Den lilla telningen tittade på sina fingrar.
De blir alltid så skrynklig i duschen sa hon. Och titta på mina fötter sa hon och lyfte på sin ena fot för att visa. Precis sådär skrynklig som gamlingar är fortsatte hon.
Hon tittade upp på mig där jag stod och torkade hennes hår.
Ja som du mamma avslutade hon.
Boom, ridå.
Blad 18
Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.
Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.
Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.
När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.
För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar? Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?
Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.
Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?
Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?
Blad 17
Ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder.
Ibland skulle jag önska att det fanns en parlör som förklarade för mig hur en sådan liten människa fungerar. För även om jag känt den där lilla människan i hela hennes liv så kan jag minsann se ut som ett stort jäkla frågetecken över saker hon får för sig.
I denna lilla telnings liv existerar inte byxor. Att nämna byxor är som att tända den korta stubinen till dynamitgubben. Det pyser till sedan smäller det liksom. Direkt.
Ibland kan det gå lite väl långt. Som när hon kom hem med en kompis tight på sig eftersom hon var blöt efter utelek.
“Men har du inga extrabyxor på skolan?”
”Men åh, det är byxor. Jag använder faktiskt inte byxor”
Nu har dock den sluga mamman kommit på en lösning som fungerar de flesta gånger. Hur? Det stavas TIGHTS. Enkelt kan man tycka men så länge det kallas tights så är det ok att använda. Så tighta byxor med knapp eller gylf går under arbetsnamnet tights. Än så länge köper hon det.
Ibland kan man nästan vara på väg att säga fel och det har hänt också varav en ilsken blick och en suck följt av:
“Men åh, jag använder faktiskt inte byxor”
Naturligtvis får man då dumförklara sig själv lite lätt i dessa sammanhäng medan man förklarar att oj, jag sa ju fel. Tights menar jag. Situationen räddad.
Så, så länge de där byxorna är tighta och kallas tights så fungerar det. Men glöm de där mjukisbrallorna som ligger som extrabyxor. Då frågar hon bästisen om hon kan få låna hennes extratights.
Så ja, ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder.
Tänk er följande scenario.
Det kan givetvis hända var som helst i vår avlånga land men vi kan väl för enkelhetens skull tänka oss någonstans i den södra delen av vårt land. Det skulle kunna vara så att vi kan tänka oss att det är i Skåne och för att precisera kan vi tänka oss att det skulle kunna hända i den norra delen av detta vackra landskap. Vi skulle kunna tänka mindre och tänka oss en liten håla i norra delen av det vackra landskapet Skåne. En liten Håla som har en känd djurmarknad, en affär som är vida känd för sitt exotiska kött, en brottarklubb som fostrat kända medaljnamn, en badsjö som är en av Skånes populäraste och en liten allt-i-allo-affär som är över 100 år gammal.
I denna Håla kan det hända att det finns en vacker slinga runt en liten sjö. Slingan som leder runt denna vackra sjö är grusad. Grusad på så vis att det är skönt att springa på om man nu är lagt åt springhållet. Denna grusade gång har en bredd på cirka 3,5 vuxna människor i normal storlekar. Eftersom vi befinner oss i detta avlånga land så vet alla exakt vad normal är. Lite sådär lagom för att vara mer exakt.
På denna grusgång kom en kvinna gåendes. Hon var lite bredare än normal, alltså lite lagom med lite extra volang. Bredvid henne gick två barn. Dessa barnen var mindre än en normal, lagom vuxen. Kvinnan och barnen skulle nog kunna räknas som 2,5 vuxna eller ska vi vara snälla så kanske 2,25 för att göra kvinnan lite sådär extra lagom glad.
Så det skulle innebära att kvinnan och barnen lätt skulle få plats med en normalt, lagom vuxen till i sitt sällskap. I vanliga fall, om allt hade varit en perfekt värld.
Men vi kan tänka oss situationen om de inte befinner sig i den perfekta världen. Bara för att vi kan låtsas liksom.
