Kodak-moment

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller det blir kanske som det blir för att man inte tänket.

Kära maken fyllde på burken med Oboy. Den lilla telningen tittade ner i den med förvånad blick.

Men skopan då sa hon. Var är de? Kära makens min är ett sådant där Kodak-moment när han för en bråkdel av en sekund fick en sådan där tom blick innan det slog honom.

För att även den yngre generationen, om det nu finns några sådan som mot förmodan hänger här hos mig, så är det så att förr i tiden så fanns inte sådana där kameror som man kunde ta 200 bilder i minuten för att sedan välja det bästa. Då fanns kameror med en filmrulle, som tillverkades av bland annat Kodak, som man stoppade in i kameran och då hade man 24 eller 32 bildet att ta. De var värdefulla och man fick välja tillfällen med omsorg innan man tryckte ner knappen. Man valde helt enkelt sitt moment. De där momentet som man verkligen vill förverkla. Sedan fick man ta ut rullen när den var slut och skicka iväg den för att sedan få tillbaka sina bilder i fysisk form. Nu visade det sig att alla Kodak-moment inte alltid var sådär wow när man fått med halva huvud, små pluttar borta i fjärran som man inte kunde urskilja om de var människor eller bara myror eller konstiga orber som var helt oförklarliga. Det var det man fick. Jag lovar att att det verkligen fungerade så då, back in the good old days.

Detta var ett sådant när det liksom sjönk in att den där skopan troligtvis låg i botten på den nu påfyllda burken med brunt, puderfint pulver. Längst ner under allt alltså. Efter lite grävande hittades den dock och ordningen var återställd.

Sådant skulle man ju aldrig lyckas med själv och absoluta aldrig gjort heller (harkel, harkel). Och om, jag säger om nu, så är jag glad ingen kunde se det Kodak-momentet.

Blad 10

Har lärt mig att blunda för det

Alltså jag kan faktiskt bli lite provocerad av detta med bäst föredatum.

Framförallt när vissa faktiskt verkar tro att det per automatik faktiskt är otjänligt efter det utsatta datumet. Jag erkänner, jag var sådan innan och kunde inte tänka mig att använda mjölk som var en dag gammal. Det kunde periodvis innebära att jag slängde massor med mat för att jag enbart gick på det förrädiska datumet.

Det är ju faktiskt så att produkter inte skrumpnar ihop och möglar eller surnar bara för att datumet säger så. Jag har faktiskt lärt mig att blunda för datumet och använda kära makens lukt- och smaksinne. För även om jag inte tycker att det luktar litar jag inte riktigt på det utan kör ner hans snok i det också för att få det godkänt. Smaka har jag lite svårare för så det är han som får offra sig.

Men jag använder utgångna produkter. En dag ellet två brukar jag inte ens reagera över längre men är det längre så luktas det på. Håll i er men jag har till och med använt veckogamla mejeriprodukter till matlagning. Hälla mjölk i kaffet är också ett bra test, man ska dock ha mer i kannan ifall det går åt skogen, eftersom det komner att märkas om mjölken är gammal. We have a flowter.

Det jag faktiskt har svårt för är när saker varit öppna ett tag. Där har vi min akilleshäl. Jag kan inte äta till exempel påläggsskinka som legat öppen några dagar. Det går helt enkelt inte. Tycker det både luktar och är superslemmigt då. Men kött överhuvudtaget är lite äckligt. Tycker allt kött luktar illa medan kära maken varje gång jag kör fram ett paket med kött till honom för godkännande påpekar att jag kommer att känna om det är gammalt.

Så jag tycker faktiskt att vi alla lite till mans faktiskt ska tänka lite på vad vi slänger i matväg. Det är inte ok att hälla ut en mjölk för att datumet säger det. Vi måste tänka lite på det slöseri vi håller på med i vårt välfärdssamhälle. Alltså slit och släng är inte ok bara för att vi kan.

Då lukta, smaka och tänk lite mer så kommer vi kanske minska matsvinnet lite.

Blad 4

Skamligt förslag

Jag börjar tröttna sa han. Jag stirrade på honom med en iskall blick. Allvarligt frågade jag honom. Han nickade men såg inte på någotvis ut som om han hade några skuldkänslor.

