Jag såg ut som en hög Bambi på hal is

Vi har fått äran att medverka på bröllop nästa helg. Så underbart roligt.

Det innebär lite klädpanik för frugan då hon fortfarande ser sig som smällfet fast bildbevis, före och efter, faktiskt motbevisar detta. Men känslan är mysko och lever sitt eget liv. Men kläder är i alla fall hittade som jag tror kan bli bra.

Det som sedan skulle lyfta hela grejen med kläderna är ju ett par snygga skor. Tro det eller ej men jag tillhör en liten skara av det kvinnliga könet som faktiskt inte är speciellt intresserad av skor. Jag har liksom aldrig haft råd till ett sådan nöje vilket alltid resulterat i en billig ballerina som aldrig höjt någon outfit.

Men ballerinaskor är ett säkert kort om jag ska kunna föra mig. Framhäver kanske inte mina vader men bekvämt och inget man behöver fundera på. De hänger liksom bara med.

Nu har jag då lånat några skor, med både lite mer klack och lite mindre. När jag såg de med lite mer klack kände jag bara att de vill jag ha. Klacken var bredare så jag kände mig ganska säker på att detta skulle jag klara.

Alltså, herregud säger jag bara. Jag tog på mig båda när jag kom hem och började sakta mannekänga genom hallen.

Men mamma, du kan ju absolut inte gå i dem sa de snälla telningarna mellan fnissningarna.

Och min gång, alltså jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva den, var inget de någon gång sett innan. Försiktiga steg tog mig framåt och jag såg ut som en hög Bambi på hal is samtidigt som jag skulle ha haft en vuxenblöja på mig som jag fyllt. Närmare än så kan jag nog inte beskriva det. Det går ju inte att gå i höga skor. Hur jag än försökte såg jag ut som en misslyckad transvestit. Inte för att det var vingligt utan för att det helt enkelt inte går att sätta den ena foten framför den andra på något som ens är i närheten att kallas graciöst.

Så övningstiden är knapp så jag tror det är helt kört faktiskt. Man ska inte ge upp men jag känner inte för att vara samtalsämnet i veckor efter, “är ni säkra på att den där kvinnan inte hade rökt på och gjort ner sig”. Så där försvann möjligheten att visa snygga ben. Det är tur att jag lånade ett par till med lite mindre klack. De ska jag nog klara.

Fuck ballerina, heja mig vad våglig jag blivit.

Med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning och varje hår på min kropp stod i givakt

Den stora telningen kom stolt och talade om att hon gjorde något i slöjden till mig. Jag frågade lite diskret, sådär lite för att verkligen verka intresserad för att jag är intresserad och för att jag inte hade en baktanke med min fråga, om det var sy- eller träslöjd.

I mitt inre ekade en röst: sy, sy, sy, sy.

Ur hennes mun kom det trä. Och med de orden nämnda for en kall kår längst min ryggrad som sakta spred sig till en rysning, som inte var diskret, och varje hår på min kropp stod i givakt.

Åh vad snäll du är sa jag men var orolig för vad hon verkligen hörde.

Ska jag berätta vad frågade hon.

Normalt vill jag ju inte alls veta överraskningar men idag kunde jag bara nicka.

Jag gör ett grytunderlägg sa hon stolt och jag kunder med ärlighet säga åh, spännande. För med det ordet yppat, grytunderlägg, kunde jag nu slappna av.

Ingen smörkniv. Jag är räddad från denna onda sak, för denna gången i alla fall. Smörknivar i trä går helt enkelt inte att hålla i. Att ta i en sådan får dels allt hår att resa sig på varenda millimeter på min kropp. Det är ytan, den där otäcka ytan, som gör det. Allt med den ytan är bannlyst i i detta hemmet. Så hur skulle man bannlysa en sak som en stolt stor telning skulle ha gjort?

Så ja, jag är räddad och jag är framförallt räddad att slippa glömma den framme, naturligtvis när någon annan använt det, med extra mycket smör på. Doggen, nytt tuggben? Nä, sa jag verkligen det högt?

Jag hade helt enkelt fått köra en Johan Glans. Nej vi kan inte ta fram den, den är till speciella tillfällen. Någon gång i framtiden. Typisch.

Så hoppet finns nu att ingen sådan tingeste kommer att göras. De har ju avancerat till mycket svårare saker. Herregud, vad jag är bra på att intala mig saker som jag nästan tror på. Verkligen.

Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna

Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna. Så pass smart så jag vet vad som är smart att genomgå.

Så när den då blivande 7-åringen, som nu är 7-åringen, meddelade att hon gärna ville ha ett övernattningsparty som kalas så sa jag naturligtvis ja. Smart som jag är så visste jag vilket hennes tjejgäng är och hur de är. Nema problemas tänkte jag. Inte mer än att vi kommer att lösa det enkelt.

Ja sen kom de då, fyra stycken förväntansfulla tjejer. De lekte och stojade. De åt tacos i storarummet som de vuxna gör när de bjuder hem folk. De fnittrade och skrattade när de spred majs och riven ost omkring sig och av någon konstig anledning var jag helt lugn hela tiden. Inget manande över att de faktiskt inte fick sprida majsen sådär.

De åt chips, ostbågar, godis och drack vanlig läsk när det satt uppkrupna i soffan framför den hyrda Barbie-filmen.

Dit hade jag inga som helst problem att tackla. Sedan blev det svårare.

Läggdags. Förberedelserna var inga som helst problem när de stod och fnittrade och borstade sina tänder. De kröp ner under sina täcken på madrasserna och vi sa godnatt.

Sedan var det fem olika viljor som satte in. En ville ha släckt, en annan ville ha tänt, en tredje ville ha tänt jättemycket, en fjärde ville prata och en femte ville ha tyst.

Som förälder har man genom årens lopp lärt sig medlingens härliga konst. Man har ibland funderat på att söka som medlare hos någon myndighet som sköter medling. Så pass bra medlare är man emellanåt faktiskt. Jajamensan.

Medlingskunskaperna kom till användning och på något vis så blev det lite tänt och tyst, nästan tyst i alla fall. Så kommer då det där krypandes. När man som 7-åring för första gången ska sova hos en kompis. Att vara borta från mamma och pappa och inte ha dem att få tröst av om det behövs. Att bara ha en annans mamma och pappa där. Det ser annorlunda ut, det luktar annorlunda och sovplatsen känns annorlunda.

Jag satt inne hos dem och läste sagor och jag spelade lugn musik. De två första klockade ganska snabbt med det var värre för de andra tre, därav födelsedagsbarnet. När jag själv satt där och ögonen blev tyngre och tyngre av vaggvisorna som jag spelade för tjejerna så tyckte jag det var lika bra att hämta min egen kudde. Alla tjejerna låg huller om buller på madrasserna så det vara bara för mig att invadera den lilla telningens säng.

Två till klockade och så var det bara en stackare kvar som hade det jobbigt. Tårarna rann med jämna mellanrum och jag tröstade. Tycket så synd om henne så jag ville ringa efter hennes mamma men det fick jag inte för hon ville verkligen sova borta. Och till slut lyckades även hon somna.

Tre timmar senare, 02,23, petade hon på mig. Klarvaken och ledsen igen. Vi flyttade över i en varsin soffa men hon fortsatte att vara ledsen. Och till slut sa hon det själv. Hon ville ha sin mamma och ville hem. Då hade hon kämpat på länge och varit modig men så gick det inte längre. 15 minuter senare vinkade vi hejdå när mamman kom och hämtade henne, 03,40.

Ja sedan la jag mig i min egen säng och hade själv svårt att somna igen. 5,45 vaknade tjejerna. Det gjorde inte jag fullt ut utan lyckades slumra en liten stund till. Jag är ganska glad att jag glömt vad vaknätter gör med en.

När de sedan strax innan 9 ville gå ut på lekplatsen så sa jag varsågoda. Idag tänker jag inte på grannarna. Det gör jag resten av dagarna på året men inte idag. De behövde få komma ut.

Nu har lugnet lagt sig här. Alla är hämtade och åter i sina hems trygga vrår. Alla verkade mycket nöjda över tillställningen.

Idag ska jag ta min hålögda nuna och spendera några timmars sovande på soffan. För det är jag värld. Supermorsa som man känner sig som. Not… Och den där intelligenta och smarta kvinnan som jag anser mig vara har fått sig en liten törn. Men vad gör man inte för sina telningar.

Återbruk är bra. Återbruk i lite mer kontrollerade former är ännu bättre

Böcker är härliga saker. Sida efter sida med bokstäver som bildar ord. Ord som sakta får oss att bilda oss en uppfattning. En uppfattning om personer, platser, tider och händelser. Ord som svävar där sida upp och sida ner och som tar oss djupare och djupare in i handlingar. Handlingar som är svåra att släppa eftersom vi söker svaret på vad som kommer att hända.

