Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen?

Det känns som om vi behöver reda ut lite viktiga saker.

Vi snackar riktigt viktiga saker som är lite avgörande för hur dagen ska fortsätta. Kanske inte riktigt men vi kan låtsas för annars känns det lite si och sådär att diskutera det (i en ensam monolog typ).

Du står i affären och har lagt upp dina varor på bandet, naturligtvis så att kassörskan har streckkoden från sig för att underlätta dennes jobb, och det är då den stora frågan uppkommer.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen? Är det du som har lagt upp varorna eller det är nästa person i kö som ska lägga upp sina varor? Jag har märkt att det verkar vara lite delad mening om detta. Inget jag diskuterar med folk i kön precis men jag märker, jag är lite observant och troligtvis lite knasig som ens funderar på det. Men jag vet vad jag tycker i denna viktiga fråga.

Alltså jag tycker ju det naturliga är att jag som lagt upp varorna ska lägga nästa-kund-pinnen. Detta enbart för att det visar att jag är klar med vad jag ska göra så att nästa kan börja lägga upp utan att fundera på om det är så att jag möjligtvis kommer att rensa hyllan ovanför bandet från tuggummi och halstabletter och fylla bandet ännu mer. Det är liksom jag som visar att “varsågod, nu är det din tur”. Ja, jag vet. Hur schangtil är inte jag.

Det kan ju hända att det finns andra åsikter om detta och det är självklart att andra får ha det. Jag kan ju inte tvinga er att har rätt alltid (blinke, blink eller något).

Som med så mycket annat finns det slamkrypare även i denna viktiga fråga. För mitt resonemang är vattentätt så länge där inte står en person som inte har några varor med sig till kassan utan ska köpa dem när denne kommer fram. Då kommer den viktiga frågan upp igen. Vem ska då lägga dit nästa-kund-pinnen?

Vad säger ni nu, va? Kan man lägga en nästa-kund-pinne utan att ha lagt upp några varor? Här känner jag mig lite kluven faktiskt för det där är inte så självklart. Men jag tycker nog ändå att det är kunden som är först i kön som ska lägga den där überviktiga nästa-kund-pinne.

Så nu har jag hjälpt till att reda ut denna viktiga fråga angående nästa-kund-pinnen. Nu kan alla sova gott i natt.

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

Nopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom. 

Visa att det inte är acceptabelt att bara roffa åt sig

Skattesänkningar i oändlighet. Skattesänkningar som ger de som har mer och mer och de utsatt mindre och mindre. Det är verkligen inte ok att vara så egoistiska.

"Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning". Jan Ericsson (M)

Ett uttalande som man inte bara kan låta bli. Så ska vi hjälpas åt att fylla Jans mailbox?

jan.ericson@riksdagen.se

Han har fått ett av mig.

“Hej Jan

Jag tackar gärna nej till en skattesänkning som skulle ge mig några hundralappar mer i månaden. 

Dessa avstår jag gladeligen för att de som verkligen behöver det och de som hamnar längre och längre ner i samhället behöver dessa mer än mig. Jag menar då de utsatta som tex sjukskrivna, arbetslösa och andra personer som nu ligger under skyddsnätet istället för i det. Det där skyddsnätet som ska finnas för dem men som nu är helt söndertrasat.

Så jag tackar nej till en skattesänkning för jag klarar mig men det är det många andra som inte gör och jag har inte hjärta att vara av den giriga sorten.

Mvh
Jeanette”

Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen

Låt mig säga några ord om massagen jag var på idag.

Massage kan ena stunden få en att spinna som en nypåsatt katt, när man liksom nästan kommer till gränsen att börja kråma sig för att få mer. Lika snabbt som det där kråmandet är på väg att börja så rör massagen på händerna en liten, liten bit och plötsligt övergår den där njutningsfulla massagen till något där man skulle ha lust att armbåga honom på pungen. Den där smärtan när han träffar ett muskelnystan som sitter som en klase runt skulderbladen får det nästan att vända sig i magen. Kråmandet övergår nästan i ett kråmande som påminner lite om att slingra sig undan. De små ljusen av vällust övergår till små ljus av något kvidande slag som är lite svårt att förklara.