Jag tycker det är dags nu sa han. Dags att våga ta steget och prova annat. Jag fortsatte stirra på honom och nu hade min mun, i ren förvåning över detta plötsliga, antagit en lite halvöppen form med hakan lätt hängandes mot bröstet.

Menar du verkligen allvar frågade jag honom igen med skeptisk röst. Han nickade bestämt.

Jag började fundera på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi slänga bort allt vi hade bara för att vi tagit det förgivet? Skulle jag hålla fast vi att det var bra som det var eller jag skulle våga ta språnget? Jag kan fortfrande inte bestämma mig om det är värt att kämpa för eller om jag bara ska ge upp. Är det dags att gå vidare?

Den obligatoriska tacofredagen är i fara. Kära maken föreslog att den skulle skrotas. Jag tror det krävs lite mer övertalning för att han ska få genom detta skamliga förslag. Verkligen mycket mer övertalning och kanske en och en annan massage.

Blad 2

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

Nopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom. 

Ursäkta men vi är inte som USA, tack och lov

Inte för att verka besserwissig men detta känns inte ok.

“Ursprung EU”

Ursäkta mig med EU består av 27 stater. Det innebär att grädden kan komma från vilken av de 27 staterna. Som konsument är det väl ändå en trygghet att veta var ifrån maten kommer.

Ta till exempel detta med de smittade jordgubbarna, de som gav hepatit A. Nu har det visat sig att det är jordgubbar från Egypten och ett annat land som jag inte minns nu, jag har för mig att det var Marocko men kan inte svära på det. Det hade varit fint om de hade varit made in EU liksom. Det skulle innebära att alla EU:s länders jordgubbsförsäljningar skulle tas bort eftersom det inte går att se från vilket av de 27 länderna som de kommer från.

Ursäkta men vi är inte som USA tack och lov, hur mycket EU-höjdarna vill framstå som det  med gemensam valuta och gemensamma lagar. Vi är olika länder med olika statsskick och vi har inte ens ett språk utan jag skulle väl tippa på att vi har 22-24 olika språk i vår union.

I vår lilla union har vi troligtvis kommit olika långt i utvecklingen med livsmedelshygien och dylikt. Jag tycker det är stor skillnad om produkter kommer från väst eller öst, har jag fått för mig i alla fall.

Sedan är det förkastligt att det inte används grädde från våra svenska gårdar. Vi har mjölkbönder som kämpar för att överleva för att de får för dåligt betalt och ändå är det för dyrt för vår konsumtion. För att sedan inte nämna hur mycket miljöpåverkan med alla frakter hit och dit. Men sedan är det så att hur mycket olika företag pratar om att de är miljömedvetna så är det kostnaden för kalaset som räknas i slutändan och då spelar det ingen roll att till exempel räkor fiskas i ishavet, fraktas till Asien för att skalas och sedan fraktas tillbaka för att säljas här som handskalade. Arbetskraften är billigare och kalaset blir billigare även om miljön tar stryk.

Det är inte ok att märka en produkt med “Ursprung EU”. EU är inget land. Det är bara ett korkat påfund som har en massa korkade regler som pumpar in en massa pengar från sina stater till absolut ingen som helst nytta. Så skriv för helsike ut var produkten kommer från på riktigt.

Lösning mot fladdrande täcke

Jag tror kanske det är läge att börja leta fram tyngderna till duken nu. Kanske inte så mycket för att använda dem till duk dock.

Efter kålsoppa igår och rester till lunch idag hade vi nog behövt en uppsättning gånger fyra. Jag tror säkert de fungerar mot fladdrande täcken också. En fin, tung cupecake i varje hörn och vi kan sova en naturlig sömn och inte en sömn där vi blivit knockade. Fast jag kanske ska sätta dubbel uppsättning hos kära maken eftersom jag bara avger sådant som doftar hallon. Det är kanske i alla fall värt ett försök.

Viktiga saker som känns…

Saker som känns riktigt JA den 3 maj…

Små, små späda rabarber att börjat komma upp. Visst påminner de nya bladen om små gröna hjärnor? I alla fall ska de små stjälkarna snart få tillfredsställa min gom och krylla mina smaklökar. Kanske, kanske nästa helg har de kommit så pass mycket att det kan bli till årets första rabarberpaj. Mmm, längtar.

