Han lät som om han bad om ursäkt för att behöva be mig om det

Jag blev så jäkla glad och överraskad idag. Kanske inte av något typiskt glatt ämne eller så utan av en liten händelse. En händelse som kanske många hade reagerat negativt på eftersom man kanske hade känt sig misstrodd och ansett bara var trams. Men jag blev bara glad och tacksam.

Vi befinner oss i den delikata situationen att vi inte har något fungerande värmesystem, om man inte räknar elen då men som ni vet så är kära maken halvt smålänning. Och nya grejer kostar en liten slant. En liten slant som vi faktiskt inte har. Och har man inte den slanten som man verkligen behöver så får man låna den.

Så när vi då skickat in alla handlingar som krävdes så fick jag ett litet samtal idag.

“Jo vi har fått in era papper men din namnteckning stämmer inte riktigt överens med din id-handling så vi behöver lite extra uppgifter där du sätter din id-handling och sedan skriver din namnteckning på samma lapp. Det är ju ofta så att namnteckningar förändras.”

Han lät som om han bad om ursäkt för att behöva be mig om det. Men det var detta som jag blev så otroligt glad över.

För på grund vet jag att ingen försöker blåsa mig. Jag vet att de har reagerat på om det verkligen är jag eftersom namnteckningarna skiljer sig lite åt.

Jag har sett vad förfalskad namnteckning kan göra. En person i min omgivning har råkat ut för det och hamnat hos kronofogden på grund av detta. När det plötsligt dyker upp påminnelser på lån som ej är tagna. Hur omöjligt det är att motsätta sig att denna inte tagit lånet eftersom inget yppats tidigare. Hur det yppandet skulle gå till utan att veta om det vet jag inte. En namnteckning som ett barn hade kunnat säga att det inte var samma men ändå gick det inte att göra något. Att personen på grund av andra fått leva på existensminimum och kämpa med sin tillvara.

Så ja, jag är otroligt glad och tacksam över att vår långivare är observant. Synd att inte alla är det då jag tror att det som hände min person i min omgivning inte är helt ovanligt. Så tack till er.

Återbruk är bra. Återbruk i lite mer kontrollerade former är ännu bättre

Böcker är härliga saker. Sida efter sida med bokstäver som bildar ord. Ord som sakta får oss att bilda oss en uppfattning. En uppfattning om personer, platser, tider och händelser. Ord som svävar där sida upp och sida ner och som tar oss djupare och djupare in i handlingar. Handlingar som är svåra att släppa eftersom vi söker svaret på vad som kommer att hända.

Böcker är sådant som många av oss drömmer om att få skriva. Att få vara den där som skapar allt det där som fängslar läsarna. Som fängslar och bestämmer över deras öden. Att kunna få ihop alla dessa ord till något man själv skapat.

Böcker är väldigt svårt att göra sig av med. Får andra tillgång till dem så går det ofta bra men att slänga böcker skär i hjärtat. De är ju så oändliga. De kan nyttjas om och om igen av många olika läsare. Läsare som läser samma ord i dem men tolkar dem olika. Handlingar, personer och platser som olika läsare ser olika. Personer som förklaras på samma sätt tolkas av två olika på helt skilda vis.

Nu pågår en kampanj eller event, tydligen i olika länder samtidigt, där det går ut på att lämna en bok någonstans. Kanske på bussen, caféet, jobbet eller var man nu kan tänka sig. Att skiva en liten lapp ingår, där man skriver något i stil med att “Jag har lämnat denna bok här för att du ska ha möjlighet att njuta av den. Håll till godo”

Jag är med i detta event. Jag har dock inte lämnat något bok. Jag vill lämna en  bok. Mitt problem just nu är inte att skiljas från en eller flera böcker utan tanken på att “skräpa” ner ute. Vad händer om ingen tar min bok. Då ligger den där och skräpar. För även om det är en bok så blir det skräp om den bara lämnas.

Jag vill inte skräpa ner ute. Jag är alltid nog med att det man har med sig någonstans tar man med sig tillbaka för att slänga där det ska vara eller för att ta med sig hem igen. Men jag vill gärna lämna den bok men, ja ni ser mitt dilemma. Men jag sprider i alla fall iden vidare för den tycker jag är riktigt bra. Återbruk är bra. Återbruk i lite mer kontrollerade former är ännu bättre.  

Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig

Jag har fått för mig att jag kommer att möta en älg när jag är ute i skogarna och lufsar. Jag känner ju att detta inte är så troligt men logiken är väl inte alltid så glasklar i det söta lilla huvudet. Jag menar, vem tycker normalt att det är otäckt med tända ljus eftersom risken att det ska börja brinna är nästan 100% (eller sub zero).