Tydligen hade kvinnan bara en vänstersida. Fråga mig inte hur hon såg ut men barnen som gick med henne tjafsade hela tiden om att de skulle gå på hennes vänstra sida. Det spelade ingen roll om kvinnan gick mitt på den 3,5 normala vuxna breda grusgång för att underlätta för det ena barnen att upptäcka att hon faktiskt hade en vänstersida och en högersida. Dessa sidor fungerade dessutom väldigt unisont så hon förstod aldrig problemet.
När de båda barnen inte kunde gå på samma sida så såg det lilla barnet till att gå precis framför det stora barnet. Det stora barnet trampade naturligtvis då på det lilla barnet varav det lilla barnet kinkade. Under någon minut hittade det lilla barnet kvinnans högra sida och kvinnan kände sig hel och ohalt. Men ack den glädje som vara för kvinnan för snart hade hon åter bara en vänstersida.
Kvinnan var vid något tillfälle på väg att säga till barnen att nästa gång skulle hon minsann gå själv men hon kom på att då skulle liksom hela rundan förlora sitt syfte. Detta eftersom kvinnan dragit ut barnen för att få lite frisk luft efter att de i barnens värld varit sociala och tjattrat med sina vänner framför skärmen. Så kvinnan bet sig i läppen för att inte ge dem den lycka att slippa promenad nästa gång. Samtidigt gick hon och funderade på varför de inte bara kunde gå på en varsin sida om henne på den 3,5 normalt vuxna breda grusgången och diskutera viktiga saker som om de skulle bada när de kom hem.
Men den där kvinnan har fortfarande inte kommit på varför hennes barn alltid måste bråka. Bråka om allt. Tjafsa om allt. Tetas om allt. Jag tror inte att kvinnan någon gång kommer att komma fram till något svar i den frågan.
Så tänk er följande scenario. Det skulle kunna har hänt var som helst i vårt avlånga land eller så skulle det kunna ha hänt i en liten Håla som har en känd djurmarknad, en affär som är vida känd för sitt exotiska kött, en brottarklubb som fostrat kända medaljnamn, en badsjö som är en av Skånes populäraste och en liten allt-i-allo-affär som är över 100 år gammal. Men det förtäljer inte historian. Det är ju trots allt bara ett helt vanligt scenario. Yeah right.
Körde förbi en skylt som var formad som en pil. På den stod följande att läsa:
SAMLARMARKNAD
Av någon anledning kom jag att tänka på att detta måste vara något som hade passat den lilla telningen. För är det något hon kan så är det att samla.
Att rensa på hennes rum går inte för det är omöjligt att slänga saker. Hon ska ha allt kvar. Det spelar liksom ingen roll om det är en blompinne, naturligtvis i två delar, eller om det är korkar till tuschpennor som blivit slängda. Saker som den kloka modern inte alls förstår sig på vad de ska användas till ska sparas. Det kan hända att man kan kalla de där sakerna för skräp helt enkelt. Samlarperiod pågår ständigt.
Stenar är tydligen kanonbra att samla på och får man inte ta in dem så kan man fylla jackan med dem. Skramlar fint i tvättmaskinen sedan. Lite maracastoner där. Samlarperioden fortskrider med olika intensitet. Och ibland är de fasen för stora för jackan också.
Sedan är det detta med saker som hon gjort själv. Som till exempel de där klippta snöflingorna. Nu var det dock inte själva snöflingan som var det som var det viktiga i detta sammanhanget. Nej, nu var det de klippta småbitarna som lämnade hålen i snöflingan som var samlarobjekten. Vet ni hur mycket klippta småbitar det blir av en snöflinga? Det blir några stycken. Och hur mycket blir det inte av tio snöflingor? Åt helsike för mycket. Och dessa skulle sparas. Till vad vet jag inte men efterhand som de hamnat på golvet så har det hungriga snabeldraken ätit upp dem. Ops, liksom. Nu är den samlarperioden slut. Den varade så länge snabeldraken var hungrig och till snöflingeperioden var över.
