Förödmjukad

Jag känner mig totalt förödmjukad.

Jag har då grymt ont i ryggen nu och dessa två senaste dagarna har varit riktigt blä. Idag var så illa att jag varit iväg hos massör. Bäckenet helt jäkla snett vilket lett till att höger sida var kortare. Uttryckt, utdragen och tejpad och det kändes lite bättre.

Beordrad rörelse så jag fick snällt köra hem, igen, och ut och traska. Kändes rätt hyfsat. Det gör det inte nu kan jag säga. Det är som om någon kör glödheta knivar i ryggen på mig emellanåt. Kör dem i ryggen och vrider om, om och om igen.

Så pass mycket att jag vid tre tillfällen fulbölat för att det gör så ont. Hulkande med snoret rinnande. Och som om inte det är förödmjukande nog så har kära maken fått hjälpa mig med byxor och strumpor när jag skulle ut. Hjälplös och bölande, finns inget värre.

Jag vill till jobbet imorgon men just nu hade jag nog inte ens kommit in i bilen. Jag blir så trött på sådant här. Nu ska jag väl snart försöka resa mig igen, troligtvis mer bölandes, och försöker ta mig ner i källaren utan att tumla ner för trappen och duscha. TENS:en är på laddning så jag får väl koppla upp mig sedan. Troligtvis mer bölandes. Sedan har jag fasen bölat vad jag ska på väldigt länge.

Så ja, jag känner mig förödmjukad.

Mutter, mutter kan det hända att jag lät

Jag är sur. Fast kanske inte sur utan snarare besviken. Fast det är väl mer blaha tyck-synd-om-mig.

Ont i ryggen. Så pass att jag är hemma. Jag gillar verkligen inte att behöva vara hemma. Det känns alltid som om jag skubbar när jag är hemma. Det spelar liksom ingen roll vad jag är hemma för för känslan har alltid varit att andra alltid tror att man myglar. Varför det är så vet jag inte för jag är ingen som är hemma mycket, kanske en-två gånger om året. Jag är ingen som "söker" sjukdomar för att få vara hemma.

Känslan blev liksom inte bättre när jag satt på bastun på förmiddagen, denna tisdag. Värme för att kurera min stackars rygg. Så efter 1,5 timme i denna underbara värme kände jag ingen skillnad. Mutter, mutter kan det hända att jag då lät.

Så då var det dags för nästa behandling. Med ett moln omkring mig nu skulle man kunna tro att man har hamnat i något omklädningsrum för fotbollsspelare med dingdong mellan benen. Nu är det säkert så att det luktar likadant hos de utan dingdong men i ett sådant omklädningsrum har jag aldrig varit. Fråga inte.

Hade det nu varit så att jag varit tight i kroppen som de hade det kanske varit legitimt att odöra på detta vis. Nu är man då lite lätt fluffig, utan dingdong mellan benen förutom den man får låna titt som tätt förstås men ingen permanent.

Dessutom har jag nu också stoppat i mig några tabletter också. Jag tillhör den där envisa skaran, om det inte gäller huvudvärk då, som går in i det längsta innan jag stoppar i mig. Ja trots att jag då är duktig att meddela andra vikten av smärtlindring vid muskelsmärta. Smärtlindra för att få musklen att slappna av eftersom det annars hamnar i en ond cirkel där man spänner sig för att det gör ont. Se vad klok jag är. Så klok och ändå är det så svårt att efterleva själv.

Nu känns det minsann lite bättre. Det får mig att bli på lite bättre humör. Det finns hopp om att jag kommer att fixa jobba imorgon. Dock med en odör av omklädningsrum omkring mig.

Jag har tyvärr inte öga för sådant

Jag ska bli sambo. Det ska bli riktigt spännande efter att varit ensam sedan i somras.

I början av året någon gång kommer jag att ta mitt pick och pack och få sällskap av tre andra. Jag ska helt enkelt få ett nytt kontor som jag ska dela med några andra av det manliga könet. Och eftersom jag är kvinna fick jag äran att välja färg på väggarna och fixa gardiner.

Jag harklade mig lite vid detta påståendet och deklarerade bestämt att några gardiner kommer jag inte att fixa.

