Ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder

Ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder.

Ibland skulle jag önska att det fanns en parlör som förklarade för mig hur en sådan liten människa fungerar. För även om jag känt den där lilla människan i hela hennes liv så kan jag minsann se ut som ett stort jäkla frågetecken över saker hon får för sig.

I denna lilla telnings liv existerar inte byxor. Att nämna byxor är som att tända den korta stubinen till dynamitgubben. Det pyser till sedan smäller det liksom. Direkt.

Ibland kan det gå lite väl långt. Som när hon kom hem med en kompis tight på sig eftersom hon var blöt efter utelek.

“Men har du inga extrabyxor på skolan?”
”Men åh, det är byxor. Jag använder faktiskt inte byxor”

Nu har dock den sluga mamman kommit på en lösning som fungerar de flesta gånger. Hur? Det stavas TIGHTS. Enkelt kan man tycka men så länge det kallas tights så är det ok att använda. Så tighta byxor med knapp eller gylf går under arbetsnamnet tights. Än så länge köper hon det.

Ibland kan man nästan vara på väg att säga fel och det har hänt också varav en ilsken blick och en suck följt av:

“Men åh, jag använder faktiskt inte byxor”

Naturligtvis får man då dumförklara sig själv lite lätt i dessa sammanhäng medan man förklarar att oj, jag sa ju fel. Tights menar jag. Situationen räddad.

Så, så länge de där byxorna är tighta och kallas tights så fungerar det. Men glöm de där mjukisbrallorna som ligger som extrabyxor. Då frågar hon bästisen om hon kan få låna hennes extratights.

Så ja, ibland skulle jag vilja veta vad som rör sig i huvudet på en liten människa som inte ännu kommit upp i en tvåsiffrig ålder.

Ibland väljer man att bjuda på sig själv och ibland blir det bara så

Tänk er följande scenario.

En kvinna kommer hem till en annan kvinna för att titta och prova ett par byxor. Kvinna 1, vi kan kalla henne kvinna N, blir inbjuden att följa med kvinna 2, vi kan kalla henne kvinna M, in och följer snällt efter. Det gå genom ett kök och kommer in i ett större rum där kvinna M tar fram byxorna som skulle tittas och provas. kvinna N vänder då sin blick till höger.

Kvinna N är då på väg att skrika allt vad hon kan men lyckas behärska sig. Istället kommer ett ynkligt kvidande fram ur henne, jag skulle tro att ett tyst fy fan också undslapp hennes läppar, när hon samtidigt vänder på klacken och lika snabbt som hon kom in nu åter står i köket.

Kvinna N har nu en puls på säkert 500 och tror att hjärtat ska trycka sig ur bröstkorgen, hyperventilerar som en tok och börjar få svettpärlor i pannan. Hon tar tag i en köksstol med båda händerna och lutar ner huvudet för att försöka hämta sig och lugna ner sin kropp som är i akut flyktläge, superakut för att vara exakt.

Anledning till denna reaktion var att i ett litet terrarie satt en stor hårig, åttabåt, sak. Sådana stora håriga, åttabana saker har kvinna N väldigt svårt för att enbart se på bild och här satt en livs levande som säkert hade kunnat fräta sig ut från den där glasburen med hjälp av sina giftiga käkar. Och kommer en sådan lös hade kvinna N suttit mycket pyrt till eftersom hon visste att sådan stora håriga, åttabana saker har stora planer på att ta över jorden (det ser väl alla på deras pliriga små blickar).

Så med detta i tanken var det en självklar att kvinna N reagerade som hon gjorde även om hon nog tyckte det var lite pinsamt ändå. Men vi ska inte glömma att kvinna N blev helt tagen på sängen i detta ärende.

Kvinna N fick dock ett par perfekta svarta byxor med sig hem och hon gjorde säkert kvinna M:s dag och då menar jag inte genom att köpa ett par byxor.

Så kan det gå för vissa och såhär i efterhand kan kvinna N svära på att den stora håriga saken nog hade en meter mellan tassarna. Kvinna N får fortfarande rysningar bara över tanken på hur när hon var, helt ovetande till en början (vi pratar många sekunder här).

Kvinnan i berättelsen har förstås inget med den som skriver att göra. Lovar……

Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt

Ibland blir man faktiskt lite trött.

Nervös som fasen var det dags att byta den där spiralen som tryggt suttit på plats sin tid. Så fullpumpad på 2 Panodil och 1 Ipren kom jag till tantpetare med min lilla apotekspåse som innehåll utbytet.

