"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

Det finns disträa barn och sedan finns det våra

Det finns disträa barn och sedan finns det våra. Helt ärligt.

Den stora telningen har varit av med sin telefon i en veckas tid eller något sådant. Hur det uppdagades? Jo förresten, jag hittar inte min telefon sa hon bara häromdagen. När hade du den senaste frågade vi henne varav hon svarade inte en aning.

Detektivarbetet började sedan. Först vändes hennes rum in och ut. Under sängen, i sängen, i lådor, i gaderober ja precis överallt. Sedan vändes resten av huset in och ut (hade vi varit lugna och sansade hade vi insett att detta hade varit ett ypperligt tillfälle att göra en storstädning på när vi ändå var och drog överallt men nu var vi inte det). Under, i, på, och bakom allt. Ingen telefon fanns att hitta.

Kontaktade kompisar hon varit hos och bad dem titta och leta hemma hos dig. Nopp, ingen telefon. Suck, jag kände bara uppgivenhet och orkade inte ens bli arg.

Så har dagarna gått och vi har lyft på lite saker som man redan lyft på tio gånger tidigare för att kolla om den inte är där. Igår kom vi till insikten att telefonhelvetet var borta, lost for ever.

Fadern frågade henne idag, bara lite sådär i förbifarten om hon hittat den.

Ja, just det den låg på mitt fack i skolan.

Äh, va? Sitt fack, där hon hänger jackan säkert tio gånger om dagen. Facket som är tomt i vanliga fall. Ja, just i det facket låg hennes telefon. I tre dagar har vi letat som galningar och den har legat helt öppen.

Det är till och med så disträt att jag faktiskt funderar på om någon hittat den och lagt den där till henne. Men jag kan ju inte vara säker.

Men ja, ja nu är den hittad. Hoppas vara hon lärt sig något om av händelsen som till exempel lyssnar på sin mor och far om att telefonen ska ligga i väskan.

Tvivlar på det dock. Älskade disträa unge.

Vad är det som gör att det blivit som det blivit

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.

Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.

Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.

När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.

För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar?  Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?

Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.

Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?

Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?

Blad 17 

Shit, jag har blivit min mamma

Shit, jag har blivit min mamma.

Den stora telningen sitter och visar att hon kan titta i kors.

"Gör inte så, ögonen kan fastna"

Boom, där var det. Hur mycket mer min, eller vilken annan, mamma kan man bli. Det är liksom samma sak som om man skulle yppar att de måste vänta en timme mellan mat och bad.

Då trodde man på att det faktiskt var så. Det är i alla fall vad man vill tro. För inte kunde ens egna föräldrar vara så uträknade, som man kanske själv kan vara som förälder, att det faktiskt var för att få en stunds vila från vaktande. Fast så lugnt var det kanske inte när vi tre konstant tjatade systrar om inte timmen gått så man kunde fortsätta bada.

Har dessutom svårt att äta äggamackor idag eftersom det var standard att äta på stranden. Kalla, skivade ägg på en limpsmörgås som knastrade lätt i munnen. Inte av dåligt skalade ägg utan för att de var lätt pudrade med sand som flög rundor. Till efterrätt blev det Pågens gifflar. Alltid. Dessa såg man förstås till att få direkt efter äggamackan för vem hade lust att behöva vänta en timme till senare. Inte denna donnan i alla fall.

Men vi blir verkligen våra föräldrar. Kanske inte blir, blir men mycket man gör kan man härleda från mamma.

"Hur svårt ska det vara att lägga tvätten i tvättkorgen?"

"Hur svårt ska det vara att bara städa rummet?"

"Ta ut disken från ditt rum."

"Sluta bråka"

Herregud, snacka om eko, eko, eko.

Blad 16

Up yours

Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.

Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.

Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.

Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.

Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.

Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.

Blad 9

Mayday, mayday. Missing in action.

Mayday, mayday.

Jag efterlyser en liten, liten varelser. Jag har aldrig sett den själv men jag skulle tippa på en storlek av en tumme. Vingar på ryggen och en pengarpung på magen,  stor nog att rymma guldpengar.

Jag skulle tippa på att varelsens gps antingen blivit störd, vi har ju inte den bästa teckningen häromkring, eller så har den gått sönder eftersom den inte hittat hit igen.

Jag är nu orolig att denna stackars, lilla varelse irrar rundor själv där ute i mörkret eftersom den inte var här igår och inte kommer att komma i kväll heller verkar det som.

