Tiltat i pannan "Pålitlig lyssnare"?

Så har vi det där klassiska syndromet "Kom och prata med tant Nettan även om ni inte känner henne".

Jag kan inte förstå hur det kommer dig att helt okända människor kan börja prata och berättar saker för mig. Helt klart känner jag mig lite ärad men jag vet inte vad det är som göra att folk öppnar sig så för mig. Jag börjar tro att det står tiltat i panna "pålitlig lyssnare" eller något liknande.

Idag när jag traskade in på affär ett möttes jag av en medelålders kvinna. Och plötsligt började hon berättar om sonen som höll på att renovera ett torp, hur det mitt i allt grävande hade fått gräva ner hunden eftersom den blivit dålig och dött,  hur de väntade på pannan, hur de funderar på värmesystem som för tillfälligt bestod av en kamin, hur de hade fått måttbeställa ytterdörren och så vidare. Allt detta berättade hon för mig för att komma fram till att hon i sin korg hade lite ljusstakar till fönstrena för att liva upp det tomma torpet.

Jag har absolut inget emot att folk pratar med mig men blir så konfunderad vad det är som gör att de verkar kunna vara så öppna. Jag har inte en aning faktiskt men ett väldigt intressant fenomen. Det är vid dessa tillfällen man önskat man kunnat lite mer om mänsklig psykologi. Det hade varit intressant och ställt frågan till den som börjat prata om varför de valde just mig. Troligtvis hade de inte vetat det och jag hade ju inte velat göra dem generade.

Jag hade dessutom en äldre dam på samma affär som började diskutera pepparkaksbak med mig. Hon hade bakat pepparkakor hela sitt liv och nu kunde hon inte riktigt komma på vilka kryddor hon skulle ha i.

Nettan till undsättning när jag lotsade henne på rätt spår när vi stod där och diskuterade pepparkakskryddor. Den där nöjdheten i tantens ögon när vi löst pepparkakskrisen var helt obeskrivlig. Att mina ord hade hjälpt henne att minnas vad hon skulle ha utan att på något sätt förminska henne gjorde min kväll.

Det behövde jag för affär två var helt ärligt en nära döden upplevelse. Helt sjukt mycket folk och jag fick en riktig Ullaredskänsla fast på Maxi. Men det är en annan historia.    

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Oskrivna regler är lika viktiga som skrivna. Även om de oskrivna kan vara lite svårare att följa på grund av att de är just oskrivna.

Kö. Vad är det med oss och denna linje av människor? Det finns få saker som kan få en hop med okända människor sluta upp som en kö-hoppare. En liten kö-fuskare som liksom smyger sig in mellan två andra som redan befinner sig i denna rad. Är det något dessa människor vet så är det vem som står framför och det märker med en gång om det är någon sådan där kö-fuskare som försöker sig på något mygel.

Det harklas, blickar spänns och med ett vasst “Ursäkta men kön börjar faktiskt där borta” nickar hela kön instämmande över denna modiga själ som har satt ner foten och försvarat sin kö-plats och således resterande kö-platser. Kö-platsen är en helig och nästan minerad plats.

Lika mycket är kö-utrymmet det. Utrymmet människorna ska hålla mellan varandra i denna linje med folk. Detta utrymme är hårfint. Skulle det visa sig att en person står en halv meter för långt bakom den som står framför kan man nästan se hur folk bakom nästan vill trycka på för att visa att de vill komma framåt. Vilket naturligtvis inte kommer att gå fortare. Detta eftersom den person som nu har lämnar en för stor lucka fram till den framför helt enkelt gör det av artighet.

För medan den personen nu står med en halv meters lucka framför står nästa efter istället med en halv millimeter mellanrum. Så nära att andedräkten träffar nacken och varje gång den bakom rör sig gör den detta med en lite buff på framförvarande. Det där är en av kardinalsynderna i köandets värld.

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Det onda ögat är inte att leka med. Jag har själv delat ut det några gånger (ok många då). Med en smal springa till öga avfyras en mycket svart och vass blick. Den som inte förstår då kan inte förstå mycket. Det borde dessutom göra skitont när den träffar.

Det är en sådan stor synd så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna fortsätta. Vissa oskrivna regler hade inte mått dåligt av att bli skrivna faktiskt. Inte när det gäller så viktiga saker som den heliga kö. Vem lämnar in den motionen?  

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen?

Det känns som om vi behöver reda ut lite viktiga saker.

Vi snackar riktigt viktiga saker som är lite avgörande för hur dagen ska fortsätta. Kanske inte riktigt men vi kan låtsas för annars känns det lite si och sådär att diskutera det (i en ensam monolog typ).

Du står i affären och har lagt upp dina varor på bandet, naturligtvis så att kassörskan har streckkoden från sig för att underlätta dennes jobb, och det är då den stora frågan uppkommer.