Jag la mig tillrätta i den otäcka stolen och hon satt sig tillrätta, med den stora spotlighten riktad upp så det säkert lyste lite lätt ur min mun.

Det är bra att du har händerna på magen så du känner att du andas sa hon. Så började hon kreta och jag koncentrerade mig på att känna mina händer röra sig upp och ner.

Hon småpratade lite, och man hade kunna tänka sig att det skulle eka lite men det gjorde det inte, och jag svara artigt med lätta ja och nej.

Sedan kom det då. “Alltså jag kan inte hitta trådarna vilket innebär att jag inte kan få ut den”.

En klump bildades i magen på mig. Herregud, övningskör vi en massa utan en ordentlig skylt. Hon lugnade mig att det var ingen fara med det men hon kunde helt enkelt inte ta ut och byta den utan hon fick skicka en remiss till gym så de kunde bedöva och ha sig för att få ut den.

Åh, jag trodde det var slut med att ligga i den förbannade stolen och ha en hord med människor gluttandes upp i mig. Efter alla utredningar, undersökningar, äggplockningar och insättningar känner jag ingen större glädje över detta. Bara känner den där smärtan med äggplockningen komma krypandes och är nu rädd att det kommer att göra skitont. Men tydligen fortsätter det någon runda till och nu är det för att få ut skyddet så de kan sätta in nytt.

Så nu får jag gå och vara orolig i några månader till innan jag får tid till detta. Fundera på varför de mest konstiga saker händer mig. Varför The one eyed Snake skrämt upp trådarna liksom.

Men, men nu är det som det är och jag får försöka inte oroa allt för mycket fram till dess. Kommer verkligen gå väldigt bra om jag känner mig själv. Verkligen.

Något positivt i allt detta är att jag har shoppat loss lite när jag ändå var i stan. Mina byxor börjar bli lite stora och jag kände väl att det var dags att få tag på nya. Så för första gången har jag idag shoppat loss på KappAhl i stan utan att besöka ovanvåningen där de stora kläderna finns. Jag har för första gången handlat jeans på normal avdelning, i en storlek som jag tror är ganska normal.

Det är en sådan konstig känsla när jag gå där och tittar, känner och tar fram. Jag har fortfarande känslan av att andra glor mig i nacken och tysta fnyser att vad gör en tjockis som du här. Mysko känsla.

Ännu mer mysko känsla att gå in i affärer jag aldrig varit inne i och dessutom handla i, för det råkade bli en tröja också. Jag börjar förstå denna känsla som vissa har för klädköp. Det är ju underbart att kunna välja. Jag tror inte normalstora människor riktigt förstå hur bra de (vi) har det och hur mycket som finns att välja på. Massor, massor och lite till faktiskt.

Pussas inte och slicka inte på maten, juligt som tusan

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

När man längtat arslet av sig över att syster yster skulle komma ner från Norge över jul. Hon kom en fredag och vi hade sådan storslagna planer. En lördag vaknade jag upp och de där planerna blev inte som vi hade tänkt oss. Här snackar vi en man-förkylning i kvadrat upphöjt i några enheter.

Så istället för att hitta på alla de där roliga sakerna agerade jag istället soffvärmare. Och gissa om jag gjorde ett bra jobb liksom. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att njuta i dagarna nio. Tji fick jag.

Dag tre, måndag alias lille jul alltså, fick jag de här godingarna efter att varit hos farbror, tant igen, doktorn och de snurrat en pinne på mina otroligt ömma och svullna halsmandlar medan jag ulkade så att mitt innanmäte höll på att lämna sin trygga hemvist. Fick stränga ordrar om att inte pussas eller att inte slicka på maten (say what!). Duktig som jag är så lydde jag. Jag trodde naturligtvis att de skulle hjälpa mig med en gång så jag skulle klara mig genom julens alla dagar med ett leende på läpparna men se det gjorde de inte alls. De hjälpte så klart mot min halsfluss men den där andra, den där man-förkylningen, den var minsann kvar. Febern har legat och pockat, bihålorna har varit fyllda med gojs som troligtvis skulle ha fyllt några spannar men som inte velat komma ut och kroppen har känns mörare än mörast. Det är ju tur att jag har en underbar kär make och en hjälpsam svorsk syster för tro det eller ej så gick julens alla dagar även om jag var väldigt overksam.