Det är även testa att samla på levande saker. I ett tappert försök, efter att mamman satt ner foten och meddelat att levande saker samlar man absolut inte på inne, lyckades hon få ihop en hel hög med sniglar med skal på. Dessa radade om upp på sopborsten på trappan ute. Ja sedan hade hon ett jäkla göre med att verkligen få dem att vara samlade på den där borsten för är det något sniglar inte är så är det dresserade att stanna på plats. De är helt enkelt väldigt rymningsbenägna. Och det där med att sniglar tar sig fram i snigelfart stämmer inte heller riktigt för de försvann snabbt i olika riktningar allihopa. Denna samlarperioden varade inte så länge som tur var. En halv dag eller något liknande innan hon gav upp eftersom de inte ens stannade innanför den uppbyggda inhägnaden. De var verkligen otroligt rymningsbenägna.
Så den där pilen med ordet:
SAMLARMARKNAD
Hade lika gärna kunnat vara en snitslad bana hem till den lilla telningens. Men jag tror den ledde till någon helt annanstans för ännu har det inte blivit anstormning till Hålan. Men man vet ju aldrig.
Det finns vissa saker som kan få världen att rämna. Jag menar totalt rämna. Ett avgrundshål som öppnar sig och verkligen slukar allt som finns ovanpå. I detta fallet en liten telning.
De hatade, magiska orden blev sagda idag:
“Efter frukosten går ni och städar era rum”
Bam, bom, krasch, kabam. Lugnet var som bortblåst. Och ursäkterna började hagla.
“Pappa du måste hjälpa mig” Pappan svarade att det hinner han inte eftersom han är hundvakt och sedan ska klippa gräset. Jämmer och elände från den lilla telningen.
“Jag tänker inte städa under sängen” Börja med det andra. Inte så populärt när det inte blir något motargument man kan fortsätta gå på.
“Jag kan inte för det är så mycket” Klassikern som man med enkelhet tar död på genom att lugnt svara att om man städar efter varje lek så blir det inget. Blicken den lilla telningen gav är kall och visar att vuxna ska inte vara så jäkla smarta i sina svar.
“Jag vet inte vad jag ska börja” Varav den snälla moderna följer med och säger att börja med tidningar och ta sedan alla småsaker. Den lilla telning börjar i cirka 1 minut innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor. För är det något som är orättvis så är det att storasysterns rum inte alls är så stökigt och att hon inte inte har så mycket att städa då.
“Jag orkar inte” Nu har liksom mamman tröttnat och då kommer det där med att är det inte städat till vi ska köra vid lunch så blir det inget godis. Den lilla telningen börjar innan längtan att bråka med sin storasyster blir för stor.
Så denna lördagen kommer troligtvis sluta med tandgnissel över att den lilla telningen inte får något godis. För en envisare unge finns fasen inte när hon väl bestämt sig för något. Sådär envis så man som förälder faktiskt inte vet hur man ska handskas med det. Frustrationen är hög just nu.
Gud vad jag är trött på att alltid behöva tjata så förbannat. Gah…
Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.
Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.
Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.
Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.
Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.
Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.
Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.
Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.
Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.
Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.
Fattar ni hur känslosamma en 9-åring kan vara? Hur en liten sak kan få världen att totalt rämna? Jag menar verkligen totalt.
Idag nämnde vi bara sådär i förbifarten under middagen att vi ska på bröllop på midsommar. Detta fick ett svart, bråddjupt hål att öppna sig under den 9-åriga telningen.
Tårarna flödade längst hennes kinder för var man på bröllop fick man ju ingen riktig midsommarmat och då kunde det inte vara midsommar. Hon skulle minsann inte följa med för hon skulle fira midsommar.
Det spelade liksom ingen roll att vi tyckte att vi kunde äta midsommarmat dagen innan för det var inte samma sak. Och dessutom fyller mamman år då så då kan man än mindre äta midsommarmat även om mamman också älskar denna mat och hade kunnat äta den hela sommaren.