Jag har väldigt många muskelnysta. Väldigt många. Vilket innebär att det där ytterligheterna som massage ger upplevdes många gånger. Väldigt många gånger.  

Det där är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen.

Nu har han dessutom tejpat mig på ryggen för att hjälpa till med något. Vad vet jag inte riktigt med det skulle vara bra och det är riktigt skönt för det finns bra saker i det där tejpen. Grejer som utsöndras och värmer emellanåt och håller ihop. Det ska sitta några dagar eftersom det finns medel i fyra till fem dagar.

Ska bli intressant att se hur öm jag är imorgon med tanke på att jag var öm förra gången och då körde han inte så djupt (kära maken tyckte inte om att andra män kör djupt på mig). Han knådade rejält.

Det sjuka är att jag längtar redan till nästa gång. Men viss smärta tillhör väl njutning. Eller?

Livskvalitet

Idag föds verkligen hoppet.

Sol och fågelkvitter med en temperatur på 8,5 grader. Det där kunde vi inte missa så jag och tjejerna tog på oss och gick ner till slingan.

Att sitta och lapa sol medan barnen leker i skogen är underbart. Att sitta och lapa sol och höra de dova sättningarna när isen sakta värms av solen är inte helt fel det heller. För varje sättning som blev ekade det i skogen och jag kunde för mitt inre se hur revorna for längs med isen och bildade en sicksack mönster som skulle spricka upp vilken sekund som helst.

Att känna sig sådär vår-cool. Att råka ta rundan om den nya kiosken för att köpa årets första pinnglass för att sedan åter igen hitta en bänk där solen strålar mot.

Att upptäcka den första gula krokusen i gräsmattan när vi kom hem. Att känna av småkliande ögon och rinnande näsa. Att känna hur kinderna bränner lite lätt av solen strålar som de tacksamt mottagit.

Vår tänka lilla runda som var planerad att bara få komma ut en runda runt sjön a´30 minuter slutade till slut på en runda hit och dit på över två timmar.

Livskvalitet på hög nivå. Och det finns åter hopp om det som komma skall. Och så jag längtar.

Tydligen är det spelvåldet som sätter vapen i händerna på de som gör det. Eller?

Amerikaner och deras vapen. Det är så frustrerande att jag bara vill skrika. Det är så frustrerade att de är så otroligt korkade att de inte själva ser sammanhanget.

Men istället för att se sammanhanget så hittar de hela tiden andra “vägar” som de kan lägga skulden på.

Nu är det åter igen spelvåldets fel att det sker dödsskjutningar i USA. För tydligen är det spelvåldet som sätter vapen i händerna på de som gör det. Eller?

Det går liksom inte att komma från. Så länge det finns vapen och vapenlagar som ger dig rätt att bära dem så är det detta som måste beaktas. Det går inte att skylla på allt annat och försöka projicera över ansvaret.

Det kan finnas hur mycket yttre påverkan som helst men det går inte att komma från att det är de fysiska vapnen som dödar.

Om det nu är så att det ska skyllas på spelvåldet så är det ändå så att man som amerikans politiker kanske borde tänka ett steg längre. För påverkar nu spelvåldet så mycket som de påstår så är det kanske ytterligare en god idé att skärpa vapenlagar istället för att som små barnungar protestera och säga att jag minsann inte tänker ändra på min rätt att få bära min pistol så vi pumpar ut ännu fler i omlopp.

Allt mynnar ut i ordet ansvar. Ansvar är inte att låta varje person bära vapen för att kunna skydda sig. Ansvar är att se till att detta inte behövs.

För är det ingen som ser det där moment 22 som hela skiten blir?
Rätt att bära vapen för att skydda mig mot andra som bär vapen som skyddar sig mot den första.

Onda personer finns det alltid och dessa onda personerna kommer att göra onda saker. Men det hade inte varit så lätt att göra dessa om det hade funnits lagar som inte hade gett dig rätt att ha vapen under kudden. Det hade inte varit så lätt att bara ta sina vapen och knata in på en skola. Det hade räddat en massa liv som i kallblod blivit nerskjutna.

