Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

Att hela tiden bara se till sig själv utan att ha förmågan att se vad det gör mot andra

Det florerar en bild på Facebook nu. En bild som ska försvara rätten att får fortsätta att förminska människor. En bild om rasism.

Det är tre skrivna meningar som deklarerar följande:

“Rasism i USA=Ku Klux Klan
Rasism i Europa=Skinheads
Rasism i Sverige=Tintin, Pippi Långstrump, negerbollar och pepparkaksgubbar”

Jag kan inte förstå hur de som delar ett sådant påstående tänker, förutom att enbart tänka på sig själva. För det är det hela debatten handlar om, att försvara sin rätt att få läsa och säga ord som de alltid sagt utan att tänka på vad det innebär.

Det finns ord och nidbilder som inte är ok. Ord och bilder som på grund av dess ursprung kränker och förminskar människor något fruktansvärt. Jag som medmänniska har ingen som helst rätt att försvara mig själv att det alltid varit så. Är man så fyrkantig utan att kunna förstå vad det gör? Det verkar ju så eftersom vissa fortfarande hävdar sin rätt att det alltid hetat så eller att det är ok att förminska andra med bilder som alltid visats.

Men bara för att de tidigare har ansetts ok är det inget som säger att det är det idag. Folk har blivit klokare, det är vad jag inbillar mig i alla fall, och förstår innebörden av dessa ord och bilder. Hur det förminskar ett helt folk. Ett folk som genom århundraden har blivit förnedrade med ord. Ord som folk idag försvarar sig själva att det är ok att använda för att det alltid gjorts.

Vi har alltid fått aga barn. Gör det det rätt för det? Nej självklart inte och det förändrades som tur var.
Kvinnorna har alltid varit hemmafruar. Var det bättre? Nej alla behövs i arbetslivet.
Homosexualitet ansågs som en sjukdom. Var det bättre? Knappas, hur kan kärlek mellan två personer någonsin vara en sjukdom.
Det finns hur många saker som helst som var ok förr men som inte är det idag på grund av att människan förstår innebörden av vissa handlingar.

Bara för att saker alltid varit på ett visst vis är det inget som säger att det inte ska ändras. Synen på hur människor ska vara och behandlas har som tur är förändras för många genom året. Att alla har samma värde oavsett hudfärg, sexuell läggning och så vidare borde vara en självklarhet idag. Du ska inte behöva utstå skällsord och förnedringar på grund av detta.

Det som gör hela debatten ännu sjukare är sedan, förutom försvarstalen att det alltid sagts och gjorts på vissa vis och då är det ok att fortsätta, försvaret om andra ord som borde förbjudas.

Ord som ständigt kommer upp är förstås finska pinnar, vitlök och kinapuffar. Det som är skrämmande är att dessa debattörer inte har förmågan att se skillnaden. Skillnaden på varför det är förminskande och kränkande med N-ordet men inte dessa orden. Det finns inget förnedrande i dessa ord. Det finns ingen historik bakom dessa ord om hur ett folk har behandlats.

Jag vet tyvärr om att denna debatt inte kommer någonstans. Just av den anledningen att vissa fortfarande hävdar sin rätt att använda dessa ord och nidbilder för att de alltid varit så. Att hela tiden bara se till sig själv utan att ha förmågan att se vad det gör mot andra. Det tycker jag är skrämmande, 2014.

Det är ett sådan där partytrick man kan ta till

Ni vet ljudet av duschstrålar mot draperiet. Högt, ihåligt och lite plastigt där man nästan kan höra varje separat stråle för sig.

Just sådär, eller något väldigt liknande, lät det när jag stod i duschen idag. Inte för att jag spolade duschen mot draperiet utan för att jag tvättade mitt hår. Jag kunde höra varenda stråle träffa mitt huvud och det lät högt, ihåligt och lite plastigt.

Anledningen är inte att jag har någon sorts ihåligt, plastigt huvud utan för att jag har ett fett jäkla lock för örat som inte vill släppa. Jag vaknade med det i morse och det är fortfarande lika mycket nu. Jag förstår hur det är att höra riktigt dåligt för jag hör ingenting med det örat. Lite jobbigt när man pratar med folk och ser ut som ett fån när man vänder andra kinden till.

Jag får lätt lock för örat, alltid höger, men det brukar släppa snabbt. Om jag inte dyker får då är det envist och kan hålla i sig i flera veckor. Behöver jag säga att jag verken dyker eller gör andra undervattenskonster längre. Tant håller sig torr om huvudet, nästan i alla fall.

Detta locket känns precis som ett sådant där dykar-lock. Jag har försökt förklara för det att jag är inte alls intresserad av att det ska stanna flera veckor eller för den delen flera dagar.

Jag tryckutjämnar med jämna mellanrum. Helt utan resultat förutom då att jag blåser luft genom ögonen. Det är ett sådan där partytrick man kan ta till, få ljusen att fladdra med hjälp av ögonen. Som tur är är jag ingen partytrickmänniska så jag har aldrig gjort det men hade jag varit det hade jag säkert gått hem i de coola stugorna. Hjälper dock inte mot locket.

Kära maken tyckte jag skulle prova hans rengör-näsan-och-håll-den-fräsch spray med utbytbart munstycke för stråle. Nu snackar vi inget vanligt stråle inte. Detta fick jag erfara när jag med förskräckt min tryckte ner munstycket och jag sprayade ner hela spegeln. Det där borde spola rent ordentligt och få det att lossna.