Helt otröstlig var hon över att det inte skulle bli någon midsommar. Men till slut lugnade hon ner sig. Det verkar vara en jobbig period just nu med känslor som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Då är det bra att hon har en sådan klok mor som hon har. Lilla tonåren nummer tre i ordning. Hujedane mig när den riktiga kommer om si sådär två-tre omgång.
Älskade barn vad jag önskar att jag kunde ge dig en friktionsfri framfart.
Just nu är jag 2 meter lång, kanske till och med 2,5 meter.
Jag kan många gånger känna mig som en dålig mamma som inte gör annat än att tjatar på mina telningar. Sådär som troligtvis många av oss känner har jag lärt mig. Och när man får den här känslan, ganska ofta då, så funderar jag på om man verkligen ger tjejerna de redskap inför livet som de behöver. Som till exempel att se rätt och fel, att de är snälla och omtänksamma mot sina vänner.
Så hur stolt blir man inte när man får berättat för sig vad den stora telningen gjorde för en kompis häromdagen.
Ett gäng hade börjat prata om illa om en vän och min stora tjej hade sagt ifrån att de minsann inte skulle göra det för det var hennes vän och så gör man inte. Detta hade hon sagt till dem rakt ut.
Hon hade stått upp för en vän och hon gjorde det med råge.
Jag pratade med henne idag om det och sa till henne att det var precis så som man ska göra. Att säga från när någon far illa. Hon är precis lika blödig som jag är så jag riktigt såg hur rörd och stolt hon blev och att det glänste till i hennes ögon.
Och hur stolt jag är över henne går liksom inte att beskriva. Något rätt gör man ju tydligen ändå.
Den där känslan som infinner sig när man inser att man har det lite bättre ekonomiskt även om vi tillsammans har haft sex vab-dagar i december.
Äntligen börjar vi känna av min ökning av inkomst efter studietiden. En ökning som försvann i så mycket annat i höstas men nu så verkar vi vara ikapp och hoppas att vi får vara det också.
Så den där känslan när jag kände att jag bokar bio till mig och tjejerna i helgen. Lite ångest över att boka eftersom det varit lite kärvt och “nöjen” inte varit prioriterade såhär utan anledning.
Men trots dessa vab-dagar kunde jag utan problem göra det. Det är en otroligt skön känsla. Att kunna lyxa till det lite extra för tjejerna. För bio för dem är lyx eftersom det inte är ofta vi varit iväg.
Samtidigt har de lärt sig att uppskatta det lilla. De kräver inte så mycket och har alltid visat uppskattning för det som de fått. De har tyckt det varit underbart att vi bara tagit fikakorgen och gett oss ut i skogen eller på någon lekplats. Det känns skönt att de har den egenskapen att inte kräva en massa. Så därför känns det extra bra att kunna skämma bort dem lite.
Missuppfatta mig inte nu. Vi har mat på bordet, kläder på kroppen, cyklar, bilar, hus och en massa andra bra att ha prylar så vi är långt ifrån fattiga. Men fett har vi inte haft det. Men nu kommer vi i alla fall att få det lite fetare. Underbart faktiskt.
Ibland kan några ord värma ända in i själen.
-Mamma, ibland kan jag har lite inte i magen på skolan. Jag kan tro att jag är hungrig men det hjälper inte att äta.
En klump växte i magen på mig.
-Är det något som oroar dig eller som har hänt frågade jag henne. Hon skruvade lite lätt på sig.
-Nja mamma, du vet sa hon. Jag kan få lite ont i magen för att jag är rädd att någon mobbar eller är stygg vid Lilly. Jag försöker hålla koll men ibland blir det jobbigt när hon ser och börjar jaga mig och då låtsas jag som om det bara är tramsigt.
Så när de håller på att banka skiten av varandra här hemma och man tror att de aldrig kommer att bli vänner eller att de aldrig kommer att tycka om varandra igen så vet jag att jag har fel.