Tandfen, missing in action. Det är tur att det är den stora telningens tand som ligger och väntar på att bli utbytt mot guld eftersom den stora telningen faktiskt är lite disträ och troligtvis inte ens tänker på att den ligger där.

Men samtidigt borde tandfen ha bättre koll och fungerande gps eftersom vi hade en incident med den lilla telningens tand förra gången gps:n gick sönder. Det var minsann inte så lätt att försöka förklara det.

Så skärpning Tandfen, skärpning.

Blad 6

Årets mysigaste stund?

Årets mysigaste stund är nu över.

Fadern gick ner i källaren och hämtade upp den gröna tingesten. Han satt försiktigt ihop de två delarna och framför oss stod nu granen.

Telningarna började dra ut de slokande grenarna. Med suckar drog de ut några innan de tyckte att det såg bra ut. Granen hade ingen typisk granlik form alls ännu om det nu inte skulle vara så att föräldrarna var väldigt innovativa och hänga den upp och ner från taket och det var de inte.

Fadern gav sig på den för att ge den form och modern gav sig snabbt iväg, för den mysiga stund ville hon ju inte missa typ, för att inhandla de attiraljer som de nu upptäckte att de fattades.

När hon kom tillbaka hade fadern satt upp ljusen som hon annars med mutter och icke så juliga och välsignade ord brukade få göra. Nu behövde hon bara rätta de ljus som prydde halva granen. Även i år var sladdarna mellan ljusen förkorta vilket naturligtvis ledde till lite mutter och förbanande över hur de tänkt när de gjorde den.

Sedan gav sig telningar, med lätta suckar från den stora som mycket hellre hade spenderat sin viktiga tid med plattan och någon Skillet-låt än denna mysiga stund, på att hänga kulor.

"Inte där, häng där, men åh inte så, du har hängt fler hjärtan, det räcker nu, nej jag vill att det ska vara mer, nej det räcker nu, jag vill att det ska vara mer, MAMMA."

Ja sedan fick de ett varsitt packet kastglitter och jag tror minsann att den ena fick 2 gram mer. Och med kastglittret kommer snart kattskrället med längtansfulla ögon att se till att nederdelen på granen är kastglitterfri eftersom hon kommer att mumsa i sig det med glädje för att sedan lägga pimpade, glittriga spyor lite överallt.

Så ja, årets mysigaste stund är nu över. Hur fasen ska vi kunna överglänsa denna mysighet? 

Får familjen plutt fason på plutteriet?

Då var det dags att vara lite experimentell. Visst låter det spännande?

Att experimentera är ofta spännande. Men i detta läget vet jag inte om det kommer att bli så spännande som det låter.

Sköljmedel, detta mjukgörande medel som är fullproppad med härliga kemikalier. Kemikalier som vi sedan har inpå våra kroppar och som gnider sig in, dag efter dag.

Jag har under en tid funderat på detta. Främst eftersom både jag och tjejerna har väldigt känslig hy och får pluttar hur enkelt som helst. Den lilla telningen har dessutom eksem på benet som inte vill ge med sig. Så nu är det dags.

Jag släppte bomben igår, kanske ingen bomb då eftersom det mer var ett förslag men experiment och bomb hör ihop i många fall. Det blev inga hejarop från min kära make precis. Det blev till och med kalla handen.

Det går faktiskt inte att ta på sig ett par jeans som inte har blivit tvättade med sköljmedel sa han. Jag hoppas inte han har rätt för då får jag kanske ställa klockan tidigare för att lyckas åma mig i mina byxor. För våra, mina och tjejernas,  kläder är nu tvättade utan sköljmedel.

Det är helt klart värt ett försök för att se om familjen plutt kan få ordning på plutteriet. Det är helt klart värt ett försök.

Det är detta jag måste tänka på under första tiden innan man har vant sig vid icke, supermjuka kläder. Så nu håller vi alla tummarna för att det hjälper.

Jag såg ut som en hög Bambi på hal is

Vi har fått äran att medverka på bröllop nästa helg. Så underbart roligt.

Det innebär lite klädpanik för frugan då hon fortfarande ser sig som smällfet fast bildbevis, före och efter, faktiskt motbevisar detta. Men känslan är mysko och lever sitt eget liv. Men kläder är i alla fall hittade som jag tror kan bli bra.

