Ofrivilligt barnlösas dag

Vissa saker kan man aldrig prat tillräckligt mycket om.

Att lyfta fram ofrivillig barnlöshet är en sådan sak. Det går inte nog att nämna detta ämne. Att prata om det för att visa att de som nu befinner sig mitt uppe i sin längtan ska känna att de inte är ensamma. För är det någon gång man känner sig ensam så är det i detta tillfället.

Dels för att många i ens egen närhet själva är i bilda-familj åldern vilket resulterar att det periodvis är många magar som man stöter på. Glädjen man känner för de väntande samtidigt som orättvisan bara bubblar i en över att det borde vara vår tur nu.

Många borde lära sig att vara lite mer finkänsliga. Att slänga ur sig frågan om barn till ett par skulle aldrig falla mig in. Antagligen för att jag själv så många gånger, innan vi blev mer öppna med det, log och slog ifrån mig att det där med barn får allt vänta medan insidan grät över besvikelse. En besvikelse och skam att man inte som par klarar av det mest självklara i världen. Att fortplanta sig.

Men självklart är det inte. Det som är självklart är att det känslan hur det är att vara en längansförälder alltid kommer att finnas kvar. För att kunna dela med sig till andra som längtar efter sitt underverk. Att få en liten, liten känsla att det finns andra i samma sits, att det inte är skamligt och att det är upp till 15 % av alla som längtar som måste kämpa för sin längtan.

Kämpa mot fördomar över att sjukvården ska lägga pengar på ett sådant “lyxproblem”. Ett lyxproblem som som bara ska sopas under mattan eftersom det finns “riktiga” problem och sjukdomar att ta hand om.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och vi som drabbas har lika mycket rätt till vård som alla andra med andra sjukdomar.

Så idag stannar vi upp en stund och tänker på dessa längtansföräldrar som kämpar för att få sitt underverk. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Är du en av dessa längtansföräldrar eller du vill komma i kontakt med andra är Barnlängtan en fin förening. En förening som kämpar för att ofrivilligt barnlösa ska känna att de inte är ensamma. För det är långt ifrån så.

Annat säkert preventivmedel?

För några veckor sedan var jag hos tantpetaren och skulle byta den där grejen som ser till att de små simmarna kör ihjäl sig i svängarna. Det gick ju inte så bra med den saken när det var så att tantpetaren helt enkelt inte kunde hitta de där små snörena som skulle göra att den kunde tas ut.

Det hela slutade en och en halv vecka senare på gynakuten när det visade sig att mitt första besök verkade ha gett mig en fin liten äggledarinflammation av något slag. Penicillinkur för typ hästar eller kanske till och med elefanter sattes in och jag tog sista idag. Jag känner mig väldigt pigg och kry i kroppen nu men som sagt att efter den mängden så vore det illa annars.

Det positiva av mitt andra lilla besök var då att den äkta, äkta tantpetaren utan problem hittade vad den första tantpetaren letade efter och kunde utan problem avlägsna den. Detta till ägaren lättnad helt utan smärta eftersom det var det som skrämde henne från början. Men ut kom den utan problem.

Problemet var kanske snarare då att nu kunde de ju inte sätta in en ny när innan jag var friskt. Jag hade tydligen även samma bacilusker som förr gjorde att de dog i barnsängen. Jag förstod liksom allvaret i det hela och fällde naturligtvis en tår av självömkan. Det där med att vara blödig stavas nästan Nettan, jag lovar.

Så med tanke på min analytiska sida då har nattens dröm givetvis blivit härrörd till avsaknaden av mackapären som har ihjäl simmarna i svängarna. För i natt har vi varit på Curakliniken och fått tillbaka ett befruktat embryo bestående av åtta celler. Ett helt perfekt embryo men andra ord.

Med tanke på att tanken på fler barn ger mig lite rysningar så är ju frågan hur det kommer sig att vi nu i natt fått, helt självmant då för sådan behandlingar är liksom inget man gör för nöjes skull kan jag säga. Helt säker av rädsla att vi helt sonika ska lyckas med konststycket, en gång till, att helt själva råka tillverka ett litet liv till. Vad är oddsen för det liksom?

Så jag blev lite glad när jag faktiskt fick en tid till återbesök och ny mackapärinsättning redan nästa vecka. Sedan måste jag säga att det var väldigt kallt och rått av dem att dagarna efter skicka ut ett brev och flytta fram, hallå hur tänkte ni nu alltså, tiden ytterligare en vecka. Mycket rått gjort måste jag säga.

Men bra mår jag i alla fall och det är alltid något. Eller hur?

  
Annat säkert preventivmedel?

Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.

I´m too old for this shit

Ibland händer det att man råkar ut för saker som man inte vill vara med om.

När kroppen plötsligt börjar bete sig konstigt. Konstigt som att tuttarna känns som två ömma boxbollar som mycket väl skulle kunna jämställas med två hårdtvålar nerstoppad i en vars en strumpa. När kaffet man dricker lägger sig som en brännande hinna i halsen och liksom åker upp och ner resten av dagen för att öka på den där brännande känslan. När magen känns sådär spänd och öm och man funderar på hur mycket väder man egentligen skulle behöva släppa. När Mr Yrsel kommer på besök och inte vill släppa taget om en hur mycket man än sparkar på honom. När man i princip har två blå streck tiltade i pannan.

När det händer är det nuförtiden inget bra. Inget bra alls till och med. Då kan det hända att man skickar kära maken till apoteket för att köpa ett litet test. Ett litet test som man hela livet längtat efter att få två streck på. Som man efter varje gång blev lika ledsen över att det bara visade ett ynka litet streck. Och nu plötsligt vill vi inget annat än att det skulle visa det där ensamma strecket.

Det är en konstig och omvändande känsloresa vi har tagit. Det är en konstig känsla efter att konstant jagat det där pluset men att det inte kom. Inte förrän efter 9 långa år och med hjälp 2 stycken IVF. Plötsligt var det där, det som man längtat så efter.

När vi sedan tyckte att kommer det en 2:a så gör det annars är vi så nöjda att ha fått äran att få en underbar faktiskt plötsligt fick ett plus till kände vi oss som de mest lyckligt lottade i hela världen.

Och när vi plötsligt börjar ana ugglor i mossen nu så känner vi nästan båda två panik. Det där är absolut inget någon av oss vill. Vi vill inte ha fler barn. Vi är nöjda och tacksamma över de två vi har men fler? Nej tack. Verkligen nej tack.  Och det är den känslan som känns så konstigt att känna. Att gå från längtande till att nu inte ens kan tänka tanken att få en 3:a.

