Här är så tomt

Här är så tomt.

I onsdags fick vår Zingo somna in. Mannen hann bli 14 år och han hade ont och svårt att resa sig. Trots att man har alla dessa delar och man tog beslutet utifrån dessa så gör det ändå så ont.

Det gör ont och det gnager i mig att vi har denna makt över våra djur. Vi anser att vi kan bestämma över deras liv. Det är väl en human tanke att man inte vill att de ska lida. Men det som är lite skrämmande är att vi tar dessa beslut till våra djur men vi låter vårs gamla ligga och lida. Jag menar naturligtvis inte att vi ska avgöra det men det är så många som bara vill avsluta för de tycker att de gjort sitt.

Det går kanske inte att jämföra men jag kan ändå inte låta bli. Vi värnar så om att djuren ska ha ett värdigt slut och slippa smärta men kan låta våra gamla ligga och tyna bort fast de inte vill. Värdigt?

Men här är tomt nu. Ingen som kommer och möter en i dörren med viftande svans. Vissa saker man gör är helt klart kopplade till honom. Är på väg att ropa på honom med jämna mellanrum för att det alltid varit så. Matrester har man plötsligt ingenstans att göra av utan dessa får nu slängas. Tappade gurkbitar och annat måste nu plockas upp eftersom här inte finns någon som dammsugar efter oss.

Vi var i minneslunden där han ligger och tände ljus igår. Vi ska göra en liten minnessten och ta med oss och lägga där sedan. Jag tror det skulle kännas bra att ha någon speciell stanns att ha möjlighet att gå till och tända ljus. Att han har en specifik plats som bara är hans.

Nu har vi städat undan allt efter honom.  Här finns inget som påminner om honom nu och för vår del har det varit skönt. Men jag tror det kommer dröja innan man faktiskt inser att han inte finns här.

Älskade Zingo, sov gott. Jag vet att där finns många som tar hand om dig där du är nu.

Jag gästbloggade

Jag fick en förfrågan om jag ville skriva ett gästinlägg om barnlöshet, ur vilken vinkel jag ville.

Jag blev otroligt smickrad att bli tillfrågad och började genast fundera vad jag skulle skriva. Som vanligt blev det ju så att när jag väl började skriva så flöt det bara på. Det svåra var nog snarare att inte sväva ut och gå in i en massa detaljer. Detaljer som säkert hade lyft inlägget lite men jag ville främst förmedla känsla. Jag tror jag fick fram den hyfsat bra.

HÄR kan du läsa mitt inlägg om du vill.

Är kistan var kvar i jorden fast han inte är där eftersom han är i himlen?

Tjejerna pratar otroligt mycket om farfar nu. Molly har gjort det ett bra ta men nu har även Lilly börjat fundera på detta med att han inte finns hos oss.

Molly har det riktigt jobbigt emellanåt och blir väldigt ledsen över att han inte finns här och att hon inte fick träffa honom. Speciellt på kvällarna kommer saknaden. Jag tror hon tycker det är extra jobbigt att hon bara ha en bild på honom.

Jag tycker det är svårt att riktigt veta vad man ska svara henne så för det mesta blir det bara ett bekräftande på att det är ok att sakna någon, att det gör ont, att det är viktigt att prata om honom och att vi också saknar honom väldigt mycket.

Nu har då Lilly också börjat prata och fråga mycket om honom. Hon tycker mest synd om honom eftersom han är död. När vi idag satt och väntade på Molly som var på kören så satt vi utanför kyrkogården. Hon frågade om kistan var kvar i jorden fast han inte var där eftersom han var i himlen. Ja, vad ska man svara på något sådant självklart för henne?

De kommer nog ständigt att fundera på hur han var och tycka att det är jobbigt att inte ha haft turen att träffa honom. Jag har inget att jämföra med eftersom jag har hunnit träffa mina mor/farföräldrar och har hunnit få någon slags relation med dem. Men för tjejerna finns det ingen relation till farfar. Bara en bild och våra ord att han hade velat träffa dem också och han hade älskat dem så. Det är så orättvist. 

Älskade svärfar du är saknad av oss alla.

Vila i frid Johnnie

Det har varit en jobbig dag. En sådan dag som man önskar att man inte behöver uppleva men som man ändå måste genomgå.

