Den längtande sucken är tonåringens suck av snuskiga fantasier

Det kan hända att det finns tillfällen då hon känner sig lite extra gammal. Sådan tillfällen när det är dags att kora de där sexiga männen.

För när den där listan med världens tio sexigaste män kommer upp och man måste googla godingarna för att veta vilja de är, ja då är man lite till åren kommen.

För jag minns, en gång för länge sedan när frugan var ung, när den där topp tio på sexigaste männen gjorde att man dreglade bara man såg namnen.

Tom Cruise, George Clooney, Johnny Depp, Mel Gibson och Jon Bon Jovi var namn som fick tonåringar att smällta då. Nu när de där tonåringarna är kvinnor i 40 minus åldern så är det fortfarande namn som får en att dra lite efter andan.

Men den där längtande sucken är tonåringens suck av snuskiga fantasier som fanns då. För på något vis har dessa sexiga männen inte längre den släta hyn, det mörka håret och de svällande musklerna längre. På något vis har de åldrats medan en annan naturligtvis fortfarande är ung och fräsch. Ja eller kanske inte men en flicka kan väl drömma.

Man inser dessutom att man inte är någon ungdom längre när man faktiskt kan tycka att de där grånande, åldrande männen med rynkor kring ögonen fortfarande är väldigt sexiga, vissa i alla fall. Att ålder faktiskt är en stark sexfaktor det också.

Det i alla fall tills en pojkspole på 25-isch kommer och råkar ha uniform. Brandman, polis, militär you name it. Då kan det hända att det pirrar lite extra i tant.

Omättliga och ständigt hungrande efter varandra

Några toner som strömmade ur högtalaren. Toner som jag så många gånger hört men som idag tog tag i mig.

Som i ett trollslag hade de transporterat mig 23 år tillbaka i tiden. Välbekant dofter och känslor strömmade över mig.

Lukten av välbekant duschtvål blandades med doften av cigarettrök. Känslan av halvfuktig rulltobak mot mina fingertoppar. Känslan av den gammal, sticksig 70-talssoffa mot mina ständigt nakna lår. Känslan av nyförälskelsen som likt en orkan drog genom min kropp som aldrig kunde få nog av honom. Omättliga och ständigt hungrande efter varandra. 

Du underbara ungdom som hade sin charm. 

De där tripperna är så underbart att få. Ibland är det en doft, ibland en känsla och idag var det en låt. Den underbara nostalgitrippen.

Bad hairday

Låt mig säga några väl valda ord om hår.

Detta otyg som en mängd av alla människor för en ständig kamp mot. Då menar jag inte de lätta delarna som under armarna och könshår. Dessa delar kan med enkelhet rättas till med en hyvel och lite intim-“raklödder” (som faktiskt inte löddrar). Enkelt, borta. Hur man väljer att göra tycker jag är helt upp till var och en. Vill man ha buske så har man buske, vill man ha porrpung så har man porrpung. Det är liksom bara man själv som ska avgöra det, ingen annan. Så nej, det är inte detta hår jag väljer att prata om idag.

Idag ska huvudhåret dissekeras. Detta hår som finns i en miljon olika färger, längder och strukturer. Så med tanke på att det finns i så många olika utföranden så är ju frågan om det finns något lättskött sådant.

En gång i min barndom, då dinosaurierna vandrade på vår jord och vi var apor om man får tro det mindre skaran av människor, hade jag ett sådant lättskött hår. I alla fall om man gillar “Vilket rakt hår du har. Jaaa” Det bara hängde där, spikrakt och nästan vitt i färgen. Flätor var inte att tänka på eftersom det var så fint så det liksom gled upp. Men lättskött var det.

Sedan försvann både barndomen och dinosaurierna. Och även det där spikraka, nästan vita håret. Färgen övergick mer och mer åt det råttfärgade hållet och med färgen verkade även håret transformeras till något råttbo. Så här i efterhand skulle man kunna skylla på det 10 000-tals literna med hårspray man hade i det hårt tuperade håret. Det skulle mycket väl kunna vara därför. Det skulle vara stort och det skulle vara mycket. Men redan där började det visa sitt rätta jag. Inte skulle jag få ha en lugg som var en halv meter hög. Med en hyffsad hög lugg kunde jag lämna hemmet för att känna hur den gav med sig sakta men säkert likt en tillfredsställd man. Mindre och slakar. Till slut var där bara en liten böj på min från början vältuperade lugg.

Sedan vet jag inte vad som hände. Tror inte ens att hormoner kan rädda vissa situationer. Tyvärr.

Nu har jag ett hårstadie där håret är som mig. En känslig liten blomma som inte tål mycket. När det nytvättade håret är torrt så är det yvigt som tusan. Yvigt och rufsigt med någon ensam liten lock här och var. För att få ordning på detta är det plattången som gäller. Så varje morgon står jag där och drar den varma tången över mitt hår. Sedan kommer lunchen. Lunch i augusti innebär inte det torraste vädret. Och lunch den senaste veckan har inneburit regn. Så varje lunch tar jag mitt paraply och beger mig ut på en lite promenadrunda. Så fort jag kommer utanför dörren så börjar förvandlingen. Mitt hår gottar sig åt den fuktiga luften och suger och suger åt sig så mycket det bara kan. Och plötsligt är det inte så platt längre. Det är inte platt alls. Det har nu istället fuktat upp sig och antagit den där 70-tals stuket med flärpar som står utåt på alla håll och kanter. Lite frottekläder så hade jag passat in på det årtiondet också.