 Så det ensamma strecket, som jag för 9-10 år sedan hade blivit mycket ledsen över kände jag idag bara en lättnad över. En lättnade över att min kropp plötsligt tyckte att hon behöver nog livas upp lite så vi spelar henne ett litet spratt och sedan sitter vi och fnissar åt det. Vi låstas att hon är en stor jäkla digital testpinne som det blinkar gravid om i pannan men vi bara låstas en stund för att vi kan.

Ja det är kanske dags att ringa doktorn på riktigt för att i framtiden slippa sådan här hjärtsnörp. I´m too old for this shit.

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag är en otroligt viktig dag att lyfta fram. Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

En dag då vikten av att våga prata om denna sjukdom lyfts upp. För som ofrivilligt barnlös har man en skam i sig för att man inte lyckas med det som krävs för vår faktiskt överlevnad som människor. Att själva kunna “tillverka” det där efterlängtade barnet.

Men det är ingen skam. Lika lite som det är en skam att råka ut för någon annan sjukdom. Det som blir ett led i allt är att så många inte kan acceptera det som en sjukdom även om det är just vad det är klassat som.

Det är en sjukdom. En sjukdom som kan ge många följdsjukdomar om den inte behandlas och personerna som lider får hjälp.

Stressen över att månad efter månad få uppleva hur det är att inte den där blödningen kommer och få det efterlängtade pluset på stickan. Den psykiska pressen som förhållandet måste ta sig genom och som nog en hel del inte klarar av till slut. Att allt till slut kretsar i jakten på pluset. Ett samliv som inte sker av lust och kärlek utan enbart av produktion. Att på bestämda tidpunkter och dagar utföra den där kärleksakten som ska vara så njutbar.

Inte nog med att allt som händer i kroppen och i förhållandet ska bearbetas. Sedan kommer alla fördomar från folk som inte förstår. Folk som tror att det bara är att slappna av och inte tänka på det hjälper mot en sjukdom. Jag har aldrig hört någon säga till en person med diabetes, psoriasis eller nageltrång att slappna av så försvinner din sjukdom. Men av någon anledningen så är det ok att göra detta vid ofrivillig barnlöshet.

Så att slåss mot massan som anser att det är ett lyxproblem är en stor del som vi ofrivilligt barnlösa måste ta oss an.  

Det är den krassa verkligheten. Den krassa verkligheten för 10-15 % av hela den svenska befolkningen. Det är många. För titta dig runt och fundera på att en av tio du ser kan vara den som är drabbad.

Vidare tror jag att vi som har varit i den hemska karusellen som ofrivilligt barnlösa inte glömmer. Jag tror det är en av de stora stöttepelararen, att vi finns och att vi kan berätta vår historia. För även om det är 18 år sedan vi började försöka att få barn så sitter varje känsla i min kropp. Känslan av hopp och besvikelse men även den där oövervinnerliga glädjen när vi efter nio år fick vårt efterlängtade plus med hjälp av IVF.

Jag tror det är viktigt att våga prata om det, att dela med sig om det och att finnas där för andra som befinner sig i samma situation som vi har gjort. Inte att på något vis vara påflugen men att finnas där i bakgrunden som en stötta om de behöver. Det är i alla fall vad jag hoppas att vi har varit mot de i vår krets som haft samma resa fast med olika utgångar.

Men till er som har lyckats vill jag, åter igen, säga. Glöm inte hur resan var. Stötta och finns för andra.

Så idag är det Ofrivilliga barnlösas dag. Jag räknar mig fortfarande som ofrivilligt barnlös även om jag har turen att ha två tjejer. Jag är och förblir ofrivilligt barnlös, fast med barn.

Det är ingen skam. Det är så otroligt viktigt att våga prata om det. Och framförallt, GLÖM aldrig hur det är eller har varit. Det är de känslorna du har där som kan hjälpa andra.

På Barnlängtan kan du läsa mer och få råd och stöd.

Jag tycker faktiskt att det räcker med påhopp på de ofrivilligt barnlösa nu

Jag är så arg och irriterad just nu.

Läste precis en artikel om ett förslag där par som ska genomgå IVF ska genomgå en lämplighetstest för att se om de är lämpliga föräldrar.

Hur kommer det sig att så otroligt många anser att det är ok att se ner och ifrågasätta pars vilja att bli föräldrar? Jag blir otroligt upprörd när jag läser detta.

Så bara för att ni lider av ofrivillig barnlöshet, som förövrigt är klassat som en sjukdom, och inte själva kan “producera” ert barn så ska ni bli ifrågasatta om er lämplighet som föräldrar. Så inte nog med att det är straff nog att lida av ofrivillig barnlöshet utan nu ska de straffas för det ännu mer. Jag gillar inte att använda ordet kränkande med det är det fasen i detta fallet.

Så 10-15 % av befolkningen som befinner sig i fertil ålder och vill bilda familj kommer att bli ifrågasatta om de är lämpliga till att ta hand om ett barn. De andra 85-90 % av befolkningen som själva kan göra en familj behöver ingen bry sig om. Att det är delar av denna massa som knullar sig till barn efter en blöt kväll med en främling eller på andra vis blir med barn fast de inte vill men föder ändå, dessa är ingen som behöver bry sig om. Generaliserar, ja lite men jag vill bara lyfta fram idiotin i förslaget.

Lämpligheten sitter inte i förmågan att klara av det själv. Lämplighet är så mycket mer än det.

Detta handlar inte om etik utan detta handlar enbart om genvägar för att lättare kunna spara pengar och säga nej till längtande par. Pengar är alltid det som styr och eftersom så många verkar vara av uppfattningen att det är ett lyxproblem att vara ofrivilligt barnlös så är det där det kommer att mynna ut och vad sjukvården ska användas till.

Tydligen är den inte till för alla som lider av sjukdom. Ska man säga nej till en sjukdom och vem bestämmer det då? Ska alla som på något vis varit självförvållade i sin sjukdom nekas då? Jag blir bara så ledsen och arg över sådant här.

Jag tycker faktiskt att det räcker med påhopp på de ofrivilligt barnlösa nu. 

Hur kan man i professionell bransch stänga vägar till information och stöttning

En patientförening är enligt mig precis vad det låter som. En förening som har ett speciellt syfte för sina medlemmar. Självklart, eller hur? Det borde man inte ha någon högre utbildning för att förstå.

Så det som gör mig så jäkla förbannad och helt oförstående är då hur man vill stänga ute en förening som finns till för att hjälpa och stötta sina medlemmar.

Jag läste på Barnlängtans facebook-sida att ReproduktionsMedicinskCentrum, RMC, i Linköping inte vill ha deras information på kliniken. Detta är för mig helt obegripligt. Att som företag ena stunden vill hjälpa sina “kunder” att bli föräldrar men inte ge dem möjlighet att söka upp en förening som kan stötta dem med egna medlemmar som många har varit i samma situation.