Vem ska lägga den där nästa-kund-pinnen? Är det du som har lagt upp varorna eller det är nästa person i kö som ska lägga upp sina varor? Jag har märkt att det verkar vara lite delad mening om detta. Inget jag diskuterar med folk i kön precis men jag märker, jag är lite observant och troligtvis lite knasig som ens funderar på det. Men jag vet vad jag tycker i denna viktiga fråga.

Alltså jag tycker ju det naturliga är att jag som lagt upp varorna ska lägga nästa-kund-pinnen. Detta enbart för att det visar att jag är klar med vad jag ska göra så att nästa kan börja lägga upp utan att fundera på om det är så att jag möjligtvis kommer att rensa hyllan ovanför bandet från tuggummi och halstabletter och fylla bandet ännu mer. Det är liksom jag som visar att “varsågod, nu är det din tur”. Ja, jag vet. Hur schangtil är inte jag.

Det kan ju hända att det finns andra åsikter om detta och det är självklart att andra får ha det. Jag kan ju inte tvinga er att har rätt alltid (blinke, blink eller något).

Som med så mycket annat finns det slamkrypare även i denna viktiga fråga. För mitt resonemang är vattentätt så länge där inte står en person som inte har några varor med sig till kassan utan ska köpa dem när denne kommer fram. Då kommer den viktiga frågan upp igen. Vem ska då lägga dit nästa-kund-pinnen?

Vad säger ni nu, va? Kan man lägga en nästa-kund-pinne utan att ha lagt upp några varor? Här känner jag mig lite kluven faktiskt för det där är inte så självklart. Men jag tycker nog ändå att det är kunden som är först i kön som ska lägga den där überviktiga nästa-kund-pinne.

Så nu har jag hjälpt till att reda ut denna viktiga fråga angående nästa-kund-pinnen. Nu kan alla sova gott i natt.

Isn´t it ironic

Dagen du tar med dig tre stora fulla påsar med flaskor att panta för att upptäcka att att alla andra har haft samma tanke samt att de precis när du kommer stänger av en av två pantapparater.

Dagen du handlar tre stora påsar för att när du sätter din scanningapparat i hållaren och får en avstämning.

Dagen du lyckas få en avstämning, efter att ha handlat tre stora påsar, och försöker få ner allt igen som den superpackare du är (NOT) och nästa person också lyckas få en avstämning och varorna väller ner på det lilla bandet.

Dagen då du äntligen hittar ett par långa löpartights som passar plånboken utmärkt och kommer hem och inser att det är en storlek för stort eftersom du bara tagit den storleken du haft den senaste tiden.

En sådan dag var det igår. Fast jag tror att lilla blå räddade dagen, eftersom alla hade bestämt sig för att handla igår också för att slippa trängseln på fredagen vilket innebar att parkeringar fanns det inga. Lilla blå är bra för lilla blå kunde ta parkeringen ingen annan kunde, den som var täckt till hälften med en uppskottad snöhög. Lilla blå fick plats i rutan ändå och syntes knappt bakom berget. Isn´t it ironic.

Penntest, check

Ibland är det bara att inse att allt blir mindre.

Det borde inte vara några problem kan man tycka, och naturligtvis inget att gnälla över, men det känns lite sådär.

Impulsbesök, nästan i alla fall om man har med i beräkningen att jag brukar planera veckor innan och detta var två dagar, på Ullared igår. Man kan fundera lite på hur korkade vi är, jag och min syster, som beger oss till julklapparnas Mecka en söndag 1,5 vecka innan the Big Day. Det gjorde jag också och ångesten som började krypa i mig ju närmare vi kom gjorde sig påmind.

Kära maken och jag upplevde detta Mecka för några år sedan. Vi hamnade i ett kaos som jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Vi kom ingenstans där vi stod mitt i smeten på leksaksavdelningen. Vi kunde inte backa, vi kunde inte komma framåt. Som packade sillar följde vi sakta sakta massan av människor med glansiga ögon över lystern att få shoppa. För min del var de nog glansiga, uppspärrade och panikartade då jag bara kände att jag fixar inte detta. Som en liten myra som kämpar febrilt i en spilld sirapsklick försökte jag ta mig ur denna massa. När vi till slut tog oss loss så var det med en lättnad vi lämnade varuhuset, utan alla tänkta leksaksjulklappar inhandlade. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där under denna tiden på året.

Jag bröt det igår och därav den gnagande ångesten. Jag ska inte gå händelserna i förväg men som ni ser överlevde jag.

Mitt gamla planerande jag tog över för en stund och den där leksaksavdelningen skulle attackeras ASAP eller snarare med en gång. Här skulle vi minsann vara före horden av vagnplöjande, blängande kvinnfolk som precis vet vad telningarna ska få. Och herregud vad vi drog dem vid näsan. Klockan 8.32 var det ganska lugnt på den där avdelningen. Alltså det var mer än lugnt. Mötte man någon annan med vagn i gången suckade man nästan över att var de verkligen nödvändigt att det valde min gång liksom.