Jag har tyvärr inte öga för sådant. Kära maken är så imponerad av grannen och alla hennes otroligt läckra projekt som faller henne helt naturligt. Det gör det inte för mig. När vi renoverade hallen ville han gärna att jag skulle fixa en fotovägg inspirerad av grannens läckra vägg där foto i olika storlekar med olika ramar liksom smälter ihop till en enhet. Här hänger det några foto på jämna avstånd och inte ser det läckert ut utan bara som några foto som bara hänger där.

Det finns liksom inget pyssligt eller heminrednigt i mig. Tyvärr får jag säg. Jag kan liksom inte ens sätta ut några ljusstakar och få det att se mysigt ut. Det se bara vanligt och trist ut.

Så vill de ha alla de där typiskt kvinnliga sidorna så har de dragit en ordentlig nitlott. Jag bryr mig inte ett dugg om där är gardiner eller inte. Jag är ju till och med så okvinnlig att jag inte ens sköter maktjänsten här hemma. Kära maken är den som för det mesta både tvättar och städar. Han har hand om hämtningar och lämningar av barnen Jag kan dessutom säga att jag älskar sex och det verkar nog vara det okvinnligaste av okvinnligast.

Men, men det ska i alla fall bli riktigt trevligt att bli sambo även om någon annan får ta hand om gardinandet.      

Var mycket klok och lyssna på vad jag har att säga

Var mycket smart och lyssna på vad jag har att säga.

Det är en sak som skulle kunna hjälpa dig att klara dig i livet. Detta eftersom det skulle kunna leda till jobb. Jobb kan leda till möjligheten att uppgradera boende om man är lagd åt det hållet. Uppgraderat boende skulle kunna leda till familj. Familj skulle kunna leda till livslång glädje att leva i tvåsamhet. Den livslånga glädjen skulle kunna innebära att du får uppleva en massa saker tillsammans med den du lever med. Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Så var klok och lyssna på vad jag har att säga.

Någon gång i dina tonår tyckte du det var så häftigt och coolt. Och eftersom det är väldigt populärt att vara häftig och cool så är det en vanlig företeelse. Det var coolt att heta något som rimmade, var lite wild and crazy eller till och med något utmanande. Det var cool då. Observera ordet då. För nu är det inte det.

Efter att jag idag rensat bland lite gamla cv så inser jag hur många som fortfarande heter de där gamla tonårsnamnen. Och i ett cv är det inte det smartaste. Jag pratar e-postadresser.
Jag har av någon anledning just hakat upp mig på e-postadresserna. Kanske av den enkla anledningen att jag har svårt att känna det seriösa i ett mail där man kan nå personen på:

pussiljumsken69 @ hotmail
sexxyemma66 @ hotmail
enrosakanin @ hotmail
solskensjonte @ hotmail
gummsegumman_85 @ hotmail
carl_kisses_u @ Hotmail

Nej jag har svårt för dessa och det är kanske tur att jag inte är den som sållar bland ansökningar. Risken att de hade åkt på grund av e-postadresserna är nämligen stor. Kanske dumt men jag känner bara att söker man arbete så ska det kännas seriöst. Det gör inte det på grund av att e-postadresser kan heta liknande som de jag har lagt förslag på.

Så var klok och ta mitt tips till er. Var kloka och byt e-postadress när det kommer till att söka arbete. En e-postadress där namnet ingår kommer man långt med. Eller något annat. Det är en annan person som du inte känner ska bedöma dig och det är väldigt dumt att behöva åka ut på en e-postadress.
 
Så shot, är det bara jag som är överkänslig för sådant här eller det ligger något i det? Snälla säg att det ligger något i det så jag inte får ytterligare konstiga saker som jag tycker.

Och naturligtvis är det inga riktiga e-postadresser jag har skrivit. 

Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna

Ni vet den där känslan? Känslan som täcker varje millimeter av kroppen och varje cell i den. Cellerna är redo att explodera av längtan och bara skriker efter att låta det ske.

Det finns inte mycket som kan stoppa just den känslan. Känslan av längtan att låta det ske och bara få ge sig hän åt följderna. Att få njuta av allt det härliga när det sker och det underbara i efterdyningarna.

Hela min kropp skriker efter att låta det ske men tyvärr finns det några hinder. Hinder som stavas måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Men sedan ska jag inte behöva längta mer, sedan ska det bara få skölja över mig och ta mig hur många gånger den önskar.

