Nattliga äventyr

Tänk att man kan spendera en hel natt åt att söka efter sin övernattningsväska så att man ska kunna lägga sig.

Jag menar, av någon anledning ställde jag bilen med väskan i i Jönköping och tog sedan tåget hem till Hålan i norra Skåne. När jag sedan kom hem insåg jag ju då att väskan var kvar i bilen. Så jag började min färd att hitta den igen så jag skulle kunna gå och lägga mig.

Min resa började på slingrande skogsstigar med tät skog runtomkring mig. Det gällde att hålla sig på stigen för att inte gå vilse. Stigen övergick i smala vägar utmed höga berg. Tittade jag ner kunde jag inte se marken. Hjärtat bultade kraftigt i bröstet på mig när jag tryckte mig mot med skrovliga bergväggen för att inte falla. På min rygg öppnade sig en lång reva när en vass sten skar mig och en varm strimma av blod blötte ner min tröja.

Till slut kom jag fram till en sjö. En ensam båt tog mig ut på det mörka vattnet. Plötsligt tog det stopp när stora sanddyner bara steg upp från botten och tog tag i botten. Där satt jag fast, mitt i sjön på sanddyner som kapslat in båten.

Jag klev ur båten och tog mig gåendes över sjön. Jag var nästa framme vid stranden när sanddynerna försvann lika fort som de framträtt och jag försvann i ett mörker.

Inte konstigt att jag varit trött idag efter ett sådant äventyr. Och inte fasen hittade jag min övernattningsväska heller. Det skulle kanske vara lite Hobbit-maraton med ettan och tvåan i helgen som ställt till den säkra vägen till min väska. Kan undra om jag hittar den inatt?

Var finns nästa Einstein?

Vi kan göra skottsäkra västar av kevlar som skyddar bäraren. Vi kan dela atomer för att göra energi. Vi kan flyga till månen och vandra omkring i ett lufttomt inte. Vi kan utveckla telefoner i en rasande fart så att vi konsumenter inte hinner skaffa senaste modellen innan nästa modell är på väg ut.

Vi kan köra bilar på fossilt bränsle, etanol och el. Vi kan dyka i världshaven och utforska havsdjur som ingen tidigare sett men som funnits på vår jord sedan urtiden. Vi kan kommunicera med varandra genom enkla knapptryckningar på datorn eller genom att prata live via datorn och ändå befinna oss på varsin sida av jorden.

Vi kan göra mediciner som rädda tusentals. Vi kan operera i hjärnan samtidigt som patienten är vaken. Vi kan skapa embryon utanför kroppen som sedan planteras in och blir en fullt fungerande människa.

All denna kunskap och teknik och ändå finns det inte en skolbok som inte måste kläs. Den som kommer på skolboken som tål att användas som den är kommer fasen få nobelpriset i någon lämplig kategori.

Hur jäkla svårt kan det vara att klä en jäkla bok. Boken ska helst gå att öppna och ligga plant på bänken. Den ska liksom inte ha krökta pärmar så ser ut som om de hotar att flyga iväg.

Man får inte tejpa på pärmen för då håller boken inte. Det som inte finns med i beaktningen är att boken har hög risk att dö genom att någon ger den onda ögat och kanske är på väg att slänga den i väggen. Vi har förhalat detta måste i flera dagar. Det kan hända att vi faktiskt är uppe i veckan nu också. Men nu gick det inte längre. Det började nog bli genomskinligt. Tålamod är inte min starka sida vad gäller sådana här saker men det gick.

Men herregud, hur svårt ska det vara att göra böcker som håller med tanke på vad vi kan göra. Just saying

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

Vem har skrivit några snuska berättelser? Jag, jag, jag

Vem drömmer om att skriva en bok?

Jag, jag, jag.

Vem har en otrolig snuskig fantasi?

Jag, jag, jag.

Vem har skrivit några snuska berättelser?

Jag, jag, jag.

Vem inser att hon hade kunnat varit rik och berömd om hon bara att blivit färdig att skriva en tanksnuskbok?

Jag, jag, jag.

Vem känner sig lite sur över att Mr Grey inte kommer från hennes fingrar som frenetiskt dansar över tangenterna?