Att behöva vara med och begrava en gammal vän är bland det värsta jag har gjort. Det gör ont i hela mig. Och när man sitter där och den vackra musiken som de nära har valt strömmar ur högtalarna så dyker de där oundvikliga existentiella frågorna upp.

Orättvisan i att ha halva livet kvar och inte få uppleva det. Det ska inte vara så. Man har rätt att leva hela sitt liv vill jag skrika men vem skulle ta mig på orden när det redan är försent. Det är så fel.

Kyrkan var full. Full med människor som ville hedra honom för den han var. Mannen som var genomsnäll och hade ett hjärta med plats för alla andra.

De var sex vänner, däribland Rickard, som bar honom. Sex vänner som var djupt tagna av att vara de som ändå fick äran att få ta honom till sin sista vila även om ingen av dem ville uppleva det. Det är hemskt att se sex män med en kista mellan sig.

Det var skönt att ha en god vän med sig när Rickard inte var där. Det var skönt att kunna klamra sig fast i hans arm och få en tröstande omfamning. Det var skönt att luta huvudet mot hans axel när de sänkte kistan.

Det var en fin begravning men jag vill inte uppleva det igen. Det är säkert en önskan som ingen kommer att lyssna på. För när man har levt halva livet ska man inte dö.

Vila i frid Johnnie

Snälla tänk er för innan ni sprider en massa statusar på Facebook

Ibland blir jag förfärad över hur folk beter sig.

En person går hastigt bort och två minuter senare börjar RIP florera på Facebook.

Inte en tanke på att nära och kära kanske inte ens har hunnit nås av det tragiska. Ingen respekt alls för de närstående som precis har tagit emot det hemska som har hänt.

Människor borde tänka ett steg längre. För dig är det kanske bara en gest för att visa din egen sorg men är det ok att sprida ett dödsbud som en löpeld på nätet när inte alla i närheten ens har fått reda på det.

Respektlöst och otäckt tycker jag att sådant är.

Så snälla tänk er för innan ni sprider en massa statusar på Facebook. Har det gått tillräckligt med tid för att alla har hunnit få budet? Är du tveksam så posta inte.

Tänk er för lite vill jag väl bara säga.

Sen när väljer man sin sexuella läggning?

Det är fasen bara folk i landet over there som kan vända på saker som dom gör.

Nu är det tydligen ett ramaskri om Star Wars-spel. Det är inget fel på att det dödas i det. Med vapenlagar som ger folk rätt att skjuta hej vilt omkring sig och “försvara” sig med gards om någon ser misstänksam ut så skulle det väl vara konstigt över en sådan sak. För ser du misstänkt ut så kan du inte vara säker på att du klarar dig oavsett om du är en helylleperson eller inte. För det avgör inte du eftersom det är betraktaren som avgör det likväl som ditt öde. Men det är försåts ingen som reagerar över detta verkar det som. Nej det en familjeförening i Florida nu reagerar på är att speltillverkarna vill införa homosexuella förhållanden i spelet. Och bara genom att säga ordet så går dessa människor i taket. För nu är deras största skräck följande:

”Barn och ungdomar som aldrig tänkt annat än heterosexuella tankar nu ges valet att vara lesbiska, bögar, bisexuella eller transsexuella”

Och jag blir så jäkla trött på att dessa människor envisas med att tro att det är ett val som ges. För att du ser öppen homosexuell kärlek så det inget som “smittar”. Kommer tankarna så har dom funnits där oavsett om man sett eller inte. Vad är det som gör att folk är så förbannat rädda för hbt-personer? Den religiösa biten kanske? Men det blir så falskt att påstå detta när man ser hur resten av samhället ser ut. För är det inte så att det står någonstans i den där bibeln, nej jag kan inte den för jag gillar inte sagor utan är mer för science fiction, att man inte får döda men det faktiskt inte står någonstans att homosexualitet inte är tillåtet. Men det är väl lite som med Nostradamus profetior, att man läser ut lite vad man själv vill att det ska stå så det passar ens eget ändamål. Så det måste vara skönt att ha en bok som tala om allt för en istället för att man ska behöva fundera på det själv.
Fundera på vad kärlek är och hur man känner sig när man är kär. Känslan av kärlek som blossar i ådrorna på en och detta kommer att blossa oavsett vem man är kär i. Ja, jag tjatar men kärlek är kärlek oavsett ålder, kön, ras och vad mer man nu kan tänka sig. Det finns liksom inget val utan när kärleken kommer så kommer den och det är inget som väljs. Som heterosexuell har jag inget val vem jag blir kär i så förklara gärna för mig hur en person som är homosexuell kan göra det valet.