Jag körde in pipen i den ena näsborren och tryckte till. Alltså jag kan säga att det rann liksom ut igen. Kära maken fnissade lite och meddelade att jag kunde hålla ner munstycket lite längre för att riktigt spola genom. Så det gjorde jag. Problemet var väl kanske bara att jag höll inte pipen längre i näsan än första och den där strålen fortsatte att spruta. Jag kan tala om att det där havssaltvattnet svider ganska bra i ögonen. Där ska det inte vara. Det ska inte vara i resten av ansiktet heller.

Det var en upplevelse kan jag säga. Men locket är kvar. Det där sprayet kunde man ta upp till sex gånger om dagen. Jag har förhoppningar att hålla mig torr nästa gång.

Just nu är jag så nära att falla tillbaka i mitt härliga beroende och återgå till topsandet. Det är riktigt nära nu att jag kommer att köra in det där topset och köra runt och få loss det där locket. Alltså jag vet, topsande hjälper inte ett dugg mot lock men det känna så mycket skönare. I alla fall under de sekunderna som härligheten sker. Men nej, jag ska vara stark.

Så jag får uthärda, halvdöv med ljud som förstärkt på något ihåligt, plastigt vis om de träffar skallen på mig.

Husmorstips?

Det har ju alltid tvistats om det är skönast för mannen eller kvinnan och jag har svaret

Då har man blivit utskälld också idag. Min skamsna blick slog jag ner.

“Tops är bara till för barns navlar, inte öron.”

Jo det visste jag ju men har liksom förträngt det, det är ju så skönt. Superskönt alltså. Det har ju alltid tvistats om det är skönast för mannen eller kvinnan och jag har svaret. Är det skönast för fingret eller örat? I rest my case liksom.

Fast idag kan det hända att jag är av en annan uppfattning att stoppa saker i örat. Jag är helt oskyldig till det men det är inte min läkare, öronläkaren. Han började snällt med att stoppa en stor svart tratt i mig. I tratten riktade han en kamera så på alla bildskärmar i rummet dök mitt innanmäte upp. Kan upplysa om att det är hårlöst där i alla fall så ännu är jag ung. Sedan kör han i en smal liten sak som suger. Att ha en sugande sak precis vid trumhinnan är ingen wow-upplevelse kan jag tala om. Hade jag inte haft tinnitus innan hade jag troligtvis fått det då. Herregud, ett sugandes jetplan.

Jag svor lite för ont som fasen gjorde det. Det kan hända att jag svor en hel liten ramsa. Men artig som jag är så bad jag naturligtvis om ursäkt. "Det gör inget så länge du sitter stil så". Äh, det gjorde jag men mest kanske för att det stod en sköterska och höll mitt huvud i ett järngrepp.

Han fortsatte sedan att vrida, vända, snurra och allt möjligt innan domen föll.

Det positiva är att jag har friska, hörande öron. Det negativa är att orsaken till yrseln inte är hittad. Han, örondoktorn, hade dock en teori om att även den kan bero på spänningar i nacken. Lite samma som tinnitusen, att den blir värre när jag är spänd i nacken. Men något säkert svar har jag inte fått. Så nästa steg blir väl att få till en CT-skalle så jag kan se om där finns något där. Jag hoppas ju att där är något men att det bara är sådana bra att ha saker som ska vara där naturligtvis.

Jag har dessutom lyckats komma upp i frikort på 6 månader. Det säger lite om alla konstigheter jag varit med om nu. Senast jag kommit upp i frikort var när vi höll på med IVF-behandlingarna och det är ju ett tag sedan.

Nåja, nu ska vi bara se om denna gamla, utan-hår-i-öronen, hund har lärt sig något om tops. Jag hoppas det men kanske får ta det säkra före det osäkra. Papperskorgen nästa.    

 

Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.

En klump växte i magen på mig

Ibland kan några ord värma ända in i själen.

-Mamma, ibland kan jag har lite inte i magen på skolan. Jag kan tro att jag är hungrig men det hjälper inte att äta.

En klump växte i magen på mig.

-Är det något som oroar dig eller som har hänt frågade jag henne. Hon skruvade lite lätt på sig.

-Nja mamma, du vet sa hon. Jag kan få lite ont i magen för att jag är rädd att någon mobbar eller är stygg vid Lilly. Jag försöker hålla koll men ibland blir det jobbigt när hon ser och börjar jaga mig och då låtsas jag som om det bara är tramsigt.

Så när de håller på att banka skiten av varandra här hemma och man tror att de aldrig kommer att bli vänner eller att de aldrig kommer att tycka om varandra igen så vet jag att jag har fel.

Molly har ett så otroligt stort hjärta. Hon är alltid mån om att andra ska ha det bra. En otrolig egenskap att ha. En egenskap som man ska vårda och vara rädd om för den är tyvärr en ovanlighet i dagens samhälle. Samtidigt är det nog viktigt att lära henne att man kan vara mån om andra men man får inte glömma bort sig själv. Att det är lika viktigt att hon mår bra som alla andra.

Av egen erfarenhet vet jag att man måste tänka på sig själv också. Man måste våga göra det även om man alltid har känt att alla andra är viktigare. Jag ser mig själv i henne och det skrämmer mig lite just av den anledningen att jag aldrig har sett mig själv som något viktigt.