Böcker är sådant som många av oss drömmer om att få skriva. Att få vara den där som skapar allt det där som fängslar läsarna. Som fängslar och bestämmer över deras öden. Att kunna få ihop alla dessa ord till något man själv skapat.

Böcker är väldigt svårt att göra sig av med. Får andra tillgång till dem så går det ofta bra men att slänga böcker skär i hjärtat. De är ju så oändliga. De kan nyttjas om och om igen av många olika läsare. Läsare som läser samma ord i dem men tolkar dem olika. Handlingar, personer och platser som olika läsare ser olika. Personer som förklaras på samma sätt tolkas av två olika på helt skilda vis.

Nu pågår en kampanj eller event, tydligen i olika länder samtidigt, där det går ut på att lämna en bok någonstans. Kanske på bussen, caféet, jobbet eller var man nu kan tänka sig. Att skiva en liten lapp ingår, där man skriver något i stil med att “Jag har lämnat denna bok här för att du ska ha möjlighet att njuta av den. Håll till godo”

Jag är med i detta event. Jag har dock inte lämnat något bok. Jag vill lämna en  bok. Mitt problem just nu är inte att skiljas från en eller flera böcker utan tanken på att “skräpa” ner ute. Vad händer om ingen tar min bok. Då ligger den där och skräpar. För även om det är en bok så blir det skräp om den bara lämnas.

Jag vill inte skräpa ner ute. Jag är alltid nog med att det man har med sig någonstans tar man med sig tillbaka för att slänga där det ska vara eller för att ta med sig hem igen. Men jag vill gärna lämna den bok men, ja ni ser mitt dilemma. Men jag sprider i alla fall iden vidare för den tycker jag är riktigt bra. Återbruk är bra. Återbruk i lite mer kontrollerade former är ännu bättre.  

Var finns nästa Einstein?

Vi kan göra skottsäkra västar av kevlar som skyddar bäraren. Vi kan dela atomer för att göra energi. Vi kan flyga till månen och vandra omkring i ett lufttomt inte. Vi kan utveckla telefoner i en rasande fart så att vi konsumenter inte hinner skaffa senaste modellen innan nästa modell är på väg ut.

Vi kan köra bilar på fossilt bränsle, etanol och el. Vi kan dyka i världshaven och utforska havsdjur som ingen tidigare sett men som funnits på vår jord sedan urtiden. Vi kan kommunicera med varandra genom enkla knapptryckningar på datorn eller genom att prata live via datorn och ändå befinna oss på varsin sida av jorden.

Vi kan göra mediciner som rädda tusentals. Vi kan operera i hjärnan samtidigt som patienten är vaken. Vi kan skapa embryon utanför kroppen som sedan planteras in och blir en fullt fungerande människa.

All denna kunskap och teknik och ändå finns det inte en skolbok som inte måste kläs. Den som kommer på skolboken som tål att användas som den är kommer fasen få nobelpriset i någon lämplig kategori.

Hur jäkla svårt kan det vara att klä en jäkla bok. Boken ska helst gå att öppna och ligga plant på bänken. Den ska liksom inte ha krökta pärmar så ser ut som om de hotar att flyga iväg.

Man får inte tejpa på pärmen för då håller boken inte. Det som inte finns med i beaktningen är att boken har hög risk att dö genom att någon ger den onda ögat och kanske är på väg att slänga den i väggen. Vi har förhalat detta måste i flera dagar. Det kan hända att vi faktiskt är uppe i veckan nu också. Men nu gick det inte längre. Det började nog bli genomskinligt. Tålamod är inte min starka sida vad gäller sådana här saker men det gick.

Men herregud, hur svårt ska det vara att göra böcker som håller med tanke på vad vi kan göra. Just saying

Let´s rock the world

Vissa dagar är bara lite bättre än andra. Det kan hända att det kan kännas lite diskriminerande men så är det faktiskt.

För att nämna någon dag så kan jag ta fredag. Fredag faller mig väldigt bra i smak. Fredagen rockar fett för att tala klarspråk. Det är liksom början på helgen. Det är den kulinariska dagen då det obligatoriskt serveras taco. Det är då man kan komma hem och njuta av förväntningarna över lediga dagar.

Sedan finns det fredagar och så finns det fredagar med stora bokstäver (skriver förstås inte men stora bokstäver, det ser så skrikigt ut, utan jag ville liksom bara påpeka det så ni kan tänka er det).

