Att njuta så som hon gjort…

Längs den slingriga lilla stigen kom hon gåendes. Sanden smekte hennes bara fötter och hon njöt av värmen den spred. När hon kom över kanten på dynen möttes hon av det oändliga havet, djupt blått med en stilla krusning på ytan. En krusning som fick henne att tänka på skälvningarna i hennes kropp efter den underbara natten hon haft. Att njuta så som hon gjort i sex timmar gjorde henne alldeles matt och ett leende spred sig på hennes läppar. Hon kände sig utvilad för det var precis vad hon hade behövt. Dessa timmars mörker, helt frånvarnade fångad i drömmarnas land. Som småbarnsförälder var detta en bristvara som hennes kropp skrek efter.

Hon la ut filten på fina sanden och drog av sig tröjan. Hon tog flaskan med solkräm och tryckte ut en stor klick i handen. Solen började redan bränna henne på näsan för likt Pippi Långstrump bar den små söta fräknar och hennes ljusa hud behövde snabbt skydd. Hon smorde in sig och blev sedan sittandes, blickandes ut över havet. Hon drog in doften, doften av salt blandat med tång. En mås skriade en bit bort men annars var det väldigt lugnt.

Stunden hon hade i solen gjorde henne törstig. Man skulle kunna missta den genomskinliga vätskan för sockerdrickan men hon var inte förtjust i sådant som Pippi annars gillade. Hon svalde några klunkar av det svala vattnet och svalkan spred sig i hennes varma kropp. Magen började kurra och hon plockade upp sin macka med gårdagens köttfärslimpa som pålägg. Den inlagda gurkan hon lagt på hade glidit av och låg klar i lådan men hon la tillbaka dom på mackan. Hon tog ett bett och gurkan krasade i munnen på henne. Just i denna stund ville hon vara, njuta av en stunds ensamhet och andas havets sälta och känna sig helt utvilad. Att samla energi för att klara av vardagen som hon ändå längtade tillbaka till.

Lugn, bara lugn jag har inte tappat förmågan att skriva för detta var helt enkelt en bloggutmaning.

Recept på en bloggutmaning   

“Uppdrag: att skriva ett blogginlägg som kan handla om precis vad som helst. Men som ska innehålla följande ingredienser:
*hav
*sex
*köttfärslimpa
*Pippi Långstrump
Samt icke skrivas ur din egen synvinkel utan från en annan persons perspektiv. Personen kan vara verklig eller fiktiv.”

Så löd utmaningen och jag utmanar givetvis vidare till den som vill anta utmaningen.

En liten saga: Flickan i vattnet, del 4

Läs först Del 1, Del 2 och Del 3.

Pierre slog händerna för öronen och fortsatte skrika. Han försökte stänga ute varelsens röst men ju mer han försökte ju mer ekade det i hans huvud. Luften runt omkring honom kändes laddad och vibrerade. Han kände hur Anna höll om honom och känslan av hennes andedräkt mot hans kind fick honom att tro att hon försökte prata med honom. Han hörde inga andra ljud utom det som fanns i hans huvud. Han lyfte handen och pekade bort på varelsen.

Anna höll om honom. Hon försökte prata med honom men han verkade inte höra vad hon sa. “Pierre, vad är det? Vad är det som är fel”. Hon upprepade sin fras några gånger men fick ingen respons allt att han hörde henne. Hon kände hur luften verkade tätna runt dom och blev varmare. Hon trodde först att det var adrenalinet som pumpade runder i hennes kropp som gjorde henne varm men insåg att det det verkligen var luften runt dom. Pierre lyfte sin darrande hand och pekade bort i den tomma gången. Sedan exploderade världen.

Pierre pekade på varelsen som stod i gången. Hans hand darrade och han kände hur luften tätnade ännu mer runt dom. Vibrationerna gjorde honom illamående när dom pressades mot honom som vibrationerna av en pumpande bastrumma. Dom slog emot honom, hårdare och hårdare. Strimmorna som löpte på hans ben och upp på hans bål pulserade aggressivt i honom. För varje vibration trodde han att dom skulle sprängas och för varje vibration kände han hur dom sakta drog sig, millimeter för millimeter, längre upp. Han visste inte ens om han hade slutat skrika för det enda som var verkligt var varelsens mantra i hans huvud och dom starka vibrationerna som träffade honom men större och större kraft. Så särade varelsen sakta på sina tunna blå läppar. Han hörde fortfarande bara dess mantra inne i huvudet men han såg hur varelsen nu nästan hade öppnat munnen helt. Det såg ut som om den skulle skrika. Det gjorde den inte utan istället gjorde den en häftig utandning. Det var då allt exploderade.

Anna slängde sig på Pierre och försökte tvinga ner honom, liggandes, men han satt kvar där på knä och pekade i den tomma gången. Hon tog skydd bakom honom, blundandes och med händerna hårt tryckta mot öronen. Hon kände tryckvågen träffa henne och hon kände smärtan när den trängde in och ut på andra sidan. Det kändes som om varje organ i hennes kropp hade blivit omskakat och hon kräktes häftigt på det svala affärsgolvet.

Närmast varelsen började burkar och flaskor explodera. Explosionen spred sig längst med gången och varje burk- och flaskas innehåll med enorm kraft trycktes utåt. Han hörde glas som sakta krackelerade för att sedan splittras i tusen bitar som föll utåt och neråt mot golvet medans innehållet spred sig som vatten i ett sprinklersystem. Hylla efter hylla exploderade varorna. Han kände hur Anna försökte pressa ner honom mot golvet men han satt stelt kvar och pekade på varelsen som nu med bestämd kraft stängde sin mun. Tryckvågen hade nu nått fram till Pierre och slaget han fick mot magen när den träffade fick honom att vika sig dubbel medans det, för honom, sakta vibrerade genom hans kropp och ut på andra sidan. Han försökte kasta upp men inte ens en liten salivsträng lämnade hans mun. Han hörde nu ljuden i affären igen och tittade upp i den tomma gången. Bakom honom hörde han hur Anna kräktes häftigt. Det kändes som en evighet som hade passerat men allt hade gått på mindre än en minut. Han föll ihop och fångades av mörkret.

Pierre slog upp ögonen. Ett ljust sken bländade honom och han stängde snabbt ögonen igen innan han på nytt vågade öppna dom, lite sakta. Ljuset som mött honom kom från ett lysrör i taket. Han satt sig upp och det smärtade i hans mage som om någon hade givit honom ett hårt slag. Varje muskel kändes som om dom var ihopdragna och protesterade vilt när han nu ville töja ut dom igen. Han svängde benen över sängkanten och hälarna slog emot kall stål när dom blev dinglades några centimeter ovanför golvet. Sängen gav till ett litet lätt gnisslande när han nu satt och belastade helt andra delar än han gjort för en stund sedan. Han tittade sig runt och förstod genast var han befann sig.

Sakta reste han sig upp. Med rädsla av smärtan han känt i morse satt han försiktigt ner sitt ben men blev glatt överraskas när han inte kände något. Han gick mot den stängda dörren och tog i det kalla handtaget. Han drog dörren mot sig och med en lättande suck gav den efter för hans ansträngning och öppnades. Pierre gick ut i korridoren och han hade inte hunnit mer än några steg förrän han möttes av en halvspringande sköterska. “Nämen godmorgon, vad roligt att du ville vakna nu” sa den äldre kvinnan till honom med ett enormt leende. Hon var liten och satt och utstrålade en enorm värme. Hon la sin mjuka varma hand mot hans armbåge och vände honom bestämt mot rummet igen. Så satt han åter på sängen, med fötterna dinglandes några centimeter ovanför marken. “Vänta här så ska jag hämta doktorn” sa hon och gick ut från rummet.