Men ge lärarna rätt att bära vapen på skolorna så de kan skydda eleverna var det något ljushuvud som tyckte efter den senaste skolskjutningen.

Men herregud människa. Lägg gärna lite mer bränsle på den redan brinnande brasan så det kan startas en löpeld som äter upp allt brännbart. Och detta är det tyvärr bara en bråk som har förstått. Tragiskt säger jag bra.

Vapen dödar. Det spelar ingen roll om det är en “god” eller “ond” person som håller i vapnet för när fingret pressas mot avtryckaren så kommer kulan att slita sig genom kött, ben och vävnader och släcka ljuset. I detta finns det inget gott och ont utan enbart en person bakom sitt vapen.

Så sluta skyll på allt annat och ta ert ansvar. Vapen dödar.

Lät mig säga några ord om brasiliansk vaxning

Bor man ute på vischan i en liten Håla är detta inget som är lätt att få tag på. Inte för att jag vet egentligen eftersom jag faktiskt inte har letat men jag kan tänka mig att det är så. Och är det nu så att Hålans frissa har detta i ett rum bakom hårtorkar och skum så är det kanske inte något som är så lockande när frissan troligtvis bor i samma kvarter.

Kan ju bli lite jobbigt när man möts på lekplatsen och står och gungar barn.

Eller överdriver jag nu och tänker som en lant Lolita? Det kanske är det mest “naturliga” som finns just nu. Att fläka upp sig hos en lite sadomachistisk skönhetsterapeut som säger:

-Let me do your pussy med en tysk brytning.

Nu kan det hända att jag är lite fel på det men jag får skylla på att jag bara är en liten lant Lolita som inte riktigt förstår hur dessa moderniteter går till.

Och jag kan bli lite avundsjuk faktiskt på de som har en terapeut nära sig. De slipper liksom det där smärtsamma när ett trosskydd hamnar lite viket. Lite sådär så klistret kommer uppåt. Och ja, har man inte en brasiliansk vaxning så kan detta smärta lite när det liksom suger sig fast i de missade stråna efter rakning. Fast det blir ju lite som en vaxning. Nästan gratis dessutom men problemet är att man aldrig riktigt vet när det kommer.

Så ser ni en lant Lolita gå ute på stan och grimasera lite samtidigt som det ser ut som om hon håller på att kissa på sig så skulle det mycket väl kunna vara ett felplacerat trosskydd.

Vax on, vax of liksom.

 

Ord 1: Kriminologi

Kriminologi, läran om brott, vet jag inte mycket om och jag vet inte ens med säkerhet om min översättning stämmer. Jag vet inte ens vad som ingår i det mer än att lära sig om brott. Men hur lär man sig om vad brott är?

Är det en massa teorier om varför vi människor begår brott och vilka som ligger i riskzonen? Då borde egentligen kriminologi och psykologi ligga otroligt nära varandra om det är sådana analyser. Inte en susning men jag får osökt upp en bild på Leif GW och hans glasögontuggande.

Jag vet dock att det låter väldigt intressant när någon läser kriminologi. Det låter liksom ganska spännande och jag kan se en typisk amerikans lektionssal, lite som våra aulor, med stolsrader som sakta reser sig över en liten plats där en ensam föreläsare står. Föreläsaren har naturligtvis en beige trenchcoat på sig och de mest intensiva blåa ögon man kan tänka och är otroligt snabb i käften.

“Tvångsmata dig med nitroglycerin-kabbar”,
“Nu börjar jag bli förbannat trött på dig din jävla likpallare, antingen snackar du nu eller så kör jag upp ett altarljus i arslet på dig!”,
”Du ska bara stå här och vänta på din tur. Du kan få en tandläkarräkning på 8000 om du inte håller käften!!",
"Jag behåller kallingarna på! Det är ingen pistol du ser, det är kuken!"

Det är repliker som han sedan lär ut. Det där är det sexiga med kriminologi men jag har inte en aning om det verkligen stämmer. Mest troligt inte eftersom det i slutändan nog skulle bli en del av teorin och statistiken. Men en flicka får väl drömma.

