Det finns disträa barn och sedan finns det våra

Det finns disträa barn och sedan finns det våra. Helt ärligt.

Den stora telningen har varit av med sin telefon i en veckas tid eller något sådant. Hur det uppdagades? Jo förresten, jag hittar inte min telefon sa hon bara häromdagen. När hade du den senaste frågade vi henne varav hon svarade inte en aning.

Detektivarbetet började sedan. Först vändes hennes rum in och ut. Under sängen, i sängen, i lådor, i gaderober ja precis överallt. Sedan vändes resten av huset in och ut (hade vi varit lugna och sansade hade vi insett att detta hade varit ett ypperligt tillfälle att göra en storstädning på när vi ändå var och drog överallt men nu var vi inte det). Under, i, på, och bakom allt. Ingen telefon fanns att hitta.

Kontaktade kompisar hon varit hos och bad dem titta och leta hemma hos dig. Nopp, ingen telefon. Suck, jag kände bara uppgivenhet och orkade inte ens bli arg.

Så har dagarna gått och vi har lyft på lite saker som man redan lyft på tio gånger tidigare för att kolla om den inte är där. Igår kom vi till insikten att telefonhelvetet var borta, lost for ever.

Fadern frågade henne idag, bara lite sådär i förbifarten om hon hittat den.

Ja, just det den låg på mitt fack i skolan.

Äh, va? Sitt fack, där hon hänger jackan säkert tio gånger om dagen. Facket som är tomt i vanliga fall. Ja, just i det facket låg hennes telefon. I tre dagar har vi letat som galningar och den har legat helt öppen.

Det är till och med så disträt att jag faktiskt funderar på om någon hittat den och lagt den där till henne. Men jag kan ju inte vara säker.

Men ja, ja nu är den hittad. Hoppas vara hon lärt sig något om av händelsen som till exempel lyssnar på sin mor och far om att telefonen ska ligga i väskan.

Tvivlar på det dock. Älskade disträa unge.

Med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning och varje hår på min kropp stod i givakt

Den stora telningen kom stolt och talade om att hon gjorde något i slöjden till mig. Jag frågade lite diskret, sådär lite för att verkligen verka intresserad för att jag är intresserad och för att jag inte hade en baktanke med min fråga, om det var sy- eller träslöjd.

I mitt inre ekade en röst: sy, sy, sy, sy.

Ur hennes mun kom det trä. Och med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning, som inte var diskret, och varje hår på min kropp stod i givakt.

Åh vad snäll du är sa jag men var orolig för vad hon verkligen hörde.

Ska jag berätta vad frågade hon.

Normalt vill jag ju inte alls veta överraskningar men idag kunde jag bara nicka.

Jag gör ett grytunderlägg sa hon stolt och jag kunder med ärlighet säga åh, spännande. För med det ordet yppat, grytunderlägg, kunde jag nu slappna av.

Ingen smörkniv. Jag är räddad från denna onda sak, för denna gången i alla fall. Smörknivar i trä går helt enkelt inte att hålla i. Att ta i en sådan får dels allt hår att resa sig på varenda millimeter på min kropp. Det är ytan, den där otäcka ytan, som gör det. Allt med den ytan är bannlyst i i detta hemmet. Så hur skulle man bannlysa en sak som en stolt stor telning skulle ha gjort?

Så ja, jag är räddad och jag är framförallt räddad att slippa glömma den framme, naturligtvis när någon annan använt det, med extra mycket smör på. Doggen, nytt tuggben? Nä, sa jag verkligen det högt?

Jag hade helt enkelt fått köra en Johan Glans. Nej vi kan inte ta fram den, den är till speciella tillfällen. Någon gång i framtiden. Typisch.

Så hoppet finns nu att ingen sådan tingeste kommer att göras. De har ju avancerat till mycket svårare saker. Herregud, vad jag är bra på att intala mig saker som jag nästan tror på. Verkligen.

Eftersom vi befinner oss i detta avlånga land så vet alla exakt vad normal är. Lite sådär lagom för att vara mer exakt.

Tänk er följande scenario.

Det kan givetvis hända var som helst i vår avlånga land men vi kan väl för enkelhetens skull tänka oss någonstans i den södra delen av vårt land. Det skulle kunna vara så att vi kan tänka oss att det är i Skåne och för att precisera kan vi tänka oss att det skulle kunna hända i den norra delen av detta vackra landskap. Vi skulle kunna tänka mindre och tänka oss en liten håla i norra delen av det vackra landskapet Skåne. En liten Håla som har en känd djurmarknad, en affär som är vida känd för sitt exotiska kött, en brottarklubb som fostrat kända medaljnamn, en badsjö som är en av Skånes populäraste och en liten allt-i-allo-affär som är över 100 år gammal.