Vissa har någon dålig hårdag då och då. Nu är det snart höst. Då har jag en dålig hårdag varje dag. Jäkla högabsorberande huvudbonad.

Jag blir fortfarande varm i kroppen när han rör mig

Kan du redogöra vad du gjorde exakt på dagen för 22 år sedan?

Det kan minsann jag göra. För exakt 22 år sedan stod jag på min bästa kompis flickrum och bytte tröja, nyss fyllda 15 år. Jag stod där i bh och skulle precis dra på mig min tröja när en pojkspole stack in sitt huvud. Pojkspole är kanske fel ord men en ung man i början på sitt 20-tal. Lika snabbt som han stack in ansiktet försvann det med ett ursäkta. Röd om kinderna drog jag på mig min tröja och gick ner.

Och där stod han, pojkspolen, med ett litet leende på läpparna. Jag, Mia, hennes pojkvän som var vän med pojkspolen, Ante och pojkspolen begav oss sedan iväg till hans lägenhet i den stora metropolen.

Vad som hände där tvistas det fortfarande, 22 år senare, om. Jag hävdar, vilket naturligtvis är det rätta, att jag senare på kvällen råkade somna mot hans axel och gled ner i knät på honom. Där böjde han sig ner och kysste mig. Hans version är att jag kysste honom men jag vet inte hur det gick till eftersom jag faktiskt låg i hans knä. Så länge ingen uppfinner en tidmaskin kommer detta att tvistas. Sedan höll vi alla andra vakna visade det sig dagen efter.

Så det var så vårt liv tillsammans började. Efter några till och från månader i början där det alltid slutade med att han kom till mig eftersom han inte kunde vara utan mig. Och jag välkomnade honom med öppna armar.

Så 22 år senare sitter vi nu här med två underbara tjejer och det liv vi byggt upp. Vi har skrattat och gråtit ihop, vi har stöttat varandra genom svåra tider och glädjts åt varandras framgångar.

Kärleken är fortfarande liks stark men har förändrats från förälskelsefasens kaninbeteende till en rent kärleksförhållande. Jag blir fortfarande varm i hela kroppen när han rör mig. Jag behöver hans närhet och omfamningar varje dag. Han är liksom min själsfrände.

Så 22 år senare är jag fortfarande lika kär i honom som jag var då.

 

Vi, då det begav sig för 22 år sedan.

Gamla vänners dag

Idag är det gamla vänners dag. Jag vet inte riktigt vad som är meningen med dagen egentligen.

Är det tänkt att vi ska tänka på en massa gamla vänner som vi inte träffat på länge.

Som när jag och Jessica rymde ner till byn och gömde oss i den stora rhododendronbusken på torget. Jag tror till och med att vi hade tagit en tia eller liknande av våra föräldra som vi köpte glass för på Matöppet-affären på hörnan.

Eller när jag och Mia rymde till Växjö för att vi fått bannor för att vi hade nallat på mammas Jägermeister som stod och samlade damm i kylskåpet. Vi ville ju bara vara omtänksamma så det inte blev gammal. Vi hade inga problem att få lift dit med hem var ett helsike. Vi hade planerat att stanna flera dagar för vi kunde nog klara oss på några äppel. Vi stod ut två timmar innan vi försökte ta oss hem. Först fick vi skjuts med äkta hippi som hade en äkta folkabuss. Fjärde skjutsen vi fick var med en polskregistrerad lastbil som vi därför snackade knacklig engelska med chauffören som surt sa att vi kunde prata svenska med honom eftersom han var svensk.

Eller när jag, Mia och två av brödrarna tältade ute på ängen och det slutade alltid med att jag och den äldsta hade hångelfest med torrjuckande. Det kunde hända att vi råkade röra lite under kläderna också med det var snarare bara nuddande. När vi låg där och kelade så höll någon på att skrämma skiten ur oss genom att banka på tältduken.

Eller när jag, Lisa, Jonas, Jerker och Tim lekte Stjärnornas krig och sprang rundor i hela kvarteret och de försökte rädda oss flickor från att bli lätta offer för de elaka. Vi var i goda händer.

Eller när jag och Tess smugglade med oss en fickplunta med sprit och en skvätt apelsinjuice i när vi skulle till Balders och titta på The Creeps. Hur jäkla fulla vi blev men ändå alltid lyckades ta oss in dit vi skulle. Lika fulla som vi alltid var så slutade det alltid med att vi hånglade upp någon kille och kom från varandra. Varje gång.

Eller hur jag, Jill, Jennie, Linn och Sara partade loss mitt ute i skogen och cyklade in till city för att bada i fontänen. Fontänen var avstängd så vi partade loss ännu mer. Så mycket att taxi skjutsade hem oss helt gratis. De ville kanske inte ha det på sitt samvete att vi skulle cykla.

Eller när jag och Mia satt och rökte Blå Blend under granen vid cykelvägen så vi blev nikotinförgiftade och missade en bio för att vi var dåliga. Vi kunde liksom inte spara dem ju eftersom någon kunde hitta dem. Vi var dessutom järva och tuggade tuggummi samtidigt som vi rökte fast vi hade hört att man kunde bli steril. Ja, se hur det gick.

