Jag funderade på om jag vågade titta på bilden. Vad kunde jag vänta mig?

Jag läste de två meningarna som stod skriven på en av de alla sociala nätverk som finns på stora internätet.

“Fick en ny soffa. Gav den nytt liv med hjälp av min mamma”

Jag funderade på om jag vågade titta på bilden. Vad kunde jag vänta mig? En ny skinnklädsel? Tunn beige med något mönster av någon blomma, några namn, några födelsedatum och en svart tribal. Nya nitar med amalgamfyllning? Ny stomme av vita polerade ben? Fransar som hänger i nederkanten av något som kommer från Rapunzel?

Jag tog mod till mig. Men se där, en helt vanlig soffa. Målad och omklädd. Kan undra om personen lagt mamma som stoppning då?

Nettan leker språkpolis

Jag har haft detta uppe tidigare men det tål att upprepas många gånger.

Det finns några enkla regler för detta med de och dem.

Regel nummer ett, den enklaste av de enklaste. Kan du inte dem så använd inte de och dem utan använd dom. Det är ok. Mycket mer ok än att skriva dem i tid och otid i helt fel meningar. Jag har tidigare använt mig av dom eftersom det då inte kan bli fel och jag på så vis känt mig säker. Detta eftersom jag inte är någon väldigt duktig språkpolis och aldrig varit så duktig på rättstavning.  Så därför har jag tagit det säkra före det osäkra och helgarderat mig istället på det snygga viset och skrivit dom.

Men de där andra reglerna är inte heller så svåra. De är faktiskt väldigt enkla. Låt mig försöka förklara dem igen.

När du tror att du kan reglerna så läs din skrivna mening igen och gör följande. På de ställena du skrivit de ska du kunna byta ut till formen jag och på de ställena du skrivit dem ska du kunna byta ut till formen mig. Enkelt va?  

Jag är bäst. De eller dem? De är bäst bli det eftersom man inte kan säga “Mig är bäst”.

Låt mig försöka förklara igen. De eller dem? Låt dem försöka förklara igen eftersom det inte går att säga “Låt jag försöka förklara igen”.

Så när man pratar om människor och saker blir de inte med automatik dem. Allt beror på vilken form de kan bytas mot i meningen. För är det något jag märkt så är det många som verkar tro att just dessa saker alltid ska vara dem. Men icke.

Jag vet inte ens om någon är med i min förklaring. Är det svårt att komma ihåg vilken form som passar med vilken så är det de två som har M i sig som passar ihop. Hur enkelt är inte det, va?

Så då kommer vi till det där känsliga då. Ska man vara en sådan där som påpekar att någon skriver fel? Alltså jag vill ju göra det men så fort jag ska skriva något så kommer den där lilla konflikträdda musen fram och tycker att det är bättre att någon annan påpekar det. Tyvärr verkar det som om alla tänker så eftersom inget händer. Ja, jag är lite feg vad gäller risk för konflikter men ge mig lite creed för att jag erkänner det i alla fall.

Men hur gör ni som kan reglerna? Säger ni till? Nu är jag ju sådan att även om jag inte tycker om konflikter så önskar jag att någon säger till mig om jag envisas med att skriva samma fel hela tiden. Och det finns säker saker jag inte har koll på i den svenska grammatiken, många saker. Men detta känner jag mig nu så säker på att jag helt frångått dom. Meddela mig gärna om fallet icke är så.

Nettan, Mrs Språkpolis 

Da Family goes kultur

Ibland undrar man varför det finns så tråkiga ord.

Kultur. Smaka lite på det och säg gärna till mig när ni hittar det intressanta i det ordet. Själva ordet känns så tråkigt, man skulle nästan kunna jämföra det med tarmsköljning. Finns inget glamoröst eller någon positiv klang i dessa ord alls. Tankarna på ordet kultur vandrar till ett amerikanskt bibliotek där en bibliotekarier med starkt markerade glasögon och en hård knut i nacken som hyschar vid minsta ljud. Sexigt skulle säkert många säga och så kanske det är med inget man längtar efter kanske. För ordet kultur är så förbannat tråkigt.

Det är tråkigt att det är så tråkigt för kultur är inte tråkigt. Kultur är väldigt intressant, roligt och lärorikt och det är lite synd att inte fler inser det.

Vi har minsann vandrat i kulturens tecken idag och vi är alla fyra supernöjda. Ett besök på Regionsmuseet blev det. De hade liksom en utställning från stenåldern och framåt som den stora telningen såg framemot. Hon blev inte så himla imponerad när det på dörren där utställningen var stod en lapp:

Ny utställning, öppnas i början av 2014.

Fast som tur är så glömde hon det när vi tittade på alla de andra utställningarna som vi gick genom. Pratade, pekade, pratade, frågade och diskuterade om alla saker som vi gick förbi. Jag är så glad att vi har fått två kunskapstörstande tjejer som gärna frågar och diskuterar med oss. Sedan är det ju liksom ganska bra också att vi är så allmänbildade som vi är också och kan svara på väldigt mycket frågor från dem.

Dock förstår jag mig inte på “konstverket” som finns utanför. Jättetutte, jättegräddbulle täckt med lakrits eller bara en jättehög skit från någon som äter järntabletter?

När vi några timmar senare lämnade museet gick vi vidare till kulturhuset. Ytterligare ett otroligt tråkigt ord. Tråkigt ord men intressant ställe och idag var där bland annat pysselverkstad. Tjejerna blev naturligtvis väldigt intresserade av detta medan mamman mest i sin tysthet la av en supersuck inombords. Pyssel = tålamod = dålig kombination om man råkar vara modern i familjen. Men jag svalde naturligtvis den där sucken och började serva mina telningar med diverse papprullar, flörtkulor (varför heter det så egentligen), glitter, lim och snören. Beväpnade med en vars en sax, som mamman förmanade dem om att vara försiktiga med, högg de in.