I ett svagt ögonblick i min ungdom, ungefär när Discovery började sändas på vår nyinköpta kabelbox och visade massa “Vem gjorde det och vad hände efter det”-serier av något slag, ville jag bli Obducent. Detta måste har varit ett mycket svagt ögonblick eftersom bara tanken på att göra en obduktion ger mig kalla kårar. Jag har liksom lite svårt att se hur jag skulle ha klarat av att det eftersom jag mest troligt hade stått och bölat över hur orättvist livet är för dem som blev ryckta från oss.

Så jag blev undersköterska istället. Detta innefattar i alla fall bara undersökningar och medicingivning i redan befintliga kroppshål.

Nej nu får jag nog gå och läsa på lite om vad kriminologi egentligen är. Eller det vet vi redan? 

Det är svårt att smälta att jag har gjort något sådan “förbjudet”

Ibland gör man saker som är helt emot hur man normalt brukar agera. Idag är en sådan dag och helt ärligt vet jag inte riktigt hur jag ska tacka mina känslor.

Jag går in på sluttampen, om man kan säga det med 22 veckor kvar, på min utbildning och om några veckor går vi ut på LIA. Så sökandet är i full gång och jag har funderat och funderat på vad jag vill.

Jag har nu helt tänkt på mig själv i första hand istället för på andra. Och det är detta som gör mina känslor så svallande. Att sätta sig själv i första rum är normalt inte alls jag eftersom jag alltid är så mån om att andra ska ha det bra. Jag kommer liksom efter det.

Jag skäms samtidigt som jag är riktigt glad. Jag skäms för min handling men är glad för responsen.

Jag har alltså varit och pratat med min förra LIA-plats fast jag vet att två andra klasskamrater varit där. Detta med risk att ta någon annans plats. Jag har resonerat med mig själv hela vägen hem när samvetet hållit på att slita mig i stycken.

Resonemanget jag försökte föra med mig själv var att i arbetslivet är det såhär det går till. I arbetslivet är mina klasskamrater och jag rivaler om samma arbeten och det är i slutet av utbildningen så jag tänker ett steg längre.

Jag skulle kunna tänka mig att arbeta för företaget och kände att jag då faktiskt ville göra min LIA där igen. Jag vill ha den platsen och jag vet riskerna med det. Och jag känner mig som en stor skit för vad jag gjort, hur mycket jag än resonerar med mig själv. För detta är så olikt mig och i grund och botten så tycker jag inte att man gör så men, där kom det, det är mitt framtida arbetsliv det handlar om.

Jag kan bara visa framfötterna igen och sedan är det upp till företaget att välja. Jag vet hur de vill ha det och det gör mig sådär euforisk med tanke på hur mycket beröm jag fått under den timmen vi pratade. Men jag får se hur de gör när jag ska ringa i nästa vecka igen.

Men ändå är det så svårt att smälta att jag har gjort något sådan “förbjudet” även om jag tycker att jag för ett helt resonligt resonemang.

Kreativa hjärtan och lite Banjopaj

Ibland vill man bara skryta lite och visa att den kreativa sidan existerar. Ibland är just nu.

Nyårsaftons-förrätten bestod av en Västerbottenpaj gjord i små portionsformar till bullar. Skalet är smördeg. Serverade den med rödlök, löjrom, sparris och kronan på verket ett litet smördegshjärta. Alltså jag är så påhittig och jag är så stolt över den där påhittigheten. När jag stor där och tummade ut degen och klippte bort överbliven deg i kanterna och funderade vad jag skulle göra med all överbliven deg och bilden av hjärtanen bara kom upp. Och de blev precis som jag såg dem också. Hurra för mig.

Jag är inte mycket för löjrom men kombinationen med löken, pajen och sparrisen var så jäkla gott. Rekommenderas starkt och nästa gång så blir det nog en stor paj, en mörk vinterkväll framför brasan.

Men var det där gott så var nog desserten ett steg godare.