Så nu ska jag försöka komma på något bra att säga till henne. På något vis så att hon förstår vad jag menar. Att hon är lika viktig som alla andra. Och hur säger man det till en 9-åring utan att rucka på hennes medmänsklighet? Det är det jag ska komma på.

Men att hon är mån om sin syster är det inga tvivel om men hon ska inte känna oro över att hon kommer att råka illa ut. Men som sagt så påminner hon väldigt mycket om mig. Och om det är någon som kan oroa sig med en massa om så är det jag. Så jag laddar snack nu.

Håll dem hårt för mig nu

Ibland händer det att negativa saker ger hopp.

När jag idag efter ett samtal med farbror, som i mitt fall är tant, doktorn äntligen fick svar på mina prover kändes det som en lättnad. Det blev en lättnad även om provsvaren inte alls var bra.

Det visade sig att jag har riktigt uselt järnvärde och inte stannar det vid det. Jag har även dåliga värden på folsyra och B12 fast dessa låg inte under utan precis i nerkant vilket inte var bra det heller.

Doktorn nämnde att järnvärdet kan vara lågt om man blöder rikligt så det var säkert mitt fall. Äh, jag blöder inte svarade jag henne lite försynt. Jag har en sådan där bra hormonspiral. Jaha, svara hon mig, är du vegetarian? Äh, nej svarade jag henne. Är du dålig på att äta kött då frågade hon för att hitta anledningen. Nja, jag äter ju kött men inte mängder. Jag äter dock mindre eftersom jag har gått ner 30 kg. Oj svarade hon. Det är väl självmant? Ja, svarade jag henne samtidigt som jag nickade. Men det kan vara anledningen sa hon. De som gjort en gastric bypass har ofta dessa brister. Men jag har inte gjort någon sådan svarade jag samtidigt som jag nästan kände mig lite stött av någon anledning över att hon antydde detta. Nej, jag menar bara att en viktminskning kan leda till dessa brister.

Men, jag har för mig att en viktminskning ska vara bra för kroppen. Nu har jag en låg sinusrytm från EKG:t. Jag har usla järnvärden och brist på folsyra och B12. Blir lite besviken på min kropp faktiskt för att den inte bara kan tycka att jag är toppen. Fast nu jäkla ska Mr Yrsel jagas bort för nu har jag tabletter som ska hjälpa mig med att höja de där bra-att-ha ämnena som jag saknar ganska mycket av. Höja dem rejält för de måste klara min kommande viktminskning som jag har kvar också. För detta var doktorn nästan säker på var anledningen till min yrsel.

Så nu känner jag mig gammal efter att ha varit på apoteket och hämtat ut mina tabletter. De där tabletterna är det väldigt många av mina före detta gamlingar som äter och nu ska jag stoppa dem i mig. Så ja, gammal känner jag mig. Kanske spä på känslan genom att köpa mig en dosett också till mina tabletter. Jag kan ju inte låna på jobbet längre som jag gjorde när jag åt en massa tabletter innan IVF-försöken innan Molly kom.

Så nu håller vi alla tummarna att de där tabletterna kommer att hjälpa både mot yrseln och så att värdena blir bra. Håll dem hårt för mig nu.

Jag mår illa av människor som inte har någon som helst empati och medmänsklighet

Ibland förfäras man verkligen över folks totala brist på empati och medmänsklighet.

Jag har sedan igår irriterat mig över en notis jag läste i tidningen. Uttrycket “man ska inte tro på allt som skrivs i tidningen” hoppas jag verkligen stämmer i detta fall. För hur kan man ens få för sig att uttryck följande:

“– Om du inte kan stoppa en våldtäkt så njuter du av den”

Så om du som kvinna blir överfallen av, låt säga, två-tre män så ska man tänka att detta vill jag verkligen och jag kommer att tycket det är så njutbart och underbart. Jag kommer att bli nertryckt mot marken, kanske sitter en och håller mina armar medan den andra bänder isär mina hårt hoppressade ben. Jag ska njuta medan mannen med våld penetrerar mig för egen njutning och makt. Jag ska njuta medan han ta en flaska eller annat tillhygge och våldtar mig med medan hans kompis håller för min mun för att jag inte ska skrika ut min njutning. Jag ska njuta medan han med en vårdsam stöt pressar in sig och spräcker mig där bak. Jag ska njuta medan han med våldsam kraft stöter och ju mer han stöter ju mer blöder jag. Jag blir mer och mer trasig, både kroppsligt och själsligt men eftersom jag inget kunde göra för att stoppa det så är det bara att njuta. För passa på att njut medan du kan för efter detta kommer du troligtvis ha svårt att någon gång kunna njuta av det som normalt är så fint och njutbart.

Så om vi vänder på det. Denna man borde bara njuta om han själv blev utsatt för en våldtäkt. Han skulle bara njuta av att någon med våldsam kraft penetrerar honom där bak. Det är ju ändå där hans g-punkt sitter så det är ju bara att passa på att njuta ordentligt medan han inte kommer någonstans. Han ligger hårt pressa mot golvet och kan inte röra sig. Smärta, förödmjukelse och rädsla över om han kommer att överleva men det är bara att förtränga och börja njuta.

Nej, jag tror inte han skulle njuta alls så varför skulle en kvinna göra det. Enbart för att vi kvinnor “normalt” är penetreringsbara? För att kvinnan alltid ser mannen som guds gåva till henne och inte kan hitta njutning utan honom? 