Det som sedan skulle lyfta hela grejen med kläderna är ju ett par snygga skor. Tro det eller ej men jag tillhör en liten skara av det kvinnliga könet som faktiskt inte är speciellt intresserad av skor. Jag har liksom aldrig haft råd till ett sådan nöje vilket alltid resulterat i en billig ballerina som aldrig höjt någon outfit.

Men ballerinaskor är ett säkert kort om jag ska kunna föra mig. Framhäver kanske inte mina vader men bekvämt och inget man behöver fundera på. De hänger liksom bara med.

Nu har jag då lånat några skor, med både lite mer klack och lite mindre. När jag såg de med lite mer klack kände jag bara att de vill jag ha. Klacken var bredare så jag kände mig ganska säker på att detta skulle jag klara.

Alltså, herregud säger jag bara. Jag tog på mig båda när jag kom hem och började sakta mannekänga genom hallen.

Men mamma, du kan ju absolut inte gå i dem sa de snälla telningarna mellan fnissningarna.

Och min gång, alltså jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva den, var inget de någon gång sett innan. Försiktiga steg tog mig framåt och jag såg ut som en hög Bambi på hal is samtidigt som jag skulle ha haft en vuxenblöja på mig som jag fyllt. Närmare än så kan jag nog inte beskriva det. Det går ju inte att gå i höga skor. Hur jag än försökte såg jag ut som en misslyckad transvestit. Inte för att det var vingligt utan för att det helt enkelt inte går att sätta den ena foten framför den andra på något som ens är i närheten att kallas graciöst.

Så övningstiden är knapp så jag tror det är helt kört faktiskt. Man ska inte ge upp men jag känner inte för att vara samtalsämnet i veckor efter, “är ni säkra på att den där kvinnan inte hade rökt på och gjort ner sig”. Så där försvann möjligheten att visa snygga ben. Det är tur att jag lånade ett par till med lite mindre klack. De ska jag nog klara.

Fuck ballerina, heja mig vad våglig jag blivit.

Var finns nästa Einstein?

Vi kan göra skottsäkra västar av kevlar som skyddar bäraren. Vi kan dela atomer för att göra energi. Vi kan flyga till månen och vandra omkring i ett lufttomt inte. Vi kan utveckla telefoner i en rasande fart så att vi konsumenter inte hinner skaffa senaste modellen innan nästa modell är på väg ut.

Vi kan köra bilar på fossilt bränsle, etanol och el. Vi kan dyka i världshaven och utforska havsdjur som ingen tidigare sett men som funnits på vår jord sedan urtiden. Vi kan kommunicera med varandra genom enkla knapptryckningar på datorn eller genom att prata live via datorn och ändå befinna oss på varsin sida av jorden.

Vi kan göra mediciner som rädda tusentals. Vi kan operera i hjärnan samtidigt som patienten är vaken. Vi kan skapa embryon utanför kroppen som sedan planteras in och blir en fullt fungerande människa.

All denna kunskap och teknik och ändå finns det inte en skolbok som inte måste kläs. Den som kommer på skolboken som tål att användas som den är kommer fasen få nobelpriset i någon lämplig kategori.

Hur jäkla svårt kan det vara att klä en jäkla bok. Boken ska helst gå att öppna och ligga plant på bänken. Den ska liksom inte ha krökta pärmar så ser ut som om de hotar att flyga iväg.

Man får inte tejpa på pärmen för då håller boken inte. Det som inte finns med i beaktningen är att boken har hög risk att dö genom att någon ger den onda ögat och kanske är på väg att slänga den i väggen. Vi har förhalat detta måste i flera dagar. Det kan hända att vi faktiskt är uppe i veckan nu också. Men nu gick det inte längre. Det började nog bli genomskinligt. Tålamod är inte min starka sida vad gäller sådana här saker men det gick.

Men herregud, hur svårt ska det vara att göra böcker som håller med tanke på vad vi kan göra. Just saying

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

Jag gästbloggade

Jag fick en förfrågan om jag ville skriva ett gästinlägg om barnlöshet, ur vilken vinkel jag ville.

Jag blev otroligt smickrad att bli tillfrågad och började genast fundera vad jag skulle skriva. Som vanligt blev det ju så att när jag väl började skriva så flöt det bara på. Det svåra var nog snarare att inte sväva ut och gå in i en massa detaljer. Detaljer som säkert hade lyft inlägget lite men jag ville främst förmedla känsla. Jag tror jag fick fram den hyfsat bra.

HÄR kan du läsa mitt inlägg om du vill.

Da Family goes kultur

Ibland undrar man varför det finns så tråkiga ord.