Låt mig presentera Banoffie Pie alias Banjopaj. Snuskig söt liten läckerbit som gav en munorgasm som heter duga. Lång, utdragen och med krampande smaklökar som nästan kryllade sig. Och det kommer jag att bjuda på med recept också. För detta kan jag inte låta någon vara utan.

Banoffie Pie (en normalstor springform)

1 pkt (ca 400 g) digestivekex, gärna med choklad
100 g smör + 50-100 g till senare i receptet
1 1/2 dl muscavadosocker, strösocker fungerar också
1 burk SÖTAD kondenserad mjölk
Bananer
Vispgrädde
Riven choklad

Smula sönder kexen. Fungerar bra att lägga i en påse och banka med en kavel. Smällt 100 g smör och blanda ner i kexsmulorna. Platta ut blandningen i botten på en springform. Ställ kallt en liten stund.

Skiva på bananer. Snåla inte som jag tydligen gjorde för de tuggor där jag verkligen fick banan var ännu mer gudomliga.

Smällt resterande smör och häll i sockret. Bland samman och häll i den kondenserade mjölken och blanda väl. Koka i 1 minut står det i originalreceptet men jag fick koka upp mot 10 för att få den trögflytande. Jag gjorde i och för sig dubbel sats. Rör om hela tiden och använd gärna teflongryta/panna och diska den med en gång efteråt.
Häll över kletet på bananerna och jämna till. Snyggt ska det vara. Ställ kallt.

Innan servering vispa grädde ganska hårt och bred på och riv över lite choklad.

Jag var väldigt skeptisk när jag bredde på kletet. Jag hade av någon anledning fått för mig att det skulle bli kolabrunt men det blev bara ljusgult. Det ska vara så så länge det känns fast fick jag veta efter att i panik skickat en bild till receptmakerskan.

Så då var jag också invigd i Banjo-träsket. Tack för det Åsa.

 

Kära make sa jag. Jag tittar inte på klipp längre.

Kära make frågar mig allt som ofta om jag sett diverse klipp som ligger ute i cyberrymden. Jag svara alltid att det har jag inte.

I gårkväll låg han och fnittrade i sängen och så frågade han om jag hade sett klippet han tittade på. Jag svarade som vanligt nej och då gav han mig telefonen så jag skulle kunna se.

Kära make sa jag. Jag tittar inte på klipp längre. Jag har allt för många gånger tittat på oskyldiga klipp, i alla fall till det hoppar fram något monster eller dylikt och jag håller bokstavligt talat på att få en hjärtattack. Jag berättade lite motvilligt, eftersom jag redan från början visste att han skulle bryta ihop, att jag häromveckan hade suttit och tittat på ett helt oskyldigt klipp. Det vill säga tills hon försvann ur bild och fram hoppar en fucking häxa.

Hade jag inte redan suttit på toa hade jag troligtvis fått byta byxor och hade jag inte haft lite va-rädd-om-saker-för-de-kan-gå-sönder i kroppen hade jag larmat iväg telefonen som troligtvis hade splittrats mot väggen. Jag hade dock kunnat garanter att skärmen hade hållit och landat framför mig med häxan fortfarande fullt skrikandes.

Jag gick väl sedan på darrande ben och slängde mig i soffan och la handloven mot pannan och så väldigt filmstjärnig ut och försökte lugna ner mig med hjärtat fortfarande galopperande i bröstet. Jag tror jag var skakig hela dagen.

Jag hade rätt. Han bröt ihop i ett vilt fnittrande. Jag tror till och med att han antydde att han inte var förvånad. Han bedyrade sedan att det inte var något sådan och jag trodde honom eftersom jag nu satt med hans telefon i handen och med tanke på vad jag precis hade talat om så trodde jag helt enkelt inte att han skulle försöka sig på att luras.

Klippet var roligt men jag satt ändå på helspänn att det snart skulle dyka upp något otäckt och oväntat på skärmen. Så därför tittar jag inte på klipp längre och jag litar minsann inte på någon som bedyrar att det inte är något farligt.

Tittar du på klipp eller du är som jag?