Att vara den som behöver hjälp är mycket utlämnande och fruktansvärt jobbigt. Och att lätt “springa” på information som kan erbjuda stöd underlättar en hel del i denna utlämnande situation.

Jag hittade mycket av den stöttningen på nätet men det var efter att vi fått positivt besked. För egen del hade jag uppskattat om jag hade haft möjlighet att ventilera med andra som befunnit sig i samma situation. För hur bra stöd man har från sin läkare så behöver man hitta det där stödet utanför.

Vi gick inte i Linköping utan i Malmö. Barnlängtan fanns inte då men det fanns andra men tyvärr hörde man inte talas om dem förrän efteråt.

Det stödet jag själv önskar att jag hade utifrån försöker jag ständigt vara mot andra som jag stöter på på nätet eller i verkliga livet. När man känner sig som den ensammaste i världen i sin situation är det skönt att få några rader från någon annan. Jag försöker att finnas där för de jag stöter på för att visa att de inte är ensamma.

Jag kommer aldrig glömma hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag kommer aldrig glömma hur den där längtan känns. Jag kommer alltid att stötta andra i sin kamp på det lilla vis jag kan genom att finnas där.

Så jag kan inte för mitt liv förstå hur man som professionell i en bransch som är så känslig kan säga att det inte finns något en patientförening kan göra för deras “kunder” just där. Helt obegripligt och så kallt. Jag hoppas att de på något vis får upp ögonen för vad de gör mot personer som kanske bara vill ha en broschyr i handen som de har möjlighet att läsa när så mycket annan information har ramlat ner på rätt ställe. Att då kunna ha möjlighet att lätt kunna hitta stöttning är ganska skönt. Inga funderingar hur man kan hitta andra och var man kan vända sig.

Nej, det är helt obegripligt hur man vill stänga ute det.

Det är ju fel barn som blivit odlad i skål

Jag tittade i fönsterkarmen och funderade vad det var som inte riktigt stämde.

Odlingar, odlingar, odlingar. Men nej, vänta nu lite. Det är ju fel namn på barnet som blivit odlad i skål ;-). Det är ju inte Lilly som är IVF. Jag kunder inte låta bli att fnissa åt min fyndighet.

Men annars är jag fullt normal.

Vem sätter sig över alla och ska välja?

“Sjukdom är ett funktionshindrande tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa.”

Läs meningen några gånger och fundera på vad som menas med begreppet sjukdom. Fundera vad som innefattas i varje del, fysiologisk, psykologis och social ohälsa. När det är gjort så kan ni som ser ner på ofrivillig barnlöshet som en sjukdom gärna förklara hur ni plötsligt lyfter bort och bagatelliserar andras infertilitet.

Efter en katastrofal ledare i en av de största tidningarna häromveckan så kom äntligen en otroligt bra debatt i en annan tidning idag.

Jag blir så upprörd och förbannad över att en ledare kan skiva på ett sådan förnedrande sätt. Att lägga all skuld på att kvinnan inte i tid har skaffat sig en partner att skaffa barn med. Att en kvinna som väntat till +35 ändå är för gammal och då ska man prata om etik och lagstiftningar. Jag måste ställe mig frågan hur det kommer sig att det är etiskt orätt för en kvinna att få barn på äldre dagar (40-45) medans det inte yppas ett ord om att det är lika etiskt fel för en man. Det går inte att komma med att mannen kan göra barn för det är inte det allt handlar om. Etik borde vara etik oavsett ålder, kön, ras och allt det där som vi normalt funtade förstår oss på.

Var drar man gränsen vid vad sjukdom är? Är det en sjukdom att lida av fetma? Ska man hård dra det så är det ju enkelt att bara äta mindre och röra sig mer så varför lägga massa skattepengar på gastric bypass-operationer då. Är det en sjukdom när du som rökare får KOL och därefter kräver massiva vårdinsatser? Rök inte i första skedet. Är det en sjukdom att vara alkolist? Det är väl bara att låta bli flaskan så är ju det problemet löst. Är det en sjukdom att vara elitidrottare och bli opererad över en skada som man ådragit sig på planen?

Är det ingen som hör hur absurt det låter? Vem sätter sig över alla och ska välja ut vad som vi normalt dödliga anser vara en sjukdom. Det finns klart och tydligt i förteckningar vilka åkommor som klassas som sjukdomar.

Vi betalar skatt i detta landet för att vi ska kunna få den vård vi behöver, oavsett vad det än må vara. Det är inte upp till mig eller dig för den delen att välja var de ska gå.

Vi betalar skatt för att hjälpas åt, för att inte klyftorna ska bli större än de redan är genom att inte alla har råd att vända sig till vården.

“Mina skattepengar ska inte gå till lyxproblem” Nej, men det är ok att de går till sjukskrivningar på grund av både fysiska, psykiska och sociala problem en outredd ofrivillig barnlöshet kan ge? Hur mycket skulle inte det kosta? Men det är det ingen som tänker på verkar det som eftersom vi kvinnor blir för gamla och sedan får skylla oss själva. Eller så är det klart att vi ska avbryta våra studier för barn. Varför skulle inte en pappa kunna göra det? Nej, visst nej, det är ju oss kvinnor ett barn behöver.

Usch för trångsinta, fördomsfulla och egoistiska människor.

En liten kurs i hur man blir gravid

Mitt otroliga sug efter sushi igår fick tydligen mina vänner att fundera. Gravid?

En liten kurs i hur man blir gravid.
För det första måste man ha sex var tredje dag och under perioden då tempen går upp lite är det bara att bonka på i en si sådär tre-fyra dagar. När inte detta fungerar så är det farbror doktorn som får göra sitt, dock inte bokstavligt. Och vad jag vet så har vi inte uppsökt farbror doktorn för babymaking.

Dock vidhåller tidningar och böcker att det bara är till att ha sex och sedan är man gravid. Blow your load darling. Då kan vi ligga risigt till eftersom vi faktiskt är gifta och gör sådan där härliga saker som gifta får göra. Det visade ju sig faktiskt att det på något vis kunde bli så då när minstingen kom. Hon bara var där.

Men det ska inte bli fler barn gjorda här. Nu har vi bara den där andra trevliga biten som vi kan syssla med utan att tänka på att vi måste spara oss till var tredje dag. Så jag kan nu säga ord som jag aldrig trodde jag skulle säga. Jag hoppas verkligen inte att mina vänners fråga är sann för jag vill verkligen inte ha fler barn. Vi har lyckats med det omöjliga känns det som och det har vi gjort två gånger och det räcker utmärkt med det. Så enkelt är det.