Det dröjde inte länge innan kvinnan kom tillbaka, nu med en annan kvinna. Kvinnan var lång och väldigt smal och hade nästan korpsvart hår som var klippt i en rak page och så mörka ögon en människa kunde få. Han drog häftigt efter andan och ryggade nästan undan när hon sträckte fram sin hand. “Jag är dr Bark. Hur mår du?” frågade hon. Han nickade henne till svar och hoppades att hon tog det som ok. “Jag har följt dig sedan du kom in för några dagar sedan och vi har väntat på att du skulle vakna”. “Några dagar?” lyckade han få fram. Herregud, hur länge hade han varit borta egentligen. “Anna?” frågade han. “Var är Anna?”. “Hon mår bra och vilar upp sig. Hon har fått lite skärsår efter explosionen ni var med om men hon är omplåstrad och kommer bli bra igen”. Han nickade av lättnade. “Vi har behandlat dig för en blodförgiftning som du troligtvis har fått tidigare i veckan. Du har svarat bra på behandlingen och den är nästan borta.” Han tittade ner på sitt ben och möttes nu av synen av hans ben som det sett ut för… Han funderade en stund och visste inte hur länge sedan men innan allt konstigt började hända honom. En lättnade började sprida sig i honom. Men han hann inte mer än känna lättnade innan något annat välbekant kändes i hans kropp. Ett sakta pulserande som drog sig omkring hans hjärta. Som en hand som sakta kramade kände han pulsationerna och han var tvungen att titta ner för att se att dom inte syntes utanpå. “Jag måste hem” sa han hest. “Det kan jag inte tillåta” svarade doktorn honom. “Jag måste hem” sa han igen. “Ni kan inte hålla mig kvar här om jag inte vill” sa han och såg hur dom båda kvinnorna tittade på varandra. Och han visste att han hade rätt. Doktorn nickade. “Jag ska bara ordna några papper först” sa hon och gick ut från rummet.

När han en timme senare gick ut från sjukhuset visste han precis vad han var tvungen att göra. En del av honom ville inte och försökte övertala honom att låta bli men den del av honom som visste var den del som var starkast. Nu skulle allt få ett slut.

Fortsättning följer…………

En liten saga: Flickan i vattnet, del 3

Läs först Del 1 och Del 2.

Pierre vaknade morgonen efter av att solen smekte hans ansikte. Han sträckte sig, likt en katt som jagar sömnens stelhet ur kroppen, och satt sig på sängkanten. Tankarna snurrade i huvudet på honom och han försökte stanna dom. Försökte få tag i någon vettig tanke men allt kändes som ett virrvarr. Sakta reste han sig upp och överraskades av smärtan som mötte honom när han stödde på sitt ben. Det kändes som om han stod på glas som sakta bearbetade sig in i hans fotsula. Smärtan tog sig uppåt och slutade tvärt vid hans höft. Han satt sig igen och tittade ner på sitt ben.

Anna hade vaknat tidigt. Hon hade lyssnat efter hans andetag och när hon hörde dom vågade hon vända sig mot honom. Han sov oroligt och under ögonlocken kunde hon se hur hans ögon febrilt jobbade fram och tillbaka. Han gnydde lite tyst, ett läte som kom långt nerifrån halsen, och han arbetade med sitt ben som drogs sakta upp och ner. På hans näsa hade där bildats tre små svettpärlor som inför hennes ögon rullade samman till en stor innan dom lämnade i en stor dropp. Det bildades en liten blöt fläck på hans kudde. Efter fem minuter hade han lugnat ner sig och sov lugnt och Anna vågade sig upp.

Hela hans ben hade ett jämnt mönster med mörka strimmor. Dom gick rakt upp från hans märke på vaden och svängde bara av vid ljumsken för att möta hans kön. På utsidan fortsatte dom upp på hans höft och sluta tvärt där. Precis på samma ställe som smärtan slutade. Han sträckte ner sin hand och masserade höften. Han kände ingenting. Han nöp sig själv där strimmorna fanns men han kände inget. “Jag måste ha legat konstigt” tänkte han och nöp sig själv ovanför strimmorna. En liten lätt ilning av smärta fort längst sidan på honom. Försiktigt la han sin hand på sitt lår och smekte det. Ingenting. Han lyfte handen och slog till sig. Fortfarande ingenting. Ett torrt kluckande hördes från hans hals när han svalde den lilla saliv han hade. Han reste sig upp igen men han höll upp sitt onda ben. Han lät fotsulan möta golvet. Ingenting hända. Han satt ner hela foten och fortfarande kände han inget. Men sin hela tyngd stödde han han på sitt ben men ingen smärta kom. Men långt där inom honom kände han ett sakta pulserande som började från märket och spred sig längst mer strimmorna. Det gjorde inte ont utan det kändes bara som när hjärtat slår hårt och man kan känna blodet rusa i ådrorna. På stolen som stod vid sänggaveln hängde hans byxor som han snabbt drog på sig. Han ville inte oro Anna.

På bänken i köket stor en öppnad marmeladburk och bredvid låg en påse med bröd. Han tittade på det men kände sig inte alls hungrig utan vände med avsmak bort blicken. Ute på terrassen såg han Anna stå med en kopp kaffe i handen. Hon blickade ut över havet men det fanns inget avslappnat i hennes agerande. Axlarna var lätt uppdragna och hon såg ut att frysa fast solen värmde härligt. Han gick ut till henne och la armarna runt hennes mage. Sakta lutade han sig fram och kysste hennes nacke. En lätt rysning av vällust nådde honom när Annas fjun i nacken sakta reste sig. Anna släppte kaffekoppen, som landade på terrassen med ett kras när den splittrades. Hon vände sig hastigt om mot honom och kysste honom hungrigt. Han svarade hennes kyss lika hungrigt samtidigt som han knäppte upp dom få knappar som var knäppta i hennes skjorta. Hennes bröst blottades och smektes av solen innan han själv kupade det ena i sin hand. Bröstvårtan styvnade mellan hans fingrar samtidigt som han kände hur Anna tryckte sig mot honom. Hjärtat pumpade fortare och fortare i bröstet på honom i takt med hans stegrande upphetsning. Anna lät sin hand smeka i byxlinningen på honom innan handen försvann ner. Han andades tungt.

Anna kände hur hela hon skrek efter att få låta honom ta henne. Hon lät fingrarna smeka hans lena mage där byxlinningen började. Hon hörde hans andning bli tyngre och det gjorde henne ännu mer upphetsad. Hon lät handen glida ner i hans byxor. Hans lem var fortfarande mjuk och hon tog den i sin hand. Sakta smekte hon honom som hon så många gånger innan hade gjort. Hon försökte arbeta upp hans erektion men inget hände. Hon tittade honom i ögonen och hon såg hans upphetsning, blicken han hade när dom älskade hett, men hans kropp svarade inte på detta.

Pierre mötte Annas blick. Han var så upphetsad och ville begrava sig i hennes väta och värme. Hennes blick var frågande och han lät blicken falla neråt. Han såg henne i sina byxor. Han visste hur hon smekte honom men han kände ingenting. Han var så upphetsad men kroppen visade inget av denna upphetsning. Han drog sig försiktigt undan hennes grepp. “Är du ok, älskling” hörde han åter henne fråga. “Jag är säkert bara trött. Det är mycket som har hänt nu så det är säkert därför” svarade han lite ursäktande. Med en lätt puss i pannan på henne vände han och gick in.

Anna kände hur Pierre drog sig undan från henne. Hans lem var fortfarande mjuk i hennes hand och reagerade inte på hennes smekningar. “Är du ok älskling” hörde hon sig själv fråga. Det kändes som hon frågat honom det många gånger de senaste dagarna. Han svarade henne och gav henne en lätt puss i pannan innan han vände sig om och gick in. Själv stod hon kvar där ute och funderade på vad som precis hänt. Höll dom på att glida från varandra? Hans blick hade sagt något helt annat. Hon böjde sig ner och började plocka upp skärvorna efter kaffekoppen.