För då kommer jag att äntligen bli tagen av min semester. En semester som är så efterlängtad nu efter tre år med pluggande och nytt jobb. Jag längtar så det gör ont i mig och hela jag är sådär otäckt trött så man inte hittar någon motivation på jobbet. Men snart är hindren förbi.

Längtar, längtar, längtar…

Rätt in i dimman

Mjölkvit dimma täckte landskapet utanför mig. Inte något genomskinligt 0,1% eller 0,5%s blask eller ens 1,5 % utan minst 3%:ig. Så tjock var dimman.

Kisandes tog jag mig framåt. Men jämna mellanrum dök svaga lysen upp från ingenstans.

Så tant blev kanske inte så förvånad när jag upptäckte att jag tydligen missat infarten till jobbet och snällt fick svänga av vid nästa för att vända.

Kände mig lite lagom tankspridd för en stund men tittade sedan utanför vindrutan och kunde andas ut. Den 3% mjölkvita dimman kunde nu jämställas med någon trög långfil eller något liknande.

Nu stod jag då vid en T-korsning istället. Mjölkvitt till höger, mjölkvitt till vänster. Fadda lysen tog sig genom en bit bort och när jag då fick den där magkänslan, för det var den jag fick gå på, att nu skulle inga lysen stränga genom fick jag bilen i rullning. Och så var jag säker på andra sidan, vägen då alltså.

Och så dök plötsligt infarten upp framför mig. Och där jag jobbet. Det är tur att jag alltid är ute i god tid för trots denna lilla rundpall, en avfart för sent, stämplade jag in 6,57.

Det finns en risk att samma sak kommer att hända imorgon om jag glisar lite på persiennerna och tittar ut. Men jag hinner nog ändå.

Sug min …

Ibland förstår man varför det är sådant skriverier om jämställdhet och lika löner för lika arbeten.

En i denna familjen tjänar ganska mycket mer än den andra. Detta har kommunen och barnomsorgen tagit för givet att det är personen av det manliga könet. De har helt sonika skrivit in honom på den högre inkomsten och mig på den lägre.

Det där blev jag ganska stött av faktiskt. För det är faktiskt inte personen av det manliga könet som tjänar detta utan det är faktiskt personen av det kvinnliga könet som gör det.

Jag vet inte om de har tittat på papperna och sett kvinnan respektive mannens inkomst och tyckt att det där kan inte stämma så vi ändrar helt enkelt på det så det blir rätt. Inte kan en kvinna tjäna mer än mannen i hushållet.

Jag skulle kunna bli väldigt upprör och utbrista “sug min k*k” men eftersom jag är kvinna så är det ord jag inte tar i min mun förstås. För sådant gör inte kvinnor. Nej men vänta lite nu, de tjänar ju inte mer än mannen heller.

Blir så sur. Har vi inte kommit längre liksom?

Jag kommer nog igen

Jag vill skriva. Jag vill vara fyndig. Jag kan till och med tänka mig att klaga lite.

Men jag hinner inte. Allt går just nu i 110 känns det som och jag är så trött så jag knappt vet var jag ska bli av. Jag jobbar hela dagarna och för tillfället är det en massa möten och annat på kvällarna. Det känns som om jag bara är hemma någon timme om dagen. Orkar jag sätta mig en stund vid datorn så blir det bara en massa slösurfande.

Så det kliar i fingrarna att få skriva men huvudet vill inte. Jag kommer nog igen. Jag kommer nog att hämta mig.

Klockan är nu 9 och jag ska chocka kroppen genom att inta horisontellt läge redan. För det är väl det som är problemet många gånger. Jag kommer inte i säng om kvällarna eftersom jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem även om det bara innebär soffhäng med kära maken och någon bra serie på tv:n

Jag ska chocka kroppen. Jag kommer se ut som ett troll i håret imorgon eftersom det fortfarande är blött efter duschen men just nu känns det som om det är något jag får bjuda på. Imorgon har jag troligtvis inte samma åsikt.

Jag ska sluta mina ögon och titta på bilder och försvinna bort till landet där John Blund är kung. Sa jag att jag ska chocka kroppen?

Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

Första dagen gjord på jobbet. Det kändes ungefär som om jag varit ledig över helgen då allt bara flöt på som innan. Viss, jag ska in i lite fler program och jag har inte ett examensarbete att arbeta med när jag inte har några uppgifter. Men det där med uppgifter kommer att lösa sig helt själv skulle jag tro efter att jag och bossen pratat genom mina arbetsuppgifter. Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

Och det kändes ännu bättre efter att jag fått mail och feedback på mitt examensarbete. Det är nästan så jag blir lite generad så bra recension fick jag. Först går man och oroar sig att man kanske inte har klarat det också får man sådan fina vitsord. Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

Och det kändes ännu bättre när låneansökan gått genom. Nu ska här rivas kök. In ska ett stilrent vitt kök med luckor utan krusiduller som är lätt att torka av. Vi kommer att ha luckor och lådor som kommer att stanna stängda så vi slipper halvöppna skåp. Rent och fräscht. Så det känns bra nu. Det känns riktigt bra.

På Bambiben kommer jag att ta mina första självständiga steg

Så var dagen D kommen och över. Sista passet är gjort på jobbet, numera mitt gamla jobb, och nycklarna är lämnade. Det är med blandade känslor som jag gick hem idag faktiskt. Lite vemodigt var det allt efter 11 år på stället och hela 18 år i kommunen. Det är liksom detta jag har kunnat och varit bra på hela mitt liv. Jag kan mitt arbete på mina tio fingrar och nu lämnar jag det.

Nya spännande utmaningar ligger nu framför mig och jag börjar redan imorgon. På Bambiben kommer jag att ta mina första självständiga steg imorgon men jag har stora förhoppningar att det kommer gå fort innan jag står på stadiga ben.

Jag har faktiskt lite svårt att fatta att jag verkligen är vi dagen D redan. Dessa veckorna har bara rusat fram och jag vet inte riktigt vad jag har gjort. Jag har träffat mina gamla, jag har fått kramar och varma klappar av skrynkliga händer. Jag har gett tröstande klappar och enkla beröringar. Det är denna del av mitt gamla jobb som jag kommer att sakna. Jag kommer att sakna det väldigt mycket men tyvärr består inte enbart arbetet av dessa bitar. För allt annat runt omkring kommer jag inte sakna alls, förutom mina goa arbetskamrater då.

Men imorgon börjar mitt nya liv.

En blomma och en kram från min arbetskamrat som jag jobbat med idag gjorde mig så glad. Det värmde otroligt mycket med denna gesten. Och ja, lite tårögd blev jag allt för ännu har jag inte sagt upp mig. Men jag ser ingen annan utväg än att jag kommer att göra det men det känns ändå som en liten trygghet att ha två månader på mig att ta det stora steget. Steget som kommer att komma.

Sista forever?

Ligger och läser och väntar på att tiden ska gå. Hemma på timmar och avskyr det. Men medan jag låg här och tyckte synd om mig själv så slog det mig. Det är min sista delade tur, förhoppningsvis forever.

Det är en ganska skön känsla. Inga helger och inga pissiga delade turer mer. Underbart.

Det är minsann inte omöjligt att lära gamla hundar att sitta

Jag har jobbat i två veckor på mitt vanliga jobb i vården och kom på idag att jag inte känt av ryggen en enda gång. Inget ont och ingen trötthet och det måste jag säga är en helt ny upplevelse för mig.

Träningen har helt enkelt fler bra inverkningar på mig, förutom att jag blir smal, smärt och vacker då. Jag verkar ha tränat upp min bål så pass mycket att den ger mig den hållning och styrka som behövs för min rygg. Tror minsann att det är första gången jag varit med om det.

Tidigare har det räckt att vara inne och jobbat en helg för att jag ska ha haft en brännande känsla och haft ont. Men nu, ingenting. Allt det som man har vetat om, att det är viktigt att ha en bra bålstyrka, har nu bevisat att det stämmer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite häftigt samtidigt som det är lite skrämmande att jag inte har börjat träna mycket tidigare.

Så det är bara att fortsätta med min goda vana nu då för att stärka den ännu mer.

Det är minsann inte omöjligt att lära gamla hundar att sitta.

Bilden lånad från Google

Man skulle kunna kalla det ett klockrent I-landsproblem

Ett litet problem har uppstått. Man skulle kunna kalla det ett klockrent I-landsproblem.