Är nu dessa föräldrar oroliga över sina ungdomar så skulle dom nog ta sig en funderare på något annat istället. Att kalla Star Wars-filmerna för familjevänliga är lite väl magstarkt tycker jag i alla fall. Det jagas, det dödas och det huggs av händer. Men dom är familjevänliga eftersom det inte finns några sexuella scener. Men det är som jag säger att det är en jäkla dubbelmoral. Man kan låta sina barn se våldsamma filmer och spela våldsamma spel men gud nåde dig om dessa barnen ser två samkönade personer hålla handen eller ännu värre kyssas. Då kommer deras “rena” tankar att grusas och med en gång kommer dom att konvertera till homosexualiteten. För gud nåde dessa ungdomar om dom skulle råka ut för kärleken. 

Där finns ingen lindring för vansinnighetsdåd

Jag har precis läst det mest vidrigaste och äckligaste jag läste på mycket länge.

Vi har alla färskt i minnet vad som hände i Norge den 22 juli. Vi har alla färskt i minnet hur en ensam man kallblodigt skjuter och dödar 69 personer på läger, mest ungdomar samt kallt detonerar en bilbomb utanför regeringskansliet där sedan 8 personer mister livet. Vi har alla färskt i minnet hur denna person planerat att utföra dessa dåd en längre tid samt att även skrivit en stor manifestation som publicerats på nätet.

Detta vill hans advokat förmildra straffet genom att säga att säkerheten var för skral på båda ställena. Hans advokat vill förmildra straffet genom att säga att personen drog sig för att skjuta dom yngsta barnen och ungdomarna. Hans advokat vill förmildra straffet genom att säga att eftersom personen erkände att det var han med en gång och detta ska ge strafflindring.

Detta är så vidrigt att det knappt finns ord till det. Att påstå att bara för att man erkänner så ska straffet lindras. Det finns inget som skulle kunna lindra att personen har haft ihjäl 77 personer. Ingenting. Att enbart säga ordet strafflindring måste vara att sparka på efterlevande och anhöriga som mist någon i detta attentatet. Att höra att det är en lindring att dom yngsta skonades. Den yngsta som miste livet på ön var 14 år. Jag kan inte tycka att han skonade dom yngsta. Ska man dessutom plötsligt börja dra in ålder i ett sådant vansinnighetsdåd känns det ännu mer vansinnigt. Det är ok att skjuta ungdomar som är 18 men inte yngre? Vad är människovärdet i detta? Det är inte ok att skjuta någon, oavsett ålder.

Det finns vissa yrken som jag har väldigt svårt att förstå hur man klarar av. Advokat är en av dom. Jag förstår att alla, oavsett vad man gjort, har rätt till en rättvis rättegång även om man själv bara skulle vilja säga att släng in personen i en mörk håla, lås och släng bort nyckel. Men hur man som advokat till dessa sjuka, vidriga personer som finns i vår värld, kan klara av att leva med sig själv när man hela tiden ska hitta små kryphål som ska göra totalt vidriga saker mindre vidriga är så långt från mitt tänk det går. Det borde inte finnas några kryphål. 77 personer är döda för att denna person har valt att avsluta dom. Personen har gjort att 77 personer inte kommer hem till sina nära och kära för att personen har gjort det valet. Lindring på detta? I min värld finns det verkligen ingen lindring alls för detta. Bara tanken gör mig illamående.  

11 september

På ett ögonblick förändrades världen till något ännu grymmare än den redan var. Tusentals människor miste sina liv. Tusentals familjer splittrades. Tusentals vänner försvann. Allt i en av tidernas grymmaste attentat.