Så varje gång det knakar i skogen så är jag säker på att Hälge ska komma utspringandes med en krona (eller vad det nu kan heta) stor som en mindre Ford Ka. Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig. Man ska ju inte springa från djur i skogen har jag läst men jag hade nog kutat som tusan med ett fint personbästa som resultat.

Nu har jag som tur är inte träffat på den där Hälge ännu. Jag har dock sprungit parallellt med två rådjur häromdagen.

Det prasslade naturligtvis och jag försökte låta bli att titta in i skogen för att verkligen slippa stå öga mot mule med Hälge. Men en rörelse i ögonvrån gjorde att jag sneglade. Och där kom de. Först en utan horn och sedan en med en liten hornkrona. Det frustade och stånkade och jag var väl nära att lägga några harlortar bakom mig. Så där sprang vi, sida vid sida, och jag hade nog en puls på 350. Jag vände blicken framåt och försökte ignorera dem. Lite av det där försöket att det jag inte ser finns inte. Det gjorde de för de fortsatte att frusta och stånka medan de sprang där bredvid mig.

Jag hade dock tur. Jag är inte så snabb som de är, denna gången, för de förvann bort framför mig. Puh, jag klarade mig.

Sedan kan det hända att man kan bli jagad av en hord med kossor också. Och när en hord med kossor sätter fart så låter det mycket. Det låter mycket och man kan känna hur marken vibrerar. Och allt började med en liten kossa som lyfte på sitt huvud när den stod där och mumsade gräs. Den lyfte huvudet lite sakta och tittade på mig med sina stora koögon. Alltså koögon är fasen enorma.

I alla fall så gav den ifrån sig ett lite irriterat muande innan den började röra sig i samma färdriktning som jag sprang. Och alla andra kossor i hagen gjorde denna kossa sällskap. Man hade väl kunnat tycka att det skulle vara lite trevligt med sällskap men jag springer hellre ensam.

Och det är när den där horden med kossor rör på sig vid sidan om en själv som man innerligt hoppas att de vet vad den där taggtråden kommer att göra med dem om de vill gå en närkamp med mig. Och än så länge har de varit kloka för de har bara följt mig en bit innan de har upptäckt att gräset ser väldigt mumsigt ut och stannat för att fortsätta sitt idisslande.

Jag vet inte om jag kanske låter som en frustande, flåsande tjur när jag kommer för det där har hänt några gånger.

Så vem säger att det är tråkigt att springa? Det kan minsann vara mycket spännande. Ibland lite väl spännande faktiskt. Men jag hoppas att jag slipper spänningen i att möta Hälge.

MILF-material

Nu är det så att en Milf är alltid en Milf. Alltså är det den snygga tjejen från högstadiet som efter tre ungar fortfarande är sådär äckligt snygg. Det är en Milf enligt mig.

Nu är det ju inte så visar det sig. Jag kan väl säga att jag aldrig har sett mig själv som något Milf-material och inte haft en tanke på att bli det heller. Nu är det kanske inget normala människor går och funderar på eller önskar att de ska vara heller. Men nu är det ju så att jag faktiskt inte är sådär normal ändå så jag har tänkt tanken och funderat på hur det skulle kännas att bli Milf-ifierad.

Nu vet jag. När ett lammkött på omkring 20 visade mycket intresse blev jag först lite sådär osäker och tittade mig runt för att se vem han tittade på. Där var liksom ingen. När han sedan kom fram och kramades lite på ett sådan där speciellt jag-vill-mer sätt, inte på något äckligt sätt utan bara på ett väldigt fint vis, så kände jag mig väldigt Milf-ifierad.

Och jag kände mig inte som ett objekt eller något sådan utan jag kände mig bara helt otroligt smickrad. Dels för att där fanns en uppsjö med småjäntor och dels för att jag aldrig varit med om att få ett lammkötts blickar. Ja, jag var otroligt smickrad av vad som hände.

Jag avböjde vänligt med bestämt och han gick men jag kände hans blick på mig under kvällen.

Så nu vet jag hur det känns och jag tar det enbart som en komplimang. För så långt har jag kommit. Att våga tro att jag faktiskt kan dra blickar på mig av anledning som inte är för att fnissa utan för att tycka om det de ser. Det är ett otroligt stort steg jag har tagit och det känns så underbart. Kanske finns det hopp att jag någon gång kommer att gå ut bland folk med huvudet högt och vara riktigt stolt över mig själv. Att inte fundera på om andra tittar av avsky eller för att de vill titta.