Och med julen kommer även den där rean. Och med plånboken full med presentkort för oss alla fyra så var det naturligtvis en tripp till the Big city igår som gällde. Tuff som fasen var frugan över att nu hade nog den där skiten lämnat kroppen och så vidare. Kan väl säga att hon var inte sådär tuff när hon kom hem utan stupade i säng och slumrade en timme.

Fast nöjd var jag i alla fall över de fynd jag gjorde. För herregud var det plötsligt finns mycket att välja på. Här var metervis med stålställningar som var uppställda och som det bara vara att blada genom.

Där stod jag på den tidigare så efterlängtade sidan av affären och tittade istället bara bort mot den avdelning jag tidigare varit förpassad till. Jag var inte ens bort och tittade på den stora utan valde mina fynd på Lindex helt normala avdelning. Jag undrar om jag kommer att vänja mig vid tanken eller om det alltid kommer att kännas wow eller att man tror att alla andra tittar och funderar varför tjockisen är och drar i kläderna på den avdelningen för.

Det slog mig dessutom att jag behöver hitta alla de andra affärerna nu. De affärerna som jag på sin höjd varit inne i som smakråd till någon annan. De affärerna som jag kommer att kunna handla i. Hade jag inte haft öronen hade nog leendet slutat i nacken.

 
Nåja, det har varit en hyffsad jul ändå. Men nu sätter jag ner foten ordentligt och säger stopp till alla sjukor som verkar ha krupit in i varje vrå hos oss. Mina nio dagars ledighet blev inte alls vad jag hade väntat mig när jag först idag, dag sju, känner mig ganska pigg när halva dagen har gått.

Så nu gäller det bara att äta penicillinet färdigt och sedan håller vi tummarna att inte något nytt hittar hit. För nu vill jag ha tillbaka min vardag. Vardag med träning och mer viktminskning. Den vardagen saknar jag efter snart två månaders väldigt sporadisk träning på grund av yrsel och andra sjukor.

Jag hoppas ni har haft en skön jul med mycket god mat och umgänge med dem ni trivs med. God fortsättning till er alla och på återseende.  

Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Ibland blir man alldeles förbluffad.

Drog på mig mina gamla finbyxor. Jag har svårt att se hur de har kunnat vara finbyxor. Tycker snarare de ser ut som clownbyxor.

Ignorera min tigerrandiga mage (och mitt sovruffsiga hår och att min morgontröja och mina bh-lösa tuts som nästan tittar ut och den obäddade sängen och stöket på kära makens datorbord och stöket på mitt datorbord). Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Ibland lyckas man kombinera det mesta

Ibland lyckas man kombinera det mesta.

Hur otroligt det än låter så går det att kombinera nöje, testa-nya-saker, kultur, motion, låt-pengarna-rulla, glada miner, sura miner, nöja miner och tillsammans-tid.

Vi drog helt enkelt till den stora metropolen idag, hela familjen tillsammans. Målet var att införskaffa lite nya kläder till da kids. Och det var två lyriska tjejer som gick bärsärk i affären. Det letades och diskuterades om det var kläder som var ok. Klädesplagg efter klädesplagg testades och till slut så fanns det en ganska ok hög med kläder till dem var.

Jag vet inte men jag kände mig väl mest som en packåsna. I alla fall tills vi kom till min avdelning. Det slog mig att det är rätt trista färger på den stora avdelningen. Men håll ut för det är förhoppningsvis bara ett litet tag till som jag behöver det. Jag var ute efter något som jag kunde ha på mig när vi ska på partaj nästa helg hos vänner som vi inte träffat sedan i somras. Det hela slutade med ett köp som jag aldrig trodde jag skulle göra självmant. Jag har fasen köpt mig en klänning. Det är så inte jag men jag kände mig helt ok fin i den och den var verkligen fin. Sen får vi väl se om jag vågar använda den. Ja sedan kom jag ju på att den där boleron jag har hängandes nere i klädkammaren kanske inte passa längre heller och något måste jag ha över mina nu ännu hemskare armar. Men det ordnar sig säkert.

Så när kläderna var betalda och nerstoppade i åtskilliga påsar så var vi hungriga som vargar. Frugan/mamman kläckte den kloka iden att vi skulle äta på Subway. Något för alla tänkte hon. Den lilla telningen var dock inte lika imponerad. Hon tyckte det räckte att ha ost, tomat och gurka på sin sub men tog dock en skinkbit också. Den stora telningen slog på stort och tog bacon, ost och gurka. Det är bra när de vågar något nytt liksom. Båda kom fram till att det var ost som gällde nästa gång, den lilla efter att pillat och spottat ut all skinka från mackan. Vi behöver nog vara ute oftare bland folk känns det som ibland.