Så i sakta mak tog vi oss genom de avdelningar vi planerat, naturligtvis i den förbestämda ordningen.

Och sedan hände det. En helt ny värld öppnade sig för mig. För vet ni hur stor damavdelningen är på detta stället. De flesta av er har säkert aldrig funderat eller ens behövt reflektera över detta men herregud säger jag bara. Från att ständigt ha varit undanskuffad till att ha möjlighet att välja i en liten undanskuffad hörna, där det både är dubbla och trippla bokstäver i kläderna hade jag nu ett halvt jäkla varuhus att shoppa från. Euforisk, överväldigad, extas och en massa andra sådan ord kan förklara litegrann. Jag visste knappt var jag skulle börja. Jag visste inte hur jag skulle välja storlekar.

Min dröm om att kunna handla kläder på vanlig avdelning är plötsligt här. Jag har fortfarande svårt att smällt att det är så men när jag väl inser det känner jag mig helt jäkla underbar. Jag har åstadkommit detta själv och jämte tjejerna och att ha snärjt kära maken är det nog bland det bästa jag gjort även om jag har en bit kvar till mitt slutmål.

Men så har vi då det där som krympt som inte alls behöver krympa. Att behöva gå ner en storlek i kupa är dock inte lika roligt. Fast jag får väl se det som om jag faktiskt inte har haft denna kupstorlek sen min ungdom någon gång typ. Så jag får se det positivt. Med den storleken klarade jag penntestet då så hoppet finns ju, det är ju faktiskt samma kupstorlek, att jag ska klara det igen. Jag kan ju alltid manipulera lite genom att kanske springa och göra high, väldigt high, tio med alla. Ha, säg den penna som lyckas sitta fast då. Penntest, check.

Ibland lyckas man kombinera det mesta

Ibland lyckas man kombinera det mesta.

Hur otroligt det än låter så går det att kombinera nöje, testa-nya-saker, kultur, motion, låt-pengarna-rulla, glada miner, sura miner, nöja miner och tillsammans-tid.

Vi drog helt enkelt till den stora metropolen idag, hela familjen tillsammans. Målet var att införskaffa lite nya kläder till da kids. Och det var två lyriska tjejer som gick bärsärk i affären. Det letades och diskuterades om det var kläder som var ok. Klädesplagg efter klädesplagg testades och till slut så fanns det en ganska ok hög med kläder till dem var.

Jag vet inte men jag kände mig väl mest som en packåsna. I alla fall tills vi kom till min avdelning. Det slog mig att det är rätt trista färger på den stora avdelningen. Men håll ut för det är förhoppningsvis bara ett litet tag till som jag behöver det. Jag var ute efter något som jag kunde ha på mig när vi ska på partaj nästa helg hos vänner som vi inte träffat sedan i somras. Det hela slutade med ett köp som jag aldrig trodde jag skulle göra självmant. Jag har fasen köpt mig en klänning. Det är så inte jag men jag kände mig helt ok fin i den och den var verkligen fin. Sen får vi väl se om jag vågar använda den. Ja sedan kom jag ju på att den där boleron jag har hängandes nere i klädkammaren kanske inte passa längre heller och något måste jag ha över mina nu ännu hemskare armar. Men det ordnar sig säkert.

Så när kläderna var betalda och nerstoppade i åtskilliga påsar så var vi hungriga som vargar. Frugan/mamman kläckte den kloka iden att vi skulle äta på Subway. Något för alla tänkte hon. Den lilla telningen var dock inte lika imponerad. Hon tyckte det räckte att ha ost, tomat och gurka på sin sub men tog dock en skinkbit också. Den stora telningen slog på stort och tog bacon, ost och gurka. Det är bra när de vågar något nytt liksom. Båda kom fram till att det var ost som gällde nästa gång, den lilla efter att pillat och spottat ut all skinka från mackan. Vi behöver nog vara ute oftare bland folk känns det som ibland.

Mätta och belåtna, trots spottande av skinka, gick vi sedan tillbaka mot bilen men stannade till på Naturum. Och det var en riktig lyckoträff att vi råkade göra det. Tjejerna tittade efter små vattendjur, fågelspanade och lyssnade på olika fågelläten.

Men det slutade inte där om ni trodde det. Åh, nej. Det blev skor till da kids i affären som alltid varit billig men som både mamman och pappan tyckte hade blivit mycket dyrare. Vidare till nästa för att införskaffa lite nya träningsgummiband för vår kommande Tapout XT 90-dagarsutmaning som vi, kära maken och jag, ska göra tillsammans. Det blev lite teknikprylar, kära makens saker som jag tydligen ska ha nytta av också. Något som man sätter i tv och så ska man kunna se datagrejer på den. Ja ni förstår säker för jag kan inte förklara bättre.