Idag är en sådan fredag med stora bokstäver. Inte enbart för att det är tacomys och alla de där andra fredagsgrejerna. Nej idag är det något sådant stort som den Internationella orgasmdagen. På en fredag. Världen kommer att gunga ikväll.

Helt klart att det är en dag värd att firas. Detta kroppens eget elixir som släpper lös endorfiner som man kan surfa på under lång tid. Kroppen mår bra och själen mår bra. Världen försvinner för ett ögonblick och varenda stressfiber som har knutit sig i kroppen raderas ut. Så ja, det är helt en dag värd att fira.

Så det är nu det är dags att leta i era gömmor. Leta upp Sven, Rune, Johnny Depp eller vad ni nu döpt era saker som ligger gömda på något mörkt ställe. Leta upp era fjärilar, delfiner och rabbitar. Köp slut på batterierna på affären. För det är helt klart en dag värd att firas.

Har du turen att ha en partner så utnyttjar du ju självklart det. Fyra händer är så mycket bättre än två.

Låt inte bara dagen gå dig förbi. Passa på att njut av den, det står faktiskt så i kalendern (kanske inte riktigt men det borde göra det, den är ju faktiskt internationell) och temadagar är till för att ta till vara på. I alla fall de man gillar. Och vem kan inte gilla en sådan här dag. Så det är helt klart en dag värd att firas.

Let´s rock the world eller något liknande.

Nettan leker språkpolis

Jag har haft detta uppe tidigare men det tål att upprepas många gånger.

Det finns några enkla regler för detta med de och dem.

Regel nummer ett, den enklaste av de enklaste. Kan du inte dem så använd inte de och dem utan använd dom. Det är ok. Mycket mer ok än att skriva dem i tid och otid i helt fel meningar. Jag har tidigare använt mig av dom eftersom det då inte kan bli fel och jag på så vis känt mig säker. Detta eftersom jag inte är någon väldigt duktig språkpolis och aldrig varit så duktig på rättstavning.  Så därför har jag tagit det säkra före det osäkra och helgarderat mig istället på det snygga viset och skrivit dom.

Men de där andra reglerna är inte heller så svåra. De är faktiskt väldigt enkla. Låt mig försöka förklara dem igen.

När du tror att du kan reglerna så läs din skrivna mening igen och gör följande. På de ställena du skrivit de ska du kunna byta ut till formen jag och på de ställena du skrivit dem ska du kunna byta ut till formen mig. Enkelt va?  

Jag är bäst. De eller dem? De är bäst bli det eftersom man inte kan säga “Mig är bäst”.

Låt mig försöka förklara igen. De eller dem? Låt dem försöka förklara igen eftersom det inte går att säga “Låt jag försöka förklara igen”.

Så när man pratar om människor och saker blir de inte med automatik dem. Allt beror på vilken form de kan bytas mot i meningen. För är det något jag märkt så är det många som verkar tro att just dessa saker alltid ska vara dem. Men icke.

Jag vet inte ens om någon är med i min förklaring. Är det svårt att komma ihåg vilken form som passar med vilken så är det de två som har M i sig som passar ihop. Hur enkelt är inte det, va?

Så då kommer vi till det där känsliga då. Ska man vara en sådan där som påpekar att någon skriver fel? Alltså jag vill ju göra det men så fort jag ska skriva något så kommer den där lilla konflikträdda musen fram och tycker att det är bättre att någon annan påpekar det. Tyvärr verkar det som om alla tänker så eftersom inget händer. Ja, jag är lite feg vad gäller risk för konflikter men ge mig lite creed för att jag erkänner det i alla fall.

Men hur gör ni som kan reglerna? Säger ni till? Nu är jag ju sådan att även om jag inte tycker om konflikter så önskar jag att någon säger till mig om jag envisas med att skriva samma fel hela tiden. Och det finns säker saker jag inte har koll på i den svenska grammatiken, många saker. Men detta känner jag mig nu så säker på att jag helt frångått dom. Meddela mig gärna om fallet icke är så.

Nettan, Mrs Språkpolis 

Det är ett sådan där partytrick man kan ta till

Ni vet ljudet av duschstrålar mot draperiet. Högt, ihåligt och lite plastigt där man nästan kan höra varje separat stråle för sig.

Just sådär, eller något väldigt liknande, lät det när jag stod i duschen idag. Inte för att jag spolade duschen mot draperiet utan för att jag tvättade mitt hår. Jag kunde höra varenda stråle träffa mitt huvud och det lät högt, ihåligt och lite plastigt.