Mätta och belåtna, trots spottande av skinka, gick vi sedan tillbaka mot bilen men stannade till på Naturum. Och det var en riktig lyckoträff att vi råkade göra det. Tjejerna tittade efter små vattendjur, fågelspanade och lyssnade på olika fågelläten.

Men det slutade inte där om ni trodde det. Åh, nej. Det blev skor till da kids i affären som alltid varit billig men som både mamman och pappan tyckte hade blivit mycket dyrare. Vidare till nästa för att införskaffa lite nya träningsgummiband för vår kommande Tapout XT 90-dagarsutmaning som vi, kära maken och jag, ska göra tillsammans. Det blev lite teknikprylar, kära makens saker som jag tydligen ska ha nytta av också. Något som man sätter i tv och så ska man kunna se datagrejer på den. Ja ni förstår säker för jag kan inte förklara bättre.

Så efter alla dessa affärer så avslutade vi på den där vanliga affären. En affär som hade en karusell i ingången som gick medurs och det gör liksom inte karuseller. Förvirringen var total där ett tag men det gick bra. Inga pinsamheter att vi fick karusellen i pannan för att vi i alla fall gick på rätt håll. Nejdå, vi sållade oss till mängden. Mat och godis inhandlades och tjejerna släppte loss och införskaffade nya pennor, som även de kommer att hamna i dammsugaren troligtvis, och några sådan där block som man ska styla figurerna som är i dem.

Så nu är jag trött. Vi har haft en riktigt bra dag trots lite kink då och då. Och vi måste bli mer kulturella har vi sagt igen. Denna gången kanske det går bra.

Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort

Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.

Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.

Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.

Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.

I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.

Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?

Jag svettas som en gris och låter som värsta porrstjärnan

Det är helt sjukt vad lite kläder kan göra mycket. Jag har väl i hela mitt liv försökt att dölja mig själv i stora kläder. Det har i och för sig blivit bättre de senaste åren men långt ifrån vad som har hänt under det senaste året.

Träningskläder har alltid varit en stor t-shirt och ett par tights eller något liknande. Bylsigt som inte visar några volanger alls. Men se det har ändrats en hel del. Jag har faktiskt inte använt någon bylsig tröja under hela tiden. Inte ens när jag var som störst. Men då valde jag svarta kläder, från topp till tå. Jag trivdes väl inte helt med kläderna som smet åt min bulliga kroppen men jag härdade ut.

Nu plötsligt är det roligt att handla träningskläder. De får gärna vara i färg och jag känner mig ganska bekväm med de visade volangerna. När vi var i Ullared för några veckor sedan köpte jag mig ett par riktiga löpartights, som fungerar utmärk att bara träna i, och en härligt orange tröja. Nu vill jag helst ha de på mig när jag drar på gymmet men jag hinner ofta inte tvätta dem mellan varven.

Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar att känna mig lite extra fin på gymmet. Jag svettas som en gris och låter som värsta porrstjärnan emellanåt men jag vill ha de där kläderna som jag tycker är fina. Jäkla konstig man är.

 

Första bilden ca –11 kg. Andra bilden idag, –20,8 kg. Jag är så glad att jag har börjat att ta bilder på mig själv med jämna mellanrum då det liksom är svart på vitt att det händer saker. Just nu har jag nästan vant mig vid hur jag ser ut så jag känner mig väldigt stor. Men det är bara att titta och se att jag inte alls är så stor som jag var tidigare i alla fall.

Lite stolt över min nya outfit är jag allt. Känner mig helt ok om jag ska vara ärlig.

 

I ett provrum en helt vanlig torsdag men med allt annat än vanliga kläder

Låt mig säga några ord om kläder. Sådan där håll-in-kläder. Det finns tydligen en uppsjö med sådana i olika utformningar.

I ett provrum en helt vanlig torsdag men med allt annat än vanliga kläder.

1. Den lilla svarta håll-in-trosan. Denna trosa drar man på sig som vilken trosa som helst. Den sittar lite slimmad och slutar en bit ovanför navlen. Den lämnar också en otroligt läcker volang ovanför kanten. Både på framsidan och på baksidan. Dissades.

2. Den svarta gördeln. Denna lilla sak knäpper man med hyskor. En hiskeligt massa hyskor. Så när den börjar att knäppas, uppifrån, så pressas först alla volanger neråt. När de sista hyskorna är på väg att avsluta knäppningen så fångar man snällt upp de nerpressade volangerna. De rullas liksom in. Gliporna mellan alla hyskor var inget smickrande då det bildades minibloppar som putade ut. Dissades.