Så efter alla dessa affärer så avslutade vi på den där vanliga affären. En affär som hade en karusell i ingången som gick medurs och det gör liksom inte karuseller. Förvirringen var total där ett tag men det gick bra. Inga pinsamheter att vi fick karusellen i pannan för att vi i alla fall gick på rätt håll. Nejdå, vi sållade oss till mängden. Mat och godis inhandlades och tjejerna släppte loss och införskaffade nya pennor, som även de kommer att hamna i dammsugaren troligtvis, och några sådan där block som man ska styla figurerna som är i dem.

Så nu är jag trött. Vi har haft en riktigt bra dag trots lite kink då och då. Och vi måste bli mer kulturella har vi sagt igen. Denna gången kanske det går bra.

Känns lite overkill även för mig

Är det så att vägen mellan Hålan och Ikea skulle börja kännas lite sliten och guppig så kan det mycket väl vara så att jag har en liten aning om anledning.

Jag erkänner, “viftar lite generat med handen”, att det kan vara den Nettuanska familjens fel helt enkelt. Det är ju så att planeringen har inte varit den bästa för vad som ska inhandlas till det nya köket, fast vi fick färdig planering av kökspersonalen i Kamprardlandet med antal och allt, så vi har redan nu kört några gånger. Fyra gånger för att vara exakt eftersom jag tuffade upp idag för att köpa en upphängning till de nya skåpen.

Fyra gånger på ca en och en halv vecka känns lite overkill även för mig. Fast idag var jag själv och “råkade” ju handla lite mer än bara den där skenan. Lite dumt kan man tycka då det faktiskt är så att vi är väldigt trångbodda nu med grejer i hela huset, utom i köket då där de ska stå sedan. Men vem tänker på det liksom när man är själv och ingen som påpekar detta uppenbara för mig. Aja, det löser sig nog ska ni se.

Jag har dessutom fått “flyttstäda” då vi måste lämna tillbaka hus och kök till grannarna som kommer hem idag. Jag är så tacksam att jag haft tillgång till deras hus denna vecka men börjar förstås fundera på hur kommande vecka ska se ut. Men jag har hopp om att det ska lösa sig inom de närmaste dagarna. Kära maken jobbar så det glöder om verktygen. Och glöder det inte om verktygen så ryker det ur öronen på honom när han funderar på hur han ska lösa allt. Han är händig, min man, så jag tror han fixar det alldeles snart.

Sedan längtar jag förstås också att få visa före och efterbilder och få er alla att häpna. “Åh, är det verkligen samma kök liksom?” Jomen kommer jag säga. Så snart ska jag visa.

Vi blir alla av med oskulden av olika anledningar och vid olika tidpunkter i livet

Vi blir alla av med oskulden av olika anledningar och vid olika tidpunkter i livet. Det finns förstås en uppsjö med anledningar som gör att man väntar.

Av rädsla för vad som väntar en kan man helt enkelt bara försöka att ta sig förbi och smita undan hela tiden. Med ursäkter som att det finns andra sätt att göra det på och andra personer som hellre vill köra på. Av obekvämhet över det okända som finns där precis utanför dörren om man bara vill.

Men på något vis kommer man ändå till tillfället då man inte har något val och då känns det helt ok. Det känns ok att ta sig framåt och glida med. Det gäller förstås att ligga i rätt fil för annars kan det bli en väldigt skakig färd om svängarna inte tas ut ordentligt.

Men så kommer momentet då den andre vill att man ska backa till. Det går liksom inte hur man än vänder och vrider på det. Det blir lite en slank han dit och en slank han hit men inte kommer han rakt på. Det är nästan så den viker sig och då är man lite illa ute.

Efter 15 år har jag idag blivit av med min släp-oskuld. Gud så stolt jag är över det. Jag körde i alla fall tomme på ena hållet. Hem var det precis som det brukade. Kära maken rattade och han gjorde det bra.

En kassörskas våta dröm fem minuter innan stängning?  Det kom dessutom två vagnar till. Så släp-skulden skulle bara ryka.

Hur man lyckas med konststycket att bli inklämd på en parkering

1. Börja med att parkera där du inte brukar parkera. för handen på hjärtat så lovar jag att de flesta av er har favoritställen på en parkering även om det inte är samma ruta hela tiden eller så är det bara jag som har lite konstiga saker för mig som vanligt.

2. Se till att ha två trötta barn med dig som du precis har hämtat från fritids och dagis. Detta kan bidra till att irritationen är ganska hög då de för tjugonde gången säger att de vill ha glass och du säger för tjugonde gången att det blir ingen glass idag.

3. Se till att välja den självscanningsterminalen som pockar på personalens uppmärksamhet och kräver att du ska plocka upp alla dina varor som du precis har lyckats få ner för att de ska kontrollera att du gjort rätt.