Jag, jag, jag.

Vem funderar på att lägga barnen tidigt ikväll för att hon är sååå trött för det har absolut inget med att göra att hon måste läsa vidare om Mr Greys alla nyanser?

Jag, jag, jag.

Vem, vem, vem? Jag, jag, jag.

Typ.

Annat säkert preventivmedel?

För några veckor sedan var jag hos tantpetaren och skulle byta den där grejen som ser till att de små simmarna kör ihjäl sig i svängarna. Det gick ju inte så bra med den saken när det var så att tantpetaren helt enkelt inte kunde hitta de där små snörena som skulle göra att den kunde tas ut.

Det hela slutade en och en halv vecka senare på gynakuten när det visade sig att mitt första besök verkade ha gett mig en fin liten äggledarinflammation av något slag. Penicillinkur för typ hästar eller kanske till och med elefanter sattes in och jag tog sista idag. Jag känner mig väldigt pigg och kry i kroppen nu men som sagt att efter den mängden så vore det illa annars.

Det positiva av mitt andra lilla besök var då att den äkta, äkta tantpetaren utan problem hittade vad den första tantpetaren letade efter och kunde utan problem avlägsna den. Detta till ägaren lättnad helt utan smärta eftersom det var det som skrämde henne från början. Men ut kom den utan problem.

Problemet var kanske snarare då att nu kunde de ju inte sätta in en ny när innan jag var friskt. Jag hade tydligen även samma bacilusker som förr gjorde att de dog i barnsängen. Jag förstod liksom allvaret i det hela och fällde naturligtvis en tår av självömkan. Det där med att vara blödig stavas nästan Nettan, jag lovar.

Så med tanke på min analytiska sida då har nattens dröm givetvis blivit härrörd till avsaknaden av mackapären som har ihjäl simmarna i svängarna. För i natt har vi varit på Curakliniken och fått tillbaka ett befruktat embryo bestående av åtta celler. Ett helt perfekt embryo men andra ord.

Med tanke på att tanken på fler barn ger mig lite rysningar så är ju frågan hur det kommer sig att vi nu i natt fått, helt självmant då för sådan behandlingar är liksom inget man gör för nöjes skull kan jag säga. Helt säker av rädsla att vi helt sonika ska lyckas med konststycket, en gång till, att helt själva råka tillverka ett litet liv till. Vad är oddsen för det liksom?

Så jag blev lite glad när jag faktiskt fick en tid till återbesök och ny mackapärinsättning redan nästa vecka. Sedan måste jag säga att det var väldigt kallt och rått av dem att dagarna efter skicka ut ett brev och flytta fram, hallå hur tänkte ni nu alltså, tiden ytterligare en vecka. Mycket rått gjort måste jag säga.

Men bra mår jag i alla fall och det är alltid något. Eller hur?

  
Annat säkert preventivmedel?

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort?

Vissa mornar när man vaknar gör man det med en klump i magen.

Man slår upp ögonen och känner bara: Herregud vad har jag gjort.

Efter att spenderat natten med att göra saker som man trodde var omöjliga men som man ändå genomfört. Att få spendera en hel natt med akrobatiska övningar tillhör kanske inte vardagen. Men ibland så händer det.

Så vaknar man då på morgonen men den där känslan. Vad har jag gjort? Varför var det inte med kära maken? Och med blossande kinder vaknar man riktigt till liv och inser sanningen.

I John Blunds värld kan det hända mycket konstigt. Som vilda sexnätter med något lammkött. Så verkligt att det tar några sekunder, när John Blund sakta sopar bort sitt magiska sovstoff från ögonen, innan man inser att det var en dröm.

Det är så otäckt när man drömmer och det tar ett tag när man vaknar till liv att inse att det är en dröm. Ibland är det drömmar som precis i uppvaknandet gör att man vill surfar vidare på men ibland vill man bara ruska av sig det med en gång.

Många gånger får man inte ens ihop hur drömmen kan hålla ihop. Det känns som om fragment har plockats lite här och lite där och sedan skräddarsytts ihop men lapparna har hamnat helt fel. En liten scen där man blir jagad, en liten scen där man flyger, en liten scen där man har det bästa sexet i sitt liv, en liten scen när man är instängd och allt detta kan blir en dröm av något slag. Och vissa kan ligga där i bakhuvudet och gnaga en hel dag efter.