Jag mår fan illa av sådana människor. Människor som inte har någon som helst empati eller medmänsklighet i sin kropp. Jag har, som tur är, inte blivit utsatt för en våldtäkt och jag kan säkert inte ens föreställa mig hur det är men jag vet att det är något som ingen borde bli utsatt för. Inte kvinnor och inte män. Ingen. Och jag vet att det inte är något njutbart att bli tvingad till något man inte vill.

Så jag hoppas att det som står att läsa i gårdagens tidning inte är sant. Tyvärr tror jag att jag har fel.

I´m too old for this shit

Ibland händer det att man råkar ut för saker som man inte vill vara med om.

När kroppen plötsligt börjar bete sig konstigt. Konstigt som att tuttarna känns som två ömma boxbollar som mycket väl skulle kunna jämställas med två hårdtvålar nerstoppad i en vars en strumpa. När kaffet man dricker lägger sig som en brännande hinna i halsen och liksom åker upp och ner resten av dagen för att öka på den där brännande känslan. När magen känns sådär spänd och öm och man funderar på hur mycket väder man egentligen skulle behöva släppa. När Mr Yrsel kommer på besök och inte vill släppa taget om en hur mycket man än sparkar på honom. När man i princip har två blå streck tiltade i pannan.

När det händer är det nuförtiden inget bra. Inget bra alls till och med. Då kan det hända att man skickar kära maken till apoteket för att köpa ett litet test. Ett litet test som man hela livet längtat efter att få två streck på. Som man efter varje gång blev lika ledsen över att det bara visade ett ynka litet streck. Och nu plötsligt vill vi inget annat än att det skulle visa det där ensamma strecket.

Det är en konstig och omvändande känsloresa vi har tagit. Det är en konstig känsla efter att konstant jagat det där pluset men att det inte kom. Inte förrän efter 9 långa år och med hjälp 2 stycken IVF. Plötsligt var det där, det som man längtat så efter.

När vi sedan tyckte att kommer det en 2:a så gör det annars är vi så nöjda att ha fått äran att få en underbar faktiskt plötsligt fick ett plus till kände vi oss som de mest lyckligt lottade i hela världen.

Och när vi plötsligt börjar ana ugglor i mossen nu så känner vi nästan båda två panik. Det där är absolut inget någon av oss vill. Vi vill inte ha fler barn. Vi är nöjda och tacksamma över de två vi har men fler? Nej tack. Verkligen nej tack.  Och det är den känslan som känns så konstigt att känna. Att gå från längtande till att nu inte ens kan tänka tanken att få en 3:a.

 Så det ensamma strecket, som jag för 9-10 år sedan hade blivit mycket ledsen över kände jag idag bara en lättnad över. En lättnade över att min kropp plötsligt tyckte att hon behöver nog livas upp lite så vi spelar henne ett litet spratt och sedan sitter vi och fnissar åt det. Vi låstas att hon är en stor jäkla digital testpinne som det blinkar gravid om i pannan men vi bara låstas en stund för att vi kan.

Ja det är kanske dags att ringa doktorn på riktigt för att i framtiden slippa sådan här hjärtsnörp. I´m too old for this shit.

Tanken, samvetet och åsikten ligger så djupt rotad i mig

En hel dag på IKEA och rekat kök. Slita och trötta kommer vi hem. Lägger filén i marinad som ska på grillen lite senare och öppnar mig ett vin och häller upp ett glas. Och där kom det.

Tanken, samvetet och åsikten som ligger där djupt rotad i mig. Åsikten som säger att alkohol intar man vid festligheter och inget annat. Alkohol intas inte bara för att.

Jag försöker få bort denna tanke. Det är lördagskväll och det måste väl ändå vara ok att ta ett glas vin eller två bara för att det är gott även om det är en helt vanlig lördag.

Jag har analyserat den tanken så många gånger om varför jag känner så. Jag vet svaret på det eftersom min egen analys inte gav något gjorde kära maken en till mig. En som träffade precis rätt insåg jag när vi diskuterade detta en gång. Frågan jag fick gjorde både ont men var ändå skön att få:

-Är du rädd att du ska hamna i samma sits som din far?

Tankarna bara for genom mig och jag insåg att det var precis det som var mitt svar. Jag är rädd för att hamna i samma beroende som min far. Jag hamnar så lätt i beroende, oavsett om det är mat, godis, rökning och så vidare, så därför är jag rädd för detta. Jag har det runt knuten och det gör mig livrädd eftersom det är en ärftlig sjukdom. Jag vill inte ha den, jag har sett vad den gör.

Så därför tror jag att jag har den inställningen till alkohol som jag har. Att alkohol intas till festliga tillfällen och aldrig ska bli en del av vardagen. Men samtidigt har jag också förstått att det är ok att som ikväll ta ett glas vin, enbart för att det är gott.

Kommer dagen då alkohol behövs för att kunna slappna av efter en hård dag, som en belöning för en hård dag eller på annat sätt för att man söker det lilla ruset det är då man lever på gränsen.

Så den enkla sanningen är helt enkelt att jag är rädd att själv hamna i ett missbruk. Ett glas gör inget missbruk men någonstans börjar det. Det är min rädsla.

Men ikväll ska jag försöka njuta av mitt kalla glas vin, enbart för att det är gott, och inte försöka fundera mer på det.

Idag är bara en sådan dag

Idag är bara en sådan dag. En dag då tinnitusen susar och piper som en tv som vägrar släppa fram en Poltergeist som kräver sin jordetid. Den riktigt dra och sliter i mig.