Molly har ett så otroligt stort hjärta. Hon är alltid mån om att andra ska ha det bra. En otrolig egenskap att ha. En egenskap som man ska vårda och vara rädd om för den är tyvärr en ovanlighet i dagens samhälle. Samtidigt är det nog viktigt att lära henne att man kan vara mån om andra men man får inte glömma bort sig själv. Att det är lika viktigt att hon mår bra som alla andra.
Av egen erfarenhet vet jag att man måste tänka på sig själv också. Man måste våga göra det även om man alltid har känt att alla andra är viktigare. Jag ser mig själv i henne och det skrämmer mig lite just av den anledningen att jag aldrig har sett mig själv som något viktigt.
Så nu ska jag försöka komma på något bra att säga till henne. På något vis så att hon förstår vad jag menar. Att hon är lika viktig som alla andra. Och hur säger man det till en 9-åring utan att rucka på hennes medmänsklighet? Det är det jag ska komma på.
Men att hon är mån om sin syster är det inga tvivel om men hon ska inte känna oro över att hon kommer att råka illa ut. Men som sagt så påminner hon väldigt mycket om mig. Och om det är någon som kan oroa sig med en massa om så är det jag. Så jag laddar snack nu.
Ibland kan saker bli lite fel utan att man tänker på att det kan bli det.
Som när kära maken möttes av en leendes fritidspedagog som stoppade honom för att berätta något.
Den lilla telningen och hennes kloka klasskompis hade suttit och diskuterat när de var tvungna att gå och lägga sig.
-Jag måste lägga mig vid sju eller halv åtta berättade hon för sin kompis. (Hon har inte riktigt koll när läggdags är faktiskt inser jag nu). Hennes kompis hade nickat och berättade sedan att hon fick minsann lägga sig vid nio eller halv tio.
Den lilla telningen hade spärrat upp sina ögon och i förfäran utbrist:
-Men då hinner ju inte din mamma och pappa titta på vuxenfilm som min mamma och pappa brukar göra.
Fritidspedagogen stod och fnissade medan han berättade. Det kan nog vara lite spännande att jobba på skola när små smarta barn har allvarliga diskussioner.
Jag fick ett samtal av kära maken sedan:
-Alltså vi måste sluta säga vuxenfilm. Jag tror det blivit lite fel.
Funderar på vad det blir för vuxenfilm ikväll.
Vissa dagar är bara så onödiga. När det nästan med en gång så fort man slår upp ögonen känns som om den här onsdagen kan vi hoppa över med en gång. Och gissa om jag har rätt liksom, som alltid.
Vår lilla telning är den envisaste unge som finns. Jag menar inte normalt envis som barn kan vara utan in i helvetets så envis. Har hon sagt nej så är det fasen omöjligt att rucka på det.
Så morgonen började faktiskt bra. Bad henne gå in och städa på sitt rum och det gjorde hon utan några protester. Men sedan bestämde hon då att hon inte alls ville städa sitt rum. Så onödigt liksom eftersom det ändå kommer att bli stökigt igen.
Jag pratade och förklarade varför hon skulle städa sitt rum men se hon hade bestämt sig för att inte lyssna, vilket hon även säger förstås. Ja sedan rullade förmiddagen på och stadiet där man pratar och förklarar övergår i något helt annat där man till slut blir så frustrerad att man inte längre vet vad man ska säga.
Så där sitter jag i köket och försöker skruva ihop lådor samtidigt som hon helt enkelt säger att det är alldeles för tråkigt att städa själv. Till slut tröttnar jag efter alla konsekvenshot, som hon även dem struntar i eftersom hon egentligen ändå inte vill göra de sakerna som jag plockar undan som privilegier.
Det hela slutade idag med att jag tog en påsen och mosade ner allt som låg på golvet samtidigt som hon stod och drog i min arm och sa att hon skulle städa men eftersom jag redan hört det några gånger under förmiddagen så var droppen som fick bägaren att rinna över redan övergått till en stråle av vatten.