4. Skicka telepatiska meddelande till din kära make att du snart kommer hem. Men tydligen har de telepatiska vågorna blivit fel så att du istället ber honom att ringa dig medans du först plockar upp de där varorna som personalen kollar och sedan när du ska plocka tillbaka de där utspridda varorna igen. Burrar gott i fickan och plingar fint i hela affären. Alltid underhåller det någon, dock inte dig.

5. Packa in barn och varor i bilen, som står där den inte brukar stå. Det kan hända att barnen tjafsar lite om vem som ska dricka av drickan de precis fått först.

6. Sätt dig i bilen och backa ut. Välj med omsorg vilket håll du ska backa på. Det kan hända att du väljer fel håll och helt enkelt råkar backa på ett stålstaket så att det liksom gungar i hela bilen. Det kan hända att barnen där bak faktiskt bli tysta en mikrosekund för att fråga vad som hände.

7. Gå ut och kolla på förödelsen. Det kan hända att du har tur och det inte syns något på bilen men att det där stålstaketet inte ser så rakt ur längre. Fast vem vet om det var rakt innan också liksom?

8. Sätt dig åter i bilen. Här kan det hända att det uppstår lite problem när det visar sig att du nu har bilar från tre håll som har ögonen på din parkeringsplats. Backa är ju ingen bra idé heller eftersom du fortfarande står upp i det där stålstaketet som anföll dig tidigare. Bilarna runt dig kryper allt närmare och du ska liksom svänga åt höger men gör du detta betyder det att du skulle fronta med bilen som står där.

9. Försök att köra mellan bilarna som har ögonen på din parkeringsplats samtidigt som de kryper ännu närmare och risken är att de inte ens ser dig längre eftersom de bara har ögonen på just din parkeringsplats. Det kan hända att bilen som kommer bakifrån, på insidan av dig vinner din plats.

10. Svär och rist på huvudet och stäng öronen över att barnen förmanar dig att så får man minsann inte säga. Svär några gånger till och ge alla bilister som står runt dig onda ögat. Det sista är mycket viktigt.

11. Lova dig själv att aldrig parkera där du inte brukar.

Det svenskaste av svenskast just nu, det fick vi uppleva

Joho, jag är här. Jag överlevde.

Det var en solig dag när vi satt oss i bilen. Klockan visade på 06.30 när vi rullade ut från uppfarten och barnen i baksätet satt snällt och pratade och frågade om allt som skulle hända.

Exakt två timmar senare rullade vi in på den stora parkeringen. Det var bara för oss att köra ner på den parkeringen närmast och välja en lämplig parkering. Fjärilarna som börjat flaxa två kilometer innan landade fint när jag såg med glesa parkeringen.

Så med en kundvagn, puttandes framför oss, gled vi raka vägen i och kunde sedan förlusta oss på dess innehåll.

Alla hittade väldigt mycket, utom jag som verkligen behöver det då de flesta kläder jag nu har hänger lite som de själva vill på mig. Det visade sig nu att jag fortfarande är för stor för vanlig avdelning men nästan för liten för stora avdelningen. Där fanns förstås några tröjor med ärm som slutade precis under axeln, jag förbannar fortfarande sadisten som envisas med att göra tjockiskläder utan någon ärm, med de är förstås inget för mig. Med tro det eller ej så köpte jag två stycken klänningsliknande tunikor med sådan där brett, skrynkligt gummibandsliknande över brösten. Behöver förstås kofta till dessa då de är med tunna band över axeln bara men jag kände mig riktigt järv. Får väl se om jag kommer att använda dem. Ja, så hittade jag lite träningskläder förstås. Så nästa gång så kanske det blir vanlig avdelning.

Rädslan över att tjejerna skulle löpa amok var helt obefogad. De skötte sig otroligt bra med enbart lite tjat. Den lilla lämnade dessutom små, stora som fan, stinkbomber med jämna mellanrum. Vi gick där i sakta mak när den där odören nådde oss utan förvarning och när man tittade på henne och fråga henne nickade hon glatt.

-Mamma, jag kan faktiskt inte hålla den inne så den bara kommer ut. Man ska faktiskt inte hålla sig för då kan man få ont i magen.

Jo, kloka ord från en klok liten dam men herregud vad de luktade. Det är lite roligt att se personer runt omkring när de nervöst börjar skruva på sig i rädsla över att andra ska tro det är de som har förorsakat den där hemska odören. De liksom tittar sig runt, lite diskret, med jagad blick innan de avlägsnar sig lite snabbt. Det var väl det enda som var trevligt med de “marlörerna”.

Tjejerna är supernöjda. Mycket kläder, baddräkter och bikinis, Monster High-dockor, Barbie med häst-docka, godis och glass. Jag tror de hade kunnat byta bort julafton för ytterligare en dag på ICA, enligt Lilly, och Ullaveda, enligt Molly.

Nationaldagen i det gula och blå varuhuset mitt i skogen. Det svenskaste av svenskast just nu. Vi hade en bra dag.