En dag då allt liksom kommer ikapp en. Examensarbetet som skulle varit färdigt idag som nu ligger i min dator och tjurar. Tjurar över att de där sista tekniska bitarna inte faller på plats. Tjurar som ett barn när jag ber om en sak och det gör precis tvärt om. Examensarbetet som ska vara inne om 2 1/2 vecka och som jag hade planer på att lägga på lagring-och mognadsvecka som ett rött vin för att sedan ta fram det och se om det är fulländat.

En dag då jag liksom känner mig låg och inser att jag kanske inte kommer vidare ändå. Jag kommer att gå tillbaka till mitt jobb och sedan bli fast där igen. Nu när steget är taget såg jag framför mig hur allt skulle lösa sig och att jobb skulle finnas när de inser min kapacitet. Men istället känns det som om jag tar ett steg tillbaka igen och hamnar på ruta ett. Jag skriver cv och personliga brev utan att få den där responsen som jag längtar efter.

En dag då jag känner hur mycket jag ligger efter med toastmadame-planeringen till min brors bröllop. Ett uppdrag jag tog på mig med ära men nu känns det som om jag inte kommer att leverera det som förväntas. Jag sitter här och vet inte riktigt på vilken skinka jag ska sitta.

En dag då jag liksom bara vill krypa tillbaka i mig själv och glömma allt som de närmaste veckorna innebär.

Examensarbete, jobbsökningar,  bröllopsuppdrag, kubbmästerskap, grillkvällar för avslutningar på skola-dagis-fritidsaktiviteter med barnen, sommarfest med jobbet, 20-årsfest, LIA-redovisning, avslutningsmiddag och examen.

En dag då jag får ont i magen av allt och min nu så lugna inställning till livet som jag försökt hitta de senaste året är som bortblåst. Jag vill bara trycka på paus eller till och med spola tillbaka och hämta ny luft.

En sådan dag som förhoppningsvis gör vad den ska idag för att jag imorgon ha en helt annan sorts dag. En dag då jag känner mig oövervinnerlig och då jag funderar över vad mitt gnäll handlade om dagen innan. Det är den dagen jag ser fram emot nu. Jag ska bara ta mig genom denna först.

Jag, den nya generationen “det var bättre förr”

Jag, den nya generationen “det var bättre förr”, har liksom försökt att säga till mina barn att de även ska prata med sina vänner och inte enbart sitta vid datorn och spela tillsammans.

Så när den stora nu sitter och pratar i telefon med sin bästis samtidigt som hon spelar dator borde jag kanske vara lite glad. Det fnittras och det till och med sjungs lite melodifestivallåtar men jag känner ändå att jag blivit lite missuppfattad.

Live, IRL, verklighet är ord jag känner att jag nu måste framhäva. Jag, den nya generationen “det var bättre förr”, har ändå en lite förståelse när det faktiskt är så att bästisen är sjuk och de inte kan träffas. Men jag förfäras ändå lite.

Men det är väl vi, generationen som klättrade i träd (dock inte jag eftersom det var farligt), var ute från morgon till kväll med kompisar utan att våra föräldrar kunde nå oss, sov i tält och hela kvarteret lekte dunkgömma. Det är det vi räknar som socialt. Att träffas och göra saker tillsammans fysiskt och nu menar jag faktiskt inget snuskigt alls med det otroligt nog.

Men dagens ungdomar (och där blev jag lastgammal) anser nog att de är sociala fast de sitter instängda på sina rum med tio chatfönster öppna. De är sociala och är sociala med sina vänner. De träffar nya vänner och har vänner både i köttvärlden och i cybervärlden. De är sociala.

Men ändå kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem. Jag tycker synd om dem att de missar allt det där som jag upplevde när jag var ung. De sakerna som jag håller så kärt i mitt minne. Utelekar med vänner och otroligt många bus som våra föräldrar nog är glada att de inte vet om. Mina underbara barndomsminnen som är en del av mig.

Men vad kommer våra barn att ha för minnen när allt är så datoriserat. Kommer minnena vara vilka kläder de kunde köpa på Moviestarplanet och hur många VIP-vänner de hade? Jag vet faktiskt inte.

Men det är jag, den nya generationen “det var bättre förr”. Den gamla generationen “det var bättre förr” hade säkert samma undran med oss.

Hur skulle det gå för oss när MTV förstörde oss med djävulens musik när WASP (Siwerts we are satans people) lämnade dolda budskap i sina låtar och juckade sina gitarrer som om det var det sista skjutet de skulle få.

Men var det så stor skillnad på deras då som vårt då? Vi träffades fortfarande och gjorde saker tillsammans, fysiskt. Det gör de ju inte nu.

Jag hoppas att jag en dag kommer att skratta åt min oro över hur detta är. Skratta och fundera på hur jag tänkte där egentligen. För se, de är fullt fungerande sociala varelser ändå och det är väl det jag och kära maken måste se till att de blir. Vårt ansvar i denna svåra cybervärld.

Tydligen är det spelvåldet som sätter vapen i händerna på de som gör det. Eller?

Amerikaner och deras vapen. Det är så frustrerande att jag bara vill skrika. Det är så frustrerade att de är så otroligt korkade att de inte själva ser sammanhanget.

Men istället för att se sammanhanget så hittar de hela tiden andra “vägar” som de kan lägga skulden på.

Nu är det åter igen spelvåldets fel att det sker dödsskjutningar i USA. För tydligen är det spelvåldet som sätter vapen i händerna på de som gör det. Eller?