Så jag var helt enkelt bara helt vanligt sugen på lite sushi eftersom det var längesedan jag åt det. De där rullarna, mm säger jag bara.

Skulle du kunna donera?

Kvinnor som väljer att donera sina ägg får en ersättning. Denna ersättningen har i Region Skåne varit 3000 kronor men höjs nu till 11000 kronor. Detta för att locka till sig fler som kan tänka sig att donera.

Jag är väldigt tudelad i denna fråga faktiskt. Och allt bottnar i vår egen tidigare barnlöshet. För med tanke på detta så förstår jag saknaden av ett barn som aldrig kommer och med tanke på detta skulle jag vilja hjälpa så många andra.
Sedan kommer min egoistiska sida, som är den som kommer att vinna. Den sidan som vet vad hela proceduren handlar om. Hur det känns att pumpa kroppen full med hormoner som ska stimulera fram många fina ägg. Detta är dock inte det värsta för min del. Helt ärligt skulle jag aldrig lagt mig och gjort en äggplockning utan en lättare narkos. På vår klinik, Cura, i Malmö så fick man detta. Jag har fått berättat för mig hur jag försökte sparka bort läkaren under plockningen fast jag var under lätt narkos. Dom fick binda mina ben för att han skulle kunna jobba färdigt. Så även under narkos tyckte jag tydligen att det gjorde ont. Och det är bara att erkänna att jag är inte mycket för sådan smärt. Jag hade dessutom riktigt jäkla ont efteråt och kunde knappt sitta. Så jag är värdigt egoistisk i detta, tyvärr, men jag hoppas att det är fler som ställer upp och donerar nu. För även om jag hade riktigt ont så har jag haft väninnor som inte tyckte det var någonting att göra en äggplockning.

Sedan tillkommer ju aspekten av att ge bort “en del av sig själv” också. Jag tycker inte riktigt man kan jämföra spermadonation och äggdonation. Anledningen är för mig ganska enkel. Vi kvinnor har ett förutbestämt antal ägg. När dom är slut eller för gamla så är det liksom slut. Våra ägg lämnar vår kropp en gång i månaden och det är när det inte blivit befruktat. Dom plockas ut, ägg för ägg, vid en behandling. Män producerar sperma hela tiden och dom lämnar kroppen varje gång han får en utlösning, vilket troligtvis är flera gånger i veckan. Mängden som finns i varje utlösning är otroligt många. Det blir slumpen som avgör vilken av alla miljoner som får äran att befrukta det ensamma ägget. Så det är väl därför jag inte riktigt tycker det är samma sak även om behovet och resultatet är det samma i slutänden, ett nytt liv. Det är kanske detta etniska rådet menar när dom är rädda för att kvinnor enbart ska göra det för pengarna. För jag tror det är ett större beslut av oss kvinnor av den anledningen jag precis skrev och att inte tänka genom sitt beslut tror jag kan ge ganska stora existentiella frågor. Rätta mig gärna om du tycker annat. Men jag hoppas inte det ska bli så och jag hoppas verkligen att det är fler som klarar av att donera ägg eftersom behovet är så stort. För att längta efter något man inte får är fruktansvärt jobbigt och äter upp en lite och lite inifrån. Och det är detta som gör mig så väldigt tudelar.

 

Utmaning

Hittade en roligt utmaning hos Västgötskan. Och utmaningar är svåra att låta bli. Så läs och gottas åt detaljerna.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
För tio år sedan var vi framme i kön till IVF. Så vi hade många turer ner till Curakliniken i Malmö för att få uppleva föräldraskapet. Dock lyckades det inte då utan det tog nästan 1 1/2 år innan vi orkade göra nästa försök. Helt enkelt en av många jobbiga år med längtan och förväntningar och många brustna drömmar.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Då hade jag planerat hela min höst med ansökningar till olika skolor. Jag visste vilken som var min prio 1 och ja, vi vet ju också nu att så blev det.

3) FEM SNACKS DU GILLAR?
Oj, vad svårt.
Jag är lite av den typen som gillar chips, speciellt Pringles Sourcreame & onion är en liten favorit.
Sedan är jag väldigt förtjust i lakrits men kan emellanåt få lite cravings efter surt. Sådan där Fizz eller Fuzz eller vad som heter. Små sura flaskor med en blå del och en rosa.
Sen är det så att jag är barnsligt förtjust i glass med strössel också och det får räknas in som snacks idag tycker jag.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?
Hihi, ja frågar man kära maken så skulle han nog säga att jag inte kan någon. Lite rätt har han nog för jag är riktigt usel på låttexter även om jag inte gillar när han påpekar det, hela tiden. Men några kan jag faktiskt.
Bä, bä vita lamm kan jag stolt skryta med att den sitter riktigt ordentligt. Helt rätt också. Och det är väl kanske lite fler barnvisor som jag kan hela texten på.
Jag tror faktiskt att jag skulle kunna dra av några 80-tals dängor också, sjungna helt rätt. Final countdown med Europe är helt klar en sådan men där är fler sådan. Men jag kan inte komma på några såhär på rak arm.
Jag skulle tro att jag kan en hel del The Cure också, i alla fall när jag hör dom.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR?
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra. Det finns så mycket man skulle vilja ha pengar till när man sitter och längtar efter saker.
Jag skulle i alla fall säkrat tjejernas framtid. Att kunna ge dom den möjligheten att börja sina liv utan penningbekymmer är en ganska skön tanke.
Jag tror jag hade försökt att ge släktingar lite också men med vår stora släkt hade nog pengarna bara räckt till dit.
Men att få lite guldkant på tillvaron hade inte varit helt fel. Att kunnat göra enkla saker utan att behöva vända på varenda krona. 

6) FEM DÅLIGA VANOR?
Jaha, där kom en sådan där tråkig en. Var ska jag börja?
Jag är väldigt envis av mig har jag hört men blir jag överbevisad så ger jag mig även om det kanske är med ett litet muttrande.
Jag är en fruktansvärt dålig förlorare i sällskapsspel. När det börjar gå dåligt kan jag kinka ihop rejält men det brukar gå över efter en stund.
Jag är tyvärr inte den mest ordningsamma person som finns. Inte här hemma i alla fall. Jag är en jäkel på att flytta runder saker som hamnar i samma hög som tidigare när jag är färdig eftersom jag flyttat den till A sedan vidare till B när jag är vid A och så vidare i en oändlighet. Men det är mest bara högar med papper för när det kommer till rent organisatorisk planering är det få som slår mig (lite skryt måste det bli i en sådan fråga).
Jag vill gärna ha kontroll på saker även om detta blivit mycket, mycket bättre de senaste åren.
Morgonhumör, behöver jag säga mer.  