I denna Håla kan det hända att det finns en vacker slinga runt en liten sjö. Slingan som leder runt denna vackra sjö är grusad. Grusad på så vis att det är skönt att springa på om man nu är lagt åt springhållet. Denna grusade gång har en bredd på cirka 3,5 vuxna människor i normal storlekar. Eftersom vi befinner oss i detta avlånga land så vet alla exakt vad normal är. Lite sådär lagom för att vara mer exakt.

På denna grusgång kom en kvinna gåendes. Hon var lite bredare än normal, alltså lite lagom med lite extra volang. Bredvid henne gick två barn. Dessa barnen var mindre än en normal, lagom vuxen. Kvinnan och barnen skulle nog kunna räknas som 2,5 vuxna eller ska vi vara snälla så kanske 2,25 för att göra kvinnan lite sådär extra lagom glad.

Så det skulle innebära att kvinnan och barnen lätt skulle få plats med en normalt, lagom vuxen till i sitt sällskap. I vanliga fall, om allt hade varit en perfekt värld.

Men vi kan tänka oss situationen om de inte befinner sig i den perfekta världen. Bara för att vi kan låtsas liksom.

Tydligen hade kvinnan bara en vänstersida. Fråga mig inte hur hon såg ut men barnen som gick med henne tjafsade hela tiden om att de skulle gå på hennes vänstra sida. Det spelade ingen roll om kvinnan gick mitt på den 3,5 normala vuxna breda grusgång för att underlätta för det ena barnen att upptäcka att hon faktiskt hade en vänstersida och en högersida. Dessa sidor fungerade dessutom väldigt unisont så hon förstod aldrig problemet.

När de båda barnen inte kunde gå på samma sida så såg det lilla barnet till att gå precis framför det stora barnet. Det stora barnet trampade naturligtvis då på det lilla barnet varav det lilla barnet kinkade. Under någon minut hittade det lilla barnet kvinnans högra sida och kvinnan kände sig hel och ohalt. Men ack den glädje som vara för kvinnan för snart hade hon åter bara en vänstersida.

Kvinnan var vid något tillfälle på väg att säga till barnen att nästa gång skulle hon minsann gå själv men hon kom på att då skulle liksom hela rundan förlora sitt syfte. Detta eftersom kvinnan dragit ut barnen för att få lite frisk luft efter att de i barnens värld varit sociala och tjattrat med sina vänner framför skärmen. Så kvinnan bet sig i läppen för att inte ge dem den lycka att slippa promenad nästa gång. Samtidigt gick hon och funderade på varför de inte bara kunde gå på en varsin sida om henne på den 3,5 normalt vuxna breda grusgången och diskutera viktiga saker som om de skulle bada när de kom hem.

Men den där kvinnan har fortfarande inte kommit på varför hennes barn alltid måste bråka. Bråka om allt. Tjafsa om allt. Tetas om allt. Jag tror inte att kvinnan någon gång kommer att komma fram till något svar i den frågan.

Så tänk er följande scenario. Det skulle kunna har hänt var som helst i vårt avlånga land eller så skulle det kunna ha hänt i en liten Håla som har en känd djurmarknad, en affär som är vida känd för sitt exotiska kött, en brottarklubb som fostrat kända medaljnamn, en badsjö som är en av Skånes populäraste och en liten allt-i-allo-affär som är över 100 år gammal. Men det förtäljer inte historian. Det är ju trots allt bara ett helt vanligt scenario. Yeah right.

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

Nattligt besök

Tandfeén är en liten varelse som kommer om natten. Hon kommer för att ta tillvara på en liten tappad tand och för att förvara den på ett säkert ställe. Varför är det väl ingen som egentligen vet och som med andra myter, som Tomten och rena papper från besiktningen, är det saker som kan spekuleras i.

Jag har nu belägg för att Tandfeén är en mycket god fe som kan se förbi vissa saker. Antingen det eller så kan hon helt enkelt inte läsa.

En handskriven lapp, A4-storlek, låg fint vid glaset med vattnet där den lilla tanden huserade i botten. Antagligen sved det lite när den stora telningens plånbok blev tom efter att hon äntligen samlat ihop till sin nya surfplatta. Försöka går ju.

Vi vuxna vet varför Tandfeén har guldpengar att ge för tanden. Sedlar klarar ju inte vatten. Det hade kunnat bli dyrt för den stackars Tandfeén annars.

