. Är det något dessa människor vet så är det vem som står framför och det märker med en gång om det är någon sådan där kö-fuskare som försöker sig på något mygel.

Det harklas, blickar spänns och med ett vasst “Ursäkta men kön börjar faktiskt där borta” nickar hela kön instämmande över denna modiga själ som har satt ner foten och försvarat sin kö-plats och således resterande kö-platser. Kö-platsen är en helig och nästan minerad plats.

Lika mycket är kö-utrymmet det. Utrymmet människorna ska hålla mellan varandra i denna linje med folk. Detta utrymme är hårfint. Skulle det visa sig att en person står en halv meter för långt bakom den som står framför kan man nästan se hur folk bakom nästan vill trycka på för att visa att de vill komma framåt. Vilket naturligtvis inte kommer att gå fortare. Detta eftersom den person som nu har lämnar en för stor lucka fram till den framför helt enkelt gör det av artighet.

För medan den personen nu står med en halv meters lucka framför står nästa efter istället med en halv millimeter mellanrum. Så nära att andedräkten träffar nacken och varje gång den bakom rör sig gör den detta med en lite buff på framförvarande. Det där är en av kardinalsynderna i köandets värld.

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Det onda ögat är inte att leka med. Jag har själv delat ut det några gånger (ok många då). Med en smal springa till öga avfyras en mycket svart och vass blick. Den som inte förstår då kan inte förstå mycket. Det borde dessutom göra skitont när den träffar.

Det är en sådan stor synd så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna fortsätta. Vissa oskrivna regler hade inte mått dåligt av att bli skrivna faktiskt. Inte när det gäller så viktiga saker som den heliga kö. Vem lämnar in den motionen?  

Nettan leker språkpolis

Jag har haft detta uppe tidigare men det tål att upprepas många gånger.

Det finns några enkla regler för detta med de och dem.

Regel nummer ett, den enklaste av de enklaste. Kan du inte dem så använd inte de och dem utan använd dom. Det är ok. Mycket mer ok än att skriva dem i tid och otid i helt fel meningar. Jag har tidigare använt mig av dom eftersom det då inte kan bli fel och jag på så vis känt mig säker. Detta eftersom jag inte är någon väldigt duktig språkpolis och aldrig varit så duktig på rättstavning.  Så därför har jag tagit det säkra före det osäkra och helgarderat mig istället på det snygga viset och skrivit dom.

Men de där andra reglerna är inte heller så svåra. De är faktiskt väldigt enkla. Låt mig försöka förklara dem igen.

När du tror att du kan reglerna så läs din skrivna mening igen och gör följande. På de ställena du skrivit de ska du kunna byta ut till formen jag och på de ställena du skrivit dem ska du kunna byta ut till formen mig. Enkelt va?  

Jag är bäst. De eller dem? De är bäst bli det eftersom man inte kan säga “Mig är bäst”.

Låt mig försöka förklara igen. De eller dem? Låt dem försöka förklara igen eftersom det inte går att säga “Låt jag försöka förklara igen”.

Så när man pratar om människor och saker blir de inte med automatik dem. Allt beror på vilken form de kan bytas mot i meningen. För är det något jag märkt så är det många som verkar tro att just dessa saker alltid ska vara dem. Men icke.

Jag vet inte ens om någon är med i min förklaring. Är det svårt att komma ihåg vilken form som passar med vilken så är det de två som har M i sig som passar ihop. Hur enkelt är inte det, va?

Så då kommer vi till det där känsliga då. Ska man vara en sådan där som påpekar att någon skriver fel? Alltså jag vill ju göra det men så fort jag ska skriva något så kommer den där lilla konflikträdda musen fram och tycker att det är bättre att någon annan påpekar det. Tyvärr verkar det som om alla tänker så eftersom inget händer. Ja, jag är lite feg vad gäller risk för konflikter men ge mig lite creed för att jag erkänner det i alla fall.

Men hur gör ni som kan reglerna? Säger ni till? Nu är jag ju sådan att även om jag inte tycker om konflikter så önskar jag att någon säger till mig om jag envisas med att skriva samma fel hela tiden. Och det finns säker saker jag inte har koll på i den svenska grammatiken, många saker. Men detta känner jag mig nu så säker på att jag helt frångått dom. Meddela mig gärna om fallet icke är så.

Nettan, Mrs Språkpolis 

Tänk vilka hjältar våra brandmän är

Som många många andra gick vi man ur huse igår för att titta på majbrasa, höra vårtal och framförallt välkomna våren med vår skönsjungande röster. En tradition som faktiskt verkar hålla i sig i vår lilla Håla där annars mycket sakta försvinner.