Det går liksom inte att komma från. Så länge det finns vapen och vapenlagar som ger dig rätt att bära dem så är det detta som måste beaktas. Det går inte att skylla på allt annat och försöka projicera över ansvaret.

Det kan finnas hur mycket yttre påverkan som helst men det går inte att komma från att det är de fysiska vapnen som dödar.

Om det nu är så att det ska skyllas på spelvåldet så är det ändå så att man som amerikans politiker kanske borde tänka ett steg längre. För påverkar nu spelvåldet så mycket som de påstår så är det kanske ytterligare en god idé att skärpa vapenlagar istället för att som små barnungar protestera och säga att jag minsann inte tänker ändra på min rätt att få bära min pistol så vi pumpar ut ännu fler i omlopp.

Allt mynnar ut i ordet ansvar. Ansvar är inte att låta varje person bära vapen för att kunna skydda sig. Ansvar är att se till att detta inte behövs.

För är det ingen som ser det där moment 22 som hela skiten blir?
Rätt att bära vapen för att skydda mig mot andra som bär vapen som skyddar sig mot den första.

Onda personer finns det alltid och dessa onda personerna kommer att göra onda saker. Men det hade inte varit så lätt att göra dessa om det hade funnits lagar som inte hade gett dig rätt att ha vapen under kudden. Det hade inte varit så lätt att bara ta sina vapen och knata in på en skola. Det hade räddat en massa liv som i kallblod blivit nerskjutna.

Men ge lärarna rätt att bära vapen på skolorna så de kan skydda eleverna var det något ljushuvud som tyckte efter den senaste skolskjutningen.

Men herregud människa. Lägg gärna lite mer bränsle på den redan brinnande brasan så det kan startas en löpeld som äter upp allt brännbart. Och detta är det tyvärr bara en bråk som har förstått. Tragiskt säger jag bra.

Vapen dödar. Det spelar ingen roll om det är en “god” eller “ond” person som håller i vapnet för när fingret pressas mot avtryckaren så kommer kulan att slita sig genom kött, ben och vävnader och släcka ljuset. I detta finns det inget gott och ont utan enbart en person bakom sitt vapen.

Så sluta skyll på allt annat och ta ert ansvar. Vapen dödar.

Överdiagnostiserad och ett akutbesök

Ibland blir dagar inte alls som man väntat sig.

Dagen har nämligen spenderats här, på den övre delen ifall någon undrar om jag gått och dolt något.

Lilly vaknade med rejäl magknip i natt och det har hållit i sig. Så hon har då bland annat haft följande diagnoser: blindtarmsinflammation, tarmvred, diabetes, pre pubertala problem (fråga inte), förstoppning och en fis på tvären. Det är ganska många diagnoser på så kort tid kan tyckas men det bara blir så.

Men när hon gick här i förmiddags och inte hostade riktigt eftersom det gjorde ont och att hon liksom kröp ihop när hon reste sig. Men hon ville gärna in och shoppa. Men så blev inte fallet efter ett litet samtal till vårdcentralen.

Nu har vi sådan tur här i Hålan att vi aldrig är sjuka eftersom de nu tagit bort vår läkare. Det känns så himla tryggt, verkligen. Så det var bara att ringa in till stan. Nej men vi har inga läkartider men jag hade verkligen velat titta på henne. Detta känns också så himla tryggt, verkligen.

Så vi fick köra in till akuten på CSK istället. Där klämdes det, togs diverse prover och förbereddes inför eventuell inläggning om kirurgen trodde på en blindtarm.

Så hon preparerades med Emla-kräm, bedövningskräm, i båda armvecken och på ena handryggen. Allt för att vara förberedda om de behövde sticka henne mer eller sätta nålar.

Sedan var det bara att sitta och vänta på att kirurgen skulle bli färdig på operation. Vi blev visade till ett eget väntrum där vi med kurrande magar gjorde oss hemma stadda med böcker, tidningar och ritblock. Och vi väntade, och vi väntade och vi väntade lite till.

Jag mumsade i mig några läkerol med jämna mellanrum för att stilla min kurrade mage. Jag kunde liksom inte gå ut och köpa en macka när inte Lilly fick äta något.

Till slut kom kirurgen, en ung tjej som man först reagerar på att är hon tillräckligt gammal för att bara vara kirurg, och klämde på henne. Hon klämde och pratade och klämde lite till innan hon ansåg att hon kunde släppa hem oss till Lillys stora lättnad.

Det blev minsann köpepizza sedan för vi var så hungriga och trötta.

Jag måste bara berömma all personal vi har träffat under dagen. Helt fantastiska och då har vi ändå varit på vanliga akuten och inte barnakuten. Alla från undersköterska, sjuksköterska till läkare har varit så trevliga och omtänksamma om Lilly. Härligt att ha det med sig när så många klagar på den svenska sjukvården.

Nu ska jag nog bara slänga mig i soffan och kela med tjejerna och inte göra något annat.

Min tandfe är ond

Gissa var jag ska på måndag? En ledtråd kanske.

Efter frukosten hade jag en vass tand så att säga. Min tandfe är ond och plockar åt sig plomber istället för att ge mig pengar. När slutade hon vara snäll egentligen?

Tannamagaren fick ett samtal.