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker.

Att ställa frågan om det är långt kvar till något kan sägas ofantligt många gånger under en dag. Jag menar verkligen så många gånger att de knappt är räknebara. Den lilla telningen är nu äntligen iväg, efter hennes troligtvis längsta dag i hennes liv, på sin första övernattning hos en kompis. Så från tidig morgon till klockan 16,45 när vi körde har hon frågat om det är länge till klockan är 5. Nu visade det sig att det är inte bara hon som har haft sin längsta dag i sitt liv utan även henne kompis som hon skulle till. Hennes kompis hade fungerat på ungefär, exakt, samma vis. Men nu är hon iväg och mamman håller tummarna att det går bra. Behöver jag säga att jag inte kommer att ta ett glas vin ikväll. Fast varför skulle jag göra det ikväll egentligen när jag inte gör det annars heller.

Att påstå att sockerkickar bara är en myt är som att säga att en längtande sjuåring som ska på sin första övernattnings bara snällt går och väntar in tiden utan att fråga en enda gång när det är dags. Löjligt alltså. De här professorerna som påstår detta har troligtvis aldrig träffat en sockerhög snart sjuåring efter att den lilla tjejen har mofflat in påskgodis en hel dag. Hon var så speedad att hon inte kunde somna, ögonen stod som glober ur skallen på henne. Nästan i alla fall, men somna kunde hon inte göra för jag tror att hon hade myrkryp i benen av allt socker. Så nästa påsk bjuder jag in dessa professorer som kommit på att sockerkickar bara är myter.

Att se den stora telningens glädje när hon övervinner en rädsla är helt underbart. Hon har minsann klättrat på taket. Jag låter kanske som en mycket oansvarig mamma som låter mina barn göra något sådan men vänta att ringa soc, jag lovar. Taket var ungefär 1,5-2 meter högt och inte var det något hustak heller. Efter några timmar i Barnens skog där även de vuxna, Moi och syster yster från Oslo, blev till barn. Vi studsade rundor på stenar och stockar och tävlade om att inte röra mark. Lite specialskrivna regler blev det till slut då det faktiskt var en omöjlighet om man inte hade 3 meter eller mer på ett steg. Det var det ingen som hade så vi fick studsa tre steg på marken mellan. Den lilla telningen hade svårast att vinna denna tävlingen, konstigt va? Men till och med denna mamman var och klättrade och var vid något tillfälle de otroligt 1-1,5 meter över marken. Detta utan att det blev free falling. Fy tusan så stolt man kan vara. Nästan lika stolt som den stora telningen på taket då. Vindskyddstaket. Det vågade förstås inte mamman.

Att fundera och fundera men inte komma på vad man har tappat kan vara mycket jobbigt. Jag funderar fortfarande. Hm, vad har jag lagt den? Det känns som om jag saknar något.

Att känna sådan saknad när syster yster med son lämnar oss för hemfärd igen efter en vecka. Ingen att gå långa promenader med och skvallra med. Efter flera månaders frånvara har man så mycket att tjattra om och man vill liksom inte att veckan ska ta slut. Jag önskar så att jag hade kunnat ha henne i närheten hela tiden. Vem vet, nu när sonen har skaffat sig ett harem av svenska flickor som redan trånar efter honom. Det finns kanske hopp. Promille men det finns där.

Att plötsligt bli helt barnfri då även den stora telningen ordnat övernattning hos kompis. Åh, vi kommer att vara sådan rebeller ikväll. Äta framför tv:n, äta chips en söndag, titta på vilken film vi vill utan att tänka på att de kan komma upp och se otäcka saker, göra vuxna saker med dörren öppen. Sådär helt otäckt rebelliska ska vi vara. Det måste betecknas som väldigt järva saker att göra. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Nja, kanske inte dansar men nästan. 

Ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under henne

Fattar ni hur känslosamma en 9-åring kan vara? Hur en liten sak kan få världen att totalt rämna? Jag menar verkligen totalt.

Idag nämnde vi bara sådär i förbifarten under middagen att vi ska på bröllop på midsommar. Detta fick ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under den 9-åriga telningen.

Tårarna flödade längst hennes kinder för var man på bröllop fick man ju ingen riktig midsommarmat och då kunde det inte vara midsommar. Hon skulle minsann inte följa med för hon skulle fira midsommar.

Det spelade liksom ingen roll att vi tyckte att vi kunde äta midsommarmat dagen innan för det var inte samma sak. Och dessutom fyller mamman år då så då kan man än mindre äta midsommarmat även om mamman också älskar denna mat och hade kunnat äta den hela sommaren.