Och mitt i denna mysighet hände det. En liten kaninunge kom springandes från skogen och sprang rakt in i bålet. Den sprang in på en sida där elden inte ännu hade tagit sig helt. Ett sorl gick genom människorna som såg det.

Så kommer då dessa två brandmän som redan var på plats. De drog på sig sina jackor och handskar och drog huvan runt huvudet. Så gick de där vid kanten på elden för att hitta den stackars kaninen. De lyfte på några grenar som ännu inte brann. De patrullerade där framför i några minuter utan att hitta kaninen.

Så plötsligt kom kaninen utspringandes. Tyvärr var det rester av en liten kaninunge då den var alldeles svart med glöd kvar på sig på de ställen där den fortfarande hade päls. Det var hemskt att se.

Brandmännen gick nu efter den och lyckades få tag på den i det höga gräset. De satt sig på knä mittemot varandra och med sina ficklampor kan jag tänka mig att de undersökte den stackars kaninen för att avgöra om den gick att rädda.

Det gjorde det inte vad jag kunde tolka. Den ena brandmannen gick en bit in i mot skogen medan den andra stod kvar. Det kan hända att de inte ville att horden med barn skulle följa efter brandmannen som gått iväg en bit.

Den andra brandmannen gjorde troligtvis det enda rätta mot kaninungen, om det mot förmodan fortfarande levde. Jag såg hur han sedan sparkade i marken några gången. Jag vet inte vad han gjorde men det såg ut som om han sprakade upp en grop i maken för att begrava den lilla kaninen.

Och ja, jag tycker att de är stora hjältar. Oavsett om det är människor eller om det är en liten kaninunge så vill de rädda liv. De tvekade inte en sekund att de skulle försöka hitta kaninen utan verkade se det som en självklarhet. Det var dramatiskt att se och blödig som jag är fick jag svälja några gången när den lilla telningen frågade vad som hände kaninen. Jag sa som jag trodde det var, att kaninen hade dött eftersom den var svårt bränd.

Vi borde tänka mer på alla dessa människor som arbetar med yrken som vi bara tar för givet. Börjar det brinna tar vi för givet att brandbilen ska vara på plats snabbt. För oss är det inte en självklarhet längre då även den lilla brandstationen med jourbrandmän nu tydligen är nedläggningshotad. Jag hoppas inte det kommer att bli så.

Tyvärr är det mycket som försvinner från vår lilla Håla. Politiker lovar att se till att här kommer läkare igen men efter antal år står vi fortfarande utan. Vi blir slussade till den stora staden. Det innebär att trycket på den vårdcentralen vi går till i stan blir högre och läkare införskaffas där. Så jag får inte riktigt ihop hur det går att skaffa läkare 2 mil bort men inte till Hålan.

Små samhällen utarmas och försvinner sakta. Allt ska centraliseras till storstäderna. Men vi behöver dessa hjältar lika mycket som i storstäderna. Så varför kan det inte satsas på oss här ute i kransorterna också. Vi är lika sårbara, om inte mer, som alla andra som har hela skyddsnätet utanför sin dörr.

Nåja, nu var det en enkel hyllning till brandmännen jag skulle göra men kom på ett litet sidospår.   

Att vi 2014 fortfarande ska behöva försvara vår rätt att själva bestämma vem som ska få tillgång till våra kroppar

Idag kan vi kvinnor rösta, göra karriär, dela på föräldraledigheten, gå på krogen och så vidare.

Året är 2014 och alla de där sakerna kan man tycka är självklara. Saker som vi har kämpat för. Men vi får fortfarande skylla oss själva om en man våldtar oss.

Det är fan skrämmande ett en mansgris kan komma med ett sådant påstående. För enligt en chef på Tallink Silja, de som gör partykryssningar över Östersjön, så är det helt kvinnans ansvar att inte bli våldtagen.

För enligt honom är det vårt ansvar, kvinnornas alltså, att inte inta för mycket alkohol eftersom vi då vet vad som kan hända.

Så en kvinna ska inte kunna dricka sig berusad eftersom hon då får skylla sig själv om hon blir våldtagen?

Jag som kvinna ska fasen kunna dricka mig redlös om jag så vill utan att vara rädd för att någon man ska utnyttja det. Idioter finns det alltid men att försvara dem är fasen helt förkastligt.