Detta attentat känns som totalt meningslöst. Meningslös i den bemärkelsen att det inte fanns någon vinning alls. Alla attentat är förstås meningslösa men detta oskyldiga bortkastade människoliv. För i samma stund som det där andra planet träffade det andra tornet så försvann alla funderingar på hur en sådan olycka kunde hända och istället byttes det ut till en kall känsla av hur någon vill göra andra så illa. I samma stund som planet träffade tornet var inte enbart en mängd människor där dödsdömda utan en dödsdom föll sakta över en massa oskyldiga liv på andra sidan jorden. Våld föder våld hör man ofta sägas och visst är det sant. Att en sådan här våldsgärning föder nästa våldsgärning när vedergällning planeras. Att tusentals oskyldiga människor miste livet för 10 år sedan vet vi alla och detta är fruktansvärt. Hur många oskyldiga som sedan mist sina liv under dessa senaste 10 åren på grund av kriget efter är det kanske inte så många som tänker på. För dessa människor är lika oskyldiga som dom som fanns i World Trade Center för 10  år sedan. Så vi är uppe i betydligt fler döda än nästan dom 3000 som förlorade sina liv där i WTC. Och alla har mist sina liv på grund av andra människors grymhet och ondska.

För 10 år sedan kom jag hem från jobbet vid 3-tiden. Kära maken berättade om olyckan samtidigt som vi live ser hur andra planet träffar andra tornet. Kylan jag fick i magen då är för mig obeskrivlig. För redan då var det en obegriplig händelse. Detta obegripliga är det fortfarande. Jag får fortfarande en kall klump i magen när jag ser bilder. Hur planet girar för att träffa andra tornet, eldmolnet när det träffar, alla papper som fyller luften och sakta svävar ner mot marken och det som för mig ser så otäckt ut är hur mängden av människor som slänger sig ut för att som dockor tumla mot sin död.
Jag minns min totala stumhet när det första tornet gav vika och försvann neråt. Tankarna att det inte kunde vara sant, tankarna på att det fanns människor kvar där inne.

Det finns en värld före och en värld efter. Världen efter är en mycket kallar och grymmare värld. Där människor men en helt annan misstänksamhet mot varandra försöker leva sina liv.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Människor är dom grymmaste varelserna som lever på jorden. Det är inte jorden i sig själv som kommer vara vår undergång utan det kommer vara vår dumdristighet och grymhet som kommer att förinta oss själva. Miljöförstöring, krig och girighet.

Minns du vad du gjorde för 10 år sedan? 

En sorgsen dag

Jag har faktiskt lite svårt att koncentrera mig idag. Tankarna vill hela tiden vandra iväg och hamnar hela tiden hos Stefan Liv och den tragiska flygolyckan igår.

Jag är ingen stor idrottsfantast men det finns ändå vissa idrottsmän och kvinnor som fastnat och Liv är en av dessa personerna. Jag tror det är svårt att hitta en sådan ödmjuk och sympatisk idrottsman som Liv verkade vara, en förebild för så många unga spelare för hur en idrottsman ska vara.

Det händer olyckor och tragiska händelser dagligen som bara är just detta. Det låter kallt att skriva men jag stannar upp och reflekterar över en händelse som skördat många liv. Jag stannar upp och tänker på dom och tycker det är hemskt och fruktansvärt. Men många gånger går dom inte att få in på riktigt om jag säger så. Det finns inget att relatera till.
Men så händer en sådan här sak. Ett helt lag raderas ut och en av vår tids finaste idrottare försvinner och plötsligt blir allt så mycket mer greppbart. Det är på något vis det som gör att ett helt land stannar upp och gråter för nu är det inte “bara människor i mängden” utan den där greppbarheten gör oss plötsligt så sårbara själva. Vi har ett namn, ett ansikte, en fantastisk idrottsman, en make, en familjefar och detta gör ont att veta.

Vi stannar upp och tänker på hur livet kan förändras på ett ögonblick. Vi stannar upp och kramar våra när och kära en extra gång, är rädda om det vi har. Vi stannar upp och tänker på hans familj. Vi stannar upp och sörjer.

Lars Anrell har skrivit en artikel som är otroligt fin. Jag tror att det är så som dom flesta har uppfattat Liv som person. Jag vill egentligen inte länka idag men jag gör det ändå för att ni ska få läsa den.