Sedan satt jag mig ner och storbölade. Känslorna över att vara den där förbannat usla mamman bara välde över mig samtidigt som hon stod och tjöt över att hon skulle ju städa. Frustrationen över att jag som förälder till mitt barn inte ens lyckas få henne att städa sitt rum utan att det blir bråk, skrik och ännu mer bråk. Jag mår så jäkla dåligt när det blir såhär men samtidigt måste jag visa henne att vissa saker måste man göra även om de är tråkiga. Jag kan väl ändå inte ge efter varje gång hon säger nej?
När jag satt där och storbölade kände jag bara att är det värt att ta denna fighten? Är det värt det när hemmet förvandlas till ett dårhus som det känns? Jag tycker jag gjorde rätt som inte gav med mig men ändå gnager det i mig.
Så idag är en väldigt onödig dag. När jag slog upp ögonen i morse skulle jag bara stängt dem igen och väntat in torsdagen istället. För idag är jag nog världens uslaste mamma, på riktigt, och hela dagen har bara varit piss på grund av vårt bråk. Det har liksom krupit i hela kroppen på mig samtidigt som ögonen känns som om de har ett kilo grus liggandes under ögonlocken efter mitt hysteriskt gråtande.
Så jag radera dagen och hoppas på att jag inte är en sådan usel mamma alltid. Jag välkomnar dig torsdag.
1. Börja med att parkera där du inte brukar parkera. för handen på hjärtat så lovar jag att de flesta av er har favoritställen på en parkering även om det inte är samma ruta hela tiden eller så är det bara jag som har lite konstiga saker för mig som vanligt.
2. Se till att ha två trötta barn med dig som du precis har hämtat från fritids och dagis. Detta kan bidra till att irritationen är ganska hög då de för tjugonde gången säger att de vill ha glass och du säger för tjugonde gången att det blir ingen glass idag.
3. Se till att välja den självscanningsterminalen som pockar på personalens uppmärksamhet och kräver att du ska plocka upp alla dina varor som du precis har lyckats få ner för att de ska kontrollera att du gjort rätt.
4. Skicka telepatiska meddelande till din kära make att du snart kommer hem. Men tydligen har de telepatiska vågorna blivit fel så att du istället ber honom att ringa dig medans du först plockar upp de där varorna som personalen kollar och sedan när du ska plocka tillbaka de där utspridda varorna igen. Burrar gott i fickan och plingar fint i hela affären. Alltid underhåller det någon, dock inte dig.
5. Packa in barn och varor i bilen, som står där den inte brukar stå. Det kan hända att barnen tjafsar lite om vem som ska dricka av drickan de precis fått först.
6. Sätt dig i bilen och backa ut. Välj med omsorg vilket håll du ska backa på. Det kan hända att du väljer fel håll och helt enkelt råkar backa på ett stålstaket så att det liksom gungar i hela bilen. Det kan hända att barnen där bak faktiskt bli tysta en mikrosekund för att fråga vad som hände.
7. Gå ut och kolla på förödelsen. Det kan hända att du har tur och det inte syns något på bilen men att det där stålstaketet inte ser så rakt ur längre. Fast vem vet om det var rakt innan också liksom?
8. Sätt dig åter i bilen. Här kan det hända att det uppstår lite problem när det visar sig att du nu har bilar från tre håll som har ögonen på din parkeringsplats. Backa är ju ingen bra idé heller eftersom du fortfarande står upp i det där stålstaketet som anföll dig tidigare. Bilarna runt dig kryper allt närmare och du ska liksom svänga åt höger men gör du detta betyder det att du skulle fronta med bilen som står där.
9. Försök att köra mellan bilarna som har ögonen på din parkeringsplats samtidigt som de kryper ännu närmare och risken är att de inte ens ser dig längre eftersom de bara har ögonen på just din parkeringsplats. Det kan hända att bilen som kommer bakifrån, på insidan av dig vinner din plats.
10. Svär och rist på huvudet och stäng öronen över att barnen förmanar dig att så får man minsann inte säga. Svär några gånger till och ge alla bilister som står runt dig onda ögat. Det sista är mycket viktigt.