Anledningen är inte att jag har någon sorts ihåligt, plastigt huvud utan för att jag har ett fett jäkla lock för örat som inte vill släppa. Jag vaknade med det i morse och det är fortfarande lika mycket nu. Jag förstår hur det är att höra riktigt dåligt för jag hör ingenting med det örat. Lite jobbigt när man pratar med folk och ser ut som ett fån när man vänder andra kinden till.

Jag får lätt lock för örat, alltid höger, men det brukar släppa snabbt. Om jag inte dyker får då är det envist och kan hålla i sig i flera veckor. Behöver jag säga att jag verken dyker eller gör andra undervattenskonster längre. Tant håller sig torr om huvudet, nästan i alla fall.

Detta locket känns precis som ett sådant där dykar-lock. Jag har försökt förklara för det att jag är inte alls intresserad av att det ska stanna flera veckor eller för den delen flera dagar.

Jag tryckutjämnar med jämna mellanrum. Helt utan resultat förutom då att jag blåser luft genom ögonen. Det är ett sådan där partytrick man kan ta till, få ljusen att fladdra med hjälp av ögonen. Som tur är är jag ingen partytrickmänniska så jag har aldrig gjort det men hade jag varit det hade jag säkert gått hem i de coola stugorna. Hjälper dock inte mot locket.

Kära maken tyckte jag skulle prova hans rengör-näsan-och-håll-den-fräsch spray med utbytbart munstycke för stråle. Nu snackar vi inget vanligt stråle inte. Detta fick jag erfara när jag med förskräckt min tryckte ner munstycket och jag sprayade ner hela spegeln. Det där borde spola rent ordentligt och få det att lossna.

Jag körde in pipen i den ena näsborren och tryckte till. Alltså jag kan säga att det rann liksom ut igen. Kära maken fnissade lite och meddelade att jag kunde hålla ner munstycket lite längre för att riktigt spola genom. Så det gjorde jag. Problemet var väl kanske bara att jag höll inte pipen längre i näsan än första och den där strålen fortsatte att spruta. Jag kan tala om att det där havssaltvattnet svider ganska bra i ögonen. Där ska det inte vara. Det ska inte vara i resten av ansiktet heller.

Det var en upplevelse kan jag säga. Men locket är kvar. Det där sprayet kunde man ta upp till sex gånger om dagen. Jag har förhoppningar att hålla mig torr nästa gång.

Just nu är jag så nära att falla tillbaka i mitt härliga beroende och återgå till topsandet. Det är riktigt nära nu att jag kommer att köra in det där topset och köra runt och få loss det där locket. Alltså jag vet, topsande hjälper inte ett dugg mot lock men det känna så mycket skönare. I alla fall under de sekunderna som härligheten sker. Men nej, jag ska vara stark.

Så jag får uthärda, halvdöv med ljud som förstärkt på något ihåligt, plastigt vis om de träffar skallen på mig.

Husmorstips?

I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Det bara maler på

Ha, ha.  Idag klarade jag något som jag inte har klarat innan.

Rastlösheten över att inte tränat i veckan tog ut sin rätt när jag kom hem efter jobbet idag. Det såg ut att vara barmark och det bara spritte i benen över att få ut och mala dem framåt. Jag hade den där konstiga känslan att jag ville mala dem fortare än en vanlig Power walk.

Och så blev det. Invigde min nya långärmade funktionströja. Så den, en tjocktröja och min softshell drog jag på mig när kära maken stoppade mig. Det var plusgrader ute upplyste han mig om. Någon enstaka i alla fall men de fanns där. Jag övervägde mitt val och till slut drog jag av mig tjocktröjan. Mycket bra val kan jag meddela då den där långärmade funktionströjan jag hade fått tag på var riktigt bra och höll mig varm hela rundan.

Och det var en runda. En hel runda runt sjön. Och det var det som var så häftigt. Jag sprang hela rundan. Äntligen klarade jag det som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag fick i och för sig tassa över blankis på några ställen men jag höll ändå löparsteg och armar.

Jag kan inte skryta med någon tid heller men det struntar jag i. För det var en kommentar som jag fick för ett tag sedan som fick  mig att tänka efter riktigt ordentligt hela rundan.

Öppna inte för hårt. Ta inte slut på dig med en gång.