Helt otröstlig var hon över att det inte skulle bli någon midsommar. Men till slut lugnade hon ner sig. Det verkar vara en jobbig period just nu med känslor som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Då är det bra att hon har en sådan klok mor som hon har. Lilla tonåren nummer tre i ordning. Hujedane mig när den riktiga kommer om si sådär två-tre omgång.

Älskade barn vad jag önskar att jag kunde ge dig en friktionsfri framfart.

Något rätt gör man ju tydligen ändå

Just nu är jag 2 meter lång, kanske till och med 2,5 meter.

Jag kan många gånger känna mig som en dålig mamma som inte gör annat än att tjatar på mina telningar. Sådär som troligtvis många av oss känner har jag lärt mig. Och när man får den här känslan, ganska ofta då, så funderar jag på om man verkligen ger tjejerna de redskap inför livet som de behöver. Som till exempel att se rätt och fel, att de är snälla och omtänksamma mot sina vänner.

Så hur stolt blir man inte när man får berättat för sig vad den stora telningen gjorde för en kompis häromdagen.

Ett gäng hade börjat prata om illa om en vän och min stora tjej hade sagt ifrån att de minsann inte skulle göra det för det var hennes vän och så gör man inte. Detta hade hon sagt till dem rakt ut.

Hon hade stått upp för en vän och hon gjorde det med råge.

Jag pratade med henne idag om det och sa till henne att det var precis så som man ska göra. Att säga från när någon far illa. Hon är precis lika blödig som jag är så jag riktigt såg hur rörd och stolt hon blev och att det glänste till i hennes ögon.

Och hur stolt jag är över henne går liksom inte att beskriva. Något rätt gör man ju tydligen ändå.

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör

Ibland gör man saker utan att tänka på vad man gör, just i stundens hetta i alla fall.

Som när Lilly hoppla-studsar, som alltid, ut i hallen och två sekunder senare skriker Molly till och är super ledsen.

Reaktion 1: Lilly vad gjorde du nu med Molly? Jag var helt säker att Lilly hoppla-studsat och gjort detta på Molly.

Reaktion 2: Hoppsan. Där står Lilly i på sitt rum och Molly sitter på golvet utanför sitt rum.

Reaktion 3: Åh, förlåt Lilly. Det var inte meningen att skylla på dig. Hon verkade inte ens märka att jag skällt på henne för tio sekunder sedan.

Reaktion 4: Vad hände med Molly? Hon hade kört stortån i trösklen och snubblat och satt nu och höll om sin skadade tå. Just då såg den ganska normal ut.

Vid läggdags såg den inte lika normal ut. Svullen samt började anta en inte så normal färg. Hon var mest orolig över att “fröken” verkligen hann läsa mitt meddelande att hon inte kunde vara med på gympan.

Sedan funderade hon på hur hon skulle komma hem imorgon om hon inte kunde gå. Fritids är uppsagt men tur i otur så har vi platsen i två veckor till. Så hon får vara kvar om hon inte fixar det imorgon.

Ska bli intressant att se färgen på den där tån imorgon.

Men jag har fortfarande dåligt samvete över att jag bara tog förgivet att det var Lilly som gjorde något. Men det är ju faktiskt så det brukar vara. Ursäkten godtagen i alla fall.

Frost, Frozen, Surgelé, 凍った

Frost är en typisk Disney-film. Urgullig, pampig, ledsam och ett lyckligt slut. Det fick vi erfara i lördags.

Så när musiken spelades dagarna efter var det sådär gulligt. När man sedan kom till jobbet och var på väg att gå fram till någon jobbekompis och utbrista:

“Vill du inte ut och leka, bygga snögubbar i snön”

Var det lite sådär lagom gulligt. Vädret hade i och för sig tillåtit det men jag vet inte om de hade ringt männen med det vita rockarna då. Den hade satt sig rejält.

Sedan la de till det internationella. Samma låt om och om och om och om igen fast på olika språk. Och där satt den lilla telningen och nynnade med för glatta livet. Danska, engelska, franska, japanska, det spelade liksom ingen roll för hon lyckades nynna med ändå.

Så la de till en andra växel och lade till andra låtar. Timme efter timme gick de på eko mellan deras rum. Snögubbar och Slå dig fri på repeat.

Och som tredje växel blev även den internationell. Om och om och om igen. Det är ju tur att jag inte fått denna på huvudet i alla fall. Lite riskabelt om jag börjat sjunga denna till chefen.