Saker som känns riktigt NEJ den 3 maj…

Bara inte acceptabelt.

Fast om saker visar sig att bli JA igen den 3 maj så kan jag tänka mig att glömma morgonens väderfadäs.

Jag kan nog lära mig att inte vara långsint.

Krisplan? Gör om, gör rätt

Jag blir bara mer och mer irriterad över detta med kommunals strejk. Inte på att kommunal går ut i strejk utan hur kommunen har valt att sköta det.

Till en början så ska skolan vara avgiftsfri. Det är nog ingen som har missat det. Skolan har därför en skyldighet att se till att barnen får mat. Så fungerar det här.

Men ändå går skolan ut med att vi föräldrar ska skicka med våra barn matsäck imorgon. Som orolig förälder kommer vi att göra det för vem kan låta sitt barn gå hungrig en hel dag för att kommunen inte löser det? Inte jag i alla fall. Hade det varit något annat än just det grundläggande behovet av mat hade jag nog vägrat men detta går inte.

Jag hade inte sagt så mycket om det hade uppstått en krissituation dagen innan och kommunen hade bett om detta. Men med ett överhängande hot sedan i mitten av förra veckan borde man som denna stora aktör hinna komma med en krisplan för hur matfrågan ska lösas för våra barn. Det kommer inte som en blixt från klar himmel precis utan det har legat och pyrt.

Som denna stora aktör som kommunen är är det inte acceptabelt att inte komma fram till en handlingsplan som är bättre än att be föräldrarna lösa problemet. Den krassa verkligheten är att kommunerna har ansvar för våra barn i skolan med allt vad det innebär.

I vår kommun får barnen inte använda kylskåp, porslin, bestick och övrig personalen får inte värma mat. Detta innebär att barnen kommer att få ha kylväskor med sig samt bestick och allt de behöver. Min fundering är lite hur min tjej i förskolan ska välja sin kycklingsallad till lunch istället för att ta drickyoghurten, som är till mellanmålet, när yoghurten är mycket godare. Personalen får inte hjälpa till.

Det som är lite skrämmande är dessutom det med att även om strejken blir avblåst så kommer många ställen inte ha möjlighet att servera mat i morgon på grund av att de valt att inte ta hem några råvaror. Så även om bespisningspersonal är på plats i morgon är det inte säkert att det kommer att serveras någon mat på grund av bristen på mat.

Som grädde på moset i denna fråga så kommer kommunen att begära att missade skoldagar på grund av konflikten ska tas igen. Ursäkta mig men är det så att kommunen inte löser det basala med matfrågan, som de är skyldiga till, så är det faktiskt inte barnen som ska lida för det. Det är inte barnens fel att kommunen misslyckas med sitt uppdrag. Det är fortfarande kommunen som har ansvaret.

Som en förlängning till att barnen kanske missar skoldagar på grund av att skolan kanske måste stänga så är min frågan då. Var ska mina barn vara när jag jobbar? Eller betalar kommunen min lön för att jag måste vara hemma för att skolan inte löst problemet?

Att gnälla på kommunal finns ingen anledning. Enligt lag har man full rätt till strejkåtgärder. Precis som barnen har full rätt till sin avgiftsfria skola. Det är såhär samhället fungerar. Att ge och ta.

Så kommunen, gör om, gör rätt.

Roccoballe, så genialt

“Idag blir det Roccoballe” stod det att läsa.

Jag tror kanske bara det är vi 70-talister som ens förstår det där. Det är vad jag tror i alla fall för egentligen har jag inte en aning om det. Harkel, harkel.

Låt mig bli en pedagogisk sak och förklara följande genom att dela upp ordet.

1. Rocco = en person av manligt kön som exponerade sin kropp genom att spela in sig medan han tryckte upp sin stora balle i trånande kvinnfolk med hjälp av en liter glidmedel.

2. Balle = ett utmärkt skånska ord för ett manligt organ men det talar inte om storleken. Det gör dock den första delen av ordet.

Så nu stäpper jag ner min hårt uppsatta knut från nacken och lägger mina glasögon för nu har jag lärt er ordets betydelse.