Så jag sprang och tänkte på det. Lunka på till en början och ta dig runt. Ta dig runt för första gången och bevisa för dig själv att det går och jobba dig sedan därifrån.

Och det gick minsann. Stolt som en tupp över min bedrift är jag. Det där målet jag hade att jag skulle klara efter förra sommaren men som inte gick då. Men se på fasen. Man ska inte ge sig.

Problemet är nu bara att jag verkligen vill ut och springa imorgon också. Jag vill springa längre. Dumdristigt att pressa kanske men så länge jag har det där i tankarna att ta det lugnt och känna efter så tror jag minsann jag hade klarat en bra bit till. Får väl se vad jag hamnar i morgon. Är lite skeptisk över slingan och isfläckarna dock.

Nöjd, stolt och blöt fruga.

Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort

Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.

Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.

Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.

Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.

I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.

Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?

Jag har tagit mig ur min Comfort-zon och jag har gjort det med sjumilakliv

Nu jäklar händer här saker. Jag har tagit mig ur min Comfort-zon och jag har gjort det med sjumilakliv känns det som.

Japp, det handlar om träning. Jag råkade bara läsa lite om intervallträning i backe igår och det lät riktigt bra. Antagligen tycker jag det här jag sitter idag för imorgon när jag ska testa det kommer jag troligtvis vara av en helt annan uppfattning. Men det är väl det som är att ta sig ur Comfort-zonen. Att våga sig på saker som är otestade för en själv och inte bara läsa om det och tycka att det är nog för alla andra. Nejdå, sådant är det slut på.

Och när jag sedan letade intervall-app till min telefon. Jag letade efter en som man kan ställa in intervall och vilotid innan så att den sedan piper eller dylikt mellan. Jag har kanske hittat en.

I alla fall, när jag letade efter den där appen så sprang jag på ytterligare en spännande träningsform.

Tabata heter den och jag har aldrig hört talas om den. Eller har jag hört talas om den så har jag definitivt valt att förtränga det.

Det är en intervallträning där passet består av 20 sekunders aktivitet följt av 10 sekunders vila men x8 upprepning så att varje runda blir 4 minuter. Det som är spännande med det är att man kan kombinera olika muskelgrupper. Så vill man tex köra burpees, situps och squat så kör man dessa som en cirkelträning. 20 sek burpees, 10 sek vila, 20 sek situps, 10 sek vila, 20 sek squat, 10 sek vila och sedan börja om för att köra det x8.

Man kan alltså kombinera ihop hur man själv vill ha sina pass/rundor. Ena dagen kanske man kör styrka och andra kondition. Tydligen ska det vara väldigt bra så vad fasen, det är värt ett försök. Det är ju ingen mirakelträning precis där man kan sitta i soffan med en apparat på magen så något bra måste det ju vara.

Jag utmanar mig själv. Kan det vara lagom med två Tabata-pass i veckan förutom min vanliga träning? Jag ska minsann testa. Så vågar jag så vågar du.

HÄR kan du läsa mer om träningsformen.

På Bambiben kommer jag att ta mina första självständiga steg

Så var dagen D kommen och över. Sista passet är gjort på jobbet, numera mitt gamla jobb, och nycklarna är lämnade. Det är med blandade känslor som jag gick hem idag faktiskt. Lite vemodigt var det allt efter 11 år på stället och hela 18 år i kommunen. Det är liksom detta jag har kunnat och varit bra på hela mitt liv. Jag kan mitt arbete på mina tio fingrar och nu lämnar jag det.

Nya spännande utmaningar ligger nu framför mig och jag börjar redan imorgon. På Bambiben kommer jag att ta mina första självständiga steg imorgon men jag har stora förhoppningar att det kommer gå fort innan jag står på stadiga ben.

Jag har faktiskt lite svårt att fatta att jag verkligen är vi dagen D redan. Dessa veckorna har bara rusat fram och jag vet inte riktigt vad jag har gjort. Jag har träffat mina gamla, jag har fått kramar och varma klappar av skrynkliga händer. Jag har gett tröstande klappar och enkla beröringar. Det är denna del av mitt gamla jobb som jag kommer att sakna. Jag kommer att sakna det väldigt mycket men tyvärr består inte enbart arbetet av dessa bitar. För allt annat runt omkring kommer jag inte sakna alls, förutom mina goa arbetskamrater då.

Men imorgon börjar mitt nya liv.