Många gånger har jag folk med mig i mina drömmar som jag inte har en aning om vilka de är. Jag kan inte placera dem och jag har inte en aning om hur de har hamnat i min dröm. Det är lite svårare att förstå tex en sexdröm, ja det händer ju ibland att frugan får sådan drömmar, och det är en helt okänd person än om det hade varit en dröm med någon som man visste var eller kände.

Men sedan känns det mer som “Herregud vad har jag gjort” om det är en person som man vet vem är. Det känns lite mer tabu att det är någon som man vet om. Det borde kanske kännas lika men jag tycker det är mer skuldbelagt när det är någon man vet. Det är ju inte så att jag går och tänker och längtar efter att få bli påsatt av dessa personer men varför dyker de ibland upp som världens älskare. Inte samma heller utan olika. Och jag har svårt att tänka mig att alla dessa skulle vara världens älskare.

Så det är skönt (i dubbel bemärkelse kanske) att drömmar är drömmar. Och det är skönt att veta att det inte finns något bakom dem. Bara John Blund som blandar olika stoff i sitt pulver, kanske lite beroende på vilket humör han är på. Jag kan tänka mig honom stå där med se olika färgerna på pulvret. Idag ger jag henne rött och ger henne en ride of her life eller kanske ska skrämma skiten ur henne och ta det svarta? Han kan vara grym den där J.B.

Japp så måste det vara.

Små steg för andra, stora för mig

Ibland gäller det att man verkligen vågar ta de där små stegen.

Att hitta en bildtävling där man ska visa sin framgång känns stort och det känns som om det är för alla andra. Men jag har tagit mod till mig och faktiskt skickat in bild. Och det som är så underbart nu är att jag faktiskt leder av de 22 bidrag som finns med för tillfället. Det är en lång tävling så jag inser ju att jag inte kommer att klara det enda fram men tycker ändå att det är roligt att så många röstat. Jag är så glad och tacksam att så många tycker att jag är värd detta.

Detta är bilden som är inskickad. Vill du och känner att jag är värd det så får du gärna lägga en röst på mig. Klicka HÄR för att rösta.

För fortfarande är det så att jag ser min framgång när jag ser det svart på vitt med bilder men jag har fortfarande otroligt svårt att känna det på mig. Alltså, jag känner mig fortfarande stor som ett hus men bilderna visar något helt annat. Jag försöker intala mig själv att det kommer att vända någon gång.

Nu har jag kommit igång med träningen igen efter alla konstigheter som har hindrat mig de senaste månaderna. Det känns otroligt skönt att komma igång och röra på sig så pass att man har pulshöjande. Jag har i och för sig bestämt mig för att börja lite lugn så det har varit stav-Power walk som har gällt denna veckan.

Igår tog jag dock den långa rundan, utan stavar. Kände att jag ville testa hur min obefintliga löpning var. Jag hade ju som mål att klara slingan, löpandes, efter förra sommaren. Ett mål jag fortfarande inte har klarat. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte klarar av de fjuttiga 2,5 kilometerna i löptakt. Jag blev dock lite förvånad när jag igår klarade att springa säkert 2 kilometer i första stöten utan att slå av på takten till gång. Det är jag otroligt stolt över förstås. Jag sprang sedan med jämna mellanrum, några blev lite längre medan andra var väldigt korta partier. Jag hade bestämt från början att jag skulle försöka komma upp i milen och visste att om jag bara tar rundan så är den ca 8,5 kilometer. Så med hjälp av lite avstickare och sicksackande så kom jag upp i mitt mål. En kvarts mara var avklarad, detta på en tidsbästa i genomsnittliga kilometertid. Så stolt förstås.

Nästa vecka har jag samma planer för innan jag planerar in gymtid veckan efter. Vet inte om jag gör rätt eller fel men det känns bra för mig att trappa upp lite smått efter min frånvaro men sjukdomar. Och det som har känts bra för mig under resans gång har ju fungerat tidigare så håll tummarna. Jag ska fasen klara mina sista 15-20 kilo också och förhoppningsvis gör jag det innan året är slut.