Eller när jag och en klasskompis i högstadiet smög utanför grindarna på det där dansstället och besökte skogen en stund om man säger så. Vi höll inte på att komma tillbaka in igen för där vi smet ut hade de stängt igen men tillslut så hittade vi tillbaka.

Eller när jag och blivande kära maken partade loss hos våra goda vänner Anna och Per och det slutade med att jag ena gången förlorade i klädpoker, ena gången pratade med Ulrik hela kvällen och ena annan gången (varje gång) blev helt överöst med komplimanger från en annan kille som alltid var med. Han tyckte alltid det var så synd att jag hade blivande kära maken för han ville liksom bara ha mig. Han tyckte till och med så synd om mig när jag förlorade i klädpoker att han var bara tvungen att visa sitt så jag slapp sitta själv. Sån var han liksom. 

Är det detta som är meningen med dagen så har jag klarat uppdraget med bravur. Gamla vänners dag.

Obs! Jag lovar att min ungdom har varit mer än att rymma, supa och upptäcka sex bara så att ni vet. 

Emigrera till Mallorca, handbollsproffs och en svart Opel med rött streck på

Kära mor hittade ett brev som hon hade med sig förra gången vi träffades. Det har legat här och jag har liksom dragit mig för att ge mig på maskinen som står här bredvid mig och som förvandlar det där fysiska brevet till cyberbrevet. Men till slut tog jag mod till mig och gav mig på det tekniska åbäket. Och efter enbart några minuters frustration över att jag fick det i format som bloggen inte alls gillade fick jag till slut till det.

Ett litet reportage om mig och syster yster. Jag har skrivit den översta delen genom intervju med henne och hon har skrivit den nedre om mig. 

Alltså jag måste säga att jag dör nog lite av gullighet och pinsamhet på en och samma gång. Jag måste varit omkring 13 år eftersom Janne var med i bilden och syster är 2 år yngre än mig.

Älskar att hon har svarat rock på musik hon gillar och på grupp svarar hon Milli Vanilli. Var är rocken liksom? Hon hamnade dock inte på Mallorca men i Norge. Inte heller blev hon handbollsproffs.

 Jag har lyckats få tag på ett hus där jag bor med man och barn och vi har en hund som vi uppfostrat själva. Jag har dock en liten tanke på att det säkert hade gått bättre om någon annan hade uppfostrat doggen. We have failed på det planet om man säger så. Janne var mina drömmars man länge. Som en trånande liten flicksnärta gick jag som katten runt het gröt så fort jag såg honom. Det var till och med så att jag nästan spann i hans närhet. Men jag fick honom aldrig. Han var ju så gammal, sju år äldre än mig. Har jag nämnt hur gammal kära maken är? Säg en sju år äldre. Kan ju vara lite beroende på hur gammal flicksnärtan är. Jag hade ju hunnit komma upp i den mogna åldern på 15 år när jag träffade honom. Laglig och allt.

Hur mycket ler du nu?

Och så åkte de till paris och levde lycklig i alla sina dagar…

Ibland blir man lite stolt när man kan imponera på barnen.

Som när man kan berätta om tiden innan datorer och hur vi byggde djur med kottar och tändstickor. Nja, kanske inte så gammal men jag fick snilleblixten att dra fram ett snöre.

Så började jag svinga runt det på mina fingrar och den ena figuren efter den andra framträdde. Vaggor, bord och flaggstänger bildades av mitt lilla snöre. Lilly såg lite imponerad ut och jag tror minsann hon vara det också.

Jag försökte komma på sagan bortom figurerna men jag fick inte upp något alls. Jag försökte även få fram Eiffeltornet men även det var som bortblåst även om jag hade för mig att sagan slutade med att de åkte till Paris och levde lyckliga i alla sina dagar.

Ja, sen lekte jag och syster yster, norskan, vidare och började plocka från varandra och några nya mönster framträdde. Men även där gick vi bet efter ett par gånger då snöret blev just bara ett snöre.

Att uppleva barndomens lekar är nostalgi på hög nivå. Nostalgitankad och mår toppen.

Kanske någon som minns hur sagan gick?

Jag, den nya generationen “det var bättre förr”

Jag, den nya generationen “det var bättre förr”, har liksom försökt att säga till mina barn att de även ska prata med sina vänner och inte enbart sitta vid datorn och spela tillsammans.

Så när den stora nu sitter och pratar i telefon med sin bästis samtidigt som hon spelar dator borde jag kanske vara lite glad. Det fnittras och det till och med sjungs lite melodifestivallåtar men jag känner ändå att jag blivit lite missuppfattad.

Live, IRL, verklighet är ord jag känner att jag nu måste framhäva. Jag, den nya generationen “det var bättre förr”, har ändå en lite förståelse när det faktiskt är så att bästisen är sjuk och de inte kan träffas. Men jag förfäras ändå lite.

Men det är väl vi, generationen som klättrade i träd (dock inte jag eftersom det var farligt), var ute från morgon till kväll med kompisar utan att våra föräldrar kunde nå oss, sov i tält och hela kvarteret lekte dunkgömma. Det är det vi räknar som socialt. Att träffas och göra saker tillsammans fysiskt och nu menar jag faktiskt inget snuskigt alls med det otroligt nog.