Så ja, det som hände var en skön känsla för mig.

 
Ett leende förlänger livet och det är gratis också. Keep on smiling.

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om

Vissa saker ska man helt enkelt hålla tyst om. Mest kanske för att de är så, vad ska jag säga, korkade. Så korkade att det få en att fundera på om alla chipsen finns i påsen, om hissen går ändå upp eller om hur vassa de andra knivarna i lådan verkligen är.

Jag kan upplysa alla om, i fall det nu är någon som någon gång funderar över det, att det gör ont att pierca sig själv. Inte någon snygg piercing i ögonbrynet, bröstvårtan eller mer intimt stället. Nej, nej inget sådant fancy inte. Här snackar vi i fingret.

Aj tänker säkert någon och jag kan bekräfta detta. Det gör svinont, till och med apont, att pierca sig själv i fingret. Hur, funderar säkert någon.

Jag kan då rekommendera, mycket starkt rekommendera att hålla fingrar undan en häftapparat. Verkligen, hur tänker säkert någon.

När man snällt kontrollerat att där finns häftor i häftapparaten så säger jag det bestämdaste att fingret inte ska befinna sig under när man ska trycka till för att stänga. Det är ett Big no, no om nu inte tanken just var att pierca sig i fingret. Och vad jag vet så är det än så länge ingen innegrej alls.

För har man nu mot förmodan det där fingret, som är väldigt fint helt måste jag säga, under och faktiskt trycker till så gör det förbannat ont när häftklamren  penetrerar det hela fingret. Som tur var så finns det goda reflexer så häftklamren hann inte sätta sig i fingret även om jag kunde känna hur långt in den satt och kunde se hur långt ut från apparaten den stack.

Förutom en ofrivillig piercing uppstår även lite blodvite. Så mycket att man med skamset huvud lommar iväg för att plåstra om sig själv. För inte vill man be någon annan hämta för att behöva berätta vad man gjort.

Nej vissa saker är bästa att hålla tyst om helt enkel. Just eftersom de är så korkade.

Note to my self: Behöver nog få i den mörkare hårfärgen för den blonda utväxten verkar göra sitt.

De verkar tro att vi sitter i våra stugor, utan kontakt med omvärlden

Jag slutas aldrig att förvånas över saker. Saker som för en annan är självklara verkar vara för andra helt oförstående.

Vi har precis fått reda på att den lilla telningen inte ska ha den lärare som det är sagt att hon ska få. Men vi har naturligtvis inte fått reda på det genom de som vet om det, skolan, utan från personer utanför.

Och ja, det är bekräftat eftersom den nya klassen hon ska ha idag har fått lapp med sig hem att nu kommer Den Läraren att bli er lärare.

Alltså jag vet inte vad skolan tror om oss. Att vi sitter i våra stugor och inte har någon kontakt alls med omvärlden så det finns ändå ingen risk att en sådan sak kommer ut.

Eller att de faktiskt idiotförklarar oss och våra barn genom att faktiskt verka anse att vi inte bryr oss om vilken lärare våra barn har.

Eller att våra barn har fått reda på vilken de ska ha och de inte ens har mage att meddela dem innan alla andra får reda på det.

Jag tycker det är så dåligt gjort. Men jag borde kanske inte bli förvånad. Jag skrev i alla fall ett litet brev till rektorn och sa vad jag ansåg.

“Hej
Jag fick precis reda på att de blivande 1:orna här i Hästveda inte ska ha Den Läraren fast det är det som är meddelat. Jag har på omvägar fått reda på det och sedan genom kontakter fått bekräftat.
Jag kan förstå att lärare byter tjänster men det jag inte kan förstå och tycker är väldigt dåligt är att det meddelas på hennes nya skola utan att gå ut och meddela oss som faktiskt har fått reda på att hon ska ha våra barn. Jag kan faktiskt inte tycka att det är acceptabelt att vi får reda på det på detta viset. Jag tycker att det meddelas ut till oss som det berör innan man meddelar ut till den nya klassen. Jag anser att det är ett naturligt steg hur man förmedlar information oavsett i vilken sektor man befinner sig i.
Med vänlig hälsning Jeanette”

Åh, vad jag blir sur över sådant här.

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker.