Så, nog om detta för denna gången. Små steg för andra, stora för mig.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

Har man gehör och talang så har man

Ibland är det bra att vara helt opartisk.

Det kan hända att det är mitt mamma-öra eller hennes sätt att värma mitt hjärta. Det kan vara min beundran över hur enkelt hon verkar gör det utan att visa någon nervositet alls.

Det kan hända att jag är imponerad av hennes musiköra. Hon har talanger som man inte visste om. Hon spelar trumpet och gör det väldigt bra fast hon övar dåligt. Och nu visar det sig att hon har en väldigt fin röst också.

Med lite övning kan hon nog få till en riktigt bra pipa. Och jag vet att det är säkert vad alla stolta mödrar tycker om sina telningars stämmor men jag tror att det ligger en helt ärligt tycke i min.

Hon har pratat om att hon skulle vilja lära sig att spela gitarr men att man bara får spela ett instrument på musikskola och hon vill ju spela trumpeten också. Jag tycker det är viktigt att mata detta intresse för kultur och musik så vi har troligtvis fått tag på en nybörjargitarr som hon ska få i julklapp. Sedan har hon möjlighet att själv lära sig att spela. Har man gehör och talang har jag hört att det ska gå liksom.

Så vi får väl se vad det blir av tösabiten, som faktiskt tog oss lite med häpnad.  

Penntest, check

Ibland är det bara att inse att allt blir mindre.

Det borde inte vara några problem kan man tycka, och naturligtvis inget att gnälla över, men det känns lite sådär.

Impulsbesök, nästan i alla fall om man har med i beräkningen att jag brukar planera veckor innan och detta var två dagar, på Ullared igår. Man kan fundera lite på hur korkade vi är, jag och min syster, som beger oss till julklapparnas Mecka en söndag 1,5 vecka innan the Big Day. Det gjorde jag också och ångesten som började krypa i mig ju närmare vi kom gjorde sig påmind.

Kära maken och jag upplevde detta Mecka för några år sedan. Vi hamnade i ett kaos som jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Vi kom ingenstans där vi stod mitt i smeten på leksaksavdelningen. Vi kunde inte backa, vi kunde inte komma framåt. Som packade sillar följde vi sakta sakta massan av människor med glansiga ögon över lystern att få shoppa. För min del var de nog glansiga, uppspärrade och panikartade då jag bara kände att jag fixar inte detta. Som en liten myra som kämpar febrilt i en spilld sirapsklick försökte jag ta mig ur denna massa. När vi till slut tog oss loss så var det med en lättnad vi lämnade varuhuset, utan alla tänkta leksaksjulklappar inhandlade. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där under denna tiden på året.

Jag bröt det igår och därav den gnagande ångesten. Jag ska inte gå händelserna i förväg men som ni ser överlevde jag.

Mitt gamla planerande jag tog över för en stund och den där leksaksavdelningen skulle attackeras ASAP eller snarare med en gång. Här skulle vi minsann vara före horden av vagnplöjande, blängande kvinnfolk som precis vet vad telningarna ska få. Och herregud vad vi drog dem vid näsan. Klockan 8.32 var det ganska lugnt på den där avdelningen. Alltså det var mer än lugnt. Mötte man någon annan med vagn i gången suckade man nästan över att var de verkligen nödvändigt att det valde min gång liksom.

Så i sakta mak tog vi oss genom de avdelningar vi planerat, naturligtvis i den förbestämda ordningen.

Och sedan hände det. En helt ny värld öppnade sig för mig. För vet ni hur stor damavdelningen är på detta stället. De flesta av er har säkert aldrig funderat eller ens behövt reflektera över detta men herregud säger jag bara. Från att ständigt ha varit undanskuffad till att ha möjlighet att välja i en liten undanskuffad hörna, där det både är dubbla och trippla bokstäver i kläderna hade jag nu ett halvt jäkla varuhus att shoppa från. Euforisk, överväldigad, extas och en massa andra sådan ord kan förklara litegrann. Jag visste knappt var jag skulle börja. Jag visste inte hur jag skulle välja storlekar.