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA?
Älskar att skriva. I jakt på min kommande bok så håller jag mig till min lilla blogg där jag kan lindra den värst skrivabstinensen.
Jag älskar att kura upp mig i soffan efter middagen och ha ett barn uppkurad på varje sida och titta på Bolibompa med dom. Den tiden har nästan blivit helig för mig eftersom man inte träffar dom så mycket nu.
Med risk att låta übertöntig så gillar jag verkligen att sätta mig i bilen och köra till skolan. Jag har längtat så länge att kunna göra något spännande för min skull så det är säkert därför.
Fota är ett intresse jag har som går lite upp och ner. Jag gillar att fota men det är inte alltid jag hinner med det. Det är väl likadant som med att göra cupecake. Gillar men hinner inte så mycket nu. Skolan tar mycket tid eftersom det är det som gäller nu. Det är ju once in a lifetime för mig.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA?
Onepiece. Jag har ett öppet sinne för dom flesta fetischer men hur vill man som vuxen springa omkring i en jättepyjamas ute bland folk. Har man nu den läggningen får man kanske göra det i sin egen inredda kammare tillsammans med sin sugerdaddy eller sugermommy.
Jag skulle aldrig dra på mig en stringbikini. Detta är inte enbart för att skona andra utan helt enkelt för att det är gräsligt fult på alla.
Nätstrumpbyxor. Behöver jag säga kasslervarning.
Kortkort är också en sådan där grej som jag aldrig förstått mig på. Det är inte snyggt någonstans att ha en liten kjol som slutar precis under skinkorna som kasar upp vid minsta rörelse. Även den är inte fin på någon. Tänk att böja sig fram och plötsligt vara “öppen” för alla.
Stilettklackar. Jag har aldrig förstått hur man lyckas gå i sådan. Jag kan i och för sig inte ens gå i ett par skor med liten klack. Men jag måste erkänna att kvinnor som har höga klackar och kan gå i dom har ofta jäkligt snygga spiror.
 
9) FEM FAVORITLEKSAKER?
Leksaker? Alltså en sådan fråga kan man inte ställa till en med sådan fantasi som mig. Bzzzzzz. 
Kameran gillar jag. Den kan man leka fram väldigt häftiga bilder med. 
Och min lilla dator. Hade jag inte haft den hade jag ju inte kunnat dela med mig av allt viktigt jag har att dela med mig av.
Min lilla telefon är kanske mer en leksak än en telefon. Wordfeud kan man väl säga.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
Den som känner sig manad. Alltid kul att läsa lite privata saker om andra. (Tagit dom orden direkt från Västgötskan)

Så vågar du anta utmaningen?

Nostalgiskt avslut

Det är så skönt när man gör sig av med saker som har stått här hemma ett tag. Men samtidigt känns det ganska konstigt att göra sig av med saker som vi har kämpat för och inte sett som självklarheter att dom sak finnas här.

Lillys barnstol åkte iväg idag och även babycallern har fått ny ägare idag. Det spelar ingen roll att vi är helt säkra på att vi inte ska ha fler barn eftersom det på något vis ändå blir som ett avslut som inte känns som om det ska vara så. Att vi vill ha avslutet men när vi väl får det så känns det konstigt och på något vis ledsamt. Någon som överhuvudtaget förstår mina kryptiska ord idag?

Jag vet inte om det kanske är för att vi så länga har längtat efter dessa saker som tillhör barn och när vi väl lyckades så tillhör dom barnen. Att dom var en del av dom så att säga. Men vi kan inte sitta på saker bara för att vi blir nostalgiska. Men det spelar ingen roll för det känns ändå konstigt även om vi vet vad vi gör. Jäkla mysko faktiskt.

Nytt hopp för ofrivilligt barnlösa?

Men en sådan hög procent som 15 är det många par som kämpar, både öppet och i det tysta, efter att få äran att bli föräldrar. Denna kamp har jag skrivit om många gånger och den är otroligt jobbigt att vara den som behöver vara där.

Om man lyfter upp allt och bortser från det jobbiga och enbart pratar lite vetenskap så kan man tycka att det är ganska konstigt att så mycket som 15 procent av dessa ofrivilligt barnlösa aldrig får reda på varför dom inte lyckas. Att i ovisshet gå och inte veta varför barn uteblir när inga “fel” har hittats. Att som ofrivilligt barnlös behöva kämpa med alla tankar om skuld och skam redan från början är tyvärr en vardag för många. Men att inte få ett svar, svart på vitt så att säga, måste vara fruktansvärt jobbigt. Att hela tiden famla efter svar som man inte får.

Jag läste i tidningen idag att brittiska forskare har hittat ett enzym som behövs för att lyckas bli gravid. Om jag förstod det rätt så har prover tagits på livmoderväggen hos 100 kvinnor och då har upptäckten gjorts. Dom kvinnor som har väldigt höga halter av enzymet har varit ofrivilligt barnlösa medans kvinnor som drabbats av upprepade missfall har haft låg koncentration av enzymet. Detta hoppas nu forskare kunna bygga vidare på för att öka chansen för kvinnor som har genomgått IVF många gånger. Forskarna menar att en låg dos behövs för att bli gravid men att det sedan behövs en ökning för att inte ett missfall ska hända. Dom hoppas nu att dom ska komma på hur man skulle kunna skölja livmodern med ett hämmande ämne innan en IVF behandling för att öka chansen.

Detta låter väldigt bra tycker jag. Att kunna öka chansen för så många par på ett sådant “enkelt” sätt känns fantastiskt. Jag hoppas för alla kämpande par som inte vet något om varför dom inte får äran att detta kommer att bli en upptäckt som kommer att gå någonstans. Dock är den fortfarande längt borta men hoppet tänds kanske för kommande generationers ofrivilligt barnlösa. Jag vet att det inte är någon tröst för alla som kämpar nu men tänk om detta skulle kunna lösa gåtan för en del. Jag hade blivit så glad för deras skull.

Jag kommer ihåg hur det var att inte kunna få barn

Jag läste häromdagen en krönika som Jenny Strömstedt har skrivit. “Jag kommer inte ihåg hur det var att inte kunna få barn” står det i överskriften. När jag såg överskriften första gången blev jag nästan alldeles kall.

Jag började fundera på hur man inte kommer ihåg den där känslan av hopplöshet. Hur tyngden i bröstet växte och gjorde så ont av längtan. Jag kommer ihåg varje nyans av känsla som våra 9 år har gett mig.
Den första berg- och dalbanan som började i toppen på backen. För som Jenny skriver var allting planerat hur det skulle bli. Man planerade några månader eftersom man hör att det kunde ta det innan p-piller försvann. Sakta, sakta började vagnen röra sig mot krönet av backen när månader plötsligt var 1 år. Kanske först då började man fundera på om det var något fel. Men rädslan över att verkligen få det bekräftat gjorde att det dröjde 1 1/2 år innan vi ens började söka för vår barnlöshet.