-Hej mitt namn är Jeanette ………… Jag har nog tappat en plomb och behöver en tid.
-Har du ont sa ängeln på andra sidan.
-Nej svarade jag. Det skaver lite mot kinden bara.
-Jag uppfattade inte riktigt ditt namn sa hon.
-Jeanette svarade jag
-Nämen hej sa hon. Så roligt att du ringer.
-Äh, nej svarade jag.
-Nej förstås inte roligt så sa hon. Men du ringer i alla fall.

Jo det hade hon ju verkligen rätt i.

Jag fick min tid och kunde snällt köra inom och hämta de nya livräddarna till laga-tand-besök.

Men jag förbannar fortfarande min tandfe.

När hjärnspöken sakta smyger sig på

Varje gång Molly ska ner och dusch vill hon att vi ska följa henne trots att duschen ligger direkt nedanför trappen. Hon tycker att det låter som någon viskar där nere.

Första gångerna försökte jag förklara att det troligtvis är fläkten eller avfuktaren som hörs men hon köpte aldrig det. Så jag följer henne naturligtvis.

Kommer ni själv ihåg hur det var? När man i mörker skulle ta sig hem från sin kompis som faktiskt bara bodde på andra sidan av bostadsområdet men det kändes som en mil. När man genade över den där oupplysta planen bara för att det var lite närmare men i gengäld så höll man på att skita på sig av rädsla.

För när man gick där och försökte vara tuff så började hjärnspökena komma fram. Stegen man hörde som man från början visste var eko från sina egna men som efter några meter förvandlade till en förföljares snabba steg. Steg som i takt med dina egna steg som gick fortare och fortare innan de började trumma i en panikartad sprint.

Man ville titta över axeln för att se att det enbart var de där hjärnspökena men man vågade inte för tänk om det inte var det. För tänk om det verkligen, denna gången, skulle vara något monster till förföljare som flåsade dig i nacken. Hjärtat skenade i bröstet som en vilt galopperande vildhäst. Det slog så det nästan gjorde ont. 

Och var det inte så att när man sprang upp på gången vid huset så var man säker på att förföljaren var ifatt och att man skulle gå förlorad precis på mållinjen innan man lyckades rycka upp dörren och till slut kunna pusta ut i hemmets lugna vrå.

Varje kväll, samma känsla, samma monster, samma löpstrecka.

Så ja, jag följer henne ner till duschen.

Ingen storm men jag kan nog garantera att vi ska ordna lite vågor och gungande skepp

På söndag drar jag och kära maken utomlands. Dock inte till några varmare breddgrader utan till våra kära grannar i väst.

Så på söndag eftermiddag tar vi das båt från Köpenhamn till Oslo. Det verkar vara lugnt vatten men jag kan nog garantera att vi ska ordna lite vågor och gungande skepp. Vi är nämligen helt allena, han och jag, några drinkar och en hytt. Let´s rock the World all night long.

Nu är jag så sådär tudelad över detta. Inte att komma iväg själva för det längtar jag efter utan att vi måste ta oss ner till Köpenhamn med tåg. Resa kollektivt och jag är inte den bästa kombinationen. Det kan vara så att jag blir väldigt stirrig och framföralla orolig att vi inte ska komma i tid. Och denna gången är det verkligen väsentligt att vi kommer i tid får jag har svårt att tro att båten väntar in oss.

“Vi ber om ursäkt men vi väntar in Frugan och Kära maken. De kommer med tåg från Sverige och det vet vi alla hur tåg och vinter fungerar där. Så för att inte förstöra deras lilla tipp där de kommer att vara höga på varandra så väntar vi snällt in dem. Vi kommer att bjuda alla på en drink som tack för att ni förstår deras dilemma. Tack. Slut på meddelande”

Yeah right.

Vi har två timmar till godo till incheckningen när tågen ska vara framme men jag är redan nu skitnervös att det ska bli strul med förseningar. Snön kunde ju faktiskt väntat in oss så jag hade sluppit att få ont i magen av detta. Då hade jag bara behövt vara normalt orolig och inte skitnervös. Det blev inte bättre av att jag gick över bron på stationen i Metropolen igår och såg att det var en massa inställda tåg till Köpenhamn.

Men det ska nog bli bra detta ska ni se. Bara frun kan lugna sig lite. 

Jag kan inte låta bli att fundera på sammanhanget

Jag kan faktiskt inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att ett främlingsfientligt parit i dagens Sverige går framåt så mycket.

Jag kan inte låta bli att fundera på om det är så att det på grund av det hårda klimatet som finns idag. Där skyddsnät efter skyddsnät sakta plockas bort för utsatta medan de som befinner sig på samhällets topp bara roffar åt sig mer. Att på grund av klyftorna som bara bara växer och växer så vill en del hitta andra som får ta skulden istället för de som har orsakat Sveriges girighet.

Är det inte då lägligt att skylla på invandrare? Att ständigt ge dem skulden för att Sverige håller på att bli ett land där “sköt dig själv och skit i andra” snart skulle kunna tryckas som valspråk på kronan.

Att folk är sjuka och arbetslösa men sopas under mattan för att vi är minsann ett rikt land som tar hand om våra medborgare. Jag vet inte när de som sitter och bestämmer ska inse att det gäller att ta hand om alla och inte bara de som ger dem ännu mer. De behöver ta ansvar och inse vad de gör när de sopar banan för de främlingsfientliga. För det är precis vad som händer när klyftorna gapar större och större.

Jag ser i alla fall ett samband när syndabockar ska utses och hur lätt det måste vara att komma in på sin vita häst och anses som “räddare” och skylla allt på invandrare.