Kultur. Smaka lite på det och säg gärna till mig när ni hittar det intressanta i det ordet. Själva ordet känns så tråkigt, man skulle nästan kunna jämföra det med tarmsköljning. Finns inget glamoröst eller någon positiv klang i dessa ord alls. Tankarna på ordet kultur vandrar till ett amerikanskt bibliotek där en bibliotekarier med starkt markerade glasögon och en hård knut i nacken som hyschar vid minsta ljud. Sexigt skulle säkert många säga och så kanske det är med inget man längtar efter kanske. För ordet kultur är så förbannat tråkigt.

Det är tråkigt att det är så tråkigt för kultur är inte tråkigt. Kultur är väldigt intressant, roligt och lärorikt och det är lite synd att inte fler inser det.

Vi har minsann vandrat i kulturens tecken idag och vi är alla fyra supernöjda. Ett besök på Regionsmuseet blev det. De hade liksom en utställning från stenåldern och framåt som den stora telningen såg framemot. Hon blev inte så himla imponerad när det på dörren där utställningen var stod en lapp:

Ny utställning, öppnas i början av 2014.

Fast som tur är så glömde hon det när vi tittade på alla de andra utställningarna som vi gick genom. Pratade, pekade, pratade, frågade och diskuterade om alla saker som vi gick förbi. Jag är så glad att vi har fått två kunskapstörstande tjejer som gärna frågar och diskuterar med oss. Sedan är det ju liksom ganska bra också att vi är så allmänbildade som vi är också och kan svara på väldigt mycket frågor från dem.

Dock förstår jag mig inte på “konstverket” som finns utanför. Jättetutte, jättegräddbulle täckt med lakrits eller bara en jättehög skit från någon som äter järntabletter?

När vi några timmar senare lämnade museet gick vi vidare till kulturhuset. Ytterligare ett otroligt tråkigt ord. Tråkigt ord men intressant ställe och idag var där bland annat pysselverkstad. Tjejerna blev naturligtvis väldigt intresserade av detta medan mamman mest i sin tysthet la av en supersuck inombords. Pyssel = tålamod = dålig kombination om man råkar vara modern i familjen. Men jag svalde naturligtvis den där sucken och började serva mina telningar med diverse papprullar, flörtkulor (varför heter det så egentligen), glitter, lim och snören. Beväpnade med en vars en sax, som mamman förmanade dem om att vara försiktiga med, högg de in.

Det dröjde inte länge förrän blodvite uppstod. Det från den som förmanat telningarna om att de skulle vara försiktiga dock. Så med en tumme som nu hade fått ett stort, rött leende som det faktiskt droppade om fick jag uppsöka pysseltanterna och fråga efter plåster. Pysseltanten funderade på vad det var som gjorde att det bara varit föräldrar som blivit omplåstrade under dagen. Ha, skammen försvann lite då jag insåg att jag inte var ensam. Efter två minuter fick jag återkomma till pysseltanten, dock med samma tumme, då plåstret nu blivit både rött och blött.

 
Bevisen: tummen, dockan och den aggressiva saxen. Farligt med pyssel, som jag dessutom fick göra själv då den lilla telningen tröttnade efter att huvudet och glorian kommit på plats.

Så det jag kanske vill ha sagt är att kultur är inte tråkigt och förtjänar att heta något som inte låter så tråkigt.

Vi har haft en toppendag som efter en impulsdiskussion slutade vi på Max med magiska ballonger och ännu mer superglada telningar.

    

Varma hälsningar Da Family goes kultur

Man skulle kunna kalla det ett klockrent I-landsproblem

Ett litet problem har uppstått. Man skulle kunna kalla det ett klockrent I-landsproblem.

Måndag idag och måndagar betyder gymdag för mig. Det bara är så och har alltid varit det, i alla fall detta halvåret så det räknas som alltid. Ikväll jobbar jag och då blir det liksom problem. Det hade varit enkelt att kunna skjuta på det till imorgon. Imorgon jobbar jag kväll.

Nja, detta känns inte riktigt ok alltså.

Så jag funderar nu på att ta mig en stavpromenad runt slingan medan tjejerna får cykla. På slingan får man inte cykla.

Efter en förfrågan till den allsmäktiga skaran på facebook blev domen i alla fall att det var ok om tjejerna inte buscyklade utan cyklade lugnt och fint. De allsmäktiga har talat och jag känner att det nog är lite ok ändå.