Att ställa frågan om det är långt kvar till något kan sägas ofantligt många gånger under en dag. Jag menar verkligen så många gånger att de knappt är räknebara. Den lilla telningen är nu äntligen iväg, efter hennes troligtvis längsta dag i hennes liv, på sin första övernattning hos en kompis. Så från tidig morgon till klockan 16,45 när vi körde har hon frågat om det är länge till klockan är 5. Nu visade det sig att det är inte bara hon som har haft sin längsta dag i sitt liv utan även henne kompis som hon skulle till. Hennes kompis hade fungerat på ungefär, exakt, samma vis. Men nu är hon iväg och mamman håller tummarna att det går bra. Behöver jag säga att jag inte kommer att ta ett glas vin ikväll. Fast varför skulle jag göra det ikväll egentligen när jag inte gör det annars heller.

Att påstå att sockerkickar bara är en myt är som att säga att en längtande sjuåring som ska på sin första övernattnings bara snällt går och väntar in tiden utan att fråga en enda gång när det är dags. Löjligt alltså. De här professorerna som påstår detta har troligtvis aldrig träffat en sockerhög snart sjuåring efter att den lilla tjejen har mofflat in påskgodis en hel dag. Hon var så speedad att hon inte kunde somna, ögonen stod som glober ur skallen på henne. Nästan i alla fall, men somna kunde hon inte göra för jag tror att hon hade myrkryp i benen av allt socker. Så nästa påsk bjuder jag in dessa professorer som kommit på att sockerkickar bara är myter.

Att se den stora telningens glädje när hon övervinner en rädsla är helt underbart. Hon har minsann klättrat på taket. Jag låter kanske som en mycket oansvarig mamma som låter mina barn göra något sådan men vänta att ringa soc, jag lovar. Taket var ungefär 1,5-2 meter högt och inte var det något hustak heller. Efter några timmar i Barnens skog där även de vuxna, Moi och syster yster från Oslo, blev till barn. Vi studsade rundor på stenar och stockar och tävlade om att inte röra mark. Lite specialskrivna regler blev det till slut då det faktiskt var en omöjlighet om man inte hade 3 meter eller mer på ett steg. Det var det ingen som hade så vi fick studsa tre steg på marken mellan. Den lilla telningen hade svårast att vinna denna tävlingen, konstigt va? Men till och med denna mamman var och klättrade och var vid något tillfälle de otroligt 1-1,5 meter över marken. Detta utan att det blev free falling. Fy tusan så stolt man kan vara. Nästan lika stolt som den stora telningen på taket då. Vindskyddstaket. Det vågade förstås inte mamman.

Att fundera och fundera men inte komma på vad man har tappat kan vara mycket jobbigt. Jag funderar fortfarande. Hm, vad har jag lagt den? Det känns som om jag saknar något.

Att känna sådan saknad när syster yster med son lämnar oss för hemfärd igen efter en vecka. Ingen att gå långa promenader med och skvallra med. Efter flera månaders frånvara har man så mycket att tjattra om och man vill liksom inte att veckan ska ta slut. Jag önskar så att jag hade kunnat ha henne i närheten hela tiden. Vem vet, nu när sonen har skaffat sig ett harem av svenska flickor som redan trånar efter honom. Det finns kanske hopp. Promille men det finns där.

Att plötsligt bli helt barnfri då även den stora telningen ordnat övernattning hos kompis. Åh, vi kommer att vara sådan rebeller ikväll. Äta framför tv:n, äta chips en söndag, titta på vilken film vi vill utan att tänka på att de kan komma upp och se otäcka saker, göra vuxna saker med dörren öppen. Sådär helt otäckt rebelliska ska vi vara. Det måste betecknas som väldigt järva saker att göra. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Nja, kanske inte dansar men nästan. 

I´m too old for this shit

Ibland händer det att man råkar ut för saker som man inte vill vara med om.

När kroppen plötsligt börjar bete sig konstigt. Konstigt som att tuttarna känns som två ömma boxbollar som mycket väl skulle kunna jämställas med två hårdtvålar nerstoppad i en vars en strumpa. När kaffet man dricker lägger sig som en brännande hinna i halsen och liksom åker upp och ner resten av dagen för att öka på den där brännande känslan. När magen känns sådär spänd och öm och man funderar på hur mycket väder man egentligen skulle behöva släppa. När Mr Yrsel kommer på besök och inte vill släppa taget om en hur mycket man än sparkar på honom. När man i princip har två blå streck tiltade i pannan.

När det händer är det nuförtiden inget bra. Inget bra alls till och med. Då kan det hända att man skickar kära maken till apoteket för att köpa ett litet test. Ett litet test som man hela livet längtat efter att få två streck på. Som man efter varje gång blev lika ledsen över att det bara visade ett ynka litet streck. Och nu plötsligt vill vi inget annat än att det skulle visa det där ensamma strecket.