Det är så frustrerande att folk verkar gå på detta. Att man inte kan genomskåda vad som håller på att hända.

Det finns en massa konstiga “affärer” som är avslöjade om politiker genom åren. Dessa verkar som en piss i Vättern även om det visat på oärlighet med otroheter, skumraskaffärer och tobleroneköp. Men det som händer nu är ingen piss i Vättern eftersom det skapar enorma ringar som andra sitter och fångar upp och gottar sig åt.

Det är inte ok att som vuxen riksdagsledamot och ännu högre springa och kalla andra hora och blatte-lover. Det är inte ok någonstans. Det är sådan högstadiekänsla på allt så det är skrämmande. Att inte kunna ta en helt rak debatt utan istället, när det inte går som man vill, bli otroligt otrevlig verbalt och ständigt gå till personangrepp.

Man skulle önskat att vuxna människor hade vetat bättre. Att vuxna människor inser vad de gör mot andra människor. Jag vet faktiskt inte vad det solidariska samhället har tagit vägen, där alla hjälpts åt och där alla har en möjlighet.

Nej jag har inte en susning och det skrämmer mig. Men jag kan inte låta bli att fundera på sammanhanget.

Så ledsen och besviken, igen

Just nu känner jag mig bara ledsen och besviken. Snacka om ytterligheter från att ha gått från toppen igår till botten idag.

På mitt jobb, som jag är tjänstledig från för att studera, har vi alltid varit noga med att involvera all personal vid trevligheter. Personal som är föräldraledig, sjukskriven eller tjänstledig har alltid blivit tillfrågad men tydligen inte nu längre.

Jag kan förstå om man råkar missa det en gång men när det är två, tre gånger kan jag tala om att man känner sig ganska mindervärdig. När jag såg en förfrågan till en annan tjej, som inte jobbar hos oss längre, få frågan så blev jag ganska ledsen faktiskt. Inte för att den andra tjejen fick frågan utan för att jag åter igen inte blivit tillfrågad. 

Med tanke på bakgrunden att vi just alltid varit noga med att just involvera alla så kan jag tala om att det känns ännu värre idag. Jag får lite ont i magen över funderingar om varför de plötsligt inte vill att jag följa med. Det känns skit helt enkelt.

Jag fick en förfrågan på sms tidigare ikväll. Det känns fasen inte bättre. Måste vi bjuda med henne så gör vi det så nära inpå för chansen att det är annat planerat är större?

Jag har själv allidt tyckt om att träffa mina arbetskamrater utanför arbetet men efter detta känner jag inte alls för att halka in eftersom det inte känns som om man ska vara där. Utfryst är känslan. Fan också, jag som känt mig så uppåt nu några dagar. Kunde jag inte fått stannat där?

Jag har skicka mail till våra politiker

Jag är arg och jag har för första gången skickat meddelande till våra politiker. Nu har jag ont i magen men jag funderar allvarligt på att skicka iväg det till tidningen också.
Följande e-post har precis gått iväg till fem politiker.

“Kära politiker

Jag har gått och funderat på några saker som jag önskar få hjälp med att förstå.

Jag bor i Hästveda, ni vet den där lilla orten som kommer att växa sig stor och frodig när tågstoppet införs nästa år. Detta är väldigt bra tycker jag naturligtvis men har ändå funderingar kring lösningen av människorna som ska flytta hit.

Jag förmodar att det är äldre personer ni vill ska flytta hit. Detta med tanke på att vi snart inte har fler platser på vår förskola till de barn som redan bor i samhället. Och med tanke på att ni nu har bestämt att öppna fritidsgård på den avdelning som kommer att behövas efter att de få platser som finns kvar innan ny avdelning behövs samt att en dagmamma snart går i pension så växer mina funderingar ännu mer.

Jag förstår helt ärligt inte hur ett samhälle ska kunna växa om det inte finns barnomsorg till de tilltänkta invånarna. Som det ser ut idag handlar det inte ens om att växa utan enbart ta hand om de barn som redan finns på orten, vilket snart inte går.

Det är kanske tänkt att öppna ett ”akutdagis” i någon ledig lägenhet då istället eftersom den avdelningen som snart kommer att behövas är upptagen av annan verksamhet?

Kommunen ska, som det står i lagen, "utan skäligt dröjsmål" erbjuda en barnomsorgsplats. Ni vet den där blå tjocka boken som det står vad man får och inte får göra och vad vi vanliga folk har rätt till.

Så mina herrar jag skulle vilja ha svar på följande frågor:

Hur är det tänkt att lösa situationen på förskolan när de platser som finns kvar är fyllda?

Jag vill naturligtvis höra en praktisk lösning på detta och inte ett politiskt svar som bara pratar runt problemet. Jag önskar får svaret utformat: Lösningen ser ut som följande…. För visst måste det finnas en lösning på detta med tanke på vad lagen säger. Eller det skjuts på framtiden? Har herrarna hört talas om ringar på vattnet?

Hur är det tänkt att ett samhälle ska kunna växa utan en ordentlig barnomsorg?

Satsa enbart på de äldre så utarmar samhället sig själv efterhand? Problemet löst? Jag önskar få svaret utformat: Lösningen ser ut som följande….

Tacksam för svar

Jeanette Sjöstrand”

Hoppas inte jag gjort något dumt och impulsivt nu bara men jag var bara tvungen att få det gjort.