Nu återstår väl bara att återgå till hela Roccoballen istället. Och jag kan väl säga så mycket som att jag har kommer nog inte kunna äta fläskfilé utan att tänka på den där Rocco som jag naturligtvis bara har hört talas om, jag är ju en fin flicka, och det kan hända att jag snart garvar ihjäl mig för på något vis känns det som om jag inte säger sanningens ord. För fläskfilé är precis vad en Roccoballe är.

Jag måste säga att jag är lite avundsjuk på att det inte var jag som kom på det briljanta namnet. Nej, det var naturligtvis allas vår Meekatt och jag surfar bara lite på vågen. Roccoballe, så genialt.

Så var hemligheten röjd

Viktigt samtal i köket klockan 7.30 en påskaftonsmorgon som uppkom efter följande.

Lilly kommer inrusandes, lite innan den där tidigare tiden, och meddelar glatt att hon hittat ett påskägg. Sedan tar hon naturligtvis sitt påskägg och rusar in till en sovande storasyster och meddelar henne samma sak varav vild påskäggsjakt utbryter. När båda är hittade står de där i köket och diskuterar medan mamman försöker dra täcket längre om sig för att möjligtvis kunna slumra till en stund till. Det gick inget bra kan jag avslöja.

M: Lilly du vet väl att det är inte finns någon påskhare utan att det är mamma och pappa som gömmer det?

Lilly fick naturligtvis en smärre chock över detta avslöjandet och kommer in, igen, för att fråga om det verkligen är så. Mamman lugnar och meddelar att det är påskharen som kommit i natt.

L: Molly det är faktiskt påskharen som har gömt. Det sa mamma.
M: Nej svarade storasyster lugnt.
L: Men vet du vad? Jag hörde faktiskt påskharen stampa i mitt rum i natt så det så.
M: Alltså det gjorde inte jag. Det är liksom så att jag stänger mina öron när jag somnar. Jag har gjort så att de bara hör min musik så jag hörde inget.

Så avslöjandet är gjort och tvivlets frö är sått och lär har börjat gro till nästa påsk.

Men jag undrar om påskharen vågar sig ut för att gömma sina chokladkaniner i trädgården i år. Tvivlar ganska mycket faktiskt.

I kväll blir det påskbuffé och jag måste säga att det gör att tankarna automatiskt faller på en högtid som infaller i slutet av året. Lite av den känslan. För är det inte så att buffén ikväll har i princip samma saker som buffén som serveras när mannen i det vita skägget kommer. Det är liksom bara högtidens namn som byts ut. Precis som på musten. Samma goda dryck men med olika man.

Men jag passar på att önska er alla en trevlig påsk och glöm bort det som vräkte ner i natt och ljusade upp vår värld. Ignorera det och tänk på knoppande träd och blommande krokusar. Som det ska vara.

Kanske dags att skaffa ny reklamnisse?

Hm, hur tänkte de här?

“Vi satsar mycket på lokala producenter och har stort sortiment av närproducerade varor”

Det där är ett väldigt bra tänk tycker jag. Det som kanske inte är så bra är att de valt ut fyra billiga varor som de gör reklam för.

Fläskytterfilé från Danmark

Blandfärs från Irland/Danmark

Glassbåtar från Engelholmsglass

Alltså, går man ut med närproducerat i reklam borde man kanske ha just detta med också på reklamsidan och inte enbart billigt kött från Danmark. Bara en liten tanke liksom. Kanske dags att skaffa ny reklamnisse?

Ibland hittar man kombinationer som man inte riktigt hade väntat sig

Ibland hittar man kombinationer som man inte riktigt hade väntat sig. Som till exempel:

Skolarbete, billig färs, ett kallt hus och bra musik.

Denna kombinationen har faktiskt fungerat alldeles utmärk.

Skolarbetet består i att hitta en logistisk lösning för nyetablering. Detta innebär att jag inte slaviskt behöver sitta vid datorn utan kan göra annat medan jag tänker (kvinna vet ni).

Så medan jag tänker ger jag mig på den billiga färsen.

Detta resulterar i 1 kilo köttbullar och 1 kilo cevapcici.