Min dröm om att kunna handla kläder på vanlig avdelning är plötsligt här. Jag har fortfarande svårt att smällt att det är så men när jag väl inser det känner jag mig helt jäkla underbar. Jag har åstadkommit detta själv och jämte tjejerna och att ha snärjt kära maken är det nog bland det bästa jag gjort även om jag har en bit kvar till mitt slutmål.

Men så har vi då det där som krympt som inte alls behöver krympa. Att behöva gå ner en storlek i kupa är dock inte lika roligt. Fast jag får väl se det som om jag faktiskt inte har haft denna kupstorlek sen min ungdom någon gång typ. Så jag får se det positivt. Med den storleken klarade jag penntestet då så hoppet finns ju, det är ju faktiskt samma kupstorlek, att jag ska klara det igen. Jag kan ju alltid manipulera lite genom att kanske springa och göra high, väldigt high, tio med alla. Ha, säg den penna som lyckas sitta fast då. Penntest, check.

Jag känner mig hög

Euforisk är bara lite av hur jag känner mig nu.

Jag känner mig hög på alla mina känslor och kan fortfarande inte riktigt ta in vad jag har gjort.

Kläderna jag fick av min vän i somras har nu blivit lite stora. Byxorna har blivit mer pösigare för varje dag och det var verkligen dags att införskaffa ett par ny. Jag har liksom dragit ut på det eftersom jag vill kunna ha dem lite också och det är minsann inte billigt med jeans. 499 svenska riksdaler för att vara exakt och det är dyrt kan jag tycka. Avslöjade jag nu att jag aldrig varit någon märkesfreak?

Jag visste att jag hade gått ner en storlek i jeansen men när jag provade två storlekar mindre och kunde ha dem spred sig en sådan sprittande glädje i min kropp.

Storlek 44 satt nu på min kropp. En storlek jag inte ens minns när jag kunde ha senast. När jag började i höstas hade jag jeans på mellan 52 och 54 och nu kom jag i en 44. Jag kan fortfarande inte smälta att det faktiskt är så.

När jag håller upp byxan och tittar på linningen ser de så små ut mot vad jag är van vid. Det är liksom byxor som inte ska passa mig för jag är inte så liten som linningen visar, inte i mina ögon. Det är en häftig känsla att veta, att bevis finns eftersom de faktiskt sitter på mig, att jag kan ha dessa.

Jag har varit konstant fån-leendes hela kvällen. Folk som sett mig har säkert skruvat på sig lite i obehag eftersom det bara är galningar som brukar springer runt och ler för sig själv. Jag är inte galen, bara euforiska.

Och inte nog med jeansen.

Jag testade min vigselring ikväll också. Och se på tusan, den gled ner på fingret utan större ansträngning. Det kändes konstigt att ha den på sig igen. Detta med tanke på att jag inte fått den på mig sedan någon gång mellan Molly och Lilly. Så det är mellan 6 och 9 år sedan jag kunde ha den. Jag minns faktiskt inte när jag tog av mig den. Jag tog av mig den igen. Jag kommer nog att få vänja mig vid den lite och lite igen nu när jag dessutom har ett arbete där jag får ha den på mig.

Det är mycket som händer nu. Små fjuttiga saker för många men otroligt stora milstolpar, som jag inte ens visste att jag hade förrän jag var där, för mig.

Euforin fortsätter.

Idag blir det naket, hud och pinsamheter

Idag blir det naket, hud och pinsamheter.

Jag har funderat på att verkligen visa skillnaden som den är just nu. Och då har jag plufsat till mig lite under några veckor utan gym och några glassar för mycket. Jag har funderat och funderat på om jag verkligen vågar lägga ut mig själv utan kläder och det gör jag egentligen inte men ibland måste man övervinna sina rädslor (säger den som har fler fobier än någon annan normal människa) och våga ta steget..

Jag vill ha det som en påminnelse om att jag aldrig vill hamna där igen. Det är så lätt att bara sitta och säga det men det är betydligt svårare att verkligen nå dit. Det är betydligt svårare och framför allt jobbigare och pinsammare om jag misslyckas när jag nu är så öppen med det och delar med alla andra som troligtvis snart börjar tröttna på mitt ständiga tjat om peppning och stöttning.

Men, here I go.