3. Den svarta håll-in-toppen. Denna lilla topp fungerar lite som en sport-bh på anabolas. När man lyckats få in armarna och huvudet där de ska vara så har man en hårt sittande korv i runt armarna som fortfarande står rakt upp. Det är klart, man ser inte så värst mycket hur det egentligen ser ut eftersom den hårt pressade korven liksom håller ihop armarna framför ansiktet. Den är verkligen hård. Då inser man att det är väldigt dumt att försöka åla sig ner i den eftersom det inte finns någon snäll väninna som skulle kunna dra av linne med fötterna uppe på kanten på provhytten. Det finns liksom ingen där som skulle kunna rädda en från att komma ur den. Dissades.

4. Den beigea håll-in-trosan. Sist, men absolut inte minst jag lovar, har vi den gigantiska håll-in-trosan men dekorativa sömmar som inte är där för dekoration kan jag lova. Dessa är så tighta att när de kommer upp till låren infinner sig en mycket speciell kobent stil på den som provar. Så där står man med benen i princip korsade och funderar hur de överhuvudtaget ska komma längre upp. Med en ansträngning lyckas man ändå sära så pass mycket på benen att grenen kan åla sig uppåt. Nu befinner sig en stor beige korv kring höfterna. Med de sista krafterna lyckas man, bit för bit, få upp den där trosan. Problemet som uppstod var ett helt nytt problem dock. För samtidigt som trosan sakta tog sig uppåt så gjorde volangerna det också. Detta slutade med att navlen fick en helt ny position. Och låt mig bara säga att navlen inte alls gör sig fin mellan tuttarna. Inte alls vill jag säga. Så står man där och tittar och det ser väl ganska hyfsat ut, om man inte räknar med den felplacerade navlen då. Inga volanger ovanför kanten. Yeah, vill man utbrista. Sedan vänder man sig om och det där yeah:et fastnar liksom halvvägs upp i halsen. Men herregud, nu har volangerna flyttat sig bakåt istället. Hur vill man fråga men så ser man var navlen sitter och lägger ihop ett och annat. Dissades.

Och då inser man att det inte går att dölja volangerna. De kommer att hitta nya vägar ut. Flytta sig och rulla över kanten oavsett hur mycket man än försöker att skaka ner dem i de där håll-in-sakerna. Förhoppningarna att få en dallerfri torso är grusade, bortblåsta och nergrävda.

Fast bättre lite daller än en smärt midja med en überstor volang storlek svart-bilring-att-åka-forsränning-på. Fast det var minsann ett litet antiklimax där när man insåg att det var kört. Inga håll-in-saker här inte.

Dubbelfel

Ibland blir det bara fel. Till och med dubbelfel.

Det är något sjukt med vårt samhälle när det anses att det är tjejer som måste säljas istället för kläderna de har på sig

Unisex är bra grejer. I alla fall till barn när man gick på hela den här vågen med att barn skulle vara könsneutrala. Ja allt det där genuspratet när man inte ska sätta barn i fack bara för att de har ett speciellt kön. Jag är ingen genusforskare men alla som pratar om genus har missuppfattat vad det handlar om. Alla beskyller alla så jag vet egentligen inte vem som vet något om det överhuvudtaget. Men i alla fall.

Det där med gjorde jag med min äldsta. Jag försökte välja neutrala kläder till henne. Ja sedan blev hon tillräckligt stor för att välja helt själv bland bilar och dockor (inlägget om detta är inte skrivit ännu och kanske aldrig blir det heller, vad vet jag).

Hon valde den rosa sidan eller den mörka sidan som många verkar anse att det är. Hon valde den själv och jag lät henne göra det. Hon valde den med råge eftersom allt då var rosa ryschpysch-prinsessklänningar, tiaror och kjolar. Det var hon, hennes val. Visst hon var bara ett litet, litet barn som egentligen inte kunde göra detta valet och därför skulle behövt ha en vuxen som guidade henne.

Guidade henne till att välja andra sidan? Äh, förlorar inte allt då sin mening med att man ska låta dem välja själva? Bara för att det är fullt att vara prinsessig när man är tjej, av någon anledning, så är frågan vad man ger dem om man leder dem in på andra sidan.

Den där neutrala sidan då? Jo men visst finns den, någonstans, i det hela. Men jag tänker liksom inte propsa på att hon måste vara neutral bara för att hon inte ska sättas i något fack. Det där med valfriheten och att de ska hitta sig själva försvinner ju liksom ingen då.