Men dagens ungdomar (och där blev jag lastgammal) anser nog att de är sociala fast de sitter instängda på sina rum med tio chatfönster öppna. De är sociala och är sociala med sina vänner. De träffar nya vänner och har vänner både i köttvärlden och i cybervärlden. De är sociala.

Men ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem. Jag tycker synd om dem att de missar allt det där som jag upplevde när jag var ung. De sakerna som jag håller så kärt i mitt minne. Utelekar med vänner och otroligt många bus som våra föräldrar nog är glada att de inte vet om. Mina underbara barndomsminnen som är en del av mig.

Men vad kommer våra barn att ha för minnen när allt är så datoriserat. Kommer minnena vara vilka kläder de kunde köpa på Moviestarplanet och hur många VIP-vänner de hade? Jag vet faktiskt inte.

Men det är jag, den nya generationen “det var bättre förr”. Den gamla generationen “det var bättre förr” hade säkert samma undran med oss.

Hur skulle det gå för oss när MTV förstörde oss med djävulens musik när WASP (Siwerts we are satans people) lämnade dolda budskap i sina låtar och juckade sina gitarrer som om det var det sista skjutet de skulle få.

Men var det så stor skillnad på deras då som vårt då? Vi träffades fortfarande och gjorde saker tillsammans, fysiskt. Det gör de ju inte nu.

Jag hoppas att jag en dag kommer att skratta åt min oro över hur detta är. Skratta och fundera på hur jag tänkte där egentligen. För se, de är fullt fungerande sociala varelser ändå och det är väl det jag och kära maken måste se till att de blir. Vårt ansvar i denna svåra cybervärld.

Blir ni till er i brallan av alla dessa återföreningarna?

Jag bara undrar. Hur många avslutnings- och farvälkonserter kan ett band ha egentligen? Jag kan tycka att en avslutnings- och farvälkonsert borde vara just ett avslut och ett farväl.

Med tårar och snyft ska de vinka av sina fans för att aldrig mer komma åter. Fansen ska ha ett fint minne och även om de längtar till en återförening så ska detta ej ske. Ett avsked är liksom ett avsked.

Men se det går inte alls. Vi var och såg Gyllene Tider i Halmstad 1996 på Återtåget. Jo jag vet att det är länge sedan och jag hade minsann precis lämnat tonåren bakom mig. Jag och min vän åkte dessutom, helt ärligt inget skoj, på någon förgiftning så vi fick fruktansvärd huvudvärk och sedan kräktes vi hela vägen hem. Gamla raggarbilar kan vara farliga faktiskt. Vi hade inte druckit mer än en öl var eller något liknande men jag undrar om man kan bli lite koloxid förgiftad. Vi var verkligen riktigt dåliga.

Men i alla fall, Gyllene Tider. Detta skulle vara en återförening och sedan skulle de splittras för alltid. Men nu ska de återförenas igen och de hade någon återförening för några år sedan också.

Så säg aldrig att det är den sista gången. De verkar vilja mjölka ur penningkossan lite till och vi betalar tydligen glatt. Inte jag då för jag tycker att det räckte med den gången som dessutom var på hemmaplan för dem.

Jag har ingen sådan där dröm om någon återförening precis. Det hade kanske varit lite coolt om The Police hade återförenats och gjort en spelning nära mig. Något jag däremot hade blivit helt i extas av hade varit om The Mission hade kommit i närheten. Det är faktiskt en återförening som håller på. Come to mama.

Blir ni till er i brallan av alla dessa återföreningarna? Och vilka skulle ni vilja se återförenade?

När hjärnspöken sakta smyger sig på

Varje gång Molly ska ner och dusch vill hon att vi ska följa henne trots att duschen ligger direkt nedanför trappen. Hon tycker att det låter som någon viskar där nere.

Första gångerna försökte jag förklara att det troligtvis är fläkten eller avfuktaren som hörs men hon köpte aldrig det. Så jag följer henne naturligtvis.

Kommer ni själv ihåg hur det var? När man i mörker skulle ta sig hem från sin kompis som faktiskt bara bodde på andra sidan av bostadsområdet men det kändes som en mil. När man genade över den där oupplysta planen bara för att det var lite närmare men i gengäld så höll man på att skita på sig av rädsla.

För när man gick där och försökte vara tuff så började hjärnspökena komma fram. Stegen man hörde som man från början visste var eko från sina egna men som efter några meter förvandlade till en förföljares snabba steg. Steg som i takt med dina egna steg som gick fortare och fortare innan de började trumma i en panikartad sprint.

Man ville titta över axeln för att se att det enbart var de där hjärnspökena men man vågade inte för tänk om det inte var det. För tänk om det verkligen, denna gången, skulle vara något monster till förföljare som flåsade dig i nacken. Hjärtat skenade i bröstet som en vilt galopperande vildhäst. Det slog så det nästan gjorde ont. 

Och var det inte så att när man sprang upp på gången vid huset så var man säker på att förföljaren var ifatt och att man skulle gå förlorad precis på mållinjen innan man lyckades rycka upp dörren och till slut kunna pusta ut i hemmets lugna vrå.

Varje kväll, samma känsla, samma monster, samma löpstrecka.

Så ja, jag följer henne ner till duschen.

En liten historia om musikspelande

I hyllan hittade jag en plastig sak som jag glömt bort. Saken låter men den burrar inte så ni vågar läsa vidare.