Jag minns den första läkarkontakten och känslan av otillräcklighet som det gav när vi satt där och blev betraktade. Ja, sen var hela ruljangsen igång. Så här i efterhand kan man bara le åt vissa delar av utredningen och vad man faktiskt utsatte sig för. Hur vi körde in till lab, 4 mil, och jag hade ett spermaprov i armhålan för att det skulle hålla rätt temperatur när vi kom fram. Resor hit och dit och träffar här och där.
Hur jag i utbildningssyfte låg i gynstolen men säkert 10 andra trängandes nerevid för att dom skulle se hur man förde upp en tunn kateter i livmoderhalsen. Blunda och tänk på något annat. Hur vi fick schema att ha sex efter för att vara så effektiva som möjligt. Till slut fanns det enbart barnverkstad i huvudet och den där underbara intima akten var nu bara en avelssak som vi var tvungna att genomföra. Till slut var det bara att be honom göra sin sak för där fanns inget intimt kvar av det. Vi klarade oss genom denna period men jag tror det är många som inte gör det. Just eftersom intimiteten försvinner och man till slut bara känner sig som en avelsko.

Så visst minns jag hur det är att inte kunna få barn. Jag minns känslan när syster efter syster och svägerska efter svägerska fick barn på barn. Hur känslan av avundsjuka blandades med glädje för deras skull. Glädjen fanns där men jag ska inte hymla om att den känslan nog inte var 100 %. Hur leendet jag givit dom förvandlades till bittra tårar när jag stod där själv på toaletten. Hur värken i bröstet av längtan att själv få lyckan att få hålla ett eget barn i min famn.

Så visst minns jag hur det är att inte kunna få barn. När jag som väldigt smärträdd utsatte mig för diverse behandlingar med en IVF-behandling. Sprutor, tabletter, äggplockningar och besvikelse. Jag tycker inte om när det gör ont på mig men just då hade det nog fått göra hur ont som helst bara jag sluppit känslan av besvikelse och total avgrund när där var ett minus på den lilla stickan. Hur ont icke fysisk smärtan faktiskt kan göra. För där var vi så nära, vi hade alla förutsättningar och ändå gick vi tomhänta där ifrån. Att känslan av denna avgrund gjorde att för att skydda mig själv tog det nästan 1 1/2 år innan nästa försök faktiskt gjordes. Att längtan efter något som är inte kommer ändå vinner över känslan att skydda sig själv och åter hamna på botten av ett mörkt hål.

Jag minns också känslan när pluset faktiskt kom. Den gränslösa lycka och tårar som aldrig ville ta slut på någon av oss.
Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma hur denna känsla av total hopplöshet och alla känslor som fanns där innan denna totala glädje.

Jag tycker att alla tillfällen som ofrivillig barnlöshet kan lyftas fram och få någon att förstå känslan är viktig. Jag tror i och för sig att någon som inte gått genom det inte kan förstå fullt ut men genom att förmedla känslorna så kan man ändå på något vis måla upp en bild. Det behöver belysas och det kan inte upprepas tillräckligt många gånger att det är en sjukdom och inget lyxproblem som vissa verkar tro.

Jennys krönika är mycket bra och mycket kan jag bara nicka och hålla med om . Men jag minns hur det är att inte kunna få barn.

Hur var det när jag föddes?

Det kan bli lite panikartat ibland när Molly drar igång sina funderingar. I alla fall för mamman.

-Mamma, hur var det när jag föddes frågade hon mig när hon satt uppkurad mot mig i soffan.

Åh, shit tänkte mamman med en gång. Nu är det dags för det där jag gärna pratar om men inte med barnen kanske. Väntade bara på frågan om hur barn blir till. Ska jag dra den lång eller korta tänkte jag under en ögonblick sekund. Den där versionen där pappan stoppar snoppen i mamman och få lite följdfrågor. Men jag kan ju vara lite ful och dra den verkliga versionen där barn blir till i en petriskål på sjukhuset. Nja, blir kanske lite fel i verkligheten för henne då. Kommer själv ihåg när jag och en kompis lekte med Barbie och naturligtvis att dom skulle få barn. Min kompis chockade mig totalt när hon talade om att man måste knulla för att få barn. Knulla sa jag och såg frågande ut. Och så berättade hon och jag håll på att ramla av sängen. Herregud, så  kunde man inte göra och så var det ju inte alls. Man slutade med p-piller så blev man med barn, vem har sagt något om det där andra. INGEN. Kan väl säga att vi blev ovänner den där dagen eftersom båda visste att dom hade rätt eftersom deras föräldrar hade talat om det. Nu vet vi vilkens föräldrar som hade talat mest i klarspråk.

-Vi åkte in på sjukhuset också födde jag dig svarade jag och hoppades inte på någon följdfråga.
-Men hur gjorde dom när dom plockade ut mig från din mage?
Jaha där kom det ändå tänkte mamman samtidigt som hon såg kära maken sitta vid sidan om och le stort. Hon riktigt hörde hans tankar hur hon nu skulle klara detta samtidigt som en lättnande sten föll från hans bröst eftersom det nu var mamman som fått frågan.

-Dom plockade inte ut dig gumman utan du kom genom, mamman gjorde en liten paus för att hitta rätt ord, snippan sa hon. Och med dom orden sagda hörde mamman hur konstigt det lät även om det var sanna ord. Och samtidigt bröt Molly ihop i ett hysteriskt fnitter.
-Men mamma då. Det kan man ju inte svarade hon.
-Jo så är det svarade mamman och ville verkligen inte ta denna plötsliga diskussion längre.
-Det tänkte jag aldrig göra sa hon och där slutade samtalet.

Så frågan om hur barn blir till kom inte. Men mamman har i alla fall börjat tänka på hur man talar om det för den kommer att komma. Och det är nog snart.

Lite tankar om IVF och ofrivillig barnlöshet

Periodvis funderar jag mycket på detta med barn. Framförallt blir det mycket under dom perioder då tjejerna är väldigt “jobbiga”. Och det jag ofta kommer in på är att jag känner mig otacksam över att jag har lyckats få dom. Jag ska inte bråka med dom för som ofrivilligt barnlös ska man enbart vara tacksam. Men så fungerar det ju tyvärr inte även om jag skulle vilja det. Även om vi har fått kämpa för att lyckats så är våra barn likadana som vilka som helst och vi är vanliga föräldrar men med en liten annorlunda väg till att bli det.