11. Lova dig själv att aldrig parkera där du inte brukar.
Ibland inser man att det är bra med övertydlighet.
-Va snäll och ta av dig skorna i hallen och spring inte omkring med dem på inne sa jag till den lilla.
När jag sedan gick ut i hallen möttes jag av detta.
Visst står skorna i hallen, även om det är ett litet överhäng på den ena, men i helt fel enda om man säger så. Och, visst, jag hade inte sagt att de skulle stå där skorna ska stå men jag trodde liksom att det var en självklarhet efter snart sex år.
Det är bara att inse att det finns inga självklarheter. För mig finns det naturligtvis men inte för mina telningar. Så ibland är det bra med övertydlighet känns det som även om de de gånger det blir det så tittar de på mig som om jag var från en annan planet. Självklarheter då liksom. Men bara då.
Den nakna sanningen ska nu avslöjas.
Nackdelen med föräldraskapet. Tro det eller ej så finns det några sådan också.
Som när jag idag köpte en liten påse körsbär. Körsbär som jag planerade jag skulle smaska i mig till några avsnitt med mjukporr, alias Games of Thrones. Barnen såg påsen och frågade om de fick ta några stycken. Ja, några kunde jag väl dela med mig av.
-Kan jag ta den sista också frågade den lilla.
Say what???
På några minuter har de mofflat i sig hela min påse med körsbär. Jag kan väl säga att jag blev lite sur över detta. Hädanefter kommer jag inte acceptera ordet några utan kommer bestämt meddela antal.
Så lärdomen av detta blir att det finns inget som är mitt. Allt mitt är barnens liksom. Och det kan ibland vara en stor nackdel när jag för en gångs skull har köpt något enbart för egen del.
Någon småerotiskt tungövning att slå knut på körsbärsskjälkar blir det inte ikväll. Ikväll blir det kanelknäcke som vanligt. Jippi.
Unisex är bra grejer. I alla fall till barn när man gick på hela den här vågen med att barn skulle vara könsneutrala. Ja allt det där genuspratet när man inte ska sätta barn i fack bara för att de har ett speciellt kön. Jag är ingen genusforskare men alla som pratar om genus har missuppfattat vad det handlar om. Alla beskyller alla så jag vet egentligen inte vem som vet något om det överhuvudtaget. Men i alla fall.
Det där med gjorde jag med min äldsta. Jag försökte välja neutrala kläder till henne. Ja sedan blev hon tillräckligt stor för att välja helt själv bland bilar och dockor (inlägget om detta är inte skrivit ännu och kanske aldrig blir det heller, vad vet jag).
Hon valde den rosa sidan eller den mörka sidan som många verkar anse att det är. Hon valde den själv och jag lät henne göra det. Hon valde den med råge eftersom allt då var rosa ryschpysch-prinsessklänningar, tiaror och kjolar. Det var hon, hennes val. Visst hon var bara ett litet, litet barn som egentligen inte kunde göra detta valet och därför skulle behövt ha en vuxen som guidade henne.
Guidade henne till att välja andra sidan? Äh, förlorar inte allt då sin mening med att man ska låta dem välja själva? Bara för att det är fullt att vara prinsessig när man är tjej, av någon anledning, så är frågan vad man ger dem om man leder dem in på andra sidan.
Den där neutrala sidan då? Jo men visst finns den, någonstans, i det hela. Men jag tänker liksom inte propsa på att hon måste vara neutral bara för att hon inte ska sättas i något fack. Det där med valfriheten och att de ska hitta sig själva försvinner ju liksom ingen då.
Sedan, det som jag tycker är det viktigaste i allt detta prat om könsneutrala fack också vidare, är att lära mina barn att de på grund av sitt kön inte behöver göra vissa saker bara för att alla förväntas att de ska göra det. För är det något som gör mig upprörd så är det när det förväntas att tjejer ska sexualiseras.