Så nu är det gjort. Den nakna sanningen är ute och lite jobbigt är det allt att verkligen visa mig såhär men jag är stolt över vad jag har åstadkommit hittills. Ungefär halvvägs mot mitt mål så heja mig.

Ett papper som liksom osar “min framtid”

Jag har idag fått sätta min vackra namnteckning på ett mycket viktigt papper. Ett papper som liksom osar “min framtid”.

Jag har fått jobb, jag har fått jobb. Jag är så otroligt glad att jag har lyckats med detta.

Inte nog med att jag har lyckats få jobb, jag har dessutom fått ett jobb som är skapat till mig. Min befattning och arbete har alltså inte funnits innan. Jag tycker det är så coolt och häftigt. Att jag liksom har visat framfötterna så mycket och visat dem vad jag går för att de utifrån detta har skapat mitt jobb. Att jag lyckats göra mig lite oumbärlig.

Så jag gör min sista dag på LIA:n imorgon och sedan kommer jag tillbaka och börjar på riktigt den 1 juli men först har jag tre veckor på mitt gamla jobb.

Det känns dock lite oschysst att lämna in handduken mitt i sommaren. Jag har suttit med de där semesterscheman ett antal år och det är inte roligt när någon hoppar av. Men samtidigt måste jag se till mitt eget nu. Detta är ju det jag har strävat efter med min utbildning. Att få möjlighet att arbeta med något annat. Och det kommer jag att få göra.

Alltså det är så häftigt och jag är så jäkla glad.

Emigrera till Mallorca, handbollsproffs och en svart Opel med rött streck på

Kära mor hittade ett brev som hon hade med sig förra gången vi träffades. Det har legat här och jag har liksom dragit mig för att ge mig på maskinen som står här bredvid mig och som förvandlar det där fysiska brevet till cyberbrevet. Men till slut tog jag mod till mig och gav mig på det tekniska åbäket. Och efter enbart några minuters frustration över att jag fick det i format som bloggen inte alls gillade fick jag till slut till det.

Ett litet reportage om mig och syster yster. Jag har skrivit den översta delen genom intervju med henne och hon har skrivit den nedre om mig. 

Alltså jag måste säga att jag dör nog lite av gullighet och pinsamhet på en och samma gång. Jag måste varit omkring 13 år eftersom Janne var med i bilden och syster är 2 år yngre än mig.

Älskar att hon har svarat rock på musik hon gillar och på grupp svarar hon Milli Vanilli. Var är rocken liksom? Hon hamnade dock inte på Mallorca men i Norge. Inte heller blev hon handbollsproffs.

 Jag har lyckats få tag på ett hus där jag bor med man och barn och vi har en hund som vi uppfostrat själva. Jag har dock en liten tanke på att det säkert hade gått bättre om någon annan hade uppfostrat doggen. We have failed på det planet om man säger så. Janne var mina drömmars man länge. Som en trånande liten flicksnärta gick jag som katten runt het gröt så fort jag såg honom. Det var till och med så att jag nästan spann i hans närhet. Men jag fick honom aldrig. Han var ju så gammal, sju år äldre än mig. Har jag nämnt hur gammal kära maken är? Säg en sju år äldre. Kan ju vara lite beroende på hur gammal flicksnärtan är. Jag hade ju hunnit komma upp i den mogna åldern på 15 år när jag träffade honom. Laglig och allt.

Hur mycket ler du nu?

Jag tycker faktiskt att det räcker med påhopp på de ofrivilligt barnlösa nu

Jag är så arg och irriterad just nu.

Läste precis en artikel om ett förslag där par som ska genomgå IVF ska genomgå en lämplighetstest för att se om de är lämpliga föräldrar.

Hur kommer det sig att så otroligt många anser att det är ok att se ner och ifrågasätta pars vilja att bli föräldrar? Jag blir otroligt upprörd när jag läser detta.

Så bara för att ni lider av ofrivillig barnlöshet, som förövrigt är klassat som en sjukdom, och inte själva kan “producera” ert barn så ska ni bli ifrågasatta om er lämplighet som föräldrar. Så inte nog med att det är straff nog att lida av ofrivillig barnlöshet utan nu ska de straffas för det ännu mer. Jag gillar inte att använda ordet kränkande med det är det fasen i detta fallet.