Ofrivilligt barnlöshet klassas som en sjukdom och har gjort det sedan 1997 är det tyvärr, i ren okunskap skulle jag önska, många som anser att detta är ett lyxproblem. Detta kan jag inte alls se. Man utsätter sig inte själv för allt det som det innebär med utredningar och diverse behandlingar för att det är ett lyxproblem. Men som vanligt finns det alltid egoistiska människor som inte skulle lyfta ett finger för att hjälpa andra. “Jag betalar inte min skatt för att andra ska få barn utan bara till dom som kräver “riktig” vård”. Att ofrivilligt barnlösa själva ska få bekosta sina behandlingar eftersom det kostar samhället så mycket. Men frågan är om det egentligen kostar samhället mer än vad det skulle göra om det ignorerades.
Som ofrivilligt barnlös mår man inte alls bra. Det tär både psykiskt och fysiskt på en och detta kan medföra både en och annan sjukdom.
Att 15-20 % av svenskarna lider av detta lyxproblem är en otroligt hög siffra. Detta innebär att i genomsnitt har vart 5 par problem att få barn. Titta dig runt i din vänskapskrets och räkna ut hur många som lider av detta lyxproblem i genomsnitt. Och jag lovar att dom lider när ena vännen efter den andra får barn efter barn och dom sitter och tittar på. Vi har själva varit där och det är hemska känslor. Känslor som inte riktigt går att beskriva där hela världen rämnar samtidigt som man ändå är glad för dom.

Detta lyxproblem innebär att man utsätter sig för ganska förnedrande utredningar.
En utredning som börjar med undersökningar av äggledare. Detta innebär att en tunn, tunn kateter sätts upp i livmodertappen så ett en kontrastvätska sprutas upp. Detta görs för att se så att det är fri passage i äggledarna. När detta görs är det inte enbart du och en läkare utan en hel hord som står och tittar dig upp mellan benen. Man man ligger där snällt och bara vill att det ska ta slut.
Sedan är det dags att äta lite hormoner som inte alls känns bra i kroppen. Jag satt och somnade vid skrivbordet, rätt upp och ner. Fungerade inte för oss så efter 4 omgångar lades det ner. Då hade vi ett schema som vi skulle ha sex efter för att vara så produktiva som möjligt. Till slut var det inte ens roligt med sex längre utan det förknippades bara med att försöka få barn.
Kö till IVF som tog 1 1/2 år innan telefonen ringde och min gynekolog talade om att vi var framme.

Ner på information på Curakliniken i Malmö. Sedan började nästa jobbiga behandlingar. Hormoner och undersökningar. Vaginala ultraljud i mängder, sprutor i mängder, resor i mängder och förhoppningar i mängder. Förhoppningar som grusades med ett minus och världen rasade formligen ihop. Detta tog så hårt på oss att det dröjde 1 1/2 år tills vi orkade göra nästa försök i rädsla över att behöva uppleva denna besvikelse igen. Men efter ett misslyckat till där det inte blev några befruktade ägg fick vi förtur och började åter igen och denna lilla räkan sätt.

Jag tycker det är fruktansvärt nedvärderade att kalla detta för ett lyxproblem. Detta är bara toppen på isberget med allt vi har gått igenom.
Vi har gått igenom detta och det har gjort oss starka men det är inte alla par som klarar av denna psykiska press som det innebär.

Jag pratar gärna om mina erfarenheter och delar gärna med mig av mina tankar om detta. Jag kommer aldrig att bli en sådan som glömmer hur det en gång var att kämpa för något man önskar så högt.

Har du inte läst alla länkarna, dom som inte är vita i texten, tycker jag du ska ta dig tid och göra detta. Kanske det får dig att förstå på ett annat vis och mer få en insyn. För som sagt var så är detta bara toppen på isberget.

Finns även en fin frivilligorganisation, Barnlängtan, som du kan läsa lite om.

Dag 21 ~Ett annat ögonblick~

Orkade inte skriva igår. Har ont i ryggen och vet inte riktigt om jag ska sitta eller stå. Men jag tar en liten reflektion på ett annat ögonblick idag och låtsas inte om att gårdagen missades.

Ett annat ögonblick som förändrade oss var denna.
Den 1/4 2007
Vi skulle ha fest till helgen och jag plockade fram ett gravtest mest för att det skulle vara så. Oregelbunden som jag är så började jag fundera och kom fram till att det var nog dags att ta ett bara för att det skulle vara så. Så jag inte funderade på OM:et när jag kanske tog en liten drink. Sådant test som jag gjort tusen gånger och alltid med samma resultat. Ett stort blått –.
Så denna morgonen gjorde jag som jag gjort så många gånger innan.
Försökte pricka rätt på teststickan och när det var gjort la jag den på badkarskanten för att göra mig i ordning. Jag hann inte ens lägga ner den förrän där var ett stort blått +, så blått att det hade kunnat lusa upp i mörker.
Hjärtat bankade på mig.
Det måste vara något fel på testet så jag stirrade på det för att se när + blev –. Väntade, väntade.
Något fel måste det vara. Ropade på vännen för att se så jag inte lurade mig själv.
-Kan du titta och säga vad du ser sa jag till honom när han kom in på toa.
-Ähh, ett stort +.
-Är du säker frågade jag honom.
-Ähh, ja svarade han mig och sträckte fram det igen. Det kan nog inte bli skarpare än det är nu.
Nej visst var det så.
Vi stod och kramades en stund. Jag tror inte vi fällde några tårar för allt kändes så overkligt. Det var väldigt svårt att ta in att vi var gravida, helt spontant. Först efter 9 års längtan innan Molly äntligen kom. Molly var 2 1/2 år och vid julen hade vi kommit överens att vi inte skulle använda våra frysta embryon. Att vi inte orkade med att bli besvikna fler gånger. Vi hade kommit fram till att vi skulle lägga allt på Molly istället. Och vi hade inställningen att blir det fler så blir det annars kändes det inte som det skulle vara någon katastrof.
Och där några månader senare fick vi uppleva en euforisk känsla som knappt går att beskriva. Att vi faktiskt skulle bli 4 i familjen. Att det faktiskt blev.
När allt sjunkit in lite ringde jag syrran och talade om det. Hon blev naturligtvis jätteglad. En stund efter att vi pratat ringde hon tillbaka.
-Jag måste bara fråga sa hon. Det är 1:sta april idag men visst skojar du inte med mig?