Det dröjde inte länge förrän blodvite uppstod. Det från den som förmanat telningarna om att de skulle vara försiktiga dock. Så med en tumme som nu hade fått ett stort, rött leende som det faktiskt droppade om fick jag uppsöka pysseltanterna och fråga efter plåster. Pysseltanten funderade på vad det var som gjorde att det bara varit föräldrar som blivit omplåstrade under dagen. Ha, skammen försvann lite då jag insåg att jag inte var ensam. Efter två minuter fick jag återkomma till pysseltanten, dock med samma tumme, då plåstret nu blivit både rött och blött.

 
Bevisen: tummen, dockan och den aggressiva saxen. Farligt med pyssel, som jag dessutom fick göra själv då den lilla telningen tröttnade efter att huvudet och glorian kommit på plats.

Så det jag kanske vill ha sagt är att kultur är inte tråkigt och förtjänar att heta något som inte låter så tråkigt.

Vi har haft en toppendag som efter en impulsdiskussion slutade vi på Max med magiska ballonger och ännu mer superglada telningar.

    

Varma hälsningar Da Family goes kultur

Var finns alkolåset?

Alkolås hade suttit fint på mer än bilar kan jag meddela.

Efter två glas vin borde det finnas alkolås på telefonen, helt ärligt. Inte så mycket för att jag är en sådan som ringer och sms:ar gamla ex. Kan kanske vara så att efter 22 år räknas det inte som ex fast i ärlighetens namn har jag väl inte så många äkta ex utan snarare bara en mass gamla ex KK:are. Visst att man skulle kunna skriva till dem men sådan är inte jag.

Jag är däremot en sådan som mycket väl kan lägga upp lite konstiga statusar på facebook, ofta kanske lite väl avslöjande fast vem är prydd liksom. Inte jag men kanske min andra hälft inte alltid tycker det är så roligt när både min och hans vänlista, taggar naturligtvis, får reda på att vi knullat som kaniner, fast skrivet med lite metaforliknande meningar.

Jag är även en sådan som mycket väl bildbombar både facebook och instagram. Glas, flaskor och allt annat som är av totalt ointresse men som ändå av någon anledning fotas kan mycket väl hamna officiellt. En och en annan urringatbild kan också komma med. Fast det är nog snarare så att det är när man är på lite större fester och inte enbart sitter hemma själva med ett glas, eller två, vin.

Jag är även en sådan som mycket väl skriver ett inlägg på bloggen. Mobilblogga är ingen höjdare. Meningar som är helt oförståeliga idag men som troligtvis var solklara när jag skrev dem. När man sitter där och skriver så flyttar bokstäverna dessutom på sig. Man siktar liksom på k:et men lik förbannat är det l:et som hamnar i ordet. Jäkla konstigt fenomen det där. Och eftersom jag i normala fall brukar vara så väldigt duktig att kontrollera, not, när jag skriver med t9 så är det inte bättre då. 

Och detta är efter två glas vin. Jag tål inte mycket även om jag nog skötte mig bra igår.

Kära prasseltidning som gone cyber

Åh, varför har ingen sagt detta till mig innan? Tid är pengar och kanske lite, som i detta fall då, fett. 7 minuter, jag är helt stum.

Jag kanske ska söka jobb som rubriksättare på någon cybertidning som nästan har lämnat prasselvärlden. För helt ärligt hade jag klarat av det om kraven inte är högre. Jag hade liksom bara klivit över mattkanten också hade jag varit där.

Finns det ingen som ska kolla sådant här? Jag kanske ska söka det jobbet också.

Jag måste säga att det faktiskt är lite pinsamt att det är så ofta som de släpper genom helt misslyckade rubriker. Visst att platsen är liten och det ska fånga läsaren men när det blir totala tolkningsfel så blir jag bara irriterad. Och observera att jag är verkligen ingen språkpolis som kan min svenska grammatik till punkt och prick. Nej inget sådant men ibland blir det bara lite mycket även för mig som normalsvensson.

“Kära prasseltidning som gone cyber. Jag är en kvinna i mina  bästa år som tycker om att skiva lite och för det mesta brukar mina rubrik bli ganska bra. Jag söker därför arbetet som rubriksättare hos er eftersom det verkar som om er gamla har slutat och ni låter någon helt okunnig vikariera. Välj mig liksom.”

Och

Ibland funderar jag på hur man för en konversation med en 8-åring.

Jag: Plocka undan det du har plockat fram.
Hon: Ofta
Jag: Va?
Hon: Fatta
Jag: Vad är det du säger. Prata riktigt så man förstår vad du menar.
Hon: Och

Äh, total vuxenförvirring. Någonstans på vägen verkar hon tappad det där med meningsuppbyggnad som vi jobbat så hårt med under hennes första del av livet. Jag fattar ingenting mer än att det troligtvis är saker som sägs i skolan och med vänner för jag lovar att vi använder inte den uppbyggnaden på ett samtal allt.

Jag: Kan du plocka undan i köket?
Maken: Ofta
Jag: Vad menar du?
Maken: Fatta
Jag: Vill du inte ha någon middag eller?
Maken: Och
Jag: Typ

Snacka om skilsmässovarning.

Så irriterande är det i alla fall att bara få ett ord till svar som dessutom låter hur nosigt som helst. Får nog ta ett ordentligt snack med donnan tror jag och se om det hjälper.

Fatta att alla pratar så typ. Ofta tänker jag. Eller?