Så 10-15 % av befolkningen som befinner sig i fertil ålder och vill bilda familj kommer att bli ifrågasatta om de är lämpliga till att ta hand om ett barn. De andra 85-90 % av befolkningen som själva kan göra en familj behöver ingen bry sig om. Att det är delar av denna massa som knullar sig till barn efter en blöt kväll med en främling eller på andra vis blir med barn fast de inte vill men föder ändå, dessa är ingen som behöver bry sig om. Generaliserar, ja lite men jag vill bara lyfta fram idiotin i förslaget.

Lämpligheten sitter inte i förmågan att klara av det själv. Lämplighet är så mycket mer än det.

Detta handlar inte om etik utan detta handlar enbart om genvägar för att lättare kunna spara pengar och säga nej till längtande par. Pengar är alltid det som styr och eftersom så många verkar vara av uppfattningen att det är ett lyxproblem att vara ofrivilligt barnlös så är det där det kommer att mynna ut och vad sjukvården ska användas till.

Tydligen är den inte till för alla som lider av sjukdom. Ska man säga nej till en sjukdom och vem bestämmer det då? Ska alla som på något vis varit självförvållade i sin sjukdom nekas då? Jag blir bara så ledsen och arg över sådant här.

Jag tycker faktiskt att det räcker med påhopp på de ofrivilligt barnlösa nu. 

När drömmar går i kras pga. exploderande jättefallosar

Det finns många anledningar till att man inte tar steget och utmanar sig till att bli det man som lite drömde om. Anledningarna till att drömyrkena inte blev av är några stycken men det finns ändå några överhängande som ändå var avgörande.

När jag som 9-10 åring drömde att få gå på månen tyckte jag det var en väldigt logiskt tanke. Jag ville bli astronaut och få komma ut i rymden och undersöka saker. Intresset var liksom väckt och när jag redan då kunde planeter och månar utantill tyckte jag det var en självklar tanke.

Det jag kanske inte hade i åtanken då vara att man faktiskt skulle ta sig ut ur den jordiska atmosfären också. Detta innebär att man sitter på toppen av en gigantisk tank med flytande syre eller väte. Jag menar verkligen en gigantiskt sak. Sedan kommer detta att i en explosion driva raken upp och iväg. Detta känns inte alls lockande. Flyga är liksom inte min grej och speciellt inte när det är på en fallos som utgör en jätteexplosion. Så den där månfärden blev aldrig av och drömmen lades på hyllan även om jag ibland kan blicka upp och fundera på hur mina fotsteg hade sett ut på månens yta ;-).

Jag började under ungefär samma period drömma om att bli polis. Att få vara en hjälte av något slag kändes väldigt häftigt. Nu vet jag bättre. Jag tror det hade varit väldigt svårt att koncentrera sig dagarna genom med uniformerade poliser runt mig. För att inte tala om att det hade varit svårt när jag själv hade varit tvungen att gå runder i uniformen och se sexig ut. Att ständigt gå runt och vara lite het på sig själv i det läget hade försvårat jobbet och jag inser att det är en omöjlighet. Fysik har inget med detta att göra alltså.

Det sägs ju alltid att man inte ska ge upp sina drömmar men ibland är det faktiskt omöjliga att genomföra. Eller hur?

(Obs. Jag har inte tagit bilden själv. Lånad från Google.)

Är det värt att riskera vänskapen för?

Jag skulle tro att vi är några stycken som har drömmen om den stora vinsten. Den stora vinsten med ett ordentligt pengaregn. Visst har man vunnit men 28 kronor på lotto kan man inte förverkliga många drömmar med.

Tänk dig följande. Du har fått en lott av en vän som ger dig mycket pengar. Vännen kräver halva vinsten. Vad skulle du gjort och vad skulle du tyckt vara rätt? För tanke och handling går inte alltid ihop.