Så dök nästa fråga precis upp. Är det ok att lämna en 9-åring själv hemma under 30 minuter?

Typen som inte är någon förlorartyp behöver tid på sig att förbereda att det kan gå åt helvete i Yatzy mot små telningar

Herregud, vad gjorde man innan pektelefonernas tid när det åskade?

Det kan vara så att man var tvungen att vara social. Att man var tvungen att dra fram Yatzy eller andra brädspel. Och det där sociala, som ska vara SÅ mysigt, slutade ungefär alltid i att någon förlorade. Och det kunde hända att denne någon inte var av förlorartypen om man säger så.

Så den där sociala biten med spel är inte mycket för oss när den är påtvingad. Den där typen som inte är någon förlorartyp behöver liksom tid på sig att förbereda att det kan gå åt helvete i Yatzy mot små telningar. Det hinns inte med vid ett åskoväder.

Så all heder åt pektelefonmakarna som faktiskt räddar vissa familjer från spelbråk vid åska. Hatten av till er. Jag är verkligen en prettomorsa.

Hur man lyckas med konststycket att bli inklämd på en parkering

1. Börja med att parkera där du inte brukar parkera. för handen på hjärtat så lovar jag att de flesta av er har favoritställen på en parkering även om det inte är samma ruta hela tiden eller så är det bara jag som har lite konstiga saker för mig som vanligt.

2. Se till att ha två trötta barn med dig som du precis har hämtat från fritids och dagis. Detta kan bidra till att irritationen är ganska hög då de för tjugonde gången säger att de vill ha glass och du säger för tjugonde gången att det blir ingen glass idag.

3. Se till att välja den självscanningsterminalen som pockar på personalens uppmärksamhet och kräver att du ska plocka upp alla dina varor som du precis har lyckats få ner för att de ska kontrollera att du gjort rätt.

4. Skicka telepatiska meddelande till din kära make att du snart kommer hem. Men tydligen har de telepatiska vågorna blivit fel så att du istället ber honom att ringa dig medans du först plockar upp de där varorna som personalen kollar och sedan när du ska plocka tillbaka de där utspridda varorna igen. Burrar gott i fickan och plingar fint i hela affären. Alltid underhåller det någon, dock inte dig.

5. Packa in barn och varor i bilen, som står där den inte brukar stå. Det kan hända att barnen tjafsar lite om vem som ska dricka av drickan de precis fått först.

6. Sätt dig i bilen och backa ut. Välj med omsorg vilket håll du ska backa på. Det kan hända att du väljer fel håll och helt enkelt råkar backa på ett stålstaket så att det liksom gungar i hela bilen. Det kan hända att barnen där bak faktiskt bli tysta en mikrosekund för att fråga vad som hände.

7. Gå ut och kolla på förödelsen. Det kan hända att du har tur och det inte syns något på bilen men att det där stålstaketet inte ser så rakt ur längre. Fast vem vet om det var rakt innan också liksom?

8. Sätt dig åter i bilen. Här kan det hända att det uppstår lite problem när det visar sig att du nu har bilar från tre håll som har ögonen på din parkeringsplats. Backa är ju ingen bra idé heller eftersom du fortfarande står upp i det där stålstaketet som anföll dig tidigare. Bilarna runt dig kryper allt närmare och du ska liksom svänga åt höger men gör du detta betyder det att du skulle fronta med bilen som står där.

9. Försök att köra mellan bilarna som har ögonen på din parkeringsplats samtidigt som de kryper ännu närmare och risken är att de inte ens ser dig längre eftersom de bara har ögonen på just din parkeringsplats. Det kan hända att bilen som kommer bakifrån, på insidan av dig vinner din plats.

10. Svär och rist på huvudet och stäng öronen över att barnen förmanar dig att så får man minsann inte säga. Svär några gånger till och ge alla bilister som står runt dig onda ögat. Det sista är mycket viktigt.

11. Lova dig själv att aldrig parkera där du inte brukar.

Kalkylera på om det finns utrymme att förlora oss. Just saying

För några år sedan begav jag och kära maken oss till det där shoppingparadiset med det gula varuhuset för att inhandla lite julklappar. Glada i hågen körde vi iväg för att spendera en mysig dag och i lugn och ro införskaffa det vi planerat.

Det gick inte så bra om jag säger så. Förutom att vi hade bestämt oss för detta hade även 3/4 av resten av befolkningen gjort detta. Så en smärre chock mötte oss när vi, packade som sillar, följde strömmen till leksaksavdelningen. Det fanns verkligen inget sätt att ta sig ur den där strömmen. Den bara rörde sig sakta framåt som en lavaström som följer sin urgröpta ränna.