Och medan jag tänker och arbetar håller jag mig även lite varm och ugnsvärmen kunde jag även ta lite nytta av (hej och välkommen till Nettans husmorsskola. Håll till goda för jag tror inte det kommer hända så många fler gånger).

Musiken då? Ja den gör allt så mycket lättare när man kan stå och bröla för halva kvarteret.

Jag är fasen imponerad av vad jag hunnit idag men nu har jag nog inget annat val än att försöka sätta mig och få ner min lösning på papper. Får väl bli efter att jag hämtat lite koftor och filtar för här är riktigt kallt. Och behöver jag säga att kaminen bråkar idag när jag verkligen behöver den. Det har liksom gått bra hur länge som helst men inte idag. Men, men koftor och filtar till mig.

En blomma tycker jag att jag är värd idag. Jag har ju varit riktigt duktig.

Det är ganska underbart faktiskt

Jag är känd för att vara en riktig periodare. Jag kan vara periodare på det mesta utom sådant som man kanske normalt tror att en periodare periodar på. Och denna periodens periodaregrej är följande.

Jag är helt lost på grapefrukt just nu. De är sådär underbart goda och otroligt saftiga. Och det bästa med det hela är att ingen annan tycker om dem eller ens vill smaka. Detta betyder att jag i lugn och ro får äta en hel frukt utan att dela med mig. Det är ganska underbart faktiskt.

Det som dock inte är så underbart är när man upptäcker blåsan man har i munnen. Den bara var där och den upptäcktes när underbar grapesaft träffade den. Saften var då inte så underbar.

Men vad fasen, det är väl bara att bita ihop. Man är väl kvinna för sin grapefrukt. Dags för dagens ranson.

Så vem är pretto nu?

Här förfäras prettomorsorna över oss normala morsor som faktiskt hoppar över lagad lunch ibland och enbart ger något annat, icke varm och tillagat, att äta istället.

Hur ska våra telningar klara sig om det inte får någon riktig lunch. Eller hur ska de klara sig om de inte får någon riktig middag när det fått riktigt lunch på skola och dagis.

Alltså låt mig berätta att de klarar sig alldeles utmärkt och mår även detsamma. Allt ska vara så jäkla upphausat så fort vi föräldrar som inte följer boken till punkt och prick tar egna initiativ. För inte svälter våra barn eller presterar sämre bara för att de inte får lagad mat två gånger om dagen, sju dagar i veckan.

I Norge får skolbarn ingen lagad lunch på skolan. De får ta med sig “matpacke” själva vilket innebär något kallt. Macka, gröt, korv eller något sådan. Så låt mig då spekulera lite bara.

Vilka klarar sig bäst i vintersport som kräver mycket energi? Kan det vara våra grannar i väst som bara äter lagad mat en gång om dagen.

Vilka är superhurtiga och går på tur så fort de får möjlighet? Kan det vara vissa av våra grannar i väst som bara äter lagad mat en gång om dagen.

I rest my case.

Så vem är pretto nu?

Efter fem bitar kändes det som om jag hade gjort en misslyckad läppförstoring

Låt mig berätta lite om ananas. Det är en gul, saftig och söt sak med en hård stam i mitten och blast som sticks. Underbart god.

När jag kände mig lite sådär lagom pretto och valde denna delikatess till lördagsgodis vattnades det sig i munnen när jag började skära upp den. Jag bunkrade upp med papper för kladdiga fingrar och satt mig tillrätta i soffan. När Batman-introt började på tv:n högg jag in.

Denna underbara frukt är hopplös att äta. Redan efter två små bitar började det svida och bränna på läppar och tunga. Efter fem bitar kändes det som om jag hade gjort en misslyckad läppförstoring och att läpparna fortsatte att fyllas upp. Det dunkade och sved och det kändes som om läpparna var en halv meter ut från sin ursprungliga plats.

Trots mina dunkade läppar kunde jag inte sluta äta. Den saftigt, söta smaken ställdes mot de ankliknande läpparna och vann lätt. Så efter ytterligare någon bit blödde det lite från läpparna. Men vad fasen, jag hade mycket blod kvar. Det var med en lättnad jag till slut såg skålen med bara skal kvar. Jag suckade av lätthet.

I morse när jag vaknade hade jag fortfarande ont på läpparna och i munnen.