Så nu återstår det att se hur länge dessa sånger kommer att eka i det Nettuanska hemmet. Antagligen ett antal dagar till.

Men filmen var bra, samt att det var Lillys premiär. Hon har inte velat följa med innan. Man är ju tvungen att både sitta still och vara tyst länge. Hon längtar till nästa. Påminn mig bara att det inte ska vara någon sångfilm.

Det kommer att bli fetare

Den där känslan som infinner sig när man inser att man har det lite bättre ekonomiskt även om vi tillsammans har haft sex vab-dagar i december.

Äntligen börjar vi känna av min ökning av inkomst efter studietiden. En ökning som försvann i så mycket annat i höstas men nu så verkar vi vara ikapp och hoppas att vi får vara det också.

Så den där känslan när jag kände att jag bokar bio till mig och tjejerna i helgen. Lite ångest över att boka eftersom det varit lite kärvt och “nöjen” inte varit prioriterade såhär utan anledning.

Men trots dessa vab-dagar kunde jag utan problem göra det. Det är en otroligt skön känsla. Att kunna lyxa till det lite extra för tjejerna. För bio för dem är lyx eftersom det inte är ofta vi varit iväg.

Samtidigt har de lärt sig att uppskatta det lilla. De kräver inte så mycket och har alltid visat uppskattning för det som de fått. De har tyckt det varit underbart att vi bara tagit fikakorgen och gett oss ut i skogen eller på någon lekplats. Det känns skönt att de har den egenskapen att inte kräva en massa. Så därför känns det extra bra att kunna skämma bort dem lite.

Missuppfatta mig inte nu. Vi har mat på bordet, kläder på kroppen, cyklar, bilar, hus och en massa andra bra att ha prylar så vi är långt ifrån fattiga. Men fett har vi inte haft det. Men nu kommer vi i alla fall att få det lite fetare. Underbart faktiskt.

 

En klump växte i magen på mig

Ibland kan några ord värma ända in i själen.

-Mamma, ibland kan jag har lite inte i magen på skolan. Jag kan tro att jag är hungrig men det hjälper inte att äta.

En klump växte i magen på mig.

-Är det något som oroar dig eller som har hänt frågade jag henne. Hon skruvade lite lätt på sig.

-Nja mamma, du vet sa hon. Jag kan få lite ont i magen för att jag är rädd att någon mobbar eller är stygg vid Lilly. Jag försöker hålla koll men ibland blir det jobbigt när hon ser och börjar jaga mig och då låtsas jag som om det bara är tramsigt.

Så när de håller på att banka skiten av varandra här hemma och man tror att de aldrig kommer att bli vänner eller att de aldrig kommer att tycka om varandra igen så vet jag att jag har fel.

Molly har ett så otroligt stort hjärta. Hon är alltid mån om att andra ska ha det bra. En otrolig egenskap att ha. En egenskap som man ska vårda och vara rädd om för den är tyvärr en ovanlighet i dagens samhälle. Samtidigt är det nog viktigt att lära henne att man kan vara mån om andra men man får inte glömma bort sig själv. Att det är lika viktigt att hon mår bra som alla andra.

Av egen erfarenhet vet jag att man måste tänka på sig själv också. Man måste våga göra det även om man alltid har känt att alla andra är viktigare. Jag ser mig själv i henne och det skrämmer mig lite just av den anledningen att jag aldrig har sett mig själv som något viktigt.

Så nu ska jag försöka komma på något bra att säga till henne. På något vis så att hon förstår vad jag menar. Att hon är lika viktig som alla andra. Och hur säger man det till en 9-åring utan att rucka på hennes medmänsklighet? Det är det jag ska komma på.

Men att hon är mån om sin syster är det inga tvivel om men hon ska inte känna oro över att hon kommer att råka illa ut. Men som sagt så påminner hon väldigt mycket om mig. Och om det är någon som kan oroa sig med en massa om så är det jag. Så jag laddar snack nu.

Suck i kubik

Ibland är ord onödiga faktiskt.

En styck söndergråten telning efter detta. Suck i kubik liksom.

Over and out.

Da Family goes kultur

Ibland undrar man varför det finns så tråkiga ord.

Kultur. Smaka lite på det och säg gärna till mig när ni hittar det intressanta i det ordet. Själva ordet känns så tråkigt, man skulle nästan kunna jämföra det med tarmsköljning. Finns inget glamoröst eller någon positiv klang i dessa ord alls. Tankarna på ordet kultur vandrar till ett amerikanskt bibliotek där en bibliotekarier med starkt markerade glasögon och en hård knut i nacken som hyschar vid minsta ljud. Sexigt skulle säkert många säga och så kanske det är med inget man längtar efter kanske. För ordet kultur är så förbannat tråkigt.