Kalkylera på om det finns utrymme att förlora oss. Just saying

För några år sedan begav jag och kära maken oss till det där shoppingparadiset med det gula varuhuset för att inhandla lite julklappar. Glada i hågen körde vi iväg för att spendera en mysig dag och i lugn och ro införskaffa det vi planerat.

Det gick inte så bra om jag säger så. Förutom att vi hade bestämt oss för detta hade även 3/4 av resten av befolkningen gjort detta. Så en smärre chock mötte oss när vi, packade som sillar, följde strömmen till leksaksavdelningen. Det fanns verkligen inget sätt att ta sig ur den där strömmen. Den bara rörde sig sakta framåt som en lavaström som följer sin urgröpta ränna.

När vi till slut kom ut hade vi handlat hälften av det vi kom för att handla. Detta efter att vi i ren panik till slut bara gav upp och begav oss till kassorna. Med jagade blickar tittade vi på varandra en gång och det var då vi visste. Den här chocken kommer vara svår att smälta.

Det har tagit många år men imorgon ska vi åter igen bege oss till det där shoppingparadiset med det gula varuhuset. Denna gången räknar vi med att alla andra har fint väder och väljer att ligga vid havet eller är ute och firar nationaldagen. Det är vad vi har planerat.

Nu får shoppingparadiset med det gula varuhuset en chans till att visa sig från den goda sidan. Jag råder det att gör det. Annars är vi gone, gone forever eller något. Så kalkylera på om det finns utrymme att förlora oss. Just saying.

Det finns dock ett lite större orosmoln än att det ska bli regn. Barnen, tjejerna, våra konstant pratande döttrar ska följa med. Hur tänkte vi där liksom. Jag har laddat upp för en mutdag. Godis, glass och annat “jag-vill-ha"-skräp kommer mycket troligt att rent sonika accepteras imorgon. Herregud, snacks på en torsdag. Var ska detta sluta.

Skiter jag fullständigt i imorgon. Imorgon vill jag bara ta mig genom. Vi kan väl kalla det en mysig familjeutflykt. Det låter mycket bättre.

Jag mantrar: Familjeutflykt, familjeutflykt, familjeutflykt.

A Girls Day Out

Då var det planerat för en Girls Day Out. Shopping, bio och massa popcorn skulle det bli för mig och de två bästa.

Den lilla skulle på sin premiär-bio-dag och vi gjorde klart för henne igår lite om förhållningsregler. Som till exempel att man var tvungen att sitta i sin fåtölj hela filmen samt att man inte fick prata.

Hon gjorde då klart för oss att hon skulle minsann inte alls följa med. Hon hade redan sett Röjar Ralf sa hon, där är jag helt lost, så hon behövde inte se den igen. Ja, och vi känner ju henne ganska väl så vi visste ju redan att hon inte kom att ge sig på denna punkt. Hon hade sett filmen, punkt. Jag anar att det var det där med att sitta still och vara tyst så länge som fick henne på andra tankar. Men sådant kan man ju inte erkänna för sina gamla, pinsamma föräldrar.

Så någon premiär-bio-dag blev det inte för henne.

Men jag tog den stora med mig och vi gick lite bärsärk och shoppade lite innan. Hon är ganska bestämd vad gäller kläder har jag märkt. Det börjar nog bli gränsfall att jag vågar handla till henne längre för de tröjorna jag visade riste hon på huvudet och rynkade på näsan åt.

Det är just vid dessa tillfällen som man inser hur stor hon börjar bli. Hon börjar fixa sin egen stil och vad som helst duger inte längre. Hon fastnade för någon tunn jack-kofta som hon köpte innan vi gick vidare till bion.

Sedan kurade kurade vi upp oss i en vars en fåtölj, med en jättestor balja popcorn mellan oss medan Röjar Ralf tog oss på äventyr i Alien bug spel och godis land.

Och nu är vi så nöjda båda två och vi väntar in att tiden ska gå lite fortare så att melodifestivalen kan börja. Mer mys. Me like.

80-talet ringde och ville ha tillbaka sina tallrikar

Nu kan det hända att någon tycker att 80-talet ringde och ville ha tillbaka sina tallrikar. Men se det får det inte för de är bara mina och lite kära makens och de är helt nya.

Klara, enkla och jäkligt billiga och ok lite 80-tal så jag är så nöjd så. Och eftersom de är genomskinliga så gjorde jag ta-bort-etiketten-provet direkt på Ikea för det är ju inte så snyggt om det är etiketter som det normalt finns där. Alltså nästintill omöjliga att få bort. Kanske inte hade varit så snyggt att se lite etikettrester i botten.

Testet gick bra och etiketten lossade lätt. Det vill säga den som testades på affären i alla fall.

Så ja, jag har svurit lite när jag har stått och pillat bort etiketterna. Svurit över min dumhet att bara testa på en tallrik men till slut så gick det bort.