Ett kassettband. Detta förde man ner i en spelare med en massa konstiga piggar och andra saker som behövdes (teknik). Sedan tryckte man på play på den där saken och ljuv musik strömmade ur de halvsprängda högtalarna. Här fanns ingen random- eller repeat-knapp utan man fick snällt lyssna från början till slut. Det fanns naturligtvis knappar för att spola fram, FF, och för att spola bak, REW, men man skulle passa sig för att använda dessa.

För använde man dem för mycket krävde spelaren energi och då började den äta på bandet. Den där bruna, tunna bandet som kom ut ur bandet kunde bli väldigt långt. Och hade man otur kunde det hända att de där ramsorna konsumerades och la sig kring alla de där piggarna och andra sakerna som fanns i spelaren. Så ju mer man drog och försökte lirka ut det ju längre blev den där bruna remsan. Ibland hände det till och med att när det där tålamodet som man har begåvats med (harkel) tog slut att den där remsan gick av. Detta kunde de tekniska personerna laga med tejp och när jag kom gråtandes för att mitt favoritband gått i två bitar kunde de hjälpa mig. Sedan råkade det ju bli ett litet “hack” i den låten som brotten hade hänt i. Så därför skulle man vara försiktig med den där spolknapparna.

Skulle det nu vara så att den hungriga spelaren släppte den bruna remsan med en gång så fanns det ett lätt botemedel. En vältuggad blyertspenna som fördes in i det ena hålet. Sedan var det bara att snurra, på rätt håll, och det bruna bandet försvann in igen.

Så var ordningen återställd igen.

När man lyssnat färdigt på en sida så fick man vända bandet för att höra andra. Hade man tur fick en hel skiva plats på en sida annars kunde det hända att man bara kunde halva sista låten. Kanske därför jag suger på låttexter, fast det är kanske inte bara sistalåtar.

Skulle man resa med musik gällde det att man hade en stor väska för inte ville man ha samma musik hela tiden och inte kunde man bestämma vilken musik man skulle känna för en timme senare. Så väskan packades med en uppsjö med band som väsnades när de slog mot varandra i väskan. Ja sedan fick man inte glömma batterier heller till den bärbara spelaren, kallad Walkman, för den sög batterier vill jag lova. Och hade man nu gjort sig besväret att ha hela väskan full med band ville man ju inte kånka på dessa om man sedan inte hade möjlighet att använda dem för att spelaren var stendöd.

Man skulle kunna säga att det är lite lättare nu att ha musik med sig. För på den där lilla saken har jag mycket och jag menar väldigt, väldigt mycket musik på. Det kan till och med hända att jag är lite omoderna med min lilla sak för det finns säker mindre och bättre.

Men man kan konstatera att allt var inte bättre förr även om nostalgin som det ger är underbart.

Jag dammade av sidorna och började läsa…

Åh, herregud hjälp mig. Jag har så ont i min mage av skrattkramper och jag kan inte sluta.

Anledningen till mitt missöde är att jag öppnade denna lilla goding som legat och samlat damm i många år. Jag läser, ler, skrattar och förfäras över hur jag var. Första “inlägget” att läsa lyder såhär:

“910331 Söndag
Hej Vännen
Jag köpte dig idag. Jag har länge velat ha en sådan här fin dagbok som du är. Jag lovar och svär att du ska få veta alla mina hemligheter. Jag lovar också att jag aldrig ska ljuga för dig. Du ska redan nu få veta en hemlighet som inte någon annan än mina kompisar vet. Jag röker. Det är kanske inte sådana hemligheter du vill veta, men jag skriver det i alla fall. Jag lyckades hålla uppe ett tag, men sedan var det en kompis som bjöd mig på en cigarret. Jag blev åter igen röksugen och köpte egna cigarreter. Så nu är jag i den onda cirklen igen. Jag ångrar att jag inte sa nej när han frågade om jag ville ha. Vill du veta en sak till. Men detta hände i somras. Just nu hade jag kunnat ha en baby, för i somras låg jag med en killa utan skydd. Min mens uteblev i två månader och jag var bombsäker att jag var på smällen. Jag vågade inte gå och testa mig. Men jag fick måntan sen. OM jag hade varit på smällen hade jag inte gjort abort. Jag tycker att det är fel helt enkelt. Kära du jag måste sluta nu. Lova att du håller hemligheterna. Jag litar på dig.

Kram din vän
Jeanette”

Sedan börjar jag mala på om diverse killar i en massa “inlägg”.

“910404 Torsdag
Kära Vännen!
…… Men på måndag och tisdag tänker jag ändå vara sjuk, för vi ska ha läkarundersökning. Jag tänker inte stå naken framför en gammal gubbe som glor ögonen ur sig. Jag får väll köra med det gamla vanliga när jag är “sjuk”. –Oh, mamma jag har sånnnn huvudvärk också fryser jag. ……”

Herregud, jag var minsann lite manipulativ när jag var en liten spoling. Och fast jag inte ville ha en gammal gubbe som glodde på mig träffade jag ändå kära maken senare det året och han var ju sju år äldre ;-).

Jag är så naiv och blåögd i det jag skriver och den där mognaden jag trodde mig ha då är jag väldigt tveksam till nu när jag läser.

“… Han sa att jag hade goa pattar och att jag var härlig att ligga med. Men sådant säger man inte utan att mena det. Eller?”