Det är tråkigt att det är så tråkigt för kultur är inte tråkigt. Kultur är väldigt intressant, roligt och lärorikt och det är lite synd att inte fler inser det.

Vi har minsann vandrat i kulturens tecken idag och vi är alla fyra supernöjda. Ett besök på Regionsmuseet blev det. De hade liksom en utställning från stenåldern och framåt som den stora telningen såg framemot. Hon blev inte så himla imponerad när det på dörren där utställningen var stod en lapp:

Ny utställning, öppnas i början av 2014.

Fast som tur är så glömde hon det när vi tittade på alla de andra utställningarna som vi gick genom. Pratade, pekade, pratade, frågade och diskuterade om alla saker som vi gick förbi. Jag är så glad att vi har fått två kunskapstörstande tjejer som gärna frågar och diskuterar med oss. Sedan är det ju liksom ganska bra också att vi är så allmänbildade som vi är också och kan svara på väldigt mycket frågor från dem.

Dock förstår jag mig inte på “konstverket” som finns utanför. Jättetutte, jättegräddbulle täckt med lakrits eller bara en jättehög skit från någon som äter järntabletter?

När vi några timmar senare lämnade museet gick vi vidare till kulturhuset. Ytterligare ett otroligt tråkigt ord. Tråkigt ord men intressant ställe och idag var där bland annat pysselverkstad. Tjejerna blev naturligtvis väldigt intresserade av detta medan mamman mest i sin tysthet la av en supersuck inombords. Pyssel = tålamod = dålig kombination om man råkar vara modern i familjen. Men jag svalde naturligtvis den där sucken och började serva mina telningar med diverse papprullar, flörtkulor (varför heter det så egentligen), glitter, lim och snören. Beväpnade med en vars en sax, som mamman förmanade dem om att vara försiktiga med, högg de in.

Det dröjde inte länge förrän blodvite uppstod. Det från den som förmanat telningarna om att de skulle vara försiktiga dock. Så med en tumme som nu hade fått ett stort, rött leende som det faktiskt droppade om fick jag uppsöka pysseltanterna och fråga efter plåster. Pysseltanten funderade på vad det var som gjorde att det bara varit föräldrar som blivit omplåstrade under dagen. Ha, skammen försvann lite då jag insåg att jag inte var ensam. Efter två minuter fick jag återkomma till pysseltanten, dock med samma tumme, då plåstret nu blivit både rött och blött.

 
Bevisen: tummen, dockan och den aggressiva saxen. Farligt med pyssel, som jag dessutom fick göra själv då den lilla telningen tröttnade efter att huvudet och glorian kommit på plats.

Så det jag kanske vill ha sagt är att kultur är inte tråkigt och förtjänar att heta något som inte låter så tråkigt.

Vi har haft en toppendag som efter en impulsdiskussion slutade vi på Max med magiska ballonger och ännu mer superglada telningar.

    

Varma hälsningar Da Family goes kultur

Har man gehör och talang så har man

Ibland är det bra att vara helt opartisk.

Det kan hända att det är mitt mamma-öra eller hennes sätt att värma mitt hjärta. Det kan vara min beundran över hur enkelt hon verkar gör det utan att visa någon nervositet alls.

Det kan hända att jag är imponerad av hennes musiköra. Hon har talanger som man inte visste om. Hon spelar trumpet och gör det väldigt bra fast hon övar dåligt. Och nu visar det sig att hon har en väldigt fin röst också.

Med lite övning kan hon nog få till en riktigt bra pipa. Och jag vet att det är säkert vad alla stolta mödrar tycker om sina telningars stämmor men jag tror att det ligger en helt ärligt tycke i min.

Hon har pratat om att hon skulle vilja lära sig att spela gitarr men att man bara får spela ett instrument på musikskola och hon vill ju spela trumpeten också. Jag tycker det är viktigt att mata detta intresse för kultur och musik så vi har troligtvis fått tag på en nybörjargitarr som hon ska få i julklapp. Sedan har hon möjlighet att själv lära sig att spela. Har man gehör och talang har jag hört att det ska gå liksom.

Så vi får väl se vad det blir av tösabiten, som faktiskt tog oss lite med häpnad.  

Ibland lyckas man kombinera det mesta

Ibland lyckas man kombinera det mesta.