Annars har väl inköpen gått i John Blunds tecken. Ny säng till Lilly, ny säng, bäddmadrass och sängöverkast till oss. Detta har dessutom fått Molly att bryta ihop ett par gånger eftersom hon aldrig får något. Jag undrar hur länge minitonåren varar egentligen. Är det fram till vanliga tonåren?

Ja ok lite mer blev också då. En vagn till eller något liknande. Så nöjd är jag och åter igen fattig så nu är ordningen återställd igen.

  

Det finns få grejer som slår en ordentlig äktenskaplig omgång

Det finns få grejer som slår en ordentlig äktenskaplig omgång men det finns grejer som är och nosar på det.

Att besöka det stora varuhuset i den småländska skogen är en sådan grej. Vi bestämde i slutet av veckan att vi skulle köra upp idag och hela helgen har liksom varit en transportsträcka fram till idag.

Jag har en sådan där härlig känsla i kroppen. Jag känner mig nästan adrenalinhög samtidigt som jag är hög på endorfinerna. Jag känner mig extra hög idag också av den anledningen att vi faktiskt har pengar att sätta i rullning och detta hör inte till vanligheten här inte.

Så släpet är hyrt och det är hyrt hela dagen. Här ska det inte stressas. De har ju en stor husgerådsavdelning nu och säker 100-tals grejer där att titta och dra känsliga fingertoppar mot. Wiiii.

Herregud, jag behöver nog professionell hjälp men jag tror att jag förtränger det.

Varde ljus, Den galopperade detektiven och De två monstren

Jag köpte några gravljus med mig idag. Jag tänkte att eftersom vi skulle upp till kyrkan till Mollys avslutning så kunde jag passa på att tända ett ljus hos svärfar.

Det uppkom dock ett problem när jag stod där uppe. Det är liksom lite lättare att tända något om man har eld. Detta är inget jag springer runt med vare sig i form av tändstickor eller tändare och den glödande grästuva hade jag glömt hemma.

Jag försökte med lite passande “varde ljus” men inte var det det inte. Så det blev inget ljus.

Men Mollys sång gick bra. Stolt som bara en mamma kan vara och jag kände mig sådär tramsig, som vanligt, när tårarna började göra min blick dimmig. De tårars fasen för det mesta fast idag klarade jag mig från översvämningen.

Ja, så var det bara att köra till stan igen för att byta Mollys så läckra klänning som jag hittade igår. Hon blev inte allt för glad när hon insåg att hon inte kunde ha ny klänning till avslutningen idag. Kan väl säga att vi hade lite tur när vi kom in för det fanns bara två klänningar kvar och det var minsann i den storleken vi skulle ha. Kära maken blir säkert inte lika glad eftersom jag tror han hoppats på att den inte skulle finns: Men den ser ju ut som Jim Carrey i Den galopperande detektiven viskade han till mig. Jag blängde lite på honom, sådär som bara en fru kan göra på en kär make för att tala om att det där talar du inte om för din avkomma. Han förstod med en gång: Men hon gillar ju den så, ja då får det väl bli så suckade han.

Jag hade kanske väntat mig att vi skulle in och byta den och ta en mysig fika. Men se det gick inte för sig. Vi skulle kolla den ena affären efter den andra. De har nog pillat på minst 200 halsband, klämmor och diadem. Så efter att vi varit på alla dessa pryl, tofs och krimskrams-affärerna så frågade jag om de var nöjda. Nopp, de skulle inspektera några affärer till.

Herregud, har jag skapa två monster eller något? Det var ju till och med så jag gick där och suckade och visade mitt missnöje över att vi inte var färdiga medan de lugnt visade att det var vi minsann inte förrän de meddelade det. Hoppsan.

Men till slut så var de nöjda och vi kom hem till Hålan.

 

Har man vunnit storvinsten eller dragit en nit?

Vi fick passa på att hjälpa tomten idag. Tydligen hade en massa andra samma tanke för det var hjälpredor precis överallt i alla affärer. Men vi ordnade det vi skulle ordna efter många timmar.

Jo men det är väl bra att man kan helgardera sig. Måste vara spännande att öppna när man kommer hem. Har man vunnit storvinsten eller dragit en nit?

Ja så var vi ute efter en ny gran också. Jag har dock inte bestämt mig för vad jag tycker om den som stod på hyllan. Men med tanke på hur fast jag är i traditionerna till jul så tror jag att jag dissar den. Men det fanns ändå inga kvar så några måste ha hissat den. Det blev ingen grön gran heller för de var otroligt fula och plastiga. Så det blir till att kämpa sig fram i vår i år igen. Se hur många grenar som ger med sig. Men vi slipper i alla fall barr fram till midsommar.

Fyll vatten upp till C.U.P-märkningen sa han

Jag har gått och införskaffat oss en riskokare med ånginsats. Ja flott ska det vara.