Åh, du arma lilla flicka vad du är mycket klokare nu. Jag skulle väl tro att det är sådant som vi tjejer levde för i den åldern. Att få den uppmärksamheten och när vi får det är det naturligtvis bara av välmening. Nja, pojkar i den åldern, 14-15, har bara en sak i huvudet och det är att få komma in. Och vi tjejer lät det ske.

Jag hade kunnat bjuda på hur mycket som helst men jag tror jag putsar ut det när jag tycker det passar. Men jag sitter här fortfarande med mitt fåniga leende och funderar på om jag verkligen har skrivit de där sakerna.

Och sedan träffade jag kära maken och har svart på vitt om hur det gick till. Men som sagt, en annan historia. 

“-Det pippar verkligen i munnen”

Någon som minns dessa? Popping Candy, godis som poppar när det kommer i kontakt med munnen.

Jag föll idag för grupptrycket när vi var på affären. Jag blev brutalt nerröstad, 2 mot 1, och gav med mig. Långt bak i min söta lilla hjärna har jag för mig att dessa var förbjudna men tydligen inte.

När vi kom hem drog Lilly upp sin påse och strödde lite på tungan. Det knastrade och gnisslade i munnen på henne.

-Mamma, det pippar verkligen i munnen sa hon. ‘

Det kändes ganska skönt att de fick vänta att öppna påsen tills de kom hem med tanke på hennes uttalande.

Jag satt här sedan och började bli mer och mer nyfiken på hur de smakade. Men åldern har sådan fallit i glömska och jag kunde inte plocka fram några smakförnimmelser alls. Så jag gjorde misstaget.

Jag tog några korn mellan fingrarna och stoppade i munnen. Med ens blev det party i munnen. Ganska otäckt men jag tänkte att det snart skulle sluta. Så sväljer jag och naturligtvis följer de små kornen med ner och lägger sig nu och poppar omkring mina mandlar. Det kändes som om de hade värsta kurragömmapartyt där för det ville liksom aldrig sluta. Hur har man någon gång kunnat äta något sådant?

Den där melankoliska känslan

Jag gillar inte riktigt denna tiden på året. Jag kommer på mig själv med att bli sådär nostalgiskt deppig som jag känner mig nu varje år.

Jag vet inte om det är rädslan för att åldras, att åren går så fort och vi åter igen är på hösten. Det tickar på så förbannat fort och jag kan inte göra något för att stoppa det.

Men en liten stund kan jag stoppa tiden med hjälp av den nostalgin jag får med viss musik. En stund kan jag stanna tiden och få vistas då. Men i gengäld kommer den där melankoliska känslan som liksom gnager i magen på mig. Jag vill ta mig ur den men istället har jag grävt en djup grop med branta väggar som bara blir djupare och djupare för varje låt jag spelar. Men jag måste få spela de där låtarna som betyder så mycket men när det är höstlikt ut har det ett pris.

Jag kommer ur men den är jobbig att gräva igen. Men ännu blöder inte mina fingrar men hjärtat gör över tiden.

Den avlånga tingesten med massa sprickor

Lilly pekade på den hårda, äggskalsfärgade, avlånga tingesten med massa sprickor i som låg kvarglömd långt in på en av hyllorna i duschen. Hon petade lite på den och med frågande min undrade hon förstås vad det var.

-Det är en gammal tvål svarade jag.

Hon petade lite försiktigt på den och tog fingret till näsan för att lukta. Jag tror inte hon riktigt trodde på mig vad det var. Hennes tvål kommer flytande på flaska, med eller utan pump beroende på var den är, och hon fick helt enkelt inte ihop det.

-Hur har den kunnat bli så hård mamma frågade hon. Jag försökte förklara att den kommer så hård från början. Hon nickade.

Men gladast var ändå jag att hon faktiskt inte har behövt stöta på denna hemska, ohygieniska sak. Glad att folk insett att flytande är da shit. Naturligtvis sa jag inget om detta till henne men jag kände mig väldigt nöjd inombords. Ja, kanske lite gammal också eftersom den inte ens verkar ha varit med i något pekbok när hon var lite.

1-0 till pumptvålen.

En partypingla helt enkelt

Ja vad ska man säga. Jag en pingla som kan detta med party. Man skulle kunna kallad mig en partypingla helt enkelt. Jag har på något konstigt vis lite ont i min höft och mitt ena knä. Det skulle kunna vara åldern men sådant tror jag inte på.

Jag var igår iväg på mim 20-årsreunion sedan 9:an. Jag kan väl säga att jag var riktigt nervös innan. Nervös av alla de där anledningarna som har med jämförandet hur perfekta alla verkar ha det. Men herregud vad jag hade roligt. Att få träffa och skvallra med personer som jag inte träffat på 20 år var otroligt roligt och nervositeten släppte ganska fort.

Ja sen var det detta med partypingla då. För vem gjorde dansgolvet hela kvällen om inte jag och en gammal barndomsbästis. Att få dansa och verkligen släppa loss är fasen det bästa som finns. När man kommer förbi dem första två låtaren när man är lite sådär avvaktande för vad alla andra ska tycka och sedan bara skita i det totalt. Man skulle väl kunna säga att det såg nog ut som om vi hade gått minst tre aerobikpass. Svettiga och jäkligt nöjda och man insåg att det var isvatten som gällde för att verkligen orka med den sista timmen på dansgolvet. För inte ger man upp det. Det brukar bli att musiken tystnar och lamporna tänds innan man inser att det faktiskt är slut och det inte blir mer dans och man tittar på klockan och undrar var kvällen tagit vägen.