För det första så anser jag inte att lottköparen har någon som helst rätt att kräva några pengar. Har man köpt något till någon kan man inte komma och begära tillbaka det sedan om det är värdefullt. Det är sådan saker man måste tänka efter innan man gör ett sådant köp och ger bort. För anledningen man köper en lott är faktiskt att man vill vinna och vad är skillnaden om man köper en lott till en vän? Chansen att den stora vinsten är på den lotten är lika stor som om du hade behållit den själv. Och det är den risken man tar när lotten lämnar handen och hamnar i andras ägor. Kan man tänka sig att vännen vinner och enbart känner glädje över detta så är det väl fritt fram att ge bort. Känner man däremot lite tvekan över hur man skulle reagera om vännen vunnit ska man naturligtvis inte köpa en lott till någon.

Jag köper inte lotter till andra av just den anledningen. Jag hade blivit glad för den andra men jag hade grämt mig i hela livet över att jag inte tog just den där lotten själv för att kunna få lite guldkant. Att veta att pengarna funnits i min hand men att jag gett bort det jag själv velat ha i hela mitt liv. Kanske egoistisk tänk men helt ärligt så är det så. Jag unnar andra saker, ingen tvekan om det men det är lite annorlunda. Men jag hade aldrig kunnat kräva pengar av vinsten. Jag har liksom gjort mitt val när jag gett bort lotten.

Hade jag däremot vunnit på en lott som jag fått hade jag nog delat med mig. Lite som tack men samtidigt är det inget köparen kan räkna med likaväl som summan inte är given till halva. Det är saker som man tror sig veta hur man ska gör men jag tror det är svårt att veta hur man gör tills man varit i situationen.

Men att vara tjurig på båda hållen ger inget. Att som vinnare inte ge köparen något men skänka bort halva vinsten kan jag tycka känns lite konstigt också. För om man nu ändå inte ska behålla hela vinsten kan man väl ändå ge en liten symbolisk summa i alla fall. Sedan verkar det ju som om det hade kvittat i många fall eftersom köparen alltid kräver minst halva vinsten eftersom det är denna som köpt den. Blir det inte lite moment 22 av det hela?

Så det enklaste är nog att ge fasen i att köpa lotter till någon. På så vis riskerar man inte vänskapen som man har eller ännu värre familjebanden. Det finns så mycket annat man kan köpa istället. Men tänk på att inte köpa för dyrt. Vem vet om gåvan säljs och den som fått det tjänar pengar på det. Har du rätt till halva då?

And the dance goes on and on……

Fields of red

Oj vilken rödskimrande dröm jag har haft i natt. Det har varit rött så långt ögat kunde nå. Böljande små kullar med olika former omslutna av mjuka kuddar. Jag prata helt enkelt om:

Tomater.

Jag har i natt drömt om ton med ekologiska tomater. Detta har varit en helt ny upplevelse för mig och jag kan inte få bilderna ur huvudet heller. Ett hav med tomater fint nerbäddade i små lådor. Intensivt rött så långt ögat når. Djupt röda med glansig yta som man bara längtar efter att få sätta tänderna i.
Sexdrömmar kan jag försvara på något vis med tomater. Hur förklarar man det? Inte en aning men vackert var det i alla fall.

Att träffa en kändis

En helt vanlig skogspromenad slutade som en helt unik skogspromenad. Där gick jag och en vän och drog in doften från den regndruckna skogen. Mossa, jord och alla de andra dofterna som mötte oss gjorde oss glada.

Så kom vi fram till ett litet torp. Det visade sig att det var min väns torp så vi började arbeta lite på den gröna trädgårdsplätten. Och det var då, när vi stod där med jord i ansiktena och jordiga händer som det hände. Ur skogsdungen kom han, messias, och gick mot oss. Han kom fram till oss och vi frågade om vi fick fota honom tillsammans med oss. Han var ödmjuk och ställde naturligtvis upp på detta. Så där stod jag med hans arm omkring mig och följde hans andetag. Jag log på bilderna men i mig var det uppror av lycka.

Sen suddades allt sakta ut. Jag försökte hålla mig kvar men klockans gälla toner ville annat. Drömmar kan vara härliga när man är i dom. Jag vet inte om ni anade. Kanske avslöjade jag mig själv i att jag var ute och påtade i trädgården eller så var det helt enkelt så att det var faktum att Paul Scholes var ute och traskade, ensam, i dom skånska skogarna. Mm, denna man.