När vi till slut kom ut hade vi handlat hälften av det vi kom för att handla. Detta efter att vi i ren panik till slut bara gav upp och begav oss till kassorna. Med jagade blickar tittade vi på varandra en gång och det var då vi visste. Den här chocken kommer vara svår att smälta.

Det har tagit många år men imorgon ska vi åter igen bege oss till det där shoppingparadiset med det gula varuhuset. Denna gången räknar vi med att alla andra har fint väder och väljer att ligga vid havet eller är ute och firar nationaldagen. Det är vad vi har planerat.

Nu får shoppingparadiset med det gula varuhuset en chans till att visa sig från den goda sidan. Jag råder det att gör det. Annars är vi gone, gone forever eller något. Så kalkylera på om det finns utrymme att förlora oss. Just saying.

Det finns dock ett lite större orosmoln än att det ska bli regn. Barnen, tjejerna, våra konstant pratande döttrar ska följa med. Hur tänkte vi där liksom. Jag har laddat upp för en mutdag. Godis, glass och annat “jag-vill-ha"-skräp kommer mycket troligt att rent sonika accepteras imorgon. Herregud, snacks på en torsdag. Var ska detta sluta.

Skiter jag fullständigt i imorgon. Imorgon vill jag bara ta mig genom. Vi kan väl kalla det en mysig familjeutflykt. Det låter mycket bättre.

Jag mantrar: Familjeutflykt, familjeutflykt, familjeutflykt.

Någon småerotiskt tungövning att slå knut på körsbärsskjälkar blir det inte ikväll

Den nakna sanningen ska nu avslöjas.

Nackdelen med föräldraskapet. Tro det eller ej så finns det några sådan också.

Som när jag idag köpte en liten påse körsbär. Körsbär som jag planerade jag skulle smaska i mig till några avsnitt med mjukporr, alias Games of Thrones. Barnen såg påsen och frågade om de fick ta några stycken. Ja, några kunde jag väl dela med mig av.

-Kan jag ta den sista också frågade den lilla.

Say what???

På några minuter har de mofflat i sig hela min påse med körsbär. Jag kan väl säga att jag blev lite sur över detta. Hädanefter kommer jag inte acceptera ordet några utan kommer bestämt meddela antal.

Så lärdomen av detta blir att det finns inget som är mitt. Allt mitt är barnens liksom. Och det kan ibland vara en stor nackdel när jag för en gångs skull har köpt något enbart för egen del.

Någon småerotiskt tungövning att slå knut på körsbärsskjälkar blir det inte ikväll. Ikväll blir det kanelknäcke som vanligt. Jippi.

Jag kan väl inte vara ensam om detta fenomen får jag hoppas

Att spendera tid vid sidan av linjen, hejandes på ett gäng 8-åringar är det man som förälder verkligen vill och drömmer om. NOT.

Alltså jag är ledsen men jag finner inte detta med soccer-mom tillfredställande på något vis. Det är så otroligt tråkigt att stå vid sidan om och titta på ett gäng med 8-9-åringar som springer efter en boll. Att det sedan är att ta bollen från motståndarlaget eller egen spelare verkar inte spela så stor roll. När sedan regnet öser ner den där sommarkänslan som fanns förra veckan är som bortblåst blir det bara ännu värre.

Men man står där och hejar på medan man egentligen bara känner en bubblande känsla i kroppen över att det nog borde vara slut fast de precis har blåst igång matchen. Man står där med lite drömmande blick ibland och planerar middagen, funderar på om tvätten hinner torka, hur vi ska lösa att komma hem under midsommar, om man kanske inte skulle ut och springa en runda under kvällen fast det regnar och hur mycket av maten på gårdagens kalas som sätter sig på fel ställe.

Jag vet att man ska tycka att sådant här ska vara roligt. Att man ska glädjas med barnen men herregud vad tråkigt det är. Jag kan väl glädjas när de vinner men det är mest över att se deras glädje men annars nej. Jag kan inte hjälpa det. Jag är verkligen inte någon soccer-mom-material.

Handen på hjärtat nu. Tycker alla verkligen det är roligt att titta på när barn spelar match i sina aktiviteter? Jag kan väl inte vara ensam om detta fenomen får jag hoppas. Snacka om fail i sådana fall.