Hur otroligt det än låter så går det att kombinera nöje, testa-nya-saker, kultur, motion, låt-pengarna-rulla, glada miner, sura miner, nöja miner och tillsammans-tid.

Vi drog helt enkelt till den stora metropolen idag, hela familjen tillsammans. Målet var att införskaffa lite nya kläder till da kids. Och det var två lyriska tjejer som gick bärsärk i affären. Det letades och diskuterades om det var kläder som var ok. Klädesplagg efter klädesplagg testades och till slut så fanns det en ganska ok hög med kläder till dem var.

Jag vet inte men jag kände mig väl mest som en packåsna. I alla fall tills vi kom till min avdelning. Det slog mig att det är rätt trista färger på den stora avdelningen. Men håll ut för det är förhoppningsvis bara ett litet tag till som jag behöver det. Jag var ute efter något som jag kunde ha på mig när vi ska på partaj nästa helg hos vänner som vi inte träffat sedan i somras. Det hela slutade med ett köp som jag aldrig trodde jag skulle göra självmant. Jag har fasen köpt mig en klänning. Det är så inte jag men jag kände mig helt ok fin i den och den var verkligen fin. Sen får vi väl se om jag vågar använda den. Ja sedan kom jag ju på att den där boleron jag har hängandes nere i klädkammaren kanske inte passa längre heller och något måste jag ha över mina nu ännu hemskare armar. Men det ordnar sig säkert.

Så när kläderna var betalda och nerstoppade i åtskilliga påsar så var vi hungriga som vargar. Frugan/mamman kläckte den kloka iden att vi skulle äta på Subway. Något för alla tänkte hon. Den lilla telningen var dock inte lika imponerad. Hon tyckte det räckte att ha ost, tomat och gurka på sin sub men tog dock en skinkbit också. Den stora telningen slog på stort och tog bacon, ost och gurka. Det är bra när de vågar något nytt liksom. Båda kom fram till att det var ost som gällde nästa gång, den lilla efter att pillat och spottat ut all skinka från mackan. Vi behöver nog vara ute oftare bland folk känns det som ibland.

Mätta och belåtna, trots spottande av skinka, gick vi sedan tillbaka mot bilen men stannade till på Naturum. Och det var en riktig lyckoträff att vi råkade göra det. Tjejerna tittade efter små vattendjur, fågelspanade och lyssnade på olika fågelläten.

Men det slutade inte där om ni trodde det. Åh, nej. Det blev skor till da kids i affären som alltid varit billig men som både mamman och pappan tyckte hade blivit mycket dyrare. Vidare till nästa för att införskaffa lite nya träningsgummiband för vår kommande Tapout XT 90-dagarsutmaning som vi, kära maken och jag, ska göra tillsammans. Det blev lite teknikprylar, kära makens saker som jag tydligen ska ha nytta av också. Något som man sätter i tv och så ska man kunna se datagrejer på den. Ja ni förstår säker för jag kan inte förklara bättre.

Så efter alla dessa affärer så avslutade vi på den där vanliga affären. En affär som hade en karusell i ingången som gick medurs och det gör liksom inte karuseller. Förvirringen var total där ett tag men det gick bra. Inga pinsamheter att vi fick karusellen i pannan för att vi i alla fall gick på rätt håll. Nejdå, vi sållade oss till mängden. Mat och godis inhandlades och tjejerna släppte loss och införskaffade nya pennor, som även de kommer att hamna i dammsugaren troligtvis, och några sådan där block som man ska styla figurerna som är i dem.

Så nu är jag trött. Vi har haft en riktigt bra dag trots lite kink då och då. Och vi måste bli mer kulturella har vi sagt igen. Denna gången kanske det går bra.

Tre generationer bara sådär

Ibland går saker i arv.

När det är som bäst.

Hur kunde det bli såhär?

Men det är ändå ganska häftigt att telningarna och jag kan tralla på samma låt även om den där smurfliknande versionen får en att tänka på piller med någon cool bild på, visselpipor och lagerlokaler.

Men det är inte bara den här låten som går här hemma. Här går många smurfliknande låtar. Högt, länge och om och om och om igen.

Jag förstår inte riktigt tjusningen. Förstår den inte alls. Men ska jag vara ärlig så gjorde nog inte mina föräldrar det heller. Jag tror de ville ha den såhär.

Tre generationer bara sådär. Kommer bli spännande att se generation fyra sedan.

Jo du ser vi gör det äckliga som små kaniner

Ibland blir man helt enkelt tagen på sängen. Det kan hända att man blir lite ställd och inte riktigt veta hur man ska ta sig ur det.