Och jag börjar plötsligt ana hur det kommer sig att jag brukar köpa ananas men att den alltid ligger och blir gammal i kylen. En undermedvetet självbevarelsedrift helt enkelt. För det är fasen inte snyggt med ankläppar.

Har ni något som ni tycker är jättegott och som ni äter fast ni inte mår bra på det?

Det går så sakta att man börjar fundera på fysikens lagar och annat viktigt trams

Ibland funderar man på om man har alla chipsen i påsen alltså.

Det är speciellt vid dessa tillfällen då jag i en svag sekund tänker tanken att pannkakor nog hade smakat gott. Tanken är tänkt och fanskapen börjar gro så pannkakor blev det.

Så fram med grejerna och börja vispa ihop på måfå. Jag har hört att det ska finnas recept men jag är alltid lite vild och galen när jag ska göra pannkakor, läs första meningen igen om ni tvivlar.

Jag har aldrig riktigt blivit klok på hur man får en sådan där smet oklumpig. För på ytan ligger där alltid små blobbar som guppar rundor och som jag försöker få bort. Och det slutar nog alltid med att det inte går och än så länge är det ingen som har klagat på små mjölklumpar i pannkakan. Det gäller liksom att våga vara originell och inte som alla andra, lite av ett signum. För inte tänker man smutsa ner en sil för en sådan sak inte.

Sedan börjar en av de längsta transportsträckor som finns för det är inte mycket som slår tristessen i att steka pannkakor, faktiskt. Man häller i, man vänder, man tar bor, man häller i, man vänder, man tar bort i en oändlighet. När det liksom inte händer något i skålen fast högen med färdiga pannkakor växer börjar man fundera på var slangen är som fyller på hela tiden. Och när barnen för 10 gången frågar om de inte är färdiga ännu och man för 10 gången svara snart eftersom det varit 3 laggar kvar att steka i 10 omgångar. Man börjar liksom tappa tron på sitt ögonmått.

Det går så sakta att man plötsligt börjar fundera på fysikens lagar och annat viktigt trams.

För hur kommer det sig att första sidan man steker är sådär pannkakigt fin?

Och den andra sidan blir sådär prickigt opannkakig? Det är just sådan saker som man hinner stå och fundera på för att det aldrig finns ett slut på det. Man försöker komma på en lösning när man står där och funderingen bara blir större och till slut är det en mycket viktig fråga. Svaret uteblir dock även denna gången.

Men så till slut så tar det nästan slut. Det kan hända att det beror på att det sista, till 3 laggar skulle jag tro om jag har ett ögonmått jag kan lite på vill säga, hälls i vasken.

Så efter lång tid vid spisen tar allt slut på ingen tid alls. Armar går så fort fram och tillbaka från fatet med färdiga pannkakor att det blir fartränder efter dem. Men det njuts och mmm:as och det kan hända att det faktiskt var värt det.

Som grädde på moset eller pannkakan, jag tror jag dör av min otroliga fyndighet så kom det upp en diskussion om vilken som var starkast. Mamma eller pappa, det var den stora frågan. Lilly kom fram till att det var mamma med motivationen:

-Mamma är starkast för hon har störst muskler som hänger här. Vad heter de nu igen mamma?
-Gäddhäng svarade jag henne.
-Ja, gäddhäng. Mamma är starkast för hon har störst muskler i gäddhäng sa hon samtidigt som hon tryckte mig på mitt vinnarhäng.

Kära maken höll på att ramla av stolen och jag är glad att han inte drack samtidigt. Jag har redan duschat idag. Hmf.

Kreativa hjärtan och lite Banjopaj

Ibland vill man bara skryta lite och visa att den kreativa sidan existerar. Ibland är just nu.

Nyårsaftons-förrätten bestod av en Västerbottenpaj gjord i små portionsformar till bullar. Skalet är smördeg. Serverade den med rödlök, löjrom, sparris och kronan på verket ett litet smördegshjärta. Alltså jag är så påhittig och jag är så stolt över den där påhittigheten. När jag stor där och tummade ut degen och klippte bort överbliven deg i kanterna och funderade vad jag skulle göra med all överbliven deg och bilden av hjärtanen bara kom upp. Och de blev precis som jag såg dem också. Hurra för mig.

Jag är inte mycket för löjrom men kombinationen med löken, pajen och sparrisen var så jäkla gott. Rekommenderas starkt och nästa gång så blir det nog en stor paj, en mörk vinterkväll framför brasan.

Men var det där gott så var nog desserten ett steg godare.

Låt mig presentera Banoffie Pie alias Banjopaj. Snuskig söt liten läckerbit som gav en munorgasm som heter duga. Lång, utdragen och med krampande smaklökar som nästan kryllade sig. Och det kommer jag att bjuda på med recept också. För detta kan jag inte låta någon vara utan.

Banoffie Pie (en normalstor springform)

1 pkt (ca 400 g) digestivekex, gärna med choklad
100 g smör + 50-100 g till senare i receptet
1 1/2 dl muscavadosocker, strösocker fungerar också
1 burk SÖTAD kondenserad mjölk
Bananer
Vispgrädde
Riven choklad

Smula sönder kexen. Fungerar bra att lägga i en påse och banka med en kavel. Smällt 100 g smör och blanda ner i kexsmulorna. Platta ut blandningen i botten på en springform. Ställ kallt en liten stund.

Skiva på bananer. Snåla inte som jag tydligen gjorde för de tuggor där jag verkligen fick banan var ännu mer gudomliga.

Smällt resterande smör och häll i sockret. Bland samman och häll i den kondenserade mjölken och blanda väl. Koka i 1 minut står det i originalreceptet men jag fick koka upp mot 10 för att få den trögflytande. Jag gjorde i och för sig dubbel sats. Rör om hela tiden och använd gärna teflongryta/panna och diska den med en gång efteråt.
Häll över kletet på bananerna och jämna till. Snyggt ska det vara. Ställ kallt.

Innan servering vispa grädde ganska hårt och bred på och riv över lite choklad.

Jag var väldigt skeptisk när jag bredde på kletet. Jag hade av någon anledning fått för mig att det skulle bli kolabrunt men det blev bara ljusgult. Det ska vara så så länge det känns fast fick jag veta efter att i panik skickat en bild till receptmakerskan.

Så då var jag också invigd i Banjo-träsket. Tack för det Åsa.

 

Jag tror jag kräks

Men vad tänker folk med egentligen.

Helt ärligt så funderar jag ofta på detta när jag går genom frukt- och grönsaksavdelningen på affärer. Vilken affär spelar ingen roll för det händer överallt.

Folk drar bort en påse från rullen för att plocka i och sedan slickar de på fingrarna för att lättare öppna påsen. Sedan tar de samma hand som det precis har slickat på och börjar plocka frukt eller grönsaker med. Jag tror jag kräks.

Men allvarligt. Varför göra på detta äckliga viset. Det borde vara en självklarhet att man inte är och tafsar på frukt och grönt efter att man haft fingrarna i munnen. A Big, no, no. Lite som att stå och hosta rätt ut eller nysa rätt ut. Tror inte folk gör det så varför stoppar man fingrarna i munnen då?

Har man problem med påsen så gnuggar men den mellan händerna och sedan är problemet löst. Enkelt och oäckligt.

Och jodå, jag sköljer min frukt och grönt när jag kommer hem så det är inte där skon klämmer. Skon klämmer nog bara på att det är ett allmänt äckligt beteende när man är på affären.

Så handen på hjärtat nu. Är det dig jag skäller på?

Nyårsmeny 2012

Nu är det så att jag är verkligen inte bra på att sätta ihop meny. Ännu svårare blir det när jag ska sätta ihop en nyårsmeny. Men efter lite knepande och knåpande blev det en meny till slut. Hur den blev vet jag egentligen inte men den får duga. Hoppas jag i alla fall. Grönfoder kommer naturligtvis med men det såg så tråkigt ut att skriva i menyn som jag som god värdinna skickat ut till mina gäster via facebook. Sociala medier ni vet.

Nyårsmeny 2012

Förrätt
Västerbottenpaj i portion

Varmrätt

Fylld baconlindad kycklingfilé, hasselbackspotatis, kall sås

Dessert

Banoffee Pie

Nattmat

Kex, ost, rökt kött- och korv från lokala handlaren

Så vad tror ni. Kan det duga till en nyår?