Sedan, det som jag tycker är det viktigaste i allt detta prat om könsneutrala fack också vidare, är att lära mina barn att de på grund av sitt kön inte behöver göra vissa saker bara för att alla förväntas att de ska göra det. För är det något som gör mig upprörd så är det när det förväntas att tjejer ska sexualiseras.

I vissa fall anser jag det ytterst viktigt att vi tjejer tar ansvar för vår sexualitet och vågar ta för oss. Detta är inte samma sak som att säga att det är ok att göra tjejer till sexobjekt. För lika väl som det är viktigt att ta ansvar och ta för sig i sin sexualitet lika viktigt är det att ta ansvar för att dra gränser.

Som unisexkläder för vuxna. Det låter alldeles perfekt i denna perfekta värld vi lever i. Man väljer att visa kläderna på både man och kvinna. Det blir dock ett problem med detta när det framställs på följande vis:

1. Mannen visas ståendes rätt upp och ner. Han har skjortan fint knäppt. Han hänger lite med axlarna och ser allmänt olycklig ut.

2. Kvinnan visas ståendes på alla fyra, krypandes med lätt svankad rygg på ett glansigt skrivbord eller något liknande. Hon är fotad från sidan. Skjortan är uppknäppt och hänger lite slarvigt. Skjortan är förövrigt det enda hon har på sig.

Nu är det så att budskapet kanske blir lite fel här. Hur fasen ser den där skjortan ut på en kvinna? Ingen som vet, ingen som vet. Det där är åt helvete vill jag säga. Det är ett fult tilltag av de som vill sälja att visa en i princip naken tjej. Visst att sex säljer och det hade kanske inte blivit samma sak om det enbart hade varit ett kvinnoplagg. Men när man väljer att visa samma skjorta på två helt skilda vis på detta viset så tycker till och med jag att det är lite osmakligt. Och det ska ganska mycket till för att jag ska tycket det.

Men det är också genom sådana här bilder och skit i media som det är så svårt för oss föräldrar att lära våra barn att man som tjej inte behöver vara sexobjekt för att synas. När nätet och media svämmar över med lättklädda tjejer som poserar i trosor, med händerna för tuttarna och putar med munnarna. Man behöver inte utsätta sig för detta själv. De behöver inte dessa sjuka idealen som skapas genom media. Men istället för att minska så ökar det istället och idealen blir bara sjukare och sjukare.

Det är något sjukt med vårt samhälle när det anses att det är tjejer som måste säljas istället för kläderna de har på sig.

Klänning är liksom inte smickrande till en kropp som har väldigt mycket volanger

Jag har nu i mina ägor en klänning.

Trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli tvungen att äga men det blev så med det stundande bröllopet som vi ska på.

Klänning är liksom inte smickrande till en kropp som har väldigt mycket volanger men valet fanns inte att välja bort den.

Jag hittade en som jag tyckte var fin, med mycket färg, och beställde den. Jag beställde snarare två eftersom jag inte har en aning om vilken klänningsstorlek jag har. Kan väl säga att jag var väldigt glad när jag fick välja den minsta av de två. Dessutom var det en storlek 48 så det var extra skönt att gå under 50-strecket (duktiga jag).

Den satt hyfsat bra och med rätt sådan där håll-in-underkläder eller hej-älskling-jag-är-så-sexig-med-beischa-trosor-som-slutar-under-brösten-och-som-är-omöjliga-att-slita-av-i-stundens-hette kan det nog bli ok.

Men nu sitter jag här och funderar på om det kanske är en tantklänning och så börjar jag tvivla på om den överhuvudtaget passar på ett bröllop. Fast jag får väl intala mig att alla klänningar jag någonsin hade köpt hade jag troligtvis tvivlat på av olika anledningar. Men det där avlånga mönstret verkade faktiskt lite smickrande.

Det hade varit skönt att bara kunna välja och vraka på alla klänningar som fanns storleksmässigt men se det går ju inte. Inte ännu i alla fall.

Så med risk att bli såga så frågar jag om jag kan ha denna på ett bröllop? Verken formen eller färgerna gör sig riktigt rätt på bilden men en liten uppfattning får man ändå. Och nej, jag visar inte den på ännu. Det måste jag smala mod till.

A Girls Day Out

Då var det planerat för en Girls Day Out. Shopping, bio och massa popcorn skulle det bli för mig och de två bästa.