Ett litet samtal kan få en mycket tvär vändning om man inte är aktsam. Jag var inte aktsam, inte alls, och såg inte det komma svischande för att slå mig i skallen.

-Mamma, har ni gjort det där äckliga fråga den stora telningen vid middagsbordet ikväll. D u vet det där s.e.x bokstaverade hon lite tyst.

Mamman hann inte svara (jo du ser vi gör det äckliga som små kaniner eftersom hon var en ansvarstagande vuxen person) eftersom telningen är i den åldern då hon kan räkna. Jag såg henne fundera en stund, räknade liksom tyst för sig själv, innan hon rynkade ihop ansiktet när hon insåg det.

-Uhh, mamma då sa hon. Ni har gjort det äckliga.

Jag kommer ihåg när man själv var i den åldern och började fundera på detta. När man insåg att mamma och pappa måste har genomlidit det tre gånger. Tre hemska gånger.

Ja nu vet men bättre. Det finns liksom inga hemska gånger, om man inte räknar första gången då. Fast den var väl inte hemsk-hemsk men det var definitivt inte himmelsstormande.

Så nu är det väl bara att försöka förutse när de där frågorna kommer att komma och redan nu börja öva på talet om att det där inte är äckligt utan något mamma och pappa gör för att de vill och tycker om det. Men av någon anledning så tänker jag bara på någon 70-tals pedagogiskt barnprogram där en tant sitter och berätta i detalj hur detta fina mellan mamma och pappa går till. Jag har lite svårt för 70-tals barnprogram. Men jag får väl försöka låta bli som en sådan helt enkelt. Klarar man det? Eller hon har helt enkelt funderat färdigt på detta? I wish.

För tillfället verkar vi alla lite löjligt förtjusta i den där trumpeten

Sådär ja, nu ska en av telningarna göra denna familj musikalisk. Låta oss komma in i världen med noter och dagliga övningar.

Det blev trumpet och den hämtades idag. För tillfället verkar vi alla lite löjligt förtjusta i den där trumpeten, kanske inte Doggen förstås som först stod och tittade innan han skällandes pep iväg, och både jag och Molly kunde få bra ljus i den.

Det kan kanske bli lite spännande om vi tycker det är lika roligt om några veckor. När vi ska försöka förklara svarta punkter med svans på olika linjer. Då kan det mycket väl bli lite problematiskt för oss alla.

De där svarta punkterna med svans på olika linjer har jag kunnat innan. Kanske inte alla men tillräckligt för att klara av att spela:

“Spanien är ett land där man dansar tango”

på blockflöjt. Jag vet inte om det räknas riktigt faktiskt. Men det var mycket avancerat för en 9 årig blockflöjtist. Troligtvis hade det varit lika avancerat för en 37 årig före detta blockflöjtist idag. Kan kanske bero på att den där blockflöjtskarriären varade ungefär en och en halv termin för sedan var man tvungen att lära sig:

“Fjärilvingar syns på Haga”

och då blev det riktigt ordentligt avancerat. Man var tvungen att flytta fingrarna till många olika hål på den där flöjten. Det lät liksom inget bra alls. Verkligen inte bra. Det lät lite sådär som när det kommer en ton ur något och man funderar på om det är en helt ny sorts ton. En sådan som skär i öronen och får alla andra blockflöjtister att blänga lite lojt på en.

Sådana toner var denna blockflöjtisten ganska bra på att ta. Fasen, hade jag fortsatt hade jag kanske kunnat ordna en helt ny musikchanger.

Så jag hoppas dottra min har bättre läsa-noter-och-framföra-dem-på-ett-lyssnarvänligt-säkert-sätt än vad mor hennes hade. Fast det ska nog mycket till att inte klara det faktiskt.

Jag får helt enkelt hålla mig till den delen där noterna blir musik och där man kan ta till ord istället. Att släppa lös min ljuva stämma, det är grejer det. I alla fall det gånger där jag lyckas få texten rätt. För det händer allt för ofta att de där texterna som de kända artisterna sjunger faktiskt är fel. Det hävdar jag i alla fall. Kära maken han mest ler åt mig och hävdar något helt annat.

Men det är bara att inse. Man kan inte vara bra på allt man gör och att läsa noter kan jag nog klara mig utan även om jag hade tyckt att det hade varit roligt att kunna spela gitarr. Där är det i alla fall inget blåsande, oh förlåt i blockflöjt “tuffar” man med munnen, som gäller.

Detta kan bli lite intressant att se hur det artar sig för henne. Kanske för Doggen också.