Jag har haft en oförglömlig kväll helt klart och jag är oerhört tacksam att kära maken betalade in när jag satt och tvekade för annars är nog risken stor att jag inte gått. Jag hoppas att jag kan hålla kontakten och träffa vissa av dem jag träffade igår. Det hade varit ytterligare en anledning till att det var en mycket lyckad kväll. Ser fram emot kommande 30-årsreunion nu då.

 

 

Jag, en kappvändare?

Jag har gjort en äkta 80-talare. Då “på den gamla goda tiden” när tidningar som Okej kunde inhandlas oavsett om du var hårdrockare eller syntare. Detta eftersom deras älskade planscher kom med två sidor. En för den tuffa nitkillen med jeansväst och stort pudelhår och en för den fräna, blonderade killen med hängslen och vita skjortor och sockervattenstelt hår. Valet var liksom fritt vilken sida som skulle sättas upp.

Skulle man sedan gå från hårrock, förlåt hårdrock, och plötsligt vilja bli syntare så var det bara att vända planscherna. Och det är där jag är nu, fast kanske inte så mycket att vända planscher eftersom jag kan tycka att det känns lite b att ha en massa planscher i det rummet som äktenskapliga saker sker. Alltså inga planscher i någonstans i huset. Men just kappvändandet verkar komma nu. En ny fas är på väg igen verkar det som när jag de senaste dagarna plötsligt kommit på mig själv med att söka upp gammal synt. Så här sitter jag med ett massa klinkande och jag njuter av det. Jag njuter av Front 242, Nitzer Ebb, Skinny Puppy och The Cassandra Complex.

Det skulle mycket väl kunna vara så att jag är på väg tillbaka till 9:an. Helt omedvetet fram tills jag skev det nu. Detta med tanke på att det på lördag smäller. 20 års Reunion. Jag nostalgitrippar utan att jag vet om det själv helt enkelt. Japp, så är det. Kan undra om jag ska lägga till med mitt syntiga jag då. Fast det är kanske dumt att ta det då när jag faktiskt aldrig har sett särskilt syntig ut. Jag hade väl bara en urringning med behag som jag gärna flaschade och en kåt blick och med det skulle man nog passat in i vilket musikfack som helt. Den perfekta groupien.

Nostalgitripp med Coca cola float och Skid Row

Snacka om nostalgikick. Av någon anledning har jag varit sugen på en Coca cola float. För att friska upp minnet på er.
Ett glas cola som förfinats med en eller två kulor vaniljglass. När glassen träffar colan börjar med bildas ett skum och låter man det vara en liten stund blir detta colasmakande isbitar. Jag har som sagt var längtat efter en sådan idag och nu gick det inte längre utan jag var tvungen att uppfylla min craving. Och ja, det var precis så gott som jag kom ihåg att det skulle vara.

Och det var med denna lilla craving som jag fick en riktigt liten nostalgitripp också när jag meddelade detta i en status på facebook. Jag var tvungen att kolla om det bara var jag som mindes denna lilla goding. Det visade sig att jag har några kompanjoner i denna för mig 80-talare.

Jag och en kompis, i vår ungdoms glansdagar när jag hade glasögon som täckte halva ansiktet och en väldig Vanilla Ice:ig plattåfrissa, cyklade 2 mil till IKEA för att få sätta oss i dåvarande glassbaren och beställa en Coca cola floater. Ni vet den där tiden då det faktiskt fanns massor med glassdrinkar att välja på just på IKEA:s glassbar. I alla fall hade dom det i Älmhult. Men vi cyklade alltså dessa 2 mil för att enbart få en sådan goding på bordet framför oss. Nu såhär 23-24 år senare kan jag inte låta bli att undra om det inte varit lättare att cykla upp till byn och köpt en cola och lite glass. Men det är klart. Hade vi gjort det hade vi inte haft dessa goa minnen att le åt.

Det kom också upp en liten incident där vi faktiskt liftade till Växjö. Vi hade “råkat” tulla lite på mammas alkoholhaltiga dricka, som faktiskt hade stått där väldigt länge så vi tänkte kanske mest att det var synd att den blev gammal, och fick skäll för detta. Det slutade med att vi bestämde oss för att rymma så vi gick ut till den stora vägen, som låg precis bakom vårt hus, och satt ut våra tummar. Och vi fick lift med en gång. Men sedan visade det sig att det var ganska tråkigt i Växjö och allt vi hade planerat att göra kostade pengar och det hade vi inte alls med oss. Så vi fick hemlängtan och ville hem igen men detta visade sig inte vara alls lika lätt som att komma upp dit. Först stannade det en liten folkvagnsbuss och vi fick krypa in i kyffet. Det såg precis ut som det gör i filmer när hippies kommer körandes. En liten madrass och ett gäng glada ungdomar som jag nu såhär några år efter kan säga vara ganska höga. Men vad fattade vi. Vi fick skjuts ut ur Växjö innan dom skulle vidare på annat håll. 
Så där gick två tjejer längst en landsväg och satt ut tummen så fort det kom en bil men ingen ville stanna innan en polsk eller nederländsk lastbil stannade. På knacklig engelska frågade vi om vi kunde åka med. Chauffören nickade och sa, på klockren skånska, “Hoppa in”. Kan väl tänka mig att vi såg lite snopna ut. Ja, herregud vilka tider. Både på gott och ont. För hur man än kan tycka att tiden går fort och att man vill vara kvar lite längre i dåtiden så är det ändå ganska skönt att bli äldre och framförallt klokare. För det hoppas jag i alla fall att vi blivit Mia.