En blomma och en kram från min arbetskamrat som jag jobbat med idag gjorde mig så glad. Det värmde otroligt mycket med denna gesten. Och ja, lite tårögd blev jag allt för ännu har jag inte sagt upp mig. Men jag ser ingen annan utväg än att jag kommer att göra det men det känns ändå som en liten trygghet att ha två månader på mig att ta det stora steget. Steget som kommer att komma.

Det är nästan så att man får en sådan där Forest Gump-känsla

Lilly tyckte att hon inte behövde sina stödhjul längre så kära maken plockade av dem i lördag.

Sedan kämpade hon, tillsammans med en hejande storasyster som envisades med att hålla i styret när hon skulle hjälpa henne, och vinglade sig fram.

Ja sedan cyklade hon. Och så cyklade hon lite till och lite till. Det är nästan så att man får en sådan där Forest Gump-känsla när han liksom bara började springa och så sprang han flera år. Nästan så är det. Hon började cykla och så bara fortsätter hon, tills vi säger stopp för dagen då vill säga.

Hon vill ut och cykla när hon vaknar. Vi säger då nej när klockan är kvart över sex. Hon vill helst sitta på cykel innan hon kliver ur bilen på eftermiddagarna när vi kommer hem.

Ja hon vill liksom cykla hela tiden och det är klart hon får om nu inte tiden sätter stopp.

Gladast över detta übersnabba-lära-cykla fenomen är nog jag. Inget springande efter cykel, även om jag troligtvis inte hade haft några problem med orken nu. Men den där pinnen, i rått, obehandlat material som vi använde till Molly kan snällt ligga kvar i garaget och jag slipper leta upp mina arbetshandskar.

Var det något som såg töntigt ut så var det när jag kom springandes efter Molly, klädd i kjol, tröja, ballerinaskor och ett par rejäla arbetshandskar. Det är väl bara jag som lyckas med en sådan grej, allt för att slippa ta i det otäcka träet. Men det var inget som jag behövde oroa mig över nu dock.

Ibland har man tur.

Sätt sprätt på böckerna och få dem i omlopp

Jag har inte snöat in mig på temadagar eller något liknande med tanke på att jag häromdagen sprang på “gamla vänners dag” men på torsdag är det faktiskt dags med en annan temadag.

Då menar jag inte att kidsen ska klä ut sig till någon Astrid-figur och fira förskolans dag utan jag menar det andra temat.

“Stora bokbytardagen” infaller den 16 maj, på torsdag alltså. Jag tycker faktiskt det är lite gulligt att byta böcker och speciellt som tanken bakom hela temat är:

“Hur:
Ta med dig en bok du inte vill ha längre när du går hemifrån. Bär den så att andra ser att du har en bok. När du ser en bok du vill ha (eller någon du vill prata med) går du bara fram och frågar om hon eller han vill byta bok med dig. Lika enkelt som trevligt.
Varför:
• Det är kul att få boktips
• Det är kul att träffa nya människor
• Vi tror att böcker och historier är en kul anledning att prata med varandra, i skolor, på företag och i livet i största allmänhet.”

Lite sådär smånördigt som jag kan falla för ibland. Så leta bland gömmorna och ta med en bok dit ni ska på torsdag. Gärna en bok som ni har läst då så ni kan diskutera om den eller varför inte bara ta med en bok och ge till någon. Hade man uppmärksammat detta tidigare hade man kunnat ordna något för barnen också för att främja deras vilja att läsa.

Sätt sprätt på böckerna och få dem i omlopp.

(Åh, herregud nu låter det mer än bara smånördigt)

Ord 2: Glädje

Det är mycket som ger glädje här i livet. Barnen, kära maken och vänner och familj och att få vara frisk är sådan där självklara saker.

Tidigare idag kände jag en stor glädje över att jag har en sådan förstående man. När jag nu är har kommit igång att träna, gympa och kämpa på med min vikt så är han där i bakgrunden och stöttar hela tiden. Inget kink när jag planerar in mina gympass utan enbart nickande och jakande.

Jag kände stor glädje innan när jag i princip mötte honom i dörren. Inte att jag mötte honom i dörren utan för att jag skulle iväg på just ett gympass. Jag känner mig sådär uppspelt när jag ska iväg. Det är roligt samtidigt som det är lite otäckt när där står andra där nere. Jag känner mig ganska dum när jag står där och nyttjar min kropp på ett nyttigt sätt. Men sedan är det ju faktiskt så att är jag inte där nere så kan jag ju inte göra så mycket åt min vikt heller. Så de får tycka vad de vill även om det fortfarande känns lite små kymigt. Men det ska jag väl komma över.