Ibland händer det saker som får en att fundera på hur vi behandlar andra människor

På väg in i en av mataffärerna i Metropolen mötte jag en äldre, utländsk man. Han log mot mig när vi möttes i dörren och jag log tillbaka och nickade mot honom. Han stannade då och tog tag i min arm. Först blev jag rädd sedan såg jag på honom när han på knagglig svenska sa:

-Tack för att du ser mig och hälsade på mig. Det är ingen annan som gör. Jag blir så glad. Tack för att du gjorde det sa han och ögonen började fyllas med tårar på honom.

Sedan böjde han sig fram och gav mig en snabb kram samtidigt som han åter igen tackade för att jag hade sett honom. Sedan gick han vidare och kvar stod jag, mitt i dörröppningen, och fattade inte riktigt vad som precis hänt.

När jag gick in i affären kände jag mig varm inombords för att jag hade tagit mig tid att le mot honom. Sedan blev jag helt kall när jag såg folket som stod i kassakön och som med en liten min av avsmak tydligen hade följt vår lilla händelse.

Och det var då jag började fundera på hur vi behandlar andra människor som vi möter. Med tanke på vad mitt lilla leende gjorde med mannen så borde fler kosta på sig att se andra människor. Ett leende kostar inget men kan göra en annan människa så glad.

Denna lilla händelse kommer jag att ha med mig och jag kommer garanterat att tänka på det när jag möter andra. Inte för att jag på något vis går runt och blänger på andra men jag kanske inte ser andra och ger ett leende så ofta som jag borde. Vi har så bråttom i vår vardag att vi inte ens se andra människor.

Tänk vad många ensamma människor det finns som vi möter dagligen och allt många verkar vilja är att bli sedda. Så snälla, le mer mot andra människor.

Har du varit med om någon sådan sak som fått dig att börja fundera på hur du själv är mot andra?

Träningsläger för parkour?

Letar ni träningsläger för parkour?

Då kan jag meddela att ni kan hitta ett på det minst tänkbara ställe. Mitt i Hålan i ett litet hus mitt i kvarteret. Där finns det. Ja det är i alla fall vad den lilla verkar tro.

Att femåringar är klättriga är kanske ingen nyhet men Lilly klättrar, hoppar och gör konster från allt här hemma.

Hon kan stå på armstödet på soffan och dyka och göra en volt ner i soffan. Hon klättrar på bord och hoppar och gör konster medan hon hoppar. Hon balanserar på sänggavlar och gör volter ner i sängen. Hon kryper på smala soffkanter för att sedan på något graciöst sätt göra en volt ner i soffan.

Vi säger till henne att sluta klättra och hoppa från/i soffa, bord, säng och alla andra ställen hon nu kommer på. Hon är en femåring så hon väljer att ignorera detta.

Vi säger till henne att hon kommer att slå sig om hon gör volter och sedan studsar vidare. Hon är en femåring som väljer att ignorera detta och sedan råkar ut för precis det hennes kloka föräldrar hade förutspått. Hon är en femåring som glömmer detta lika fort som det har hänt eftersom nästa uppdrag väntar på att slutföras.

Det är väldigt häftigt med parkour men kanske inte inne i alla rum och på alla ställen som det går. Och kanske inte heller av en femåring.

Så söker ni träningsläger så vet ni var ni ska börja leta någonstans.

Att försonas med närhet, ömhet och kärlek

Det är inte mycket som slår en försoning. Att efter en rejäl dust få försonas med närhet, ömhet och kärlek.

Att få sjunka ner och känna värmen som omfamnar en, som värmer uppifrån och ner. Blossande kinder och salig blick när vibrationerna tar en till helt andra nivåer.

När den man tar hand om spinner som en katt och njuter av behandlingen. Att få smeka den lena toppen med en försiktighet och känna de accelererande vibrationerna när vi snabbare och snabbare tar oss mot målet.

Bilfan startade innan. Och som ni förstår är vi åter igen vänner.

Tvåstämmigt, Michelingubbar och en bilfan

Visste ni om att ett gäng med 5-åringar kan vara jäklar på att sjunga i stämmor. Vi snackar inte tvåstämmigt utan till och med trestämmigt.