Men min lilla nostalgitripp slutade inte där utan den drog snarare med sig lite mer. För min tid i köket idag har varit några timmar och då vill jag ha lite musik. Så för att fortsätta Nettan goe´s 80:s fick Skid Row göra mig sällskap. Dessa läckra små 80-talsrockare som gjort några helt oförglömliga låtar.

Precis lagt sina Barbie och nu försöker komma över saknaden?

Jag skrev för några dagar sedan om detta med ålder, att det är kan vara väldigt svårt att se på någon hur gamla dom är. Framförallt tänkte jag då på det yngre klientelet, tonåringarna.

Främst är det nog för att jag tycker att 15-16 åringar idag ser så små och “barnsliga” ut. Dom ser verkligen ut som om dom la sina Barbie för inte allt för länge sedan och nu försöker komma över saknaden. Alltså dom är fortfarande barn, som så bör, och inte gjort något vuxet överhuvudtaget. Detta blir lite kollision för egen del. För jag har alltid sett mig äldre än vad jag är. Både på gott och ont men så hade jag inte så mycket val heller. Så när jag ser dessa små 15 åringar med sina omogna åsikter så börjar jag naturligtvis att fundera på om jag också var sådan. Jag vill tro att jag inte var det och jag tror också att jag inte var det. Att jag hade omogna åsikter för att jag helt enkelt inte visste bättre hade jag säkert. Men mitt sätt var nog inte så 15 årslikt som dagens 15 åringar. Men jag tror nog att det är kanske tanken på vad jag gjorde som är lite skrämmande att dessa små 15 åringar skulle kunna göra som blir lite härdsmälta i mitt huvud. Jag kan knappt tänka mig att dom har kysst en pojke och det steget till vad jag hittade på är så långt som det kan bli. Så det är kanske just det som jag har svårt att förstå. Att det faktiskt var jag som gjorde saker som man kanske inte ska syssla med i den åldern. Att det faktiskt var jag som la min ålder åt sidan och låtsades vara mycket äldre än jag var. Eller så är det helt enkelt så att jag nu blivit gammal och det är därför dom är barn. Jag var kanske precis likadan fast jag tror annat.

Så på min fråga som jag ställde häromdagen på hur gammal jag är på bilderna så är svaret precis det Anneli har skrivit. Jag är 15-16 år på dessa bilder och det som är spännande är att jag fått svar både på 18 och 23. Så det är inte lätt att se helt enkelt.

 

Stopp, stopp, stopp. Något har blivit väldigt fel här.

Stopp, stopp, stopp. Något har blivit väldigt fel här. Det måste har blivit väldigt fel.

När man smakar på tid kan man bli lite förvånad att man inte hinner smaka alla smakerna. Detta kan mycket väl bero på att det går alldeles för fort. Om man suger på uttrycket “För 20 år sedan” får man fram smaker av bitterljuv nostalgi. Men det är svårt att ta på hur fort 20 år faktiskt bara kan försvinna. Om man tittar lite på vad som hände för 20 år sedan först så underlättar det kanske tanken hur jäkla längesedan det faktiskt är.

Detta hände 1992
*Sovjetunionen upplöses officiellt
*Lasermannen härjar och skjuter invandrare
*Birgit Friggebo vill sjunga “We shall overcome”
*20 kronors sedeln införs i Sverige
*Nöjesparken Euro Disney invigs i Paris
*Upplopp i Los Angeles efter att en helvit jury friar poliserna som misshandlat Rodney King
*Danmark vinner fotbolls-EM
*Det första avsnittet av Rederiet sänds
*TV 4 introducerar frukost-TV
*Falu koppargruva läggs ner efter över 800 år i bruk
*Hallandsåsen börjar byggas

Nu är det lite lättare att faktiskt tänka sig hur länge sedan det är. För vem minns inte bilderna på Birgit Friggebo och det totala pinsamma i att vilja sjunga i ett rum full med upprörda känslor samtidigt som Carl Bildts min säger allt. Vill gömma mig bakom kudden av pinsamhet bara jag skriver det.

Det var i alla fall detta året som jag slutade 9:an. Och det är väl det som jag inte riktigt kan få in att det är då förbannat längesedan och ändå känns det inte som om 20 år har passerat. Allt bara traskar på och vi följer sakta med och plötsligt slår det oss i skallen. “Välkommen på 20-års Reunion”. Och då vill man bara skrika, stopp, stopp, stopp, jag hinner faktiskt inte med denna farten. För har jag inte helt fel för mig så dom som går på 20- års Reunion är ju gamla och det är inte jag så någonstans har det blivit fel.

Jag tycker det ska bli roligt att träffa alla igen. Jag har ingen som helst kontakt med någon förutom några genom facebook. Hoppas bara jag kan gå. Men 20 år sedan. Nej jag kan fortfarande inte smällt det.