Den lilla skulle på sin premiär-bio-dag och vi gjorde klart för henne igår lite om förhållningsregler. Som till exempel att man var tvungen att sitta i sin fåtölj hela filmen samt att man inte fick prata.

Hon gjorde då klart för oss att hon skulle minsann inte alls följa med. Hon hade redan sett Röjar Ralf sa hon, där är jag helt lost, så hon behövde inte se den igen. Ja, och vi känner ju henne ganska väl så vi visste ju redan att hon inte kom att ge sig på denna punkt. Hon hade sett filmen, punkt. Jag anar att det var det där med att sitta still och vara tyst så länge som fick henne på andra tankar. Men sådant kan man ju inte erkänna för sina gamla, pinsamma föräldrar.

Så någon premiär-bio-dag blev det inte för henne.

Men jag tog den stora med mig och vi gick lite bärsärk och shoppade lite innan. Hon är ganska bestämd vad gäller kläder har jag märkt. Det börjar nog bli gränsfall att jag vågar handla till henne längre för de tröjorna jag visade riste hon på huvudet och rynkade på näsan åt.

Det är just vid dessa tillfällen som man inser hur stor hon börjar bli. Hon börjar fixa sin egen stil och vad som helst duger inte längre. Hon fastnade för någon tunn jack-kofta som hon köpte innan vi gick vidare till bion.

Sedan kurade kurade vi upp oss i en vars en fåtölj, med en jättestor balja popcorn mellan oss medan Röjar Ralf tog oss på äventyr i Alien bug spel och godis land.

Och nu är vi så nöjda båda två och vi väntar in att tiden ska gå lite fortare så att melodifestivalen kan börja. Mer mys. Me like.

Tömmer Kinas tygreserver

Vi ska på bröllop till sommaren och ser så fram emot det. Idag fick jag reda på dresscode.

Långklänning. Jag tror jag dör lite faktiskt. Jag skulle gissa att jag behöver bestämma mig fort så de hinner få fram alla rullar med tyg som kommer att gå åt för att göra en klänning till mig. Tömmer Kinas tygreserver. Jag har liksom inte en typisk klänningkropp om man säger så och jag känner mig inte alls bekväm med tanken att behöva ha klänning. Jag får väl se om det överhuvudtaget finns något som passar mig.

Sedan fick jag frågan om jag ville vara Toast madame. Känner mig otroligt ärad att fått denna uppgift som jag nog inte riktig förstod vidden av. Det är mycket att hålla reda på men med ett sådant planeringssinne som jag har ska det säkert gå bra.

Dock var det fortfarande detta med klänningen. Jag kan liksom inte gömma mig i ett hörn nu med denna ny uppgift. Jag kommer att synas och jag kommer att synas i klänning. Alltså jag kan inte smälta att jag faktiskt inte kommer undan denna klänningen.

 (Bilden är lånad på Google)

Men jag ska göra mitt bästa även om det finns en stor rädsla att det inte blir så charmerande.

Är de som gör tjockiskläder sadister?

Ibland funderar man på om de som gör tjockiskläder är sadister eller något liknande. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man annars gör kläder som man gör.

1. Tröjor med kort ärm som verkligen är kort och som inte ens slutar halvvägs ner på överarmen. Varför gör de på detta viset, vaför, vaför? Är det något som är osmickrande så är det väl ändå en arm med ett otroligt gäddhäng alias vinnarhäng, och en tröja som liksom är skuren i ärmen precis under detta. Snyggt? Nej inte mycket.

2. Tröjor med resårliknande kant i nederkanten. Istället för att på något vis få någon slags form förutom bollformen så tycker inte jag att det passa med en helt oformbar tröja. Det är tur att det inte är inne med plastmaterial för då hade zorb-varningen varit alarmerande.

3. Tröjor som i något krinkligt material är helt raka. Men hallå, varför? Krinklorna döljer faktiskt inget och formen är bara formlös och tantig.

Så, ja, de måste vara sadister för annars utsätter man inte andra för detta. Sitter de där vid sina designerbord och fnittrande diskuterar hur de ska gör för att ge den totala förnedringen? Jag har svårt att tro att det är stora personer som gör dessa kläder faktiskt och jag kan fortfarande inte förstå varför man gör nummer 1. Jag får liksom inte in det och jag har ändå snart en högskoleutbildning så jag är ju inte dum.

Varför jag köper dessa kläder? Jo det kan faktiskt vara så att det inte finns så mycket val. Utbudet är liksom inte sådär stort att välja på.