Måndag idag och måndagar betyder gymdag för mig. Det bara är så och har alltid varit det, i alla fall detta halvåret så det räknas som alltid. Ikväll jobbar jag och då blir det liksom problem. Det hade varit enkelt att kunna skjuta på det till imorgon. Imorgon jobbar jag kväll.

Nja, detta känns inte riktigt ok alltså.

Så jag funderar nu på att ta mig en stavpromenad runt slingan medan tjejerna får cykla. På slingan får man inte cykla.

Efter en förfrågan till den allsmäktiga skaran på facebook blev domen i alla fall att det var ok om tjejerna inte buscyklade utan cyklade lugnt och fint. De allsmäktiga har talat och jag känner att det nog är lite ok ändå.

Så dök nästa fråga precis upp. Är det ok att lämna en 9-åring själv hemma under 30 minuter?

Jag knöt mina händer i fickan för att inte bitchslappa

Ibland är det svårt att behålla sin profession. Väldigt svårt men som det proffs man är så klarar man det ändå.

Som till exempel när en av mina gamlingar frågade mig om jag visste varför Karin Boye tog sitt liv. Det visste jag inte svarade jag.

-Jo se du hon var homosexuell, ja det är när man tycker om någon annan kvinna alltså, så hon gjorde det enda rätta. Ja nuförtiden har alla blivit hjärntvättade för att tycka att det är normalt med homosexuella. Män är väl sin sak men kvinnor borde minsann veta bättre. Tänk att de inte spärras in längre.

Jag bet mig i tungan, jag knep ihop mina läppar och jag bad till någon högre makt att jag inte bara skulle ta tag i personen och rista denne och fråga hur det är med människosynen. Jag knöt mina händer i fickan för att inte bitchslappa och fråga om personen är alldeles från vettet som anser att ta livet av sig är det enda rätta.

Men jag har en profession och det är vid sådan tillfällen som den sätts på prov. Men jag klarade det naturligtvis.

-Nu tror jag minsann att det regnar igen. Då finns det hopp för härliga jordgubbar till midsommar sa jag.

Personen tyckte det lät bra men jordgubbarna var inte det enda som växte. Gräset behövde verkligen klippas igen.

Jag är verkligen ett sant proffs.

Det är liksom kört, nu ligger mitt öde i andras händer

Jag har nu skickat in mitt examensarbete. Det har legat här och gottat till sig i en vecka nu och nu kan jag inte göra så mycket mer.

Jag har varit och grävt i den varje dag. Öppnat, kollat och ändrat något mening eller något ord. Deadline är vid midnatt idag men jag insåg att det spelar ingen roll om jag väntar hela dagen för jag kommer ändå inte vara 100 %-igt nöjd med det. Så det var lika bra att bli av med skiten om man säger så.

Men jag mår fysiskt illa, på riktigt, sedan jag skickade iväg det. Nu sitter jag här och tycker att det är riktigt jobbigt att jag inte kan göra något mer. Det är liksom kört. Nu ligger mitt öde i andras händer och det är så otäckt.

De som har läst det här hemma, utanför skolan, har tyckt att det var bra. Personer som själva har skrivit c-uppsatser. Men ändå tvivlar jag på att det är tillräckligt bra. Ja, lite typiskt mig med andra ord.

För även om det är så att jag har fått jobb så vill jag har en klart och godkänt intyg på att jag faktiskt har klarat av mina 2 år på skolan och att jag har fått ok-stämpel i rumpan. Och det här examensarbetet är det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet för mig nu. Men tanke på att jag fått jobb på min praktikplats så förmodar jag att betygen därifrån är goda.

Så snälla håll nu tummarna på att jag fixar även detta och kan få min examen. I mitten på nästa vecka skulle vi få reda på utgången. Jag orkar fasen inte må illa fram till dess. Avskyr sådant här. Jag känner inte ens för gymmet idag och då är det illa. Måtte denna vecka gå fort så jag får ett svar.

Ett papper som liksom osar “min framtid”

Jag har idag fått sätta min vackra namnteckning på ett mycket viktigt papper. Ett papper som liksom osar “min framtid”.

Jag har fått jobb, jag har fått jobb. Jag är så otroligt glad att jag har lyckats med detta.