Lillys dagis gick luciatåg i morse. De skulle vara ute.

När mätaren visade på –19,7 klockan halv sju (står fortfarande på sommartid så jag befinner mig inte i Finland) så var det lite lätt förvirring här hemma på de vuxna. Här nere i södern blir man förvirrad av –20 grader för plötsligt måste vi fundera på hur man klär sig då. Så skulle vi då står ute också. Långkalsonger, jeans och termobyxor blev det slutliga modevalet. Våga vägra frysa liksom med en lätt touch av Michelingubbe-varning.

Kära maken gick ut för att starta den stora bilen och kära maken kom in igen utan att bilen stod ute och brummade. Ja men självklart, en frusen bil som vägrar att starta. Den orkade knappt dra runt alls och jag måste säga att den såg väldigt frusen ut. Bilfan. Jag förväntar mig faktiskt att vissa saker alltid ska fungera när jag behöver dem, bilen och kära maken är sådana.

Så det var bara att kolla upp bussar eftersom jag skulle in på skolan idag och eftersom jag missade i måndags på grund av andra äventyr så hade jag liksom inget val. Så packade vi in oss i lilla blå i full Michelin-utstyrsel och tuffade iväg till dagis klockan kvart i sju, denna okristliga tid.

Som tur var hade de bestämt sig för att vara inne. Så av med alla kläderna innan man svettades ihjäl och på med lusselinne på Lilly.

Sen kom de då sjungandes på Lucia-sången och ställde upp sig. Och de sjöng sedan, de till vänster höll ett högt tempo och de till höger höll ett normalt tempo. Detta blev helt ofrivilligt stämmor som ibland lät väldigt häftigt och ibland bara sådär som en förälder kan gilla och le åt, bedrövligt med andra ord.

Lite lussefika och sedan var det bara att traska iväg till bussen, fullt påpälsad igen. Framsidan på min jacka var alldeles vit av frost från min varma andedräkt och en bit av mitt hår som stack utanför mössan hade stelnat till en isig hårpinne.

Bilfan startar fortfarande inte. Snacka om tjurig. Tur jag inte ska in i morgon eftersom jag var tvungen att lägga mig när jag kom hem för jag höll på att kräkas av åksjuka från bussen.

Det är väldigt vackert ute nu när träden är alldeles frostvita men jag gillar verkligen inte denna kyla. Kallt är inte min grej helt enkelt. 

Har jag sagt att jag inte gillar mornar?

Jag: Var snäll och sitt inte och snurra på ditt glas

Lilly: Jag snurrar bara lite.

Jag: Var snälla att sluta med det så du inte spiller ut yoghurten.

Lilly: Jag spiller inte ut den mamma.

Lilly: Hoppsan, jag tappade den.

Jag: Pip, pip, pip, pip. Pip, pip, pip.

Vet ni hur mycket yoghurt det finns i en liten mugg? Tillräckligt för att “vita” ner hela hennes ena ben, stol och golv. Hon hade en liten pikant doft av päron över sig när jag torkade och torkade. Det hade varit lättare med duschen men jag får väl skylla på att det är tidig morgon.

Kallt kaffe är ingen höjdare.

Lilly: Varför är ditt kaffe kallt?

Jag: (Hmf). Jag hann ju inte dricka det med en gång eftersom jag fick torka yoghurt.

Lilly: Jaha.

Sedan hopplastudsade hon iväg som om det var vilken morgon som helst. Har jag sagt att jag inte gillar mornar?

Heter det verkligen våffeljärn?

Molly önskar sig ett våffeljärn i julklapp.

Jag kommer osökt att tänka på varma, nygräddade våfflor med en klick grädde och blåbärssylt som man delar i små hjärtan. Jag anar att hon inte alls tänker i dessa banor utan tänker på mer hårresande saker.

Heter det verkligen våffeljärn?

Win-win situation

Det där med att göra flera middagar är inte riktigt min grej. Jag planerar hellre in så att alla äter det även om det ibland är med inte lika glada miner. Men ibland blir suget efter vissa saker för stort.

Min tallrik (och barnens).

Kära makens tallrik.