Men helt allvarligt så är det något de borde fundera på faktiskt. Eller jag har helt fel?

Lite synd är det om mig

Ja visst gör det ont när naglar fläkes.
Och varför skulle man man tveka med saxen?

Ja det är en bra fråga. Har ni försökt knäppa knappar med tummen i paket?

Jag har väl ägare till ungefär en skjorta nu förtiden. Den skjortan väljer jag naturligtvis idag. Jag skulle nästan kunna tro att det är för att bevisa min fingerfärdighet. Men det är fasen inte lätt att knäppa knappar när man har något på tummen.

Men det gick och det blev ett långt och intressant inlägg på köpet ;-). Kan undra om jag söker lite empati för min dunkande tumme.

Varde ljus, Den galopperade detektiven och De två monstren

Jag köpte några gravljus med mig idag. Jag tänkte att eftersom vi skulle upp till kyrkan till Mollys avslutning så kunde jag passa på att tända ett ljus hos svärfar.

Det uppkom dock ett problem när jag stod där uppe. Det är liksom lite lättare att tända något om man har eld. Detta är inget jag springer runt med vare sig i form av tändstickor eller tändare och den glödande grästuva hade jag glömt hemma.

Jag försökte med lite passande “varde ljus” men inte var det det inte. Så det blev inget ljus.

Men Mollys sång gick bra. Stolt som bara en mamma kan vara och jag kände mig sådär tramsig, som vanligt, när tårarna började göra min blick dimmig. De tårars fasen för det mesta fast idag klarade jag mig från översvämningen.

Ja, så var det bara att köra till stan igen för att byta Mollys så läckra klänning som jag hittade igår. Hon blev inte allt för glad när hon insåg att hon inte kunde ha ny klänning till avslutningen idag. Kan väl säga att vi hade lite tur när vi kom in för det fanns bara två klänningar kvar och det var minsann i den storleken vi skulle ha. Kära maken blir säkert inte lika glad eftersom jag tror han hoppats på att den inte skulle finns: Men den ser ju ut som Jim Carrey i Den galopperande detektiven viskade han till mig. Jag blängde lite på honom, sådär som bara en fru kan göra på en kär make för att tala om att det där talar du inte om för din avkomma. Han förstod med en gång: Men hon gillar ju den så, ja då får det väl bli så suckade han.

Jag hade kanske väntat mig att vi skulle in och byta den och ta en mysig fika. Men se det gick inte för sig. Vi skulle kolla den ena affären efter den andra. De har nog pillat på minst 200 halsband, klämmor och diadem. Så efter att vi varit på alla dessa pryl, tofs och krimskrams-affärerna så frågade jag om de var nöjda. Nopp, de skulle inspektera några affärer till.

Herregud, har jag skapa två monster eller något? Det var ju till och med så jag gick där och suckade och visade mitt missnöje över att vi inte var färdiga medan de lugnt visade att det var vi minsann inte förrän de meddelade det. Hoppsan.

Men till slut så var de nöjda och vi kom hem till Hålan.

 

Man kan inte anklaga henne för att bli långrandig

Två dags försök till att plugga när Lilly varit sjuk är ingen bra kombination alls. För trots sin lite hängighet så är hon fortfarande pratig. Konstant pratig till och med. Hon kan liksom sitta och prata sig genom en film. Jag vet inte om hon är rädd att läpparna ska klibba ihop eller något om de inte rör sig.

Men efter mycket tv och data för hennes del eftersom mamman varit ganska så upptagen på annat håll bestämde vi i alla fall att det var dags för ett litet break.

Så varför inte göra en dagens outfit bara för att gå mot mina principer. 

Hade hon varit på väg ut hade jag nog stoppat dagen klädval. Man kan inte anklaga henne för att bli långrandig i alla fall.

Mamman fick försöka fixa till bild själv. En härlig urtvättad tröja som inte kan användas någon annanstans eftersom det räcker att luta mig fram lite gran så blottar den tuttarna. Säkert många som gillat det men det är inte så trevligt att stå och plocka clementiner i fruktdisken och titta upp och se salivstränger på hakan på de som står på andra sidan. Så hemmatröja, check. Håret har jag fräckt bara dragit handen genom för att få en liten vild look. Sminkningen är a´naturell och under armarna har jag Dove torrstick.

Jag bad om fler poser men av någon anledning hörde hon inte vad jag sa. Jag har en känsla av att det var ett aktivt val hon gjorde.

En centimeter är en centimeter. Eller?

En centimeter, I------I, borde vara just en centimeter var man än är