Inte nog med att jag har lyckats få jobb, jag har dessutom fått ett jobb som är skapat till mig. Min befattning och arbete har alltså inte funnits innan. Jag tycker det är så coolt och häftigt. Att jag liksom har visat framfötterna så mycket och visat dem vad jag går för att de utifrån detta har skapat mitt jobb. Att jag lyckats göra mig lite oumbärlig.

Så jag gör min sista dag på LIA:n imorgon och sedan kommer jag tillbaka och börjar på riktigt den 1 juli men först har jag tre veckor på mitt gamla jobb.

Det känns dock lite oschysst att lämna in handduken mitt i sommaren. Jag har suttit med de där semesterscheman ett antal år och det är inte roligt när någon hoppar av. Men samtidigt måste jag se till mitt eget nu. Detta är ju det jag har strävat efter med min utbildning. Att få möjlighet att arbeta med något annat. Och det kommer jag att få göra.

Alltså det är så häftigt och jag är så jäkla glad.

Jag vill säga att det är jag, poolen, luftmadrassen, isteet och den spännande boken

Jag vill säga att det är jag, poolen, luftmadrassen, isteet och den spännande boken.

Men jag få nöja mig med brasan, kaffet, examensarbetet och de fem olika transport – och logistikböckerna istället. Men vet ni? Det är inte helt fel det heller även om jag hade föredragit alternativ ett. Men jag är snart där och då är böckerna lagda på hyllan och jag är klokare än jag är nu. Då ger det mig nya utmaningar som jag är redo att axla och som jag längtar efter. Jag har så mycket att ge och det gäller bara för andra att inse det. Tänk vilken tillgång jag är, utnyttja mig.

Nördigt positiva Nettan är här igen. Konstigt men sant men jag rider på vågen så länge den varar.

Nog med kaffepaus, åter till verkligheten.

Det kan nog bli något bra av det till slut

Biverkningar är ofta riktigt tråkiga saker som kommer när man minst anar det. Fast många gånger är de ju väntade men man hoppas kanske att man ska slippa.

Men ibland kan man faktiskt råka ut för trevliga biverkningar också. Som till exempel att jag nu inte kan springa någon längre sträcka på löpbandet på grund av att jag konstant tappar mina byxor.

Och att tappa “bysorna” är ju inte helt fel när man vill bli mindre. Det är till och med jäkligt bra när man vill bli mindre eftersom det är ett ganska tydligt kvitto på att man blivit just detta.

Booty delicious, bild på Beyoncé eller? Nja ibland får man bjuda lite på sig själv helt enkelt.

Det kan nog bli något bra av det till slut.

Nej nu får jag snart börja fundera på att lägga mig. Ska börja klockan 5 i morgon och med tanke på att jag behöver lite tid på morgon måste jag ställa klockan på 3. Det är ju mitt i natten. Så härligt med tanke på vilken morgonmänniska jag är.

Jag tvivlar så mycket för tillfället

Ibland är det små, små saker som får mig att fundera på de stora, stora sakerna.

Som när jag efter en kväll på jobbet efter att inte mött mina “gamlingar” på väldigt länge får tanken om jag verkligen gör rätt i som omskolar mig.

När jag möts av den ärliga värmen i deras leenden och orden som talar om hur roligt de tycker det är att jag är tillbaka och att de saknar mig. När de lägger sin varma, skrynkliga hand på min och jag får stryka min hand mot deras kind eller axel. Det är dessa små sakerna som jag saknar så mycket. Värmen och den mänskliga kontakten.

Att jag kanske är den som dessutom ger dem den kontakten de inte får någon annan stans ifrån. För lika mycket som deras leende och klapp värmer mig lika mycket värmer mitt dem.

Jag önskar så att andra hade sett nyttan i vårt arbete och visat oss uppskattning. Jag menar inte de gamla utan de som bestämmer och tar den så mycket av den viktiga tiden från dem och lägger så mycket annat på oss.

Jag hoppas verkligen jag gör rätt. Jag tvivlar så mycket för tillfället. Tvivlar på att jag kommer att klara av något annat arbete. Att gå från ett arbete som jag kan på mina tio fingrar till ett arbete där jag plötsligt är novis. Det är skrämmande och det är förhoppningsvis enbart därför jag tvivlar.

Var jag än kommer att få mitt nya arbete så kommer jag troligtvis alltid ha svårt att släppa saknaden på den där närheten och värmen som mina “gamlingar” ger.