Men jag kan nog säga att glädjen jag kände när jag körde ner till gymmet känner jag inte alls på samma vis längre. Nu känner jag mest bara: AJ

Jag har redan fruktansvärd träningsvärk mellan skuldrorna. Jag hittar ingen stretch för detta. Så är det någon som vet hur jag stretchar så tala gärna om det.

Så idag var glädje helt enkelt ett gött träningspass. Man ska inte vara rädd att uppskatta även de små sakerna som glädje. Det tror jag vi alla ska tänka på. Le och känn glädje över det lilla.

Ord 1: Kriminologi

Kriminologi, läran om brott, vet jag inte mycket om och jag vet inte ens med säkerhet om min översättning stämmer. Jag vet inte ens vad som ingår i det mer än att lära sig om brott. Men hur lär man sig om vad brott är?

Är det en massa teorier om varför vi människor begår brott och vilka som ligger i riskzonen? Då borde egentligen kriminologi och psykologi ligga otroligt nära varandra om det är sådana analyser. Inte en susning men jag får osökt upp en bild på Leif GW och hans glasögontuggande.

Jag vet dock att det låter väldigt intressant när någon läser kriminologi. Det låter liksom ganska spännande och jag kan se en typisk amerikans lektionssal, lite som våra aulor, med stolsrader som sakta reser sig över en liten plats där en ensam föreläsare står. Föreläsaren har naturligtvis en beige trenchcoat på sig och de mest intensiva blåa ögon man kan tänka och är otroligt snabb i käften.

“Tvångsmata dig med nitroglycerin-kabbar”,
“Nu börjar jag bli förbannat trött på dig din jävla likpallare, antingen snackar du nu eller så kör jag upp ett altarljus i arslet på dig!”,
”Du ska bara stå här och vänta på din tur. Du kan få en tandläkarräkning på 8000 om du inte håller käften!!",
"Jag behåller kallingarna på! Det är ingen pistol du ser, det är kuken!"

Det är repliker som han sedan lär ut. Det där är det sexiga med kriminologi men jag har inte en aning om det verkligen stämmer. Mest troligt inte eftersom det i slutändan nog skulle bli en del av teorin och statistiken. Men en flicka får väl drömma.

I ett svagt ögonblick i min ungdom, ungefär när Discovery började sändas på vår nyinköpta kabelbox och visade massa “Vem gjorde det och vad hände efter det”-serier av något slag, ville jag bli Obducent. Detta måste har varit ett mycket svagt ögonblick eftersom bara tanken på att göra en obduktion ger mig kalla kårar. Jag har liksom lite svårt att se hur jag skulle ha klarat av att det eftersom jag mest troligt hade stått och bölat över hur orättvist livet är för dem som blev ryckta från oss.

Så jag blev undersköterska istället. Detta innefattar i alla fall bara undersökningar och medicingivning i redan befintliga kroppshål.

Nej nu får jag nog gå och läsa på lite om vad kriminologi egentligen är. Eller det vet vi redan? 

Help, I need somebody

Jag vet inte riktigt men jag tycker jag har hamnat i en liten sådan där tråkig svacka igen. Jag kommer inte på något bra att skriva om även om det kliar i fingrarna. Jag tänker och tänker men det är inte något som riktigt faller mig i smak.

Så jag tror helt enkelt att jag behöver lite hjälp för att komma tillbaka till mitt esse igen. Och jag behöver hjälp av er.

Ge mig ett ord att skriva om så jag kommer igång. Ge mig många ord så jag kommer igång ännu mer. Det blir helt enkelt en lite raljera-utmaning igen.

“För att bevisa att man (iaf en ordexkrementproducent som jag), kan raljera över precis vad som helst, så gör vi nu så här:
En kommentar från dig kära läsare med ett ämne som jag ska skriva ett inlägg om.
Ju mer kortfattad din beskrivning är, desto bättre. Ett enda ord räcker, exempelvis "Snor" eller varför inte "Makaroner". Jag kommer att välja sju ämnen bland er som kommenterar.”

Ni är många som säkert känner igen den men denna gången känns det som om den hade gjort stor nytta också.

Så ge mig lite nytt att skriva om nu så jag kan komma igång igen. 

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Fototriss är tillbaka efter juluppehåll och veckans tema behöver man inte fundera så mycket på. Det är liksom som det är. Så jag bjuder på en typisk skånsk vinter.

Fler trissar hittar du HÄR