Lax är bland det godaste som finns men kära maken är verkligen inte förtjust i det. Det smakar liksom lax vad man än gör med den. Jag tycker det är lite av meningen men där går meningarna isär. Men idag blev det lax och kära maken fick passa på att inta den bruna sörjan som han gillar väldigt mycket. Dock är det ingen annan som gör det så idag blev det lite av kompromissernas middag. Win-win situation för alla utan möjligtvis att jag var tvungen att ta tomater till laxen istället för ärtor eftersom det inte fanns några plattor kvar att använda.

Rap.

Låt mig berätta om flytande tvättmedel

Låt mig berätta om flytande tvättmedel.

Det är trögflytande, genomskinligt, halt och jäkligt kladdigt. Detta blir väldigt tydligt när man ska hälla denna flytande vätska i en sån där liten tvättbollen som där finns ett lagom litet hål i.

Det kan då hända, när man står där i den ganska mörka tvättstugan eftersom man inte tänkt ljuset eftersom man bara skulle slänga in en tvätt väldigt snabbt, att tvättbollen inte alls står med öppningen uppåt. Och eftersom det är så skumt så upptäcker man inte detta förrän man står och funderar på att det var jäkligt snabbt bollen blev full eftersom det rinner över. Och innan man inser att man ska sluta hälla så guppar nästan den där tvättbollen rundor i tvättmedlet som flyter ut över tvättmaskinen. Man svär.

Och det är sedan som man inser hur jäkla halt det är. När man försöker torka upp det och lasen bara blir halare och halare för det går liksom inte att skölja ur den riktigt. Men på något vis lyckas man ändå torka upp det.

Nu är händerna snorhala istället. Man sköljer med vatten men det händer ingenting. Fortfarande lika snorhala. Så men får ta till det grova artilleriet. Efter tre tvättar med ordentligt med tvål gick det värsta bort och istället övergick händerna till att bli sträva med en lätt pirrande känsla.

Lärdom av detta kan mycket väl vara att man ska tända lampan för att kunna se samt att alltid ha tvättbollen på rätt håll. Enkelt va?

Det är faktiskt pinsamt eftersom det sägs att man alltid känner igen sitt eget kött och blod

Det kan hända att jag gjort det mest pinsamma en förälder kan göra. Då menar jag inte att prutta framför vänner, komma utklädd till flourtant när pojkvännen är i närheten, dra handbromsen och göra en “brekas”, dansa loss på discot eller något sådant.

Nej jag har lyckats med att inte känna igen mitt eget barn. Det är faktiskt ganska så pinsam eftersom det sägs att man alltid känner igen sitt eget kött och blod. Detta stämmer inte.

Körde ner en runda på Snapphanecupen för att se när tjejerna skulle spela. In kom de, klädda i sina fina matchställ som är lite sådär lagom förstora, och sprang några varv i hallen. Jag satt där och spanade efter Molly men såg henne in men tänkte att Molly är Molly så hon kommer säkert. Finns inte mycket stress i det barnets kropp. Samtidigt som jag sitter där och spanar kör jag lätt in armbågen i kära makens sida och frågar:

-Vem är det som har målvaktskläderna på sig?
-Allvarligt säger han. Äh, det är Molly.
-Vår Molly svarar jag då och ser säkert sådär fånig ut som man kan göra när man blir lite överraskad eftersom jag fortfarande inte riktigt såg att det var hon.
-Ja svarar han bara.

Jo men tjenare liksom. Vår skotträdda tjej hade alltså dragit på sig målvaktskläderna och jag anade kommande tårarna när bollen träffade henne. Tji fick denna mamman.

Hon mötte bollen, hon gjorde två bra räddningar, hon höll nollan och hon var hur stolt som helst när slutsignalen gick och de vann matchen. Vi har kanske missbedömt detta, det kanske är målis hon ska bli. Hoppas de andra matcherna också går bra. Hon behöver den boosten.

Men jag kan inte släppa att jag inte kände igen henne. Jag får väl försvara mig med att jag hade ju inte väntat mig vem det var om man säger så. Det var ändå ett bra försvar.