Lite senare på dagen kom Anna in till honom i sovrummet. Hela hans manlighet hade fått sig en lite törn efter det som hänt tidigare på morgonen. Av någon anledning hade han undvikit att prata med Anna och han visste inte riktigt varför. Dom hade alltid kunnat prata om allting men nu kände han själv hur han drog sig undan.
”Vill du följa med ner till affären” frågade hon. Han nickade. “Jag ska bara tvätta av mig lite och byta kläder” sa han. Han mötte hennes blick. “Du vet att jag älskar dig över allt annat oavsett vad som händer” sa han och blev lite förvånad över sitt eget ordval. Han såg henne nicka och hur hennes ögon blev blanka när dom sakta fylldes med tårar.

Tio minuter senare satt dom i bilen och under tystnade körde Anna mot affären. Det var ganska tomt på parkeringen och inga problem att hitta parkering. Troligtvis var dom flesta turister ute och lapade sol på stranden vid denna tiden. Temperaturen nådde en bit över 30 grader och tittade man bort mot krönet där dom kom ifrån kunde man se hur luften dallrade av värmen. Anna hämtade en liten vagn och Pierre gick sedan efter henne in i affären. Kylan av AC:n som hängde innanför dörren tog tag i dom och kontrasten utifrån gjorde att dom båda huttrade till. Anna gick en bit före honom.

Han gick och funderade när han senast ätit något men kunde inte komma på det. Han borde vara utsvulten men kände ingen hunger alls. Inte ens med dofterna av nybakat bröd som nu mötte honom. När han gick där kände han hur det började pulser i strimmorna på hans kropp. Dom pulserade och bultade mer och mer och han kände plötsligt smärtan komma tillbaka. Han sjönk ner på knä på det svala golvet. En röst började viska till honom “Kom till mig, Kom till mig” och han lyfte sin blick. Tio meter framför honom i gången stod varelsen. Helt naken i ljuset från lysrören i taket såg han nu den riktigt för första gången. Kroppen såg ut som en mänsklig kropp fast helt könlös. Hela kroppen var slät och där fanns verken bröstvårtor, navel eller något kön. Dom svarta, stora ögonen tittade på honom och kan kände hur dom borrade in sig i honom. “Kom till mig” hörde han åter varelsen säga men munnen rörde sig inte. Pierre började dra sig bakåt samtidigt som han hörde sig själv skrika.

Fortsättning följer…………   

En liten saga: Flickan i vattnet, del 2

Läs Del 1 först.

Anna hörde hur duschen startade. Vad var det egentligen som hade hänt funderade hon. Bilden på handen som trevandes försökte få tag i klippkanten hade etsat sig fast på hennes näthinna. Hade det varit mer än vad Pierre berättade för henne? Hon fick en känsla av att han hade dolt något när hon frågade honom vad som hänt men hon kunde inte komma på vad han hade att dölja. Dom delade allt och berättade allt för varandra så känslan gjorde henne orolig.

Pierre kände sig febrig och det kändes som en eld brann i honom. Han kunde inte ligga kvar i det varma, soliga rummet längre utan tog sig mödosamt ut på toaletten och startade duschen. Han ställde sig under dom svala strålarna och lät det svalka hans varma kropp. Doften av saltvattnet som han för några timmar sedan kämpat i lämnade nu kroppen när han tvålade in sig. Med darrande händer tvålade han länge. Han ville ha bort varje uns av saltvatten som fanns kvar. Låta det rinna ner i avloppet och försvinna bort. Få honom att glömma vad som hänt honom. Vad hade hänt honom tänkte han. Han hade ramlat i vattnet så varför kände han sig då så darrig och orolig över hela situationen.
Det svala vattnet gjorde sitt jobb och hettan i honom började avta. Det febriga sköljdes ur honom och han började fundera på om det var en solsting han fått.

Anna gläntade på dörren till duschen. Hon studerade sin man som stod i det lugna strilande vattnet från det stora duschmunstycket som hängde från taket. Han tvålade in sin nakna kropp grundligt och hon följde hans händer när dom masserade in löddret på hans muskulösa bringa. Musklerna i hans brunbrända armar arbetade för varje rörelse han gjorde. Det verkade som om han inte ville missa en centimeter av sin kropp med tvålen. När han kom ner på sin vad såg hon hur han stannade till. Hon drog efter andan när hon såg märket. Det mörka märket hade nu med fem centimeters mellanrum skickat ut små mörka utlöpare upp på hans ben. “Pierre, hur mår du?” hörde hon sig själv säga när hon såg det. Han stannade upp i sitt tvättande och vände sig mot henne. “Det är ingen fara med mig älskling” svarade han henne med ett varmt leende. “Men benet Pierre. Det ser inte alls bra ut. Du behöver nog till doktorn så du inte får blodförgiftning eller något sådant”. Han log fortfarande sitt varma leende mot henne. “Det är ingen fara med mig älskling” upprepade han. Med en viss tvekan bestämde hon sig låta det bero för tillfället.

Några timmar senare satt dom i bilen. Ute på en äng hade årets händelse i trakten kommit. Under natten hade en mängd lastbilar och små bussar anlänt. På den tysta, öde platsen hade det nu blivit liv. Pierre tog Anna i handen när dom gick in på det nyanlända tivolit. I bullriga karuseller befann sig skrattande och skrikande människor. I lotteristånd stod män utklädda till små cirkusdirektörer och lockade till sig folk som var lätta att locka av pengar. Ibland lät dom någon vinna för att få fler att köpa lotter. Dom mötte barn vid sina föräldrars sida med strutar med popcorn i sina händer. Popcornen glänste av det gula smöret som hällts på. Andra barn kom med färgglada små sockervadsmoln. Samma färg som det fanns på deras sockervaddar fanns tydligt på både händer och runt deras små munnar. Mellan två lastbilar fick dom syn på två ungdomar, hon framåtlutad mot en bil med kjolen upplagd på ryggen. Bakom henne stod hennes pojkvän med ett stadigt tag om hennes höfter medans han tog henne hårt. Att någon såg verkade bara egga dom mer. Pierre och Anna log mot varandra när dom själva för inte allt så länge sedan hade varit sådär nyförälskade att dom inte kunde vara från varandra.

Efter en timme började Pierre känna sig lite trött och matt. Det kändes som om det febriga som han kände under morgonen började komma tillbaka. “Jag måste på toaletten” sa han till Anna. Hon släppte hans hand och han gick in i vagnen som det stod utmärkt för hans ändamål. Med en lätt suck lutande han sig ner över handfatet och tog det kalla vattnet i händerna och försökte få allt att stanna kvar när han lät händerna höjas lite för att ge ansiktet det kalla vattnet som fanns kvar. Han andades in häftigt när vattnet träffad. Försiktigt reste han upp huvudet, fortfarande med händerna nu hårt pressade mot kanten på handfatet. Han lyfte blicken till spegeln. Ett par svarta, vattniga, mandelformade ögon stirrade tillbaka på honom. Hjärtat rusade i bröstet på honom när han snubblade bakåt. Med ett duns satt han sig ner på golvet och nu började han sparka vilt omkring sig. Han såg nu det mörka märket på benet. Utlöparna från märket hade nu klättrat uppåt ännu mer och nådde snart upp till knät på honom. Han slöt ögonen och önskade att han inte var där. Han ville vara någon annan stans där han kunde känna sig trygg.

Pierre öppnade ögonen. En känsla av desorientering sköljde över honom. Toaletten som han för en liten stund sedan befann sig på var nu borta. Han hade ingen aning om hur han tagit sig därifrån men han var inte kvar. Nu stod han intryckt i ett litet utsprång vid stugan. “Herregud vad är det som händer” tänkte han. Så hörde han Annas röst. Hon ropade hans namn.

“Pierre, Pierre. Svara mig” Paniken hon kände speglades i hennes röst när hon ropade hans namn. Hon kände sig så maktlös och rädd över vad som hände med honom. För något var det som hände med honom. Så såg hon hans skor, slarvig liggandes i det stora rummet med dom stora fönsterna som vätte ut mot havet. Och där ute på verandan såg hon äntligen honom. Hon rusade ut för att ta honom i famnen men stannade tvär när hon stod en bit ifrån honom. Framför henne stod en mycket blek man. Han hade gråa ringar under ögonen men det som slog henne mest var att han såg helt vettskrämd ut. Han flackade med blicken när han såg henne. Försiktigt närmade hon sig honom och kunde till slut ta hans ansikte i sina händer. Med ett stadigt tag försökte hon få honom att titta på henne. “Pierre” sa hon mjuk. “Pierre hur är det?” Till slut mötte han hennes blick, en blick som speglade ren rädsla. “Herregud Anna. Jag vet inte vad det är som händer men jag är så rädd” sa han innan han föll i gråt mot hennes axel. “Jag är så rädd” viskade han gång på gång mot hennes axel. Nu var Anna inte bara rädd utan hon var totalt livrädd.

Fortsättning följer…………   

 

En liten saga: Flickan i vattnet

Som dom längtat efter semestern. Och nu satt dom där i den ödsliga stugan. Det var mörkt ute och den enda ljuskällan var dom tända ljusen på bordet och i fönsterna. Dom satt där och njöt av lugnet som rådde. När dom ätit färdigt gick dom ut på klippan och sökte värme från varandra. Dom älskade lugnt till ljudet av det kluckande havet.
Efteråt satt han och höll om henne medans dom tittade ut över det öde havet. Månen gav dom det lilla ljus som behövdes för att dom skulle kunna se ytan som sakta rörde sig, rytmiskt som en orm som sakta tog sig ner i sin håla. Två ensamma plask hördes och dom funderade på om det även var fiskarna som ville leka lite. Så stelnade Pierre till bakom henne.
”Såg du?” frågade han henne. Hon riste på huvudet. “Det såg ut som en flickan som tittade på oss. Hon tittade rakt på oss en liten stund innan hon bara försvann”. Anna förstod inte alls vad han menade eftersom hon inte tittat ut över vattnet utan stilla legat mot hans bröst och lyssnat på hans hjärtslag. “Jag måste gå ner och titta efter” sa han och reste sig. Så gick dom ner till klippkanten och försökte se något. Men allt var lugnt och till slut började Pierre fundera på om han bara inbillat sig allt. “Kom, vi går tillbaka till stugan istället och lägger oss” föreslog Anna medans hon tog hans hand.

Pierre vaknade tidigt. Han tittade på Anna som sov gott och hennes nakna ben var utanför täcket. Han reste sig upp och gick bort till fönstret som vätte ut mot havet, som nu nästan hade en blågrön nyans. Han lät ögonen söka över ytan, oroligt letande efter något han inte själv visste. Och där var det plötsligt framför honom. Åter såg han flickan i vattnet. Hon tittade intensivt på honom innan hon åter försvann. Han såg en mörk skugga under ytan och väntade på att hon skulle dyka upp igen. Inget hände. Han kände hur han höll andan innan han snabbt tog på sig sin skor. Han fick en känsla av att hon var i fara och var tvungen att rädda henne. Han sprang ut på klippan och ner mot vattnet.

Anna vaknade av att solens värmande strålar smekte hennes bara ben. Hon sträckte på sig för att jaga bort nattens stelhet från kroppen. Hennes hand landade på Pierres kudde. Den var tom. Han brukade alltid ligga kvar bredvid henne, tungt andandes med rufsigt hår men idag var han inte där. Hon lyssnade efter honom men stugan var tyst förutom dess egna lugna suckar över att bli smekt av solens värmande strålar. Hon satt sig på sängkanten.

Pierre kom ner till klippkanten och stannade. Kanske tio meter ut såg han skuggan som fortfarande låg under ytan. Den rörde sig sakta i i en cirkel. Han tog av sig skorna och dök i. Vattnet hade en svalkande effekt på hans uppjagade, varma kropp. Han kände hur varje centimeter på hans kropp nåddes av den svalkande vätskan. Han bröt ytan med huvudet och tittade sig omkring och såg åter skuggan. Han dök under igen och öppnade nu ögonen för att kunna hitta henne. Skuggan närmade sig. Han såg hennes rygg och hennes hår som rörde sig som eld runt henne lilla huvud. Han tog några simtag för att komma närmare och sträckte ut sin hand för att få tag på henne. Hon vände sig mot honom och han försökte stanna i ren chock.

Anna gick ut i köket och satt på lite kaffe. Hon tittade ut för att se om hon såg Pierre men han syntes inte till. Hon började känna en gnagande oro som började formas i maggropen på henne. Det var något som inte stämde, något som inte var som det skulle. Pierre brukade aldrig bara försvinna på detta viset så hon bestämde sig för att gå ut en runda till klipporna.

Framför honom var ingen liten flicka. Framför honom var en varelse med stora mandelformade ögon som täckte halva ansiktet. Som svarta, vattniga hål stirrade dom på honom. Varelsen hade ingen näsa utan där fanns bara en slät yta där man förmodade att näsan skulle sitta. Munnen kantades av tunna, blåaktiga läppar men annars var den väldigt lik en mänsklig mun. Huden var nästan vit och alldeles slät. Pierre började simma bakåt. Han ville upp till ytan för att skrika ut sin panik. Han såg hur varelsen började simma mot honom och sträckte ut en hand med långsmala fingrar. Dom slöt sig runt hans ena vad och kylan han kände påminde inte om någon kyla han någonsin känt. Som en löpeld spred sig kylan längst hans ben och uppåt. Han kände sig paralyserad men lyckades börja sparka. Där var han, dold under ytan, och kämpade för att ta sig loss från varelsens grepp samtidigt som han kämpade mot vattnets tröghet. Han försökte röra sig fort men vattnet höll tillbaka honom och greppade efter honom som en nyfödd hungrigt greppade sin mors bröst. Han lyckades till slut nå fram till klippan.

Anna gick ut på klippan och tittade ut över havet. Hon såg bara den glänsande ytan. Hon vände för att gå upp mot stugan igen när hon såg det. Vid klippkanten såg hon en hand som sträckte sig upp för att greppa tag i klippan. Hon vände tvär, men hjärtat hårt bultande i bröstet, och sprang ner till vattnet. Hon sträckte sig för att ta tag i handen och handen greppade hårt om hennes handled. Hon kämpade för att inte tappa balansen och till slut hittade hon styrkan att dra allt vad hon orkade. Hon såg hur vattenytan bröts och hur Pierres huvud dök upp. Men gemensam kraftansträngning låg dom på klippkanten.

Pierre var blek och han hostade kraftigt, enbart av att få fylla lungorna med luft igen. “Vad har hänt?” hörde han Anna fråga. Som i en dimma hörde han sig själv säga “Jag ramlade i”. Han kände att han bara ville bort från vattnet och han drog sig sakta längre upp på klippan. Det sved i hans ben och han tittade ner. Runt vristen fanns ett mörkt märke, cirka två centimeter brett. Han gned det med sin hand och kände små gropar med fem centimeters mellanrum runt hela vaden. Han måste ha fastnat i något när han ramlade i tänkte han.

Anna hjälpte honom upp och dom tog sig sakta upp mot stugan. När dom kom in kände han doften av nybryggt kaffe och han kände hur hans mage drog ihop sig. Han sprang ut på toaletten och tömde det lilla som fanns i magen i en vattnig kaskad. Men tunga steg tog han sig in till sängen och sjönk ner på kudden och drog täcket runt sig. Han blundade och lät mörkret föra bort honom. Tillräckligt länge för att vakna av ett ryck. Något hade väckt honom. Som två svarta hål som tittat på honom. Han rös och gned åter sin ömma vad. Vad hade hänt honom? Han försökte minnas men var inte säker på att han ville.

Fortsättning följer…………

En liten saga: Något bekant

Deras blickar möttes snabbt. Hon hade svårt att placera honom eftersom hans kinder hade varit släta då men nu var täckta av ett mörkt skäggstubb. När hon väl kom på var stunden redan förbi och hon fortsatte längst den folktäta gatan. Hon började fundera på honom.

Hon mindes den där hösten för så många år sedan. Hur dom trevande hade sökt sig till varandra och när dom väl hittat varandra varit helt uppslukade. Omvärlden existerade inte längre utan allt kretsade runt dom. Varje lite kyss hade blivit till en lidelse och önskan om mer. Hur hans varma händer hade utforskat varje vrå av hennes hungrande kropp och tagit henne till höjder hon aldrig upplevt förut. Hans andetag mot hennes hals när han var djupt begravd i henne och hon villigt tog emot honom. För varje ord han viskade i hennes öra hade hon mött honom hårdare och hårdare. Det fanns ingen hejd för deras hunger och stunderna dom smet iväg var många.

En varm känsla började sprida sig i hennes kropp när hon gick där längst den folktäta gatan. Hon vände sig om för att få en glimt till av honom men han var borta i folkhavet. Hon suckade lätt.

Tiden dom hade tillsammans blev kort men intensiv. Hon kunde inte få nog av honom och ändå slutade allt så abrupt. Och det var detta hon nu flera år senare fortfarande funderade på. För att göra sig själv fri ville hon bara vända sig om och plöja genom människorna som var ute. Hon ville bara få tag i honom och skrika ut förlåt för allt jag gjorde mot dig min älskade. Hon ville bara få fram att ord och handlingar inte var menade som dom blev. Att få möta hans blick igen och få känna hans varma famn igen gjorde henne alldeles yr. Men istället fortsatte hon gatan fram, ensam med sina starka känslor. Känslor som hon glömt fanns men nu kom åter. Känslor som hon straffade sig själv med för hur hon behandlat honom.

En liten saga: Dödens kyss

Hon satt sig upp och lyssnade. Hon hörde inget nu men hon var säker att det var ett ljud som hade väckt henne. Hon satt alldeles stilla och lyssnade igen men åter möttes hon av tystnaden. Sakta sjönk hon ner i sängen igen och borrade in huvudet i dom uppuffade kuddarna och drog det varma täcket över sig så att bara hennes märka hår stack upp. Hon slöt ögonen och sakta tog sömnen henne igen, liten bit i taget innan den omslöt henne helt och slukade henne som en hungrig best.

Kvällen flöt över till natt och månen visade sin smala skära mellan gråa moln. Vinden hade börjat ta i och dom gula och röda träden darrade av dess smekningar och släppta villigt sina löv som virvlade bort. Kala grenar visade sig och vissa såg ut som utmärglade händer som sträckte sig efter något som inte fanns.

Återigen satt hon sig upp och denna gången var hon säker på att hon hört något. Sakta lyfte hon på täcket och satt ner sina nakna fötter på golvet. Kylan från golvet fick det att ila till i fötterna och hon drog upp dom igen för att sedan sätta ner dom igen. Hon reste sig upp och gick bort mot fönstret. Hon glipade lite försiktigt på gardinerna för att titta ut och ryggade snabbt undan när ett stort, rött löv klistrade sig fast på fönstret framför henne. Ett litet kvävt skratt lämnade hennes läppar när hon insåg hur dum hon var som jagade upp sig över en stormnatt. Hon gick tillbaka till sängen och svor över sin dumhet. Fötterna fick återigen värmen från det varma täcket. Hon började luta sig bakåt när hon satt sig rakt upp. Det stod någon i hörnan till höger om fönstret. Hon höll andan och ville intala sig att hon åter inbillade sig.

Skuggan började röra på sig och kom sakta ut ur sitt gömställe. För varje steg närmare henne den tog såg hon fler och fler detaljer. Framför henne, vid fotändan av sängen, stod en ung man. Hon andades in och skulle precis pressa ut luften från lungorna för att skrika när han lyfte sitt finger och satt den mot sin mun. Istället för ett skrik pressade hon ut luften i en väsande ström.

-Snälla, gör mig inte illa viskade hon tyst mot mannen. Han skakade sakta på huvudet och åter lyfte han sitt finger och satt det mot sin mun. Hon studerade honom. Han bar en t-shirt med ett tryck på bröstet. Hon kunde inte riktigt se vad det skulle föreställa. Han hade ett par slitna jeans på benen, hela men slitna, och hans fötter var lika nakna som hennes. Han var smalt byggd och hon trodde inte han var så gammal. Kanske i sena tonåren bara. Hon lyfte blicken för att titta på hans ansikte. Hans hud var blek i hans smala ansikte. Läpparna var svagt rosa men fylligt sensuella. Sedan mötte hon hans blick. Hans ögon var intensivt blå och kantades av en mörkare kant. Ett ögonblick tyckte hon sig se en svag förändring i formen på hans runda pupiller men hon skakade av sig denna känsla. Han naglade fast henne med blicken hon kunde inte slita blicken från honom. Han började gå mot henne och innerst inne ville hon slänga sig ur sängen för att springa därifrån men hans blick lugnade sakta ner henne.

Han satt sig på sängen bredvid henne och hon kunde se hur hans ögon log. Han tog hennes händer i sina och hon rykte till. Så kalla händer han hade. Han lutade sig fram och omfamnade henne. Hon ville putta undan honom men hon hittade inte sin styrka till det.

-Ve,ve,vem är du stammade hon fram. Hon kände hans läppar mot sin hals och små ilningar av vällust strömmade längst halsen.
-Herregud, vem är du? Jag vill inte detta sa hon när hon kände hans läppar sakta säras mot hennes hals. Hon tryckte sig mot honom samtidigt som hon ville ta sig därifrån. Ett sting av smärta stack till i hennes hals. Hon vaknade till för en stund och började putta på honom och försökte slingra sig ur hans grepp. Han var stark, herregud så strak han var. Han höll henne stadigt i famnen och efter en liten stund började hennes motstånd avta. Han älskade när den känslan kom, när han hade vunnit. Fast han visste att han alltid skulle vinna.

Smärtan i halsen på henne avtog sakta och ersattes av en känsla av värme. Hon lutade huvudet lite lätt tillbaka och en suck av lust utstöttes från hennes läppar. Värmen som nu fanns i hennes hals spred sig som en löpeld genom hennes kropp. Hon tryckte sig mot honom samtidigt som hon kände hans läppar mot halsen, febrilt arbetande. Hon ville ha honom nu. Värmen hade nått hennes intimaste delar som nu bara skrek efter beröring. Hans armar höll inte henne hårt längre utan dom hade övergått till en nästan sensuell omfamning. Hon sköt fram sina höfter för att trycka sig ännu hårdare mot honom. Läpparna på hennes hals lättade på trycket och hon kände hans tunga sakta slicka henne en stund innan han släppt henne helt. Hon gnydde till och föll ihop på golvet. Hon såg hans nakna fötter gå från henne och hon sträckte sig mot dom.

-Gå inte lyckades hon väsa fram. Lämna mig inte vädjade hon samtidigt som hon såg hans fötter försvinna bakom sängen. Hon kände ett vinddrag när fönstret öppnades. Gardinerna fladdrade i vinden och på golvet innanför bildades snabbt en hög med röda och gula löv. Den unga mannen syntes inte längre till. 

Utvecklas till mer än simpla drömmar?

Jag har nog en väldigt bra “En liten saga” på lut. Jag har den på tungan, eller jag kanske ska säga i fingertopparna, men problemet är att den är inte det minsta rumsren och risken är nog ganska stor att någon stänger av mig som en trevlig och läsvänlig liten blogg för att hamna hos alla sexbloggarna. Detta vill jag naturligtvis inte, i alla fall inte med min vanliga blogg. Det är inte lätt att drömma när jag inte har möjlighet att få ner det. Jag får kanske fundera på om jag kan göra om den lite för att få den mer rumsren för oj vad det kliar i fingrarna att få skriva ner dom där speciella orden och den där speciella handlingen. Jag gör väl inte er nyfikna nu? Jag får helt enkelt ta med mig mitt lilla kladdblock om jag får några bra tankar om hur jag kan skriva ner den. Jag har lärt mig att om jag inte har något att skriva ner min tanke som jag får med en gång så glömmer jag bort den sedan. Detta är riktigt irriterande eftersom tanken ofta ligger precis utanför minnet och nosar och det är så nära att jag får tag på den. Men ofta slutar det med att den försvinner helt och detta är lite tråkigt. Så kladdblock med ikväll alltså när jag sitter i min jobbebil och gästspelar lite.

“En liten saga” som jag är nyfiken på hur det skulle kunna gå är denna. Även denna gillar jag och är lite nyfiken på fortsättning. Jag får kanske ta mig en allvarlig funderare på om det mot förmodan skulle kunna utvecklas till mer än simpla drömmar. Kan undra det?

En liten saga: Att leka med minnet

Hon slog upp ögonen och tittade sig omkring. Det var dunkelt i det lilla rummet som snarare skulle kunna räknas som en skrubb av något slag. Väggarna var benvita men smutsiga grå fläckar och alldeles kala. Längst upp på den ena väggen fanns ett litet fönster som släppte en en ensam solstråle. Fönstret satt högt. Hon vände sig om och såg den grå ståldörren. Hon tog det kalla dörrhandtaget i sin hand och tryckte ner det. Inget hände. Hon tryckte ner det igen och denna gången puttade hon hårt på dörren. Fortfarande hände det inget med dörren. Hon kände sina andhämtningar öka i bröstet och hon kände sig förvirrad över var hon var och framför allt hur hon hamnat där. Hon hörde röster på andra sidan dörren.

-Hallå ropade hon samtidigt som hon slog sin knutna hand mot den kalla, grå dörren. Hallå, hör någon mig. Jag behöver hjälp med dörren fortsatte hon och hon hörde själv hur hennes röst sakta dog bort.
Vad är det som händer tänkte hon? Vad är detta?
Hon la sig ner på mage och la sin kind mot det smutsiga betonggolvet för att kunna titta ut genom den lilla springan som fanns under dörren. Hon flyttade närmare dörren för att kunna se något. När hon låg där och försökte urskilja vad som hände på andra sidan började hon känna dofterna. En svag doft av olja kom emot henne. Tankarna flög rundor i huvudet på henne. Hon brukade inte befinna sig på ställen där det luktade olja. Hon flyttade blicken och såg däck, en massa däck. Vissa verkade vara staplade på varandra, men hur många kunde hon inte se därifrån hon låg. Vissa stod upprätt och hon trodde att dom satt på något fordon. Hon måste befinna sig i ett garage.

Från ingenstans dök två grova kängor fram och ställde sig framför henne. Med ett kvävt, litet skrik drog hon sig bakåt i rummet för att stöta på väggen. Med ett lätt skrammel öppnades dörren och hon tryckte sig hårdare mot väggen samtidigt som hon vände bort ansiktet från dörren som sakta öppnades.

-Hur mår du hörde hon en mörk men behaglig mansröst fråga. Jag hoppas du mår bättre än du gjorde för en stund sedan.
Hon vände blicken mot honom. Ögonen som mötte hennes var klar blå och hon funderade på om hon någon gång sett så blå ögon men på något vis kändes dom så bekanta. Hon studerade honom en stund. På fötterna hade han dom grova kängorna som hon sett under dörren. Vidare hade han ett par urblekta, slitna jeans som var smutsigt gråa på låren och knäna och i hankarna fanns ett brett, bruns bälte med ett stort spänne framtill. Det stor något på spännet med hon kunde inte läsa vad som var graverat därifrån hon satt. På överkroppen hade han en smutsig, rutig flanellskjorta som var snyggt nerstoppad i jeansen. Dom översta knapparna hade han inte knäppt och där stack ut några mörka hårstrån från hans bröstkorg. Hans mörkblonda hår hade han samlat i nacken i en tofs som slutade strax nedanför axlarna. I händerna höll han en mörk trasa som han sakta gned mot sina oljsmutsiga fingertoppar och på vänster ringfinger glänste en tunn liten guldring till.
Han log mot henne igen och dom isblå ögonen studerade henne. Hon kände sig naken och utsatt där hon satt, upptryckt mot väggen, när han tittade på henne på det viset. I ett försök att dra den tunna koftan som hon hade om sig tittade hon på sin egen hand. På sitt vänstra ringfinger glänste en tunn guldring, precis likadan som mannen framför henne hade på sitt finger. Hon lyfte en frågande blick mot honom och pekade på sin ring.

-Vad är detta frågade hon med en tunn röst. Varför har vi likadana ringar?
Han la huvudet på sned och med ett snett, lite medlidande leende sa han: Men älskling, det är jag Erik.
Hon måste ha sett ännu mer förvånad ut för han fortsatte: Du snubblade ute i garaget och sedan blev du helt tokig och började slå på bilarna. Så jag fick lyfta in dig här så du inte skulle slå sönder allt vi har. Du har varit här i kanske 10 minuter.
-Men, svarade hon. Jag har aldrig varit här innan.

Han sträckte fram sin hand mot henne och först ryggade hon undan innan hon insåg att han gjorde det för att hjälpa henne upp. Hans stora, valkiga hand slöt sig om hennes och han drog upp henne på fötterna. Hon vacklade till lite och han tog ett stadigt tag om hennes midja som han fort släppte när hon fann balansen. Hon följde honom ut i garaget och såg en stor bil. Framrutan var trasig som om någon hade slagit en stor gren eller något annat avlångt mot rutan. Den främre lyktan var också trasigt och där låg både små skärvor av vitt och orange glas på golvet. En liten beskymmersrynka syntes i pannan på henne och hon tänkte febrilt hur detta hade gått till. Hon fick inte upp några bilder alls.

-Jag minns inte sa hon tyst. Jag minns ingenting av det du berättar för mig.
Hon märkte hur hon sakta snurrade sin tunna ring med sin tumme. Det var en inövad sak insåg hon där hon stod. Detta är något jag brukar göra så ringen brukar sitta på mitt finger.
-Ta av dig din ring sa hon till honom.
Han tittade lite oförstående på henne men gjorde som hon bett honom. På hans annars så smutsiga fingrar lyste nu en vit ring på hans ringfinger och en liten valk hade bildats där ringen suttit.
-Du brukar också ha ringen på dig sa hon till honom samtidigt som hon hela tiden snurrade sin egen med tummen. Du lurar mig inte, allt detta har verkligen hänt. En suck undslapp hennes tunna läppar.

Han gick fram mot henne och hon stod nu kvar. Han la sina muskulösa armar runt henne och drog henne mot sig. Med örat mot hans bröst hörde hon hans hjärt slå i jämn takt, en takt som ökade. Han böjde sig ner mot henne och hon tittade upp i hans blå ögon. Hon sträckte lite på halsen samtidigt som han böjde sig lite neråt för att ge henne en kyss. Hon besvarade den men en hunger som hon själv blev förvånad över. Det var verkligen inte första gången dom hade kysst varandra. Hon särade på sina läppar och lät hand tunga glida in och lekte med hennes. Han lyfte upp henne och hon la sina ben runt hans midja och han gick bort mot bilen. Under hans kängor knastrade det från det trasiga glaset som låg på golvet. Han la ner henne på motorhuven, fortfarande kyssandes. Han lyfte undan hennes kjol och gled med ett finger längst hennes troskant. Hon stönade och tryckte sig mot hans hand. Hon mötte hans blick som nu var ännu mer intensivt blåa än innan och hon log. Hon ville bara skrika till honom att bara ta henne men innan orden hade lämnat hennes mun bankade det hårt på den stora porten. Leendet försvann från hennes läppar och hon såg hur han stelnad till där han stod över henne. Dom höll andan men där var det igen. Ett hårt bankande.

-Erik, öppna. Jag vet att du är där, jag ser din bil och jag ser att det lyser. Jag måste ha hjälp.
Dom väntade lite till.
-Erik, kom igen. Jag måste ha hjälp med bilen. Nu.

Dom suckade och reste sig upp. Hon mötte hans blick igen och den otroligt intensiva blick som varit där för en minut sedan var nu borta.
-Fan sa han. Jag trodde verkligen vi hade säkrat allt för att detta skulle bli en speciell kväll.
Hon nickade och sa: Nästa gång får vi planera ännu mer så att vi kan lyckas med detta. Du får väl hjälpa din kompis så syns vi hemma. Älskar dig viskade hon i hans öra och log åt den lätta dasken han gav henne.
-Älskar dig med svarade han. Vi syns sen och jag är verkligen ledsen för att det blev såhär. Nästa gång får du bestämma hur vi ska leka sa han leendes när han gick mot porten för att öppna.

En liten saga: Sanndrömmar?

Den lilla båten gled sakta fram över det ljusblå havet. Solen gassade från den klarblå himlen och det var bara hav så längt ögat kunde se.
Nere i kabyssen låg en kvinna och sov. Hon låg med benen lätt uppdragna mot magen och en liten, tunn salivsträng rann längst hennes haka. Hon andades tungt och rytmiskt och ögonen rörde sig fort under hennes ögonlock. Hon drömde hemska drömmar men hon lyckades inte vakna för att avsluta dom.

Hon stod uppe på däck. Framför henne stod hennes man. Med sina 1,96 och breda axlar var han huvudet längre än henne. Dom hade börjat som vänner för många år sedan. Genom gemensamma vänner hade dom kommit varandra nära och efter många år som just bara vänner hade något hänt. Hon hade plötsligt sett mer bakom hans gröna ögon och hans rödbruna kalufs. Värmen och omtanken han alltid hade haft mot alla hade ändrats mot henne och hans blick började värma henne på ett helt nytt sätt. Hon blev varm inombords och ville vara nära honom. Hon kunde inte riktigt ta på vad det var som gjorde det eller när denna lilla förändring börjat men det spelade inte så stor roll. För tillslut hade dom hamnat i den där situationen där det var att våga ta steget eller att missa chansen. Och hon hade vågat med risken att förlora honom för alltid. Efter en kväll med vännerna hade den vänskapliga kramen slutat i en kyss. Hon visste faktiskt inte riktig hur men dom hade bara tittat på varandra och deras blickar hade talat om för den andre att det var dags. När väl kyssen var där kunde dom inte släppa varandra utan klamrade sig fast i varandra, som om dom var rädda att den andra skulle försvinna. Dom hade älskat med varandra den natten och det fanns inga trevande eller tafatta försök. Dom visste precis hur dom ville ha det och dom ville aldrig sluta. När morgonen kom och deras svettiga kroppar låg tätt omslutna somnade dom äntligen och efter den natten fanns det inga tvivel om att dom var som gjorda för varandra.

Så nu stod hon där och tittade på sin man som stod och blickade ut över det öppna havet. Han vände sig om, för på något vis visste han att hon nu stod och tittade på honom. Hon tyckte inte alls om hans blick.
-Det blåser upp till storm sa han samtidigt som hans stora starka hand pekade framför båten.
Vid horisonten var himlen inte längre blå utan stora, mörka moln började växa sig stora. Det började redan nu komma en lätt bris som på några sekunder förvandlades till blåst. Båten började sakta guppa sig fram över dom allt större vågorna som kom mot dom. Gässen på toppen blev vitare och vitare och den tidigare så blåa havet hade nu antagit en nästan svart nyans. Allt hände mycket fort nu. Vågorna tjöt när dom gång på gång rullade in mot den lilla båten som inget annat kunde än att följa efter. Hon hörde hur han fick ut ett nödrop och sedan blev allting tyst. Vinden försvann och solen värmde återigen deras blöta kroppar. Båten guppade sakta framåt och hon pustade ut. Men med en blick framåt ser hon åter dom mörka molnen växa sig större.
-Vi måste vända säger hon och vänder sig om för att visa. Hennes arm sänker sig sakta när hon inser att det finns ingenstans att vända. Helt omgärdade av mörka orosmoln kan dom bara sitta där i den lugna brunn dom nu befinner sig i innan dom måste ta sig genom till andra sidan.

Sakta börjar det blåsa igen och gässen blir både vitare och större i en rasandes fart. Båten börjar ge från sig högljudda protester över hur havet behandlar den. Dom tar varandras hände och klamrar sig fast vid varandra, precis som dom gjorde den där första gången. I ett enormt dån försvinner båten under deras fötter och dom befinner sig i det svarta, skummande havet som bara väntar på att dom ska ge upp. Dom glider från varandra men på något vis lyckas dom få tag på varandras händer. Ett lugn återkommer sakta till det stormande havet. Molnen försvinner bort och det svarta havet återfår en blå nyans. I det nu lugna vattnet ser man ett skrov från en båt. Detta är det enda som vittnar om att det hänt något. Av ägarna fanns inte ett spår.

Hon vaknade med ett ryck och hon försökte skaka av sig olustkänslan hon hade efter sin dröm. Hon kom inte riktigt ihåg vad den handlat om men den hade gjort att det kröp i kroppen på henne av något som man skulle kunna likna med oro. Hon gick bort till det lilla handfatet och baddade sitt sömndruckna ansikte med svalt vatten. Sakta försvann känslan av oro hon hade i magen.
Hon öppnade dörren upp till däck och där stod han. Med sina 1,96 och breda axlar var han huvudet längre än henne. Som hon älskade denna man. Han vände sig om, för på något vis visste han att hon nu stod och tittade på honom. Hon tyckte inte alls om hans blick.
-Det blåser upp till storm sa han samtidigt som hans stora starka hand pekade framför båten.

Med ens kom drömmen till henne. Hon trodde inte på sådan saker men magkänslan hon hade sa något helt annat. En lätt bris träffade hennes bara hud.
-Vänd, vi måste vända nästan skrek hon fram. Han tittade på henne och i hennes ögon kunde ha se något som aldrig varit där innan. En panik över vad som väntade. Han vände båten och gav full gas.
-Vi måste hinna, vi måste hinna hörde han henne tyst viska. Och han undrade vad som fick henne att viska dessa ord men han önskade inget annat än vad hennes ord sa.
-Ja, vi hinner svarade han henne och gav henne en kram. Han fick ett stelt leende tillbaka och detta gjorde honom kall. Herregud, vad var det hon visste som inte han visste.

Båten klöv det blå havet och tag sig framåt. Bakom hade orosmolnen tilltagit och en lätt bris nådde båten.

Den kända mannen

Den stora silvriga bussen med hans kända namn, skrivit i svara stora bokstäver på sidan, krängde till när föraren lutade sig framåt för att komma åt chokladbiten som låg där. Samtidigt drog han lätt i ratten och bussen följde med ett ryck efter hans kommando. Men föraren rättade snabbt till sig och bussen kom på rätt köl igen. Så framför den stora rutan såg föraren en ändlös dammig väg som slutade någonstans där framme i horisonten. En och en annan mack dundrade dom fort förbi. Han gäspade lätt med piggnade till när han slängde en blick i backspegeln.

Längst bak i bussen på den stora sängen som täckte hela bakre delen av den stora bussen låg mannen med det kända namnet. Under honom låg en kvinna med benen brett isär samtidigt som mannen låg ovanpå. Han var djupt begravd i hennes varma fuktiga väta samtidigt som hon stönade lätt och sakta mötte hans rörelse. Hon låste benen på hans rygg för att låta honom komma djupare och han lutade sig ner mot henne för att kyssa henne. Han viskade ord i hennes öra, ord som någon älskare aldrig hade sagt till henne och detta gjorde henne ännu mer villig. Bussens rytmiska vibrerande förde dom närmare den där punkten som var så nära. Andhämtningar blev till flämtningar. Han reste sig upp på armarna för att kunna se henne i ögonen. Hon såg lusten i ögonen och när dom nådde klimax höll dom fortfarande fast varandras blickar. Blickar som gjorde att den sköna känslan drogs ut eftersom den speglades i den andras ögon.
-Du är så jävla vacker viskade han fram medan hans andetag lugnade sig. Hon log mot honom.

Föraren var inte trött längre utan kände sig upprymd av det han sett. Sakta började bussen fyllas med folk som inte varit med innan. Men bussen körde fortfarande så folket som kom var som spöken som plötsligt materialiserades. Bussen fylldes med tyst viskande innan det utvecklades till fullt prat. Bussen hade för några minuter sedan varit tom, förutom det älskande paret, och nu var det fullt liv.
Kvinnan och den kända mannen fanns inte kvar i bussen längre. En buss som hade förvandlats till en helt vanlig silvrig buss, utan något känt namn skrivit i svart på utsidan.

På en mack stor en kvinna och en man. Dom tittade ut på den dammiga vägen utanför när en silvrig buss dundrade förbi och lämnade kvar ett stråk av damm efter sig. Mannen, som var känd, tog kvinnan i handen och dom öppnade dörren till den lilla macken. Dom gick sakta in och den uttråkade expediten tittade upp. Han kände igen den kända mannen men trodde bara att det var någon som var lik honom. Han nickade till honom och den kända mannen nickade tillbaka innan dom försvann bakom en hylla. Dom öppnade dörren ut till lagret men istället för att komma till ett lager öppnade sig en scen, en liten intim scen. Och framför scenen stor ett litet hav av människor. Han vände sig till kvinnan och kysste henne lätt.
-Du väntar väl på mig frågade han och hon nickade till svar. Så försvann han ut och för några sekunder stod hon kvar, där på gränsen mellan macken och scenen.

Så kände hon havet av människor runt sig och hon stod nu nere på golvet tillsammans med alla andra. På scenen stod en känd man. En man som det kändes som om hon varit mycket nära en gång i en annan värld. Känslan av detta ville inte släppa, att hon kände honom och att han var hennes. Men från en liten dörr på scenen kom en kvinna ut. Hon gick över scenen för att slutligen omfamna den kända mannen. Kvinnan på scenen hade lika gärna kunnat vara kvinnan i havet av människor. Och tittade man riktigt noga kunde man se den trötta expediten bakom disken innan den lilla dörren stängdes. Minnet på kvinnan i havet av människor suddades sakta ut tills hon nu bara var en av många som kommit för att lyssna på den underbara kända mannen.

En otrolig vandring

Längs den slingriga, smala grusvägen kom dom gåendes, hand i hand, och småpratade. Vägen var så smal att några fordon hade knappt fått plats där men ändå var det en grusväg för just fordon. Den ljusa grönskan tydde på att det var tidig vår men dom var klädda som om det var sommar, med bara ben och bara armar. På fötterna hade dom tunna sandaler, inga skor gjorda för en vandring. Men dom gick där och verkade inte lägga märke till dessa små detaljer.
Vandringen verkade inte ha något mål utan verkade mer som om dom bara blivit ditslängda genom någon magisk port. Som tur var vad det inget paret verkade bry sig så mycket om.

Vid vägens slut fanns en liten rondell. Denna rondell var kantad av björnbärsbuskar vars taggar bara väntade på att få tränga in i bara sommarben. Men för att komma vidare på sin vandring var paret tvungna att ta sig igenom. Och där på andra sidan, med sönderrivna, blodiga ben och tårande ögon, tittade dom upp på en stor herrgård.  På något viss visste dom att det var hit vandringen var meningen att sluta. Det var detta hus som var deras mål.

Dom gick den grusade gången fram för att mötas av en gigantisk trädörr. Där fanns inget handtag och inte heller fanns där någon klocka att ringa på. Dom puttade lätt på dörren. Inget hände. Dom knackade lätt och dörren gick upp med ett vinande ljud.

Dom kom in i en stor sal. En sådan sal som är lite typisk för stora herrgårdar om man får tro gamla filmer. På golvet låg ett golv som en gång i tiden hade varit spegelblankt men nu var täckt med ett tjockt lager grått damm. Framför fanns en stor, bred trappa som ledde upp till en stor loftgång som gick rund hela salen och längst med gången fanns en mängd med stängda dörrar. I tystnaden kunde dom nästan höra husets gamla andetag som små knäppningar. Öde, så öde det var.

Dom gick in och deras nu nakna fötter lämnade avtryck i det gråa dammet på golvet. Deras händer var hårt flätade tillsammans när dom gick igenom huset, in i monstrets mage fick dom en känsla av. Men dom kunde inte vända utan dom visste nu att deras mål var inom räckhåll.

Dom nådde slutet på huset och kom åter fram till en dörr. En glasdörr men dom kunder inte se något på andra sidan för där verkade inte finnas något. Dom tittade på varandra och tog lätt i handtaget och öppnade sakta dörren. Vakuumet där bakom tog tag i dom och dom klamrade sig hårt fast vid varandra. Hjärtan som slog hårt av rädsla för vad som skulle hända.

Som i ett trollslag låg dom plötsligt på en äng. Bakom dom fanns ingenting men framför fanns en liten stuga. En liten timmerstuga som var snickrad för hand av någon händig man en gång för länge sedan. På verandan stod där en gammal man. Den första levande varelsen dom stött på på hela sin vandring. Han lyfte handen till en hälsning.
-Välkomna sa han med sin skrovliga röst. Ni är väntade. Kom fortsatte han. Kom till mig.
Kvinnan släppte sin man och gick fram till den gamla mannen. Hon tittade ner och insåg att hon inte längre hade några kläder på sig. Hon stod där helt naken framför den gamla mannen. Hon vände sig om och såg sin man stå kvar på ängen. Han bara stod där och tittade på henne och gjorde inga försök till att ta sig fram. Som om han var helt hypnotiserad.

Så stod kvinnan och den gamla mannen inomhus. Hon fortfarande utan kläder, naken med solen spelande på sin ljusa hud.
-Ni är väntade sa den gamla mannen igen. Samtidigt sträckte han fram sin krumma hand för att kupa hennes bröst. Han smekte det lätt och hon förvånades över sin känsla av vällust som strömmande igenom henne.
-Du är här för att rädda världen viskade han i hennes öra. Du är den som kan.

Jag vaknade av att Lilly pratade ute i storarummet. Jag låg och funderade på min, åter igen, väldigt konstiga dröm. Vilka paret var hade jag ingen aning om. Men jag kände att det nog är dags att försöka avslut Stephen Kings “Det svarta tornet” serien. För det måste vara därifrån jag fick delar av denna dröm.
Det hade kanske kunnat bli en trevlig liten saga om jag lagt ihop mina drömmar på något vis.

Kära makens filmkarriär

Hur många kan skryta med att dom lever tillsammans med en filmstjärna?
Jag kan göra det nu i alla fall. Fast jag vet inte om det är något positivs egentligen.

Kära maken har börjat filma.
Vi satt där på ett släktkalas och åt gott och pratade om allt allvarligt som finns att förtälja. Så kommer filmteamet in och säger att det är dags att börja filma. Så kära maken bara reser sig och följder med. Och han följer med till rummet bredvid. Först frågar han mig om det är ok och jag svarar ja.

Så sitter vi där i rummet vi sidan om och hör hur dom filmar. Nu kan jag säga så mycket, utan att avslöja film och handling, att det är en ganska barnförbjuden film. Och till slut tycker jag det är väldigt jobbigt, fast jag sagt att det är ok, så jag börjar gråta. Och där sitter jag och gråter medans Leo försöker trösta mig och hör kära maken filma. Så brister det helt och jag rusar in i rummet bredvid och skriker att det är inte alls ok, han är bara min. Så sätter jag mig i ett fönster och stirrar ut, med gråten hulkandes i halsen. Jag hör hur allt tystnar och jag inser att jag har förstört makens filmkarriär, lika fort som den startade.

Vad som hände med kalaset vet jag inte. Vad som hände med filmen vet jag inte. Vad som hände sedan vet jag.
Jag vaknade upp med ett leende på läpparna. För jag visste att kära maken var min och inte någon annans, oavsett förlorad filmkarriär och filmmiljonär.

Kära maken skrattade åt mig vid frukosten när jag berättade om hans korta filmkarriär.
-Du har rätt knasiga drömmar ibland Nettan sa han med ett kärleksfullt leende.