Med denna nya riskokare kom även en ny måttenhet. Kära maken satt och läste bruksanvisningen, jodå ni läste rätt. Och i bruksanvisningen stod det tydligen följande enligt honom:

-Fyll vatten upp till C.U.P-märkningen sa han med glasögonen i pannan.

Ja kära maken har hamnat i en sådan där känslig ålder nu så han måste ta av sig glasögonen för att kunna läsa men det tar vi en annan gång.

Han tog upp kokkärlet för att kolla var den där C.U.P-märkningen var någonstans. Jag log när han visade mig den.

-Aha, sa jag. Cup (som i kaffekopp fast på utrikiska) heter det faktiskt.

Jag kunde liksom inte låta bli att fnissa lite åt honom. I vanliga fall kan det hända att det är frugan i huset som brukar göra sådan saker så jag måste säga att det var ganska skönt att även han kan. Och jag tror han anar att han kommer att få höra det.

Är det en bra idé med söndagsstängt?

Så vad säger vi om att stänga affärer om söndagar? Är det ett bra förslag?

Jag tycker faktiskt att det är det. Anledningen till det är enkel. Jag tror vi behöver stanna upp i vår raplex-värld och fundera på vad vi håller på med. Vi är så fruktansvärt bortskämda i denna del av världen och vi tänker inte ens på hur jäkla bra vi har det utan istället är vi väldigt gnälliga. Och gnället kommer väl från att vi har för vana att få som vi vill utan att fundera på det egentligen. Det bara är så och har alltid varit ungefär.

Vi behöver inte ha tillgång till affärer 24/7. Helt ärligt tror jag att det stressiga samhällsklimatet hade blivit bättre av en “vilodag”. Som enskild hade man fått stannat upp och fundera på sina inköp. Det är ju inte så värst svårt att kunna planera hur mycket mjölk eller bröd man behöver extra för en dag.

Kanske hade det blivit så att stressen hade ökat första tiden men efter hand som vi vant oss hade även detta blivit en del i vardagen som inte hade varit några konstigheter alls.

Det finns faktiskt ingen anledning att människor ska behöva arbeta på söndagar. Naturligtvis finns det vissa delar som alltid behöver arbeta som till exempel vården, polis och räddningstjänst eftersom hela samhället hade fallit ihop annars. Men vi hade definitivt överlevt söndagsstängda affärer.

Jag tänker kanske inte så mycket på miljön i denna frågan utan snarare den lilla människan även om det miljömässigt också hade blivit en vinning. Så jag tycker inte idén är helt fel.

Vad tycker du?

Jag tror att vi har olika uppfattningar på vad snabbt in och ut från affären betyder

Ska man bara in på affären snabbt är mina rekommendationer att inte ha en pratglad femåring med sig. Än värre en pratglad femåring som ska plocka sitt lördagsgodis. Det är en kombination som är dömd att misslyckas.

Jag plockade de varor jag skulle ha på mindre än två minuter. Vi var ute ur affären på femton minuter och då var där ingen kö.

-Mamma, dom och dom och dom och dom tycker jag inte om.
-Men ta bara de du tycker om då.
-Varför är det bild på de blå godisarna?
-Jag vet inte gumman.
-Åh, mamma den sorten är slut. Jag som faktiskt ville ha den.
-Du får välja något annat istället. Du brukar ju ändå inte plocka den sorten.

Hon gick fram och tillbaka några gånger innan hon öppnade första locket.

-Mamma, vad heter dessa?
-Geléhallon svarade jag henne.
-Jaha, är det sådan som växer på buskar.

Om det ändå hade varit så väl. Kanske inte ur hälsosynpunkt men rent ekonomiskt hade det varit väldigt praktiskt och billigt att gå ut och tömma geléhallon-busken.

-Nej de växer inte på busk…
-Men dessa gör sa hon innan jag hade hunnit svara färdigt och pekade på några andra små knottriga godisbitar.
-Nej gumman. Inget godis växer på buskar.

Hon högg i på den knottriga sakerna och sjönk sedan ner på knä.

-En, två. tre, fyra, fem, sex, sju sa hon medan hennes pekfinger räknade in de knottriga sakerna i skopan. Sju godisbitar var där mamma sa hon innan hon hällde ner dem i påsen.
-Mm, svarade jag. Kan du försöka skynda dig att välja några bitar till nu?

Helt fel taktik från min sida. Nu sjönk hon ner på knä varje gång hon plockade något. Jag suckade men till slut var där så mycket i påsen att jag kunde säga stopp. Då hade hon nog kommenterat i princip varje godissort men en liten utläggning eller fråga. Jag kan upplysa om att det var precis samma sorter som fanns förra veckan då ungefär samma sak hände fast hon då hade helt andra saker att säga de olika sorterna.

Jag tror att vi har olika uppfattningar på vad snabbt in och ut från affären betyder.