Det tog 1-2 veckor innan jag fick komma till mödravården för att kolla. Jag hade inte en susning hur långt jag kommit i graviditeten. Dom gjorde ett ultraljud och dom var väldigt noga att berätta att det var inte säkert att vi skulle se något. Helt beroende på hur gammalt fröet var.
Hon körde med apparaten lite.
-Oj sa hon och det klack till i mig.
-Något fel frågade jag lite försiktigt.
-Nejdå det ser bra ut svarade hon och jag kände en sten falla från mitt hjärta.
På skärmen dök nu en liten filur upp. Där man tydligt kunde se att det var en liten bebis.
Visade sig att jag var i vecka 13+3 eller 13+6, kommer aldrig ihåg detta av någon anledning. Så hela den oroliga första tiden var förbi.
Jag brukar skoja med att jag har haft den längsta graviditeten med Molly, när jag visste om henne från det jag fick tillbaka det befruktade ägget. Medans med Lilly visste jag om graviditeten exakt 6 månader.

Jag känner mig otroligt privilegad att verkligen ha fått äran att uppleva föräldraskapet två gånger.
Barn är naturligtvis unika på sina egna sätt. Molly att hon faktiskt har kommit till genom en fantastiskt teknik där man sammanför kvinnans ägg och mannens spermie i en liten petriskål utanför kroppen. Jag kan tycka att det är helt fantastiskt att det verkligen fungerar. Lilly som sedan kommit till helt på naturlig väg. En naturlig väg som vi inte trodde var möjlig.
Helt otroligt.

Och efter nästan 12 års bebisverkstad kom det sedan ord ur oss som vi aldrig trodde skulle komma. När folk envisas att fråga om vi inte ska ha en liten son också kan jag helt ärligt svara
-Nej jag är så tacksam att vi lyckats få våra 2 tjejer. Så vi SKA INTE HA FLER BARN.
Som sagt var så trodde jag nog aldrig att jag skulle kunna säga en dag att jag inte vill ha fler barn. Och för att vara på den säkra sidan var man plötsligt tvungen att fundera på preventivmedel. Kan säga att det var minsann en väldigt konstig känsla. Att plötsligt börja skydda sig mot det man har kämpat för att få i så många år.

Det blev ett ganska långt andra ögonblick. Men det är mitt andra ögonblick som betyder så otroligt mycket.

I morgon: Dag 22 ~Det här upprör mig~

Dag 8 ~Ett ögonblick~

Ett ögonblick av vad?
Ett ögonblick av mitt liv, ett ögonblick som jag vill uppmärksamma?
Detta var faktiskt lite svårt men något måste jag komma på.

Ett ögonblick i mitt liv som för alltid kommer att vara fastetsad i mitt minne är detta.
16/2-2004
En liten kiss i en liten kopp. Några droppar uppdragna i en liten pipett som droppade i en liten testbrunn på den lilla plattan.
Två fönster på den lilla plattan som sakta fylls med färg för att sedan sakta bli ett litet +.
Känslan av overklighet att plattan faktiskt visade ett +, att det var det samma som att det faktiskt lyckats är helt obeskrivlig.
Ögon som fylls och svämmar över av glädje. Våra klamrande famnar som bara håller om varandra samtidigt som tårar av glädje strömmar ner från våra kinder. Hur vi tittar på varandra och åter igen bara famlar in i varandras famnar. Vi gråter samtidigt som vi börjar skratta.
Hur vännen tar den lilla plattan för att gå över till svärmor och verkligen få det bekräftat, att våra ögon inte spelat oss ett spratt. Hur han berättade att dom grät glädjetårar i varandras famn. 
Jodå det var så.
Efter 9 långa år av väntan, längtan, behandlingar, psykisk och fysisk press. Att efter en berg- och dalbana på 9 år äntligen hade ett slut och att det nu bara var 9 månader innan vagnarna rullade in på slutstationen.
Att vi äntligen skulle få äran att bli föräldrar för där djupt inne i mig växte ett litet frö som sakta, sakta skulle växa sig stor innan vi äntligen skulle få träffas.

Och det mina vänner är ett ögonblick som ännu idag gör mig tårögd av glädje. Ett ögonblick då vårt liv förändrades för alltid.

 

I morgon: Dag 9 ~Min tro~

Nobelpriset i Medicin till IVF-behandlingens fader?

Nobelpristagaren i medicin presenteras senare idag.
Men enligt källor som Svenska Dagbladet har, som Aftonbladet publicerar, så har det läckt ut redan.
Och priset skulle i så fall gå till:

Robert Edwards, provrörsbefruktningens fader.

Nu kan jag inte gå i god för att det stämmer eftersom det inte blir offentligt förrän halv 12 idag MEN jag hoppas det stämmer.

För en sådan fantastik upptäck, att man kan “göra” barn utanför kroppen, är värd att belönas.
Att miljontals föräldrar har fått uppleva lyckan att just få uppleva att bli föräldrar är fantastiskt.

Jag kan bara gå till oss själva.
Utan denna hjälp hade Molly aldrig funnits idag. Att man som par utsätter sig för dessa hårda prövningar både psykiskt och för kvinnans del fysiskt kan bara förklara hur stor en barnlängtan kan vara. Att den ena systern, svägerskan och kompisen efter den andra får barn på barn och man själv står vid sidan om är fruktansvärt. Den konstiga känslan att man samtidigt tyckte att allt var så orättvist att 2:a eller 3:dje barnet var på väg för dom som man samtidigt glädjes för dom. Det är väldigt svårt att förklara men det höll verkligen på att dra sönder en inne från.
Jag är så otroligt tacksam för personalen på Curakliniken i Malmö för all hjälp och stöttning vi fick. Hur dom snällt svarade på alla våra konstiga frågor utan att lyfta på ögonbrynen, hur dom tröstade vid alla gråtattacker, hur dom stöttade vid glädjefnatten som kom efter.
När vi efter 9 års väntan och 3 försök fick se en liten räka på ultraljudsskärmen med ett tickande hjärta. Glädjen går faktiskt inte att beskriva. Och till slut var den lilla väldigt svår att se efter att tårarna av glädje bara rann på oss båda. Att där, inbäddad i mig, låg nu början på ett litet liv och det allt på grund av denna teknik.
Och detta är bara våra känslor.
Nobelpriset kommer han att få, om det nu stämmer, på grund av tekniken men jag ville bara förklara lite utifrån vår syn och tacksamhet som det innebär.

Sedan 1978 när första barnet, Louise, kom till världen finns det nu ca 4 miljoner barn som kommit till oss med hjälp av IVF.
I Sverige födds ca 2000 barn varje år som har fått hjälp med IVF. Man räknar dessutom med att mellan 10-15% av befolkningen är ofrivilligt barnlösa. Och av dessa är det bara ca hälften som söker hjälp till IVF. 

HÄR kan du läsa hur en IVF-behandling går till.