I vissa fall anser jag det ytterst viktigt att vi tjejer tar ansvar för vår sexualitet och vågar ta för oss. Detta är inte samma sak som att säga att det är ok att göra tjejer till sexobjekt. För lika väl som det är viktigt att ta ansvar och ta för sig i sin sexualitet lika viktigt är det att ta ansvar för att dra gränser.
Som unisexkläder för vuxna. Det låter alldeles perfekt i denna perfekta värld vi lever i. Man väljer att visa kläderna på både man och kvinna. Det blir dock ett problem med detta när det framställs på följande vis:
1. Mannen visas ståendes rätt upp och ner. Han har skjortan fint knäppt. Han hänger lite med axlarna och ser allmänt olycklig ut.
2. Kvinnan visas ståendes på alla fyra, krypandes med lätt svankad rygg på ett glansigt skrivbord eller något liknande. Hon är fotad från sidan. Skjortan är uppknäppt och hänger lite slarvigt. Skjortan är förövrigt det enda hon har på sig.
Nu är det så att budskapet kanske blir lite fel här. Hur fasen ser den där skjortan ut på en kvinna? Ingen som vet, ingen som vet. Det där är åt helvete vill jag säga. Det är ett fult tilltag av de som vill sälja att visa en i princip naken tjej. Visst att sex säljer och det hade kanske inte blivit samma sak om det enbart hade varit ett kvinnoplagg. Men när man väljer att visa samma skjorta på två helt skilda vis på detta viset så tycker till och med jag att det är lite osmakligt. Och det ska ganska mycket till för att jag ska tycket det.
Men det är också genom sådana här bilder och skit i media som det är så svårt för oss föräldrar att lära våra barn att man som tjej inte behöver vara sexobjekt för att synas. När nätet och media svämmar över med lättklädda tjejer som poserar i trosor, med händerna för tuttarna och putar med munnarna. Man behöver inte utsätta sig för detta själv. De behöver inte dessa sjuka idealen som skapas genom media. Men istället för att minska så ökar det istället och idealen blir bara sjukare och sjukare.
Det är något sjukt med vårt samhälle när det anses att det är tjejer som måste säljas istället för kläderna de har på sig.
Jag trodde vi hade uppfostrat våra barn väl. Vi verkar har missat något.
Nu när det börjar bli lite varmare och ljusare ute så spenderar de sin tid ute för det mesta. I alla fall den lilla. Hon har dessutom en tendens till att hänga borta hos grannarna. Detta har förstås inte våra kära grannar något emot, självklart när de är hemma och vet om det.
För nu visar det sig att den lilla donnan har blivit så hemmastadd hos dem att hon bara går in. Det är kanske inte är det värsta ändå för inte nog med att hon bara går in. Hon går dessutom in och parkerar sig i soffan eller något annat trevligt ställe där hon vet att det finns trevliga saker att pilla med. Sedan sitter hon där och leker.
Hon har då inte meddelat sig på något vis att hon är där så häromdagen stötte de bara på henne, i sitt eget hus, och jag tror kanske att det blev ett litet pafft möte.
Idag hade hon gjort likadant. Gått in och satt sig, lekt och väntat på att bli upptäckt. Nu var grannen dessutom ute med hunden så när hon kom in så stod där ett par skor innanför dörren som kanske inte riktigt stämde in med deras storlekar. Och det var väl tur att de stod där för jag tror nog hon hade kunna skrämma stackars grannen ganska mycket annars.
Vår kära granne hade pratat med henne om att hon måste knacka på och vänta till någon öppnade. Lilly hade förstås nickat och jag kan tänka mig att hon såg lite skamsen ut. Men det blir till att påminna henne varje gång hon traskar bort nu då. Och jodå, vi har faktiskt lärt våra barn detta innan men tydligen är det mycket en 5–åring måste ha i sitt huvud och saker som är basic är kanske många gånger för basic och glöms bort.
Men sen kom de båda två för att hämta en bilkudde och Lilly följe med till Grannhåla och handlade färg. Ja sen så stannade de på affären och åt glass också.
De där grannarna är så underbara.