Det är en konstig och omvändande känsloresa vi har tagit. Det är en konstig känsla efter att konstant jagat det där pluset men att det inte kom. Inte förrän efter 9 långa år och med hjälp 2 stycken IVF. Plötsligt var det där, det som man längtat så efter.

När vi sedan tyckte att kommer det en 2:a så gör det annars är vi så nöjda att ha fått äran att få en underbar faktiskt plötsligt fick ett plus till kände vi oss som de mest lyckligt lottade i hela världen.

Och när vi plötsligt börjar ana ugglor i mossen nu så känner vi nästan båda två panik. Det där är absolut inget någon av oss vill. Vi vill inte ha fler barn. Vi är nöjda och tacksamma över de två vi har men fler? Nej tack. Verkligen nej tack.  Och det är den känslan som känns så konstigt att känna. Att gå från längtande till att nu inte ens kan tänka tanken att få en 3:a.

 Så det ensamma strecket, som jag för 9-10 år sedan hade blivit mycket ledsen över kände jag idag bara en lättnad över. En lättnade över att min kropp plötsligt tyckte att hon behöver nog livas upp lite så vi spelar henne ett litet spratt och sedan sitter vi och fnissar åt det. Vi låstas att hon är en stor jäkla digital testpinne som det blinkar gravid om i pannan men vi bara låstas en stund för att vi kan.

Ja det är kanske dags att ringa doktorn på riktigt för att i framtiden slippa sådan här hjärtsnörp. I´m too old for this shit.

I veckor har jag gått och hållit en hemlighet för kära maken

Äntligen. I veckor har jag gått och hållit en hemlighet för kära maken som jag varit livrädd att han skulle få reda på. Men idag var det dags att låta det komma ut i dager.

Veckors väntande är äntligen över och jag känner mig ganska lugn nu. Framförallt känner jag mig helt tillfreds med mig själv och vad jag har gjort nu.

Så efter en massa planerande, surprise liksom det är mig vi pratar om, klaffade allting. Ett litet brev låg färdigskrivet i min arbetsdator. Ett brev som jag skrev ut igår, la i kuvert och körde hem till syrran som sedan la det i postlådan idag. Vem vågar lita på att posten levererar sådan viktiga saker. På kuvertet stod det följande:

“Kära makens för och efternamn
BRÅDSKANDE”

I kuvertet låg följande brev:

I ett sms fick jag reda på att han faktiskt ville äta kräftor imorgon eftersom vi ska/skulle på den årliga skivan. Det var bara att upplysa honom om den andra meningen i brevet. Förhandlingsbart, tror inte det.

Sedan fick han ett brev till. I det fanns följande:

Dessa hade jag omsorgsfullt vikit dubbla och numrerat med 1 till 5, lite som en svårighetsgrad. Det jag missade i det hela var naturligtvis hans vänsterhänthet. Detta innebär ungefär att han gör saker tvärt emot alla andra. Vilket innebar att han efter att ha dragit ut bilderna hade dem uppochner mot vad jag planerat. Vilket innebar att den första bilden var den lättaste, Pink, och han fattade liksom galoppen nästan med en gång. Även om jag inte tror att han har kommit på vad jag menar med höjdhopparen. Ni fattar kanske?

Och han som trodde det skulle bli en helg med kräftsörplande. Shi fick han. Men jag tror han smälte förlusten av kräftor ganska snabbt. Han sken upp som en sol och naturligtvis kom frågan.

-Hur har du lyckats med detta?
-Tja, en kvinna har väl kontakter liksom men bry du dig inte om det.
-Ja, jag förstår nu varför du inte tyckte att jag behövde gå på bolaget för mer öl.
-Mm, svarade jag honom. Du kan ju tänka dig vad jag garvade inombords häromdagen när du frågade om du skulle ordna skjuts till lördag och dessutom skulle du fråga M. Visst att M skulle köra men på ett helt annat håll om jag säger så.

Så med hjälp av våra underbara vänner och grannar har jag nu lyckats skicka iväg honom och han sitter nu i bilen upp till Göteborg. Imorgon äntrar han någon arena där uppe för att se The Wall med Roger Waters. En konsert han pratat om sedan i våras men aldrig kommit till skott. Så det är tur att han har en fruga som mig då.

Hoppas du har det underbart roligt. Och var rädd om dig, du vet hur frugan kan oroa sig. Och tack till alla som hjälpt mig att genomföra denna lilla överraskning till honom.