Som alltid i dessa diskussioner är vi bara objekt med härliga hål som vissa män som tänker med sina k*kar tror att de får använda hur de vill. Förstås har de inget eget ansvar, som vanligt. De är förstås offer som blivit snärjda av kvinnor för att kvinnorna tittat på dem, dansat med dem, klätt sig i urringat och helt enkelt känner att det är deras rätt, som vanligt.

Att vi 2014 fortfarande ska behöva försvara vår rätt att själva bestämma vem vi vill ska få tillgång till våra kroppar. Det är inte allmän egendom bara för att jag är berusad, klär mig i urringat eller vad det nu än må vara.

Vi är inga köttstycken som vem som helst kan sätta tänderna i.

Så mansgrisar som försvara det är så jäkla fel på det. Se till att männen dricker mindre och tar ansvar för sina handlingar. Nej, det kan man ju inte säga eftersom vissa män som sagt är offer som inte kan tänka med den stora hjärnan. Och mansgrisen som säger såhär gör troligtvis det samma med den kvinnosynen.

Så visst är det självklart att vi kvinnor får skylla oss själva för att vi blir berusade. Det är klart att vi måste ta ansvar för det. Jävla bullshit… 

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen?

Det känns som om vi behöver reda ut lite viktiga saker.

Vi snackar riktigt viktiga saker som är lite avgörande för hur dagen ska fortsätta. Kanske inte riktigt men vi kan låtsas för annars känns det lite si och sådär att diskutera det (i en ensam monolog typ).

Du står i affären och har lagt upp dina varor på bandet, naturligtvis så att kassörskan har streckkoden från sig för att underlätta dennes jobb, och det är då den stora frågan uppkommer.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen? Är det du som har lagt upp varorna eller det är nästa person i kö som ska lägga upp sina varor? Jag har märkt att det verkar vara lite delad mening om detta. Inget jag diskuterar med folk i kön precis men jag märker, jag är lite observant och troligtvis lite knasig som ens funderar på det. Men jag vet vad jag tycker i denna viktiga fråga.

Alltså jag tycker ju det naturliga är att jag som lagt upp varorna ska lägga nästa-kund-pinnen. Detta enbart för att det visar att jag är klar med vad jag ska göra så att nästa kan börja lägga upp utan att fundera på om det är så att jag möjligtvis kommer att rensa hyllan ovanför bandet från tuggummi och halstabletter och fylla bandet ännu mer. Det är liksom jag som visar att “varsågod, nu är det din tur”. Ja, jag vet. Hur schangtil är inte jag.

Det kan ju hända att det finns andra åsikter om detta och det är självklart att andra får ha det. Jag kan ju inte tvinga er att har rätt alltid (blinke, blink eller något).

Som med så mycket annat finns det slamkrypare även i denna viktiga fråga. För mitt resonemang är vattentätt så länge där inte står en person som inte har några varor med sig till kassan utan ska köpa dem när denne kommer fram. Då kommer den viktiga frågan upp igen. Vem ska då lägga dit nästa-kund-pinnen?

Vad säger ni nu, va? Kan man lägga en nästa-kund-pinne utan att ha lagt upp några varor? Här känner jag mig lite kluven faktiskt för det där är inte så självklart. Men jag tycker nog ändå att det är kunden som är först i kön som ska lägga den där überviktiga nästa-kund-pinne.

Så nu har jag hjälpt till att reda ut denna viktiga fråga angående nästa-kund-pinnen. Nu kan alla sova gott i natt.

Sug min …

Ibland förstår man varför det är sådant skriverier om jämställdhet och lika löner för lika arbeten.

En i denna familjen tjänar ganska mycket mer än den andra. Detta har kommunen och barnomsorgen tagit för givet att det är personen av det manliga könet. De har helt sonika skrivit in honom på den högre inkomsten och mig på den lägre.

Det där blev jag ganska stött av faktiskt. För det är faktiskt inte personen av det manliga könet som tjänar detta utan det är faktiskt personen av det kvinnliga könet som gör det.

Jag vet inte om de har tittat på papperna och sett kvinnan respektive mannens inkomst och tyckt att det där kan inte stämma så vi ändrar helt enkelt på det så det blir rätt. Inte kan en kvinna tjäna mer än mannen i hushållet.

Jag skulle kunna bli väldigt upprör och utbrista “sug min k*k” men eftersom jag är kvinna så är det ord jag inte tar i min mun förstås. För sådant gör inte kvinnor. Nej men vänta lite nu, de tjänar ju inte mer än mannen heller.

Blir så sur. Har vi inte kommit längre liksom?