Så råkar man titta ner och inser, hjälp

Man kan inse det där med att tiderna förändras vid de mest konstiga ställen.

Som när man ligger där och njuter i bastun. Värmen som omhuldar en, det dova ljuset och stillheten. Ren och skär njutning helt enkelt.

Men så råkar man titta ner och då inser man att det som nu sticker ut från bröstkorgen är just bara bröstkorgen ty tuttarna har liksom emigrerat till armhålorna. Hjälp. Man har liksom förträngt detta pågående händelsen då man inte riktigt vill erkänna gravitationens kraft på den ständiga 29-åriga kroppen. Evolutionen har sin gilla gång och utvecklar oss?

Vissa säger att det är charmigt att åldras men jag vet inte om jag kan hålla med. Fast å andra sidan har jag aldrig gillat min kropp oavsett vilket position tuttarna har haft.

Men vad fasen, det är så det är. Kan undra vad som emigrerar nästa gång.

Några nyanser av grå

Tant, 40 minus, vardaglig lite grå och vanlig som smälter in i omgivningen utan att sticka ut.

Då förväntas man tydligen vara sådan också. Jag råkade idag använda ordet "fittigt" och det gav stora ögon hos omgivningen. Det var helt oväntat att sådana ord kom min mun. Det är nästan som om man väntas vara frigid eller något för att man är grå och trist. Men oj vad det kan inte bli mer fel än så för tar man motsatsen till frigid skulle det mycket väl kunna stavas frugans namn.

Likaså verkas det förväntas att man ska lyssna på mesmusik. Att meddela att man gillar lite hårdare musik får vissa att lyfta på ögonbrynen. Måste man bära nitar, tatueringar och skinnpaj för att vara rockbrud? Alltså jag tycker ju inte det men jag verkar vara lite jävig i detta.

Det är faktiskt lite trist att man blir satt i ett supertrist fack bara för att man råkar vara grå. Jag vill faktiskt inte vara grå men den delen är inte så mycket att göra åt. Men jag är jag och tydligen förvånar jag folk över att jag inte är jag som andra tror. Grå, trist och vardaglig. Så typiskt.

Det är vad jag hört av en vän i alla fall

Det finns vissa saker som är bra att tänka på när man gör vissa saker.

1. Att köra ett ordentligt benpass en lördag känns kanske som ett bra val med tanke på ledighet. Dagen efter känns det inte alls som en bra idé. Det kan till och med kännas som om det faktiskt aldrig är en bra idé att köra ett benpass och tankarna vandra att man troligtvis inte är riktigt klok. För vid varje rörelser och uppresning är det som om varenda muskel i låren och rumpan skriker att det där vill de inte vara med om utan de vill bara ligga där i sin soffa. Låt oss vara.

Dag två, måndagen, kommer man med tårar i ögonen ta sig upp och ner i trappan på sitt kontor. Tanken har slagit en att man faktiskt borde gå baklänges ner för att slippa se ut som om man gjort ner sig. Den där känslan att benen inte klarar ett steg till utan kommer att tvärnita mitt i trappan samtidigt som resten av kroppen inte fattar det. Den känslan av hatkärlek till legday.
Det är vad jag har hört av en vän i alla fall.

2. Att börja äta det där danska rågbrödet igen, fullproppat med härliga, hela rågkärnor och annat gott, och tro att magen mår bra på det. Alltså det är kanske så att magen mår bra på det när den vant sig igen. Typ efter ett tag. Några som dock inte mår bra på det danska rågbrödet är omgivningen. De klagar högljutt med lätt ulkande läten. En dam luktar hallon. De håller inte med och sätter upp fingrarna som ett kors mot en. Vik hädan väser de. Nästan.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

3. Att tekniska grejer har en helt obeskrivlig avsky mot en. Som när man ska spola det där pausade programmet och naturligtvis gör likadant som alla andra men den tekniska prylen känner av att denna gillar vi inte så vi spolar tillbaka, säg två timmar, istället för bara fram över reklamen. Vi får denna person att känna sig helt värdelös som inte ens kan spola men vi gillar det. Men det är ju bara denna personen, alla andra låtet vi fixa det utan problem. Ja, då är det bättre att ge fasen i att ens försöka igen. Att det ska vara så svårt att bli omtyckt liksom.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

Ibland är det tur att man hör en hel del av vänner så man slipper prova själv. Det har jag hört av en vän i alla fall.

Blad 11

365 tomma blad ligger nu framför mig

365 tomma blad ligger nu framför mig skrev jag igår på min status. De ligger där och väntar på att bli skrivna. Skrivna med mina händelser, med mitt liv.

De kommer att bli skrivna men innehållet ligger gömt i dunkel även för författaren. Författare som bara längtar efter att fylla dem med spännande berättelser.

Jag vet att varje blad inte kommer att fyllas med det jag önskar. Det är så livet fungerar och det är det som är det realistiska men jag kommer att göra allt i min makt att faktiskt fylla dem med det jag önskar, från vardag till fest.

När jag sitter och funderar på de 365 dagarna jag nu fyllt så kan jag inte riktigt ta på vad de är fyllda med. Det har varit mycket inre stress och yrsel som dominerat och när jag nu sitter här med mina blanka blad vill jag inte fortsätta fylla dem på det viset.

Hur jag ska göra då vet jag inte men genom att försöka ge saker och händelser eftertanke så vill jag ta mig tid och fundera på saker. Inte fundera på saker som jag inte kan göra något åt. Det hjälper inte att fundera och oroa sig över saker som jag inte har någon som helst verkan över.

Det låter så lätt när man skriver ner det men sedan ska man leva efter det också. Men jag tror att bara genom att bli medveten om saker så ger man även eftertanke på det.

Så jag tror att det kan bli en mycket bra bok när den är klar och de 365 tomma bladen är fyllda. Fyllda med mitt liv.

Blad 1.

Vacker som en dag och dansar som en kung

Jag gjorde ett storslaget intåg i november med ett bröllop och avslutade november med en julfest med jobbet.

Antalet centiliter berusningsmedel jag intagit vid dessa två tillfället motsvarar troligtvis min normala årskonsumtion. Men ibland får man släppa hämningarna som ligger där och gnager.

För plötsligt är jag vacker som en dag och dansar som en kung. Och det är fasen inte ofta det händer. Det kan även vara så att det är en del av berusningsmedlet som vilseleder lite också. Men vad fasen gör det när man har så jäkla roligt och inte ville att kvällen skulle sluta.

Det kan dock hända att kära maken inte var lika imponerad av mig. Då hade han inte ens spenderat kvällen med mig utan ställde, som den gentleman han är, upp och hämtade mig. Jag försökte svara på hans sms. Om man säger så att jag är riktigt dålig på att skriva sms i vanliga fall så skulle jag troligtvis ha vunnit priset som universums sämsta sms-skrivare då. På riktigt alltså, helt obegripliga.

Till slut lyckades jag hitta rätt var han stod och kunde sätta mig i en varm bil. Den lilla chipspåsen var nu min räddning när jag plötsligt överfölls av en hunger som bara ett spädbarn kan förstå. Medan jag moffade chips för fullt så började jag trolla för plötsligt tog jag ut en krona ur munnen. Hur jag gjorde det är min hemlighet men det kan hända att jag inte har en jäkla aning.

Väl hemma gav jag mig hän åt två tabletter Bakis och en Ipren som verkade vara någon sorts sockerpiller för de där hjälpte inte ett dugg. Det var faktiskt väldigt synd om mig dagen efter min vacker som en dag och dansade som en kung kväll. Det var till och med väldigt, väldigt synd om mig. En hel dags synd om mig.

Fast sedan, när det slutat vara synd om mig, så insåg jag vilken helt jäkla rolig kväll jag haft. Och då gör det inte så mycket att jag faktiskt inte är vacker som en dag eller dansar som en kung. Det är jag och jag älskar sådana kvällar då jag kan släppa allt. Dock med lite mindre berusningsmedel än det blev men annars är det så jag. För sådan är jag liksom.

Med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning och varje hår på min kropp stod i givakt

Den stora telningen kom stolt och talade om att hon gjorde något i slöjden till mig. Jag frågade lite diskret, sådär lite för att verkligen verka intresserad för att jag är intresserad och för att jag inte hade en baktanke med min fråga, om det var sy- eller träslöjd.

I mitt inre ekade en röst: sy, sy, sy, sy.

Ur hennes mun kom det trä. Och med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning, som inte var diskret, och varje hår på min kropp stod i givakt.

Åh vad snäll du är sa jag men var orolig för vad hon verkligen hörde.

Ska jag berätta vad frågade hon.

Normalt vill jag ju inte alls veta överraskningar men idag kunde jag bara nicka.

Jag gör ett grytunderlägg sa hon stolt och jag kunder med ärlighet säga åh, spännande. För med det ordet yppat, grytunderlägg, kunde jag nu slappna av.

Ingen smörkniv. Jag är räddad från denna onda sak, för denna gången i alla fall. Smörknivar i trä går helt enkelt inte att hålla i. Att ta i en sådan får dels allt hår att resa sig på varenda millimeter på min kropp. Det är ytan, den där otäcka ytan, som gör det. Allt med den ytan är bannlyst i i detta hemmet. Så hur skulle man bannlysa en sak som en stolt stor telning skulle ha gjort?

Så ja, jag är räddad och jag är framförallt räddad att slippa glömma den framme, naturligtvis när någon annan använt det, med extra mycket smör på. Doggen, nytt tuggben? Nä, sa jag verkligen det högt?

Jag hade helt enkelt fått köra en Johan Glans. Nej vi kan inte ta fram den, den är till speciella tillfällen. Någon gång i framtiden. Typisch.

Så hoppet finns nu att ingen sådan tingeste kommer att göras. De har ju avancerat till mycket svårare saker. Herregud, vad jag är bra på att intala mig saker som jag nästan tror på. Verkligen.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

Nopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom. 

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak.

Vi har varit iväg i helgen hos underbara nyfunna vänner. Lite panikartat insåg jag för någon vecka sedan att jag har absolut inget att ha på mig. Jag kan faktiskt ärligt säga det eftersom det jag har är lite stort till mig och jag kände jag vill minsann ha något som jag känner mig fin i.

Så förra helgen var jag på jakt efter en tunika som jag kunde ha på mig. Denna tunika slutade med att det blev en klänning istället. Ingen som hotade mig eller som tvingade mig. Jag valde detta inköp helt själv, förstås helt opartiskt från kära makens hejarop att det var fint, och jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag verkligen köpte den.

Jag ältar detta för jämnan känns det som men jag har verkligen svårt att förstå och se att jag inte är megasize längre.

Så jag visade mig på bild, med klänningen, på facebook som jag hade lovat. Och jag är så otroligt glad och tacksam för alla som fortfarande orkar och vill heja på mig. Det är en otroligt stor del av min lyckade viktnedgång som beror på er. Klyschigt? Kanske det men det är helt ärligt. För det är det som hjälper mig när det känns jobbigt och jag känner mig misslyckad. När den där gamla Nettan, hon som klankade ner på sig själv alltid och som hade en självkänsla som någon hade dragit i gruset, tittar fram då är det skönt att kunna får stöd, stöttning och hejarop. För även om den nya Nettan kommit en bra bit så har hon svårt att släppa taget av den gamla ibland.

 
Min klänningsbild bredvid mitt gamla jag. Jag fick en kommentar som fick mig att frenetiskt vifta med handen framför mitt ansikte, som någon annan primadonna, för att inte börja fälla tårarna som fyllde mina ögon. Jag ville ju inte förstöra en festmakeupp liksom.

“Förstår & inser du vad du har gjort & gör??!!!! Du är så duktig & stark & fy satan vad du bevisar det!!! En person som du är en sann förebild för många! Fortsätt alltid som du gör. You go!!!!♥”

Jag hoppas ni aldrig tvivlar på att det är ni som hjälper mig på vägen.

Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Ibland blir man alldeles förbluffad.

Drog på mig mina gamla finbyxor. Jag har svårt att se hur de har kunnat vara finbyxor. Tycker snarare de ser ut som clownbyxor.

Ignorera min tigerrandiga mage (och mitt sovruffsiga hår och att min morgontröja och mina bh-lösa tuts som nästan tittar ut och den obäddade sängen och stöket på kära makens datorbord och stöket på mitt datorbord). Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

“tänkte direkt på dig :)”

Fick ett meddelande på min vägg på facebook där en länk var delad. Jag läste följande:

“tänkte direkt på dig :)”

Under stod följande citat:

”He Who conquers others is strong; He who conquers himself is mighty” – Lao Tzu

Jag läste den några gången innan jag insåg vilken otroligt fin komplimang jag precis fått. Jag har tänkt på den under dagen och ju mer jag tänker på den ju stoltare blir jag över att ha fått den. Och jag kommer inte analysera detta mer utan bara säga tack underbara du för dessa få ord som betyder så stora saker.

Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

Snubbe sitter i spagat mellan två stolar för att visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor

Vad kan vi säga om Taekwondo?

Att det är en kampsport med knuttar som har superhårda snygga kroppar, som sparkas och gör roundkickar i oändlighet på varandra. Snubbar som sitter i spagat mellan två stolar bara för att få visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor. Lite sådär kan man kanske tänka sig taekwondo.

Jag tror inte man tänker sig ett nybörjarpass men en överviktig mamma i sina bästa 37 år. En mamma som är vig som ett kylskåp och som är rädd att göra sig illa samtidigt som hon är rädd att göra andra illa.

Men den här kvinnan i sina bästa 37 åren struntade i detta och begav sig igår till sitt första pass. Den här kvinnan har gjort armhävningar, vilket aldrig hänt innan eftersom hon inte kunnat. Inga karl-armhävningar på knogar och rak kropp utan snarare en krum liten sak på knäna och plana händer. Inte var det några som gick enda ner i golvet heller men det var något som liknade början till armhävning i alla fall.

Den här kvinnan har minsann visat sig vara lite vigare än hon själv trodde. Inte spagat-vig eller ens halvspagat-vig men något som liknar början till en spagat. En väldigt hög sådan men ändå.

Den här kvinnan har sparkat en kompis i sidan, i höjd med bröstet. Det var ingen rak fin spark men definitivt en början till någon som mycket väl kommer att bli det. Hon har sedan blivit sparkad på av sin kompis som satt en fot eller två i sidan på henne.

Den här kvinnan är otroligt stolt över att hon vågade, genomförde det och längtar till nästa pass. Det var en otrolig skön helkroppsträning.

Den här kvinnan har idag ont i precis alla muskler på överkroppen samt de flesta på benen. Det är längesedan det var så. Och inte blev det bättre av att försöka träna bort träningsvärken men ett gympass idag.

Den här kvinnan mår otroligt bra. Känslan av att våga sig på något så främmande. Främmande på grund av ungefär alla de saker som står i början. Känslan är otrolig och ibland känner man sig som om man klarar allt. Det är den känslan som är så underbar och det är den känslan som är så skön att ha så ofta nu.

Då flåsade jag som en födande elefant

Ibland bara slår det en. Hur saker kan förändras, denna gången till det mycket bättre.

För 10-11 månader sedan gick jag på mitt första gympapass här i Hålan. Den första gången var en ren pina. Varje muskel ifrågasatte om jag var en idiot som plågade dem på det viset och de skrek åt mig att sluta. Jag flåsade som en födande elefant och jag ville helst inte se mig själv i spegeln när jag blobbade fram.

Idag var jag på ett introduktionspass. Detta passet innebar Zumba, dans, afrodans och yoga. Detta passet varade i två timmar. I två timmar sprätte jag fram, troligtvis med ett fotarbete som skulle få en boxare att gråta, med viftande armar. Inte brydde jag mig om att där satt 100-tals mc-knuttar ute på serveringen och tittade på oss. Inte brydde jag mig speciellt mycket om att jag inte kunde alla stegen eller rörelserna.

Mitt motto för gympapass är att man ska ha roligt. Man får bjuda på sig själv och jag ler och fnissar gärna åt mig själv när stegen är helt andra än alla andras.

Men jag genomförde detta passet, svett från topp till tå ungefär, bara sådär normalt andfådd och inte sa mina muskler till mig att de ville sluta. Helt ärligt hade jag klarat att köra en stund till om det hade varit det. Och det mina vänner är en helt otrolig upplevelse. Känslan att jag har gjort detta passet är obeskrivligt och det är ännu mer underbart med tanke på hur “lätt” det gick. Det där är en boost för självkänslan som heter duga. Att minnas hur det där första passet kändes och jämföra det med idag. Det bevisar bara att jag faktiskt också kan. Jag kan och jag har gjort det bra än så länge. Fy tusan vad frugan hon är duktig.

Nu sitter jag väl mest och tycker det är synd att dessa passen inte finns i närheten av Hålan för den där afrodansen var helt underbar. Funderar på om det är värt att köra och om man hinner med det. Det tål att funderas på i alla fall.

Nu återstår det naturligtvis att se vad mina muskler tycker om detta imorgon. Det är mycket tänkbart att det kommer att bli så men det är det fasen värt.

Jag har gått ner en hel Lilly

I fredags stämplade jag in på –25,1 kg. Jag kan bara säga att jag är så otroligt stolt över mig själv att jag kommit såhär långt. Jag har kommit mer än halvvägs nu och det känns toppen.

Jag började fundera på hur mycket 25 kg verkligen är så jag ställde Lilly på vågen. Den visade 25,2 kg. Jag lyfte upp henne och höll henne en stund i famnen. Det var lite tungt.

Det gick jag och bar på dagligen innan. Jag har alltså gått ner en hel Lilly och det är så jäkla häftigt att ha något att jämföra med.

Nu är det bara att fortsätta jobb på så kommer jag om ett tag komma till Molly också.

Jag kämpar på och ni stöttar och hejar på mig så kommer målet bara närmare och närmare. För jag är jäkligt duktig.

Idag blir det naket, hud och pinsamheter

Idag blir det naket, hud och pinsamheter.

Jag har funderat på att verkligen visa skillnaden som den är just nu. Och då har jag plufsat till mig lite under några veckor utan gym och några glassar för mycket. Jag har funderat och funderat på om jag verkligen vågar lägga ut mig själv utan kläder och det gör jag egentligen inte men ibland måste man övervinna sina rädslor (säger den som har fler fobier än någon annan normal människa) och våga ta steget..

Jag vill ha det som en påminnelse om att jag aldrig vill hamna där igen. Det är så lätt att bara sitta och säga det men det är betydligt svårare att verkligen nå dit. Det är betydligt svårare och framför allt jobbigare och pinsammare om jag misslyckas när jag nu är så öppen med det och delar med alla andra som troligtvis snart börjar tröttna på mitt ständiga tjat om peppning och stöttning.

Men, here I go.

Så nu är det gjort. Den nakna sanningen är ute och lite jobbigt är det allt att verkligen visa mig såhär men jag är stolt över vad jag har åstadkommit hittills. Ungefär halvvägs mot mitt mål så heja mig.

Jag vill häpna världen ju och låta omvärlden få det allra bästa av mig

Jag kan inte riktigt bestämma mig. Jag trivs väldigt bra i lite kortare hår. Men så hittade jag lite bilder i min mobil, tagna samma dag. Man skulle kunna säga före och efter liksom.

Och när jag tittar på dem så kan jag inte låta bli att fundera på om jag ändå inte är vackrare i lite längre hår. Jag vill häpna världen ju och låta omvärlden få det allra bästa av mig. Det finns liksom ingen anledning att vara egoistisk.

Så den enkla frågan blir ju då. Långt eller kort?

Det är jag och kändisarna

Det är jag och kändisarna.

Sådär übersexiga när vi blir fångad i en stormvind liksom. Håret fladdrar och man är nöjd över att ha en egen fläkt, som man dessutom man ta med sig ut på andra äventyr.

 

Här gäller det att samla poäng

Ibland är jag bara så finurlig.

Var och köpte tio säckar pellets efter jobbet och kände väl att här gäller det att samla poäng. Poäng genom att få lite gratis motion och träning. Så jag parkerade längst bort på den lilla parkeringen i och för sig men det var ändå inte närmast ingången. Jag pinnade sedan in och tog en flakvagn för att bege mig tvärs över hela “brädgården” där jag hittade pelletsen. Sedan var det bara att plocka säckarna och lasta dem på vagnen som sedan vägde lite mer när jag asade tillbaka den över “brädgården” för att komma till kassan. Betalade och asade den tunga vagnen över den lilla parkeringen för att sedan lasta in säckarna i bilen.

Så gratis styrka när jag istället för att köra in och lasta direkt i bilen fick lyfta en gång extra.

Sedan kom jag hem och då fick jag riktigt fnatt. Jag vet inte om jag ska skylla på värmen eller vad. Jag bestämde mig i alla fall för att göra något bra när jag bar ner pelletsen så jag svidade helt enkelt om till träningskläder. Mitt hårband gick sönder så jag snodde helt sonika tjejernas rosa istället och jag kände ju mig då mycket fräschare (skit i hen och sådant, jag älskar rosa och flickiga saker).

Så skred jag till verket. En säck i taget som jag bar runt halva huset. Vid källartrappan stannade jag och tryckte den 16 kilo tunga säcken mot bröstet och gjorde sedan tio squat innan jag gick ner med säcken. Så gjorde jag med alla tio säckar även om det med de tre sista bara blev åtta squat för jag var helt jäkla mör i benen.

Så 94 squat helt gratis fick jag bara genom att bära ner pelletsen. Känner mig riktigt nöjd över att jag kom på det. Kroppen är kanske inte lika go (sagt med en göteborgsk dialekt) som sinnet dock. Har grym träningsvärk redan i låren och i bicepsen. Jag hade mitt första riktiga pass på gymmet igår också efter lite semester slarv (andra har haft semester men inte jag men jag har liksom flutit med i semester-flowet) så jag var lite mör redan från början.

Så nu börjar allvaret igen och nu börjar mitt tjat för att få ert pepp. Men som tidigare har jag en helt otroligt stöttande och peppande skara som gör att det är lättare att ta sig framåt.

Så nu behöver jag allas stöd igen.

(Nu får kära maken bara ta de tio säckarna från tvättstugan och bära in dem de två meterna i pannrummet. Inte ens extra-steg-i-träningen kunde få mig att gå in i detta otäcka rum.)

Battle of the brainiacs och inträngande snablar

Mitt på ryggen, ni vet det där stället som man verken kommer åt uppifrån, nerifrån, från sidorna, alltså inte på något vis hur man än vänder och vrider på kroppen, sitter ett myggbett.

En liten jäkla upphöjd liten sak som naturligtvis kliar som fasen. Och här försöker jag, om och om igen, att faktiskt komma åt det fast jag vet att det är en omöjlighet. Jag har besökt åtskilliga dörrkarmar som jag gett lite intim närhet genom att gnugga min rygg och sakta sucka av vällust när kliandet blir kliat.

Det kan hända att det bästa sättet inte undvika sådana saker är inte att somna på altanen och tro att man är trygg genom att ha dragit en filt runt sig. Speciellt inte om man har en skön baden-badenstol som är otroligt finmaskig i tyget som man sitter på. Det har nu visat sig, utan att någon seriös efterforskning, att den där lilla snabeln tydligen passa utmärkt att sticka in där för att ge sitt offer den där otäcka kliande stöten precis mitt på ryggen. Precis på det där onåbara stället. På det där stället som kan driva normala folk till vansinne. På det där stället som inte ska finnas på en kropp liksom.

Men vad fasen, ska kanske inte klaga så mycket. Vi hade ju ha en battle of the brainiacs och det visade sig att det blev ingen vidare battle. Behöver jag säga att det är min spelpjäs som står i mitten med alla pluttarna i? Nä, jag trodde inte det.