Men annars är jag normal

Hur man normalt, definition valfri på ordet normalt, tar sig in i ett rum man normalt inte brukar vara i. Det kan hända att det är ett rum i en källare, naturligtvis inredd sådan, som man inte brukar vara i men ändå kan gå in och ur några gånger om dagen om det vill sig illa.

För så fort man öppnar dörren händer det. Avsökarblicken startar.

Dörrkarm, uppe, nere, runtom. Steg in. Vänster hörn, höger hörn. Tak, tak. Lister, lister. Golvsvepning med blicken.

Säkert att fortsätta in för att öppna nästa dörr. Samma avsökning görs innan man säkert kan gå in.

Problemet är bara att man inte gjort avsökningen bakom sig så när man vänder sig hoppas man på det bästa.

Ibland är inte turen men en. Ibland, ja eller någon enstaka gång, så sitter den där. Den sitter där och stoppar den enda utgången som finns. Sitter där och stirrar på en med en blick som smider planer hur den ska göra slut på mig.

Tankarna flyger i rasande fart i huvudet hur det stora problemet ska lösas. Det brukar sluta i ett panikartat skrik.

Skriket skrämmer inte odjuret som bara har en tanke. Jodå, jag vet nog att det är så. Världsdomination.

Ja, tillslut kommer kära maken till undsättning och räddar mig när han drar fram snabeldraken och som ett under försvinner odjuret in, naturligtvis skrikandes att den nog ska hämnas och skicka andra till oss. Det stämmer ju när jag nästa gång står öga mot öga med en Mr Spidder. Jäkla otäckingar som tror att de får vara var de vill.

Men annars är jag normal

Blad 14

Med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning och varje hår på min kropp stod i givakt

Den stora telningen kom stolt och talade om att hon gjorde något i slöjden till mig. Jag frågade lite diskret, sådär lite för att verkligen verka intresserad för att jag är intresserad och för att jag inte hade en baktanke med min fråga, om det var sy- eller träslöjd.

I mitt inre ekade en röst: sy, sy, sy, sy.

Ur hennes mun kom det trä. Och med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning, som inte var diskret, och varje hår på min kropp stod i givakt.

Åh vad snäll du är sa jag men var orolig för vad hon verkligen hörde.

Ska jag berätta vad frågade hon.

Normalt vill jag ju inte alls veta överraskningar men idag kunde jag bara nicka.

Jag gör ett grytunderlägg sa hon stolt och jag kunder med ärlighet säga åh, spännande. För med det ordet yppat, grytunderlägg, kunde jag nu slappna av.

Ingen smörkniv. Jag är räddad från denna onda sak, för denna gången i alla fall. Smörknivar i trä går helt enkelt inte att hålla i. Att ta i en sådan får dels allt hår att resa sig på varenda millimeter på min kropp. Det är ytan, den där otäcka ytan, som gör det. Allt med den ytan är bannlyst i i detta hemmet. Så hur skulle man bannlysa en sak som en stolt stor telning skulle ha gjort?

Så ja, jag är räddad och jag är framförallt räddad att slippa glömma den framme, naturligtvis när någon annan använt det, med extra mycket smör på. Doggen, nytt tuggben? Nä, sa jag verkligen det högt?

Jag hade helt enkelt fått köra en Johan Glans. Nej vi kan inte ta fram den, den är till speciella tillfällen. Någon gång i framtiden. Typisch.

Så hoppet finns nu att ingen sådan tingeste kommer att göras. De har ju avancerat till mycket svårare saker. Herregud, vad jag är bra på att intala mig saker som jag nästan tror på. Verkligen.

Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig?

Vet ni hur hårt ett hjärta kan slå? Jag kan meddela att det kan slå i en takt som känns helt omöjlig att ett hjärta ska klara av.

Förra helgen hade vi den eminenta möjligheten att tälta då vi var iväg på Äskebergafestivalen. Det här med att tälta har jag nog inte gjort sedan jag var 12 år eller något liknande och blev upphånglad av en av bröderna. Vi hade någon konstig dragning till varandra för vi var aldrig tillsammans, som att fråga chansen ni vet, utan vi bara var hk, hångelkompisar. Skulle vi vänner ha en mysig kväll, eller bara en helt vanlig kväll fungerade också, så nog fasen hamnade vi där i en hångelorgie, han och jag. Vid de många tillfällena slog förstås hjärtat lite extra. Lite extra av mysigheten.

Men av mysighet var det inte förra helgen. Nerkrupen i en sovsäck, som kära maken envist menade skulle klara –15 grader, höll jag på att frysa ihjäl vid ca 5 plusgrader. Troligtvis hade jag frusit ihjäl om det gått ner till minusgrader, helt allvarligt. För där låg jag med underställ vantar och en filt och skakade så mycket att bara skakningarna borde alstrat så pass mycket energi att jag skulle blivit varm. Men nopp ingen värme kom.

Så när jag låg där och det började ljusna ute och jag fortfarande inte hade somnat så var det liksom dags att uppsöka huset. Så jag pinnade bort till utedasset, och jag var mycket nöjd över att jag faktiskt klarade av att uppsöka det både kvällen innan och nu på morgonen, och det är tur att det är stor plats att sitta på för annars hade jag skakat utanför. För jag där satt jag och frös så jag hoppade.

Sedan gick jag tillbaka mot tältet och det var då det hände.

I ögonvrån såg jag en skugga. Ett litet lätt frustande hördes och jag vände på huvudet. Halvblind, med glasögon som snyggt låg kvar i den lilla fina fickan i tältet, såg jag ett stort jäkla vildsvin. Den stod där i gläntan och den frustade.

Mina ben började trumma framåt och hjärtat var bokstavligt i halsgropen på mig. Jag slängde mig in i tältet med ett panikslaget pipande när jag med fumliga fingrar drog igen tältet.

Kära maken tittade på mig med förskräckt min. Vildsvin, vildsvin var vad jag lyckades få ur mig.

Jag ålade mig ner i sovsäcken, som om den skulle vara något vadderat skydd mot en vildsvinsattack. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade ner sig när jag låg och lyssnade efter den ankommande attacken. Inget hände.

Jag hade dock fått upp värmen så pass mycket nu att jag lyckade somna i två timmar innan jag vaknade av en fnissande kär maken. Fnissande övergick i raketfart till ett hulkande skrattande.

“Vildsvin gumman. Allvarligt. Där står en grävskopa”

Han hävdar bestämt att det måste varit grävskopan jag såg. Jag vet att jag så det där jag såg bredvid grävskopan. Och det lät. Och vad jag vet så låter inte grävskopor om det då inte sitter på en maskin och gräver i backen. Då hade jag gått med på att den låter. Denna skopa låg i sin ensamhet och någon maskin fanns inte att skåda i närheten.

Jag började naturligtvis tvivla på mig själv. Kunde det vara så att jag i min halvblindhet bara inbillade mig? Jag hade ju faktiskt under nattens frysattacker både hört vargar, funderat på att ställa ut chipspåsen så inte björnarna hittade dit och inväntat spindelinvasion. Men den där grävskopan såg jag vid sidan om faktiskt. Så det så.

Men det där med tältade är inte riktigt min grej. Jag får säkert ge det en chans till, minst, eftersom tjejerna vill ut och tälta. Men jag tänker då inte göra det när det är 5 grader varmt ute. Om jag inte får dra med duntäcke samt hela arsenalen med filtar vi har hemma. Då kanske.

Men festivalen var helt otroligt rolig. Ser fram emot nästa års upplaga. Och då får jag kanske ta spikklubban med mig för säkerhetskull liksom.

Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig

Jag har fått för mig att jag kommer att möta en älg när jag är ute i skogarna och lufsar. Jag känner ju att detta inte är så troligt men logiken är väl inte alltid så glasklar i det söta lilla huvudet. Jag menar, vem tycker normalt att det är otäckt med tända ljus eftersom risken att det ska börja brinna är nästan 100% (eller sub zero).

Så varje gång det knakar i skogen så är jag säker på att Hälge ska komma utspringandes med en krona (eller vad det nu kan heta) stor som en mindre Ford Ka. Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig. Man ska ju inte springa från djur i skogen har jag läst men jag hade nog kutat som tusan med ett fint personbästa som resultat.

Nu har jag som tur är inte träffat på den där Hälge ännu. Jag har dock sprungit parallellt med två rådjur häromdagen.

Det prasslade naturligtvis och jag försökte låta bli att titta in i skogen för att verkligen slippa stå öga mot mule med Hälge. Men en rörelse i ögonvrån gjorde att jag sneglade. Och där kom de. Först en utan horn och sedan en med en liten hornkrona. Det frustade och stånkade och jag var väl nära att lägga några harlortar bakom mig. Så där sprang vi, sida vid sida, och jag hade nog en puls på 350. Jag vände blicken framåt och försökte ignorera dem. Lite av det där försöket att det jag inte ser finns inte. Det gjorde de för de fortsatte att frusta och stånka medan de sprang där bredvid mig.

Jag hade dock tur. Jag är inte så snabb som de är, denna gången, för de förvann bort framför mig. Puh, jag klarade mig.

Sedan kan det hända att man kan bli jagad av en hord med kossor också. Och när en hord med kossor sätter fart så låter det mycket. Det låter mycket och man kan känna hur marken vibrerar. Och allt började med en liten kossa som lyfte på sitt huvud när den stod där och mumsade gräs. Den lyfte huvudet lite sakta och tittade på mig med sina stora koögon. Alltså koögon är fasen enorma.

I alla fall så gav den ifrån sig ett lite irriterat muande innan den började röra sig i samma färdriktning som jag sprang. Och alla andra kossor i hagen gjorde denna kossa sällskap. Man hade väl kunnat tycka att det skulle vara lite trevligt med sällskap men jag springer hellre ensam.

Och det är när den där horden med kossor rör på sig vid sidan om en själv som man innerligt hoppas att de vet vad den där taggtråden kommer att göra med dem om de vill gå en närkamp med mig. Och än så länge har de varit kloka för de har bara följt mig en bit innan de har upptäckt att gräset ser väldigt mumsigt ut och stannat för att fortsätta sitt idisslande.

Jag vet inte om jag kanske låter som en frustande, flåsande tjur när jag kommer för det där har hänt några gånger.

Så vem säger att det är tråkigt att springa? Det kan minsann vara mycket spännande. Ibland lite väl spännande faktiskt. Men jag hoppas att jag slipper spänningen i att möta Hälge.

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Ibland väljer man att bjuda på sig själv och ibland blir det bara så

Tänk er följande scenario.

En kvinna kommer hem till en annan kvinna för att titta och prova ett par byxor. Kvinna 1, vi kan kalla henne kvinna N, blir inbjuden att följa med kvinna 2, vi kan kalla henne kvinna M, in och följer snällt efter. Det gå genom ett kök och kommer in i ett större rum där kvinna M tar fram byxorna som skulle tittas och provas. kvinna N vänder då sin blick till höger.

Kvinna N är då på väg att skrika allt vad hon kan men lyckas behärska sig. Istället kommer ett ynkligt kvidande fram ur henne, jag skulle tro att ett tyst fy fan också undslapp hennes läppar, när hon samtidigt vänder på klacken och lika snabbt som hon kom in nu åter står i köket.

Kvinna N har nu en puls på säkert 500 och tror att hjärtat ska trycka sig ur bröstkorgen, hyperventilerar som en tok och börjar få svettpärlor i pannan. Hon tar tag i en köksstol med båda händerna och lutar ner huvudet för att försöka hämta sig och lugna ner sin kropp som är i akut flyktläge, superakut för att vara exakt.

Anledning till denna reaktion var att i ett litet terrarie satt en stor hårig, åttabåt, sak. Sådana stora håriga, åttabana saker har kvinna N väldigt svårt för att enbart se på bild och här satt en livs levande som säkert hade kunnat fräta sig ut från den där glasburen med hjälp av sina giftiga käkar. Och kommer en sådan lös hade kvinna N suttit mycket pyrt till eftersom hon visste att sådan stora håriga, åttabana saker har stora planer på att ta över jorden (det ser väl alla på deras pliriga små blickar).

Så med detta i tanken var det en självklar att kvinna N reagerade som hon gjorde även om hon nog tyckte det var lite pinsamt ändå. Men vi ska inte glömma att kvinna N blev helt tagen på sängen i detta ärende.

Kvinna N fick dock ett par perfekta svarta byxor med sig hem och hon gjorde säkert kvinna M:s dag och då menar jag inte genom att köpa ett par byxor.

Så kan det gå för vissa och såhär i efterhand kan kvinna N svära på att den stora håriga saken nog hade en meter mellan tassarna. Kvinna N får fortfarande rysningar bara över tanken på hur när hon var, helt ovetande till en början (vi pratar många sekunder här).

Kvinnan i berättelsen har förstås inget med den som skriver att göra. Lovar……

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar

I godan ro gick jag ner i tvättstugan för att hänga upp den färdiga tvätten. Och där var den.

Ett monster, svart som natten med lemmar grova som björkgrenar, och jag blev alldeles stel. Jag funderade på att låta tvätten ligga kvar i baljan till kära maken kom hem men valde istället det modiga sättet.

Dammsugaren. Jag monterade hela längden på röret och drog den sakta med mig. Den följde mig som en lydig hund och när jag var framme vid mitt mål, ja i alla fall tre meter från, så lutade jag mig så mycket framåt att jag nästan vek mig dubbel samtidigt som jag sträckte fram det långa röret. Jag tryckte på knappen och samtidigt som den brummade igång stack jag fram det mörka hålet och i ett lågt, eller i alla fall inte så pass högt att jag överröstade maskinen för telningarna reagerade inte på ovanvåningen, skrik från mig försvann monstret in i röret. Jag kunde nästan svära på att jag hörde ett svagt “Don´t kill me” när den studsade mot rörets väggar. Lite sympati kände jag, i alla fall för en liten, liten stund innan jag faktiskt kom på att det där monstret satt och stirrade på mig när jag kom ner. Det var den som smidde planer på att ta över min tvättstuga, och säkert världen också, så den hade liksom bara sig själv att skylla.

Jag kände mig otroligt modig.

Not to my self: Köp mer kattmat eftersom halva skålen skramlandes försvann in i röret för att försäkra monstrets icke återkommande.

Jag brukar hångla upp honom ibland men det är inte samma sak

Låt mig säga några väl valda or om tandborstar.

Dessa är ganska äckliga måste jag säga. Min egen är väl ganska ok men alla andras är riktigt äckliga. Det bara är så.

Så ni kan bara ana ångesten som infinner sig när man upptäcker att kära maken använt fel borste på morgonen. Ångesten Big time vill jag lova. Det spelar liksom ingen roll att jag hånglar upp honom emellanåt för det är långt ifrån samma sak. Min tandborste ska vara i min mun och ingen annan stans. Jag kan inte förstå hur man kan dela tandborste med någon annan. Det där är nog bland det äckligaste jag kan tänka mig faktiskt.

Så en styck lila tandborste ligger nu i soporna och en styck ny gul är nu framtagen. Blå och gul kan man väl ändå inte ta fel på?

Så han fnissade lite och denna gången ger jag honom det

Jag har köpt ögondroppar till Molly för hon har haft kli i ögonen ett tag.

Jag ringde vårdcentralen, som bemannas av en distriktsköterska så vill man ha läkarkontakt så är det fel ställe, för att fråga lite om det. Och tydligen kunde det finns pollen ute fast det fortfarande är vintertemperaturer ut. Detta bliv jag faktiskt riktigt förvånad över och jag har dessutom inte känt av min allergi ännu.

Men hon tyckte i alla fall att vi skulle prova med droppar mot allergi eftersom det gav resultat snabbt om det visar sig att det är allergi. Så nu gäller det bara att vänta och se. Oavsett hur det blir så måste vi ha tag på en läkartid sedan.

Hon var otroligt duktig när jag droppade henne. Kära maken stod mest och fnittrade när jag berömde henne. Det kan kanske ha att göra med hur jag beter mig de gånger han har försökt ge mig droppar.

Ni vet när man slappnar av i ögonen och har de vidöppna men så fort någon kommer i närheten så åker de igen som en rädd mussla. Så försöker man slappna av när man känner hans varma hand mot pannan och så kommer fingrarna. Jag försöker verkligen slappna av med ögonen är hårdare slutna en den förbannade musslan. Han stod där och försökte bända upp mitt öga och jag tror till och med att han svor lite åt min tramsighet. Jag slappnar av nu sa jag men så fort hans hand kom i närheten så var ögat stängt igen. Jag försökte öppna ögat men det enda jag öppnade var nog min mun. Jag avskyr verkligen ögondroppar.

Jag kan tycka att det skulle varit skönt att bli av med glasögonen men har bara ett litet problem. Hur? Kanske inte det lilla problemet heller. Linser? Jo men självklart om jag skaffar sådan där ställning som de använder sig av i A Clockwork orange. Då kanske någon hade kunnat stoppa in dem på mig men efter en dag sådär hade de nog suttit fast på ögat sedan.

Laser? Ja kanske o jag hade varit beredd att bli lasrad i resten av ansiktet också eftersom jag hade legat där och vridit mig i ångest. 

Så han fnissade lite och denna gången ger jag honom det. Han har liksom varit med om det. Så jag är väl mest glad att Molly inte fått den genen från mig i alla fall.

Det finns äckliga saker och så finns det äcklig saker

Låt mig säga några ord om disktrasor och min mentala hälsa.

Dessa trasor är bland det äckligaste som finns och det är det enda som jag ständigt har hemma, till kära makens förtret när jag liksom har fyllt en hylla med bara lasar. Jag är normalt en förespråkare på att man ska vara rädd om resurserna vi har och återvinna och sådana viktiga saker. Detta gäller inte disktrasor.

Jag är ledsen men jag vägrar att tvätta dessa saker utan de går i sopen med en gång.

Jag har svårt att använda dessa saker hos någon annan för jag tycker det är så äckligt. Detta var till och med innan tjejerna introducerade mig i Erki och Perkis värld. Jag kan liksom för mitt inre se de där sakerna festa loss på trasan. Och festar de loss så vet vi också att det är stor risk att de förökar sig i snabb takt också när det görs snedsteg efter snedsteg. Så nej, jag undviker trasorna hos andra. Hemma vet jag i alla fall att den är använd på bord och bänk och när jag tog en ny. Jag är liksom Erki och Perkis värsta fiende skulle man kunna säga. En riktig party pooper med andra ord och jag älskar det.

Inte nog med att det är bland de äckligaste sakerna man har här hemma så envisas de med färger. Vad färger har med det att göra? Det kommer att vara glasklart om en stund.

Jag kan inte förstå hur de fortfarande, 2013, väljer att ha en röd trasa med bland de andra. Det vet väl alla hur det ligger till med det ;-). En gång i min ungdom, säg en sådär tre-fyra år sedan för att inte avslöja för mycket, utbildade jag mig till undersköterska. Och vissa delar sitter djupt rotade inser jag ibland. Som detta med färger.

För det är så att man helt får lära om detta med färger när man läser inom vårdyrket. Nu var färger inte bara vanliga vaxkritor som man kunde färglägga en målarbok med. Nej nu fick färger en mening.

Ni förstår att såhär ligger det till:
Grön = sterilt
Blå = rent
Röd = smutsig

Och där har ni hela förklaringen. Eller? Men det säger sig själv ju. Röda trasor använder man på toaletten = smutsigt. Så därför tar man trasorna i en viss ordning också.

Grön, blå, gul och röd. Den röda sparas alltid till sist. Jag tror jag hoppas att den ska transformeras till en annan färg men lik förbannat är där alltid en röd kvar som förbli röd. Behöver jag säga att jag är förespråkare för reklamjippon på disktrasor. Då blir de vita i grunden med lite rosa- eller blåa band eller andra symboler på istället. Problemet löst.

Jag så ju att det skulle bli glasklart.

Ja, hujedanmej var är världen på väg egentligen?

Men annars är jag fullt normal.

Min tandfe är ond

Gissa var jag ska på måndag? En ledtråd kanske.

Efter frukosten hade jag en vass tand så att säga. Min tandfe är ond och plockar åt sig plomber istället för att ge mig pengar. När slutade hon vara snäll egentligen?

Tannamagaren fick ett samtal.

-Hej mitt namn är Jeanette ………… Jag har nog tappat en plomb och behöver en tid.
-Har du ont sa ängeln på andra sidan.
-Nej svarade jag. Det skaver lite mot kinden bara.
-Jag uppfattade inte riktigt ditt namn sa hon.
-Jeanette svarade jag
-Nämen hej sa hon. Så roligt att du ringer.
-Äh, nej svarade jag.
-Nej förstås inte roligt så sa hon. Men du ringer i alla fall.

Jo det hade hon ju verkligen rätt i.

Jag fick min tid och kunde snällt köra inom och hämta de nya livräddarna till laga-tand-besök.

Men jag förbannar fortfarande min tandfe.

En liten analys om clowner

Låt oss diskutera detta med clowner.

Det finns inget, och jag menar absolut inget, som är roligt, sött och fint med clowner. Hur snälla de än ser ut så känns det som om de har något i görningarna som inte är snällt. Bakom den där röda näsan och det vita eller röda leendet ligger det något lurt och bara väntar på att få komma ut och sätta tänderna i små och vuxna för den delen barn som helt ovetande kommer i vägen.

Hur glada de än ser ut att vara så ser ögonen alltid ledsna ut och bara det gör att man är på sin vakt. Bakom den där glättiga fasaden döljer sig en avgrund som bara vill komma upp till ytan och festa på omgivningen.

Ta bara McDonald´s clownen. Den ser kanske snäll ut men bakom hela fasaden döljer sig ren ondska som vill bända upp munnarna på barn så att den kan stoppa ner flottiga hamburgare och förstöra barnen för alltid. Jadå, det är föräldrarna som köper med clownen står där med sitt hemska leende och tittar på och gör tummen upp. Hur tänker man när man väljer en clown som maskot egentligen?  

(Googlad bild)

Sedan skulle det mycket väl kunna vara så att det ä Pennywise som har gett mig men för livet med clowner. Jag försöker mig på lite terapi genom att lägga ut It. Tror dock inte det går något vidare.

Julefrid = Bye, Bye. Mardrömmar = Hello, hello

I blame “Pennywise the Dancing clown” och kära maken för att han visade mig den i ett tidigt skede i vårt liv tillsammans och för att han möjligtvis envisas att använda den som profilbild ibland.

 (Googlad bild)

Kanske dags att sätta hårt mot hårt ;-).

Isberg eller pyromaner

Jag hann inte mer än blunda igår så ringde klockan i morse. Vad hände liksom?

Påsar, size ICA-påsar, har intagit en plats under mina ögon. Dock är de inte vita och röda utan har en liten blå-lila-grå ton. Det är tur att det finns handtag på dem så de kan fästas runt öronen i alla fall.

Det känns som om mina muskler består av slappa gummiband som bara hänger där utan någon spänst.

Det skulle kunna vara så att två nätter på havet har satt sina spår. För när man ligger där och försöker somna så är det alltid så att båten kanske är på väg mot ett isberg och är den inte på väg mot ett isberg så kan det vara så att det kanske finns en pyroman ombord för luktar det inte lite rök nu. Så det har inte blivit många timmars sömn och det känns nu. Jag har ju kommit förbi småbarnsåren och förträngt hur det är att ha sömnlösa nätter.

Har jag sagt att jag gör denna resan frivilligt varje gång. Jag måste nog förtränga detta med isberg och pyromaner varje gång vi beställer också. Jag behöver kanske gå på någon minnesträning. Fast kanske inte ändå för jag hade kunna rita upp kartan på båten med nödutgångar, uppsamlingsplatser och livbåtar.

Men annars är jag fullt normal.

Men annars är jag fullt normal

Ibland uppstår det problem som man inte kan skjuta fram utan som man måste ta tag i med en gång.

Spidder Gigantus är ett sådant problem som jag normalt skjuter fram. I alla fall tills kära maken kommer och räddar mig. Detta var dock ingen möjlig lösning idag när jag klev ur duschen blossandes röd efter att bara ha stått och njutit av det varma vattnet. Jag hade tydligen stått och njutit så länge att Spidder Gigantus hade letat sig fram.

Den satt där och blängde på mig mitt i dörröppningen. Åh, vad fan. Det fanns ingen reträtt väg för mig eftersom jag visste att det var en jakt-spidder så att ta mig över den var inget alternativ så jag gjorde det mest logiska. Jag gick in i bastun. Detta var dock inte så härligt som det brukar vara eftersom den var iskall men jag kände bara att jag måste köra lite taktik på besten utanför. Ser jag inte den så finns den inte.

Jag kikade ut efter en liten stund. Min taktik fungerade mycket dåligt för där satt den precis på samma ställe. Som tur var hade jag under min tid i den kalla bastun smidigt en andra logisk plan som jag nu fick ta till.

Jag började kasta schampo- balsam och duschtvålsflaskor mot den. Ingen nåd utan bara hiva på. Nytt problem. Besten började röra på sig precis som jag hade tänkt dock på helt fel håll. Så nu kom den mot mig istället. Jag kunde nog prova den där taktiken men att ser jag inte den så finns den inte så jag stängde dörren till bastun. Kanske bäst att helgardera så jag blundade också.

Efter en stund kikade jag ut. Jag såg ingen så jag tog minna första stapplande steg ut i verkligheten igen innan de var så stadiga att de började pumpa runt i en rasandes fart samtidigt som ett litet skrik undslapp mina läppar och händerna vilt viftades.

Jag klarade mig och jag tror att jag har gett den där besten något att få mardrömmar om. 

Men annars är jag fullt normal.

Berätta din hemlighet

Det jag kommer att berätta nu kan för många känns som osanningar. Jag är dock ingen person som far med sådana så avslöjandet som kommer är 100 % äkta.

I vår fina hall hänger där nu två fina ljuslampetter. I dessa ljuslampetter satte vi in ljus. Ljus som fladdrar, värmer och om den kommer i närheten av andra material kommer att sluka dessa. Med andra ord äkta saker.

Dessa ljus tändes häromkvällen. De spred ett vackert sken i vår fina hall och jag kände mig nöjd över mitt inköp. Runt det lilla ljuset var där gott om glas, både på höjden och på bredden, som skyddade den förrädiska lågan att fånga något brännbart.

Sedan blev det problem. Stora problem.

 
Medan ljuset blev mindre och mindre fylldes sakta glaset med vit stearin. Med min bristande erfarenhet av detta fenomen eftersom jag normalt inte eldar stod jag nu handfallen. Glaset var nu fyllt med denna hårda massa som nu satt fast.

Så när jag nu har hittat ljusstakar som jag känner att jag skulle kunna använda riktiga, farliga ljus så fungerar de en gång. Men de var fina den gången i alla fall.

Men är du en van ljuseldare som kanske råkat ut för detta så tala gärna om din hemlighet hur du fick bort ljuset. Går det överhuvudtaget?

I´ll give you an offer you can´t refuse

I´ll give you an offer you can´t refuse sa hon.

Kanske inte ordagrant men innebörden fanns där samt att det fanns inget sätt för mig att tacka nej.

Jag tittade ner på bordet och den lilla gula lappen.

-Nu är det så sa hon att skulle det bli upp till 120 måste du ta nya. Blir det 10 000 måste du gå i terapi för din flygrädsla och följa med till Kina och blir det mycket mer vill jag inte veta det men lär ana det när du kommer körandes i en ny bil.

Jag tittade ner igen och frågade om hon skojade. Hon riste på huvudet. Och jag antog budet.

Så med en darrande krona mot den gula ytan började jag sakta skrapa bort klöver efter klöver i jakt på min Kina-resa. Men samtidigt som hjärtat slog i rädsla över att vinna mycket med tanke på att jag fått lotten så slog det nog lika mycket för rädslan att vinna mycket pengar och inse att jag måste slutföra budet. Det är riktigt otäckt att tänka så.

Efter att jag skrapat lotten, som gav mig fyra nya så har det rullat på. Efter 16 lotter, och då är inte första medräknad, lever hoppet fortfarande när jag nu sitter med vinster som kommer att ge mig fem nya igen. Bara detta är lite skrämmande eftersom jag i princip aldrig vinner och nu har nio av sexton gett mig vinst. Finns det en mening med detta eller det är de sista fem jag hämtar ut idag? 21 lotter på en lott måste vara någon slags rekord. Dags att ringa Gillis kanske.

Håll tummarna.

Så var det detta med eld

När jag häromkvällen tyckte att det var riktigt höst så tog jag själv initiativet till följande.

Nyp er i armen och inse att ni faktiskt är vakna och ser rätt. Jag tände lite ljus till middagen. Ja det var dessa tre med det är tre fler än normalt.

Ja sedan kom min äldsta kära dotter och tyckte att vi skulle släcka dem. Någon kunde ju bränna sig.
Skyll inte på mig. Jag har inte en aning om vad hon skulle kunnat få sådan idéer ifrån. Ingen aning alls. Hon nämnde i alla fall inget om att taket kunde ta fyr så det där kan hon ha hört från vem som helst. Jajamensan.

När hon senare samma kväll tittade på tv var där något program med någon snubbe som gjorde eldkonster.

 
Ungefär som när Tin gör det. Men bara nästan.

-Lilly, det där får man inte prova hemma sa hon klokt till sin lillasyster.

Mamman spärrade upp ögonen bara av tanken på att hon kanske funderat om det går att göra.

-Nej precis sa den kloka mamman. Sådan får man ALDRIG prova hemma.

Nettan goes Mythbuster

Myter finns det gott om. Men ska man tro på dem eller de är bara precis myter. Men stoppa pressarna, här kommer lite avslöjanden.

Myt 1
Jag har under hela min barndom fått höra att man ska inte bada direkt efter maten utan man måste vänta en timme. Så under våra havsutflykter till Åhus var det ingen av oss barn som ville äta. Jag föraktar dessutom äggmackor efter detta eftersom det var givet att ha med sig men det var fasen inte gott. Det knastrade lite men inte var det saltet. Men i alla fall. Men efter den där äggmackan och de köpta kanelgifflarna, som var rena lyxen då, fick vi snällt sitta och titta trånande ut på det glittrande havet. Var det en lugn stund de, mina föräldrar, var ute efter misstog de sig riktigt ordentligt. För vad vet en 7-åring, 5-åring och 2-åring om tiden? Inte mycket så medan vi satt där och suktade efter att få hoppa i frågade vi säkert 20 gånger om den där timmen inte gått snart. Efter halva tiden blev vi i alla fall nerflyttade till strandkanten men med stränga order om att inte gå i. Det blev många djupa vallgravar och många höga sandslott innan startskottet äntligen gick. Timmen var över och vi kunde åter hoppa i det kalla vattnet. Tjatet om glass tog vi när vi körde hem för inte ville vi sitta två gånger och bara vänta.

Nu vet vi att detta inte är sant. Men jag tror helt ärligt att mina föräldrar inte visste det då. Ibland kan det hända att man råkar meddela barnen att det får vänta en stund efter maten för det är “bäst så”. Det kan vara så att det bara är så att vi vill ha en liten lugn stund där man kan slappna av innan vilddjuren åter beger sig i böljorna.

Myt 2
En myt som jag har fått stora men efter även om jag vet att den inte stämmer.
Min mormor sa alltid att man var tvungen att vara noga med att hålla öronen rena annars kröp tvestjärtar in och byggde bo och la ägg i örat. Så varje gång det kluckar eller klickar i mitt öra, vilket det gör ganska ofta öronbarn som jag var, får jag rysningar och tänker på den där tvestjärten som kanske ändå har krupit in och börjar göra sig hemmastadda. Men jag tror inte den skulle trivas eftersom det nog är de renaste öron i Hålan som sitter här. Och allt beror på skrämseltaktik från vuxna som sedan gör ett barn fanatiskt över att öronen ska vara rena. Eller så är det bara så att det är så jäkla skönt att köra med topz.

Myt 3
Humlor borde inte kunna flyga. Jag viftar lite generat med handen att det är en myt som jag länge fört vidare. Det skulle vara en omöjlighet med deras stora kroppar och små vingar att lyfta från marken. Och det ser väl vem som helst att det borde stämma. Men det var förstås någon klok fysiker som kom på hur det kom sig att de ändå kunde det och så var diskussionen slut liksom. Och när vi ändå är inne på humlor så kan vi ta nästa myt också. Att humlor bränns när de stryker sig mot oss. Men se, det där stämmer inte heller för humlor har faktiskt gadd och kan som getingen sticka mer än en gång. Men de har så lite gift att det känns som om det bränns istället för att stickas. Tada, så mytomspunna de små liven verkar vara. 

Myt 4
Ta det lugn med glassen så du inte får brainfreeze. Jodå, det vet väl alla att det stämmer. Aj, aj, aj.

Nasty, awful, och äckliga

Vissa saker är bara hur nasty, awful, och äckliga som helst. Saker som får kroppen att likt en hund som skakar av sig väta darra till uppifrån och ner. Saker som gör att minsta hårstrå på huvudet reser sig och likt skakningen kan man känna en våg när håren reser sig en efter en längts med hela kroppen. En otäck känsla som inte är lika lätt att skaka av sig som hundens väta.

Jag pratar om glasspinnar. Detta otäcka påhitt. Glass är underbart gott men träiga pinnar? Bara tanken på att ta den i munnen gör att håren på min kropp reser sig. Jag äter glass på pinne men jag ser till att hålla längst ut på pinnen och jag ser till att hålla fingrarna stilla så de inte råkar gnida sig mot det. Jag har dock alltid glass kvar på pinnen eftersom jag inte får av det sista utan att komma åt pinnen. Om det inte är någon glass typ päronsplitt med lite hårdare vaniljglass i. Detta gör att men med enkla medel kan bita av sidorna på det sista och kvar är två bitar som ligger på pinnen. Dessa kan man sedan snyggt, yeah right, lyfta av med tänderna samtidigt som läpparna är säkert bakåtdragna för att inte komma åt pinnen.

-Mamma, titta vad jag kan sa Lilly medan hon med lite frånvarande blick satt och tuggade på pinnen.
-Mmm, svarade jag och försökte ignorera kära makens hysteriska fnittrande i bakgrunden medans varenda hår på min kropp stod i full givakt.

Det bara är så att rått trä är hemska. Så här blir det ingen användning av hemmagjorda smörknivar när de kommer. Inte heller kommer här att finnas någon snygg, rå köksbänk. Bestick men antydan till råhet i skaftet kommer här heller aldrig att dukas med. Någon trägaffel eller träsked till grötgrytan har här en gång i tiden funnits. Den tiden när jag träffade kära maken hade han många sådana men på något konstigt vis försvann de en efter en. Borta, puff liksom.

Men annars är jag fullt normal.

Kanske inga konstigheter eller bara konstigheter

Det är många som avslöjar hemligheter om sig själv just nu. Så det är väl bara att hoppa på då, om jag nu har något kvar att avslöja vill säga. Men det har jag naturligtvis. Sedan är det väl kanske så om jag vill spä på min “knasighet” ännu mer. För jag har en hel del konstiga saker för mig. Men jag är som tur var inte ensam inser jag när jag läst många andras hemligheter. Alltid en tröst att det finns andra knasiga människor mer än jag själv.

*Jag luktar alltid på mat jag inte själv har gjort. Jag tror att jag gör det väldigt diskret för ingen har ifrågasatt varför jag sniffar på maten på gaffeln. Det blir liksom en liten snabb inandning när jag har maten vid munnen. Jag har dock ingen aning om varför jag gör detta med tanke på att arsenik luktar vitlök så är det inget som kan upptäckas med en lätt sniffning.

*Efter toabesök på en offentlig toalett, huga, tar jag aldrig med min händer på handtaget utan använder underarmen. Vill ju inte lorta ner mina rena händer genom att ta i handtagen som alla som av någon anledning inte tvättar sina händer tar i. För att fortsätta med handhygien så har jag alltid handservetter och handsprit med mig. Handservetterna är även dom lätta att använda diskret och handspriten är helt enkelt en arbetsskada efter att ha arbetat 10 år i hemtjänsten med minimala tvättmöjligheter. Handsprit is da shit.

*Jag tittar alltid så att tuttarna sitter som dom ska i bh:n när jag är på toaletten. Annars rättar jag till dom så dom blir fina igen. Lite panik för detta med dubbeltuttar.

*Nu får ni lova att inte ringa männen i dom vita rockarna. Står jag till exempel på en balkong och där är ett träd utanför så kan jag stå och fundera på om grenen skulle hålla om jag slängde mig ut och tog tag i den. Nu är det ingen fara med det med tanke på min höjdrädsla och allmän rädsla för att göra mig illa men jag tänker tanken och känner känslan som man kan tänkas få dom sekunderna man har innan man får tag i grenen. Men det är väl tur att man har lite självbevarelsedrift.

Kanske inga konstigheter eller bara konstigheter. Herregud jag har så många konstigheter för mig men dom tar vi en annan dag. Ni får smällt detta först. Vill ni inte missa dom kan ni alltid lägga till mig på bloglovin om ni känner för det. Då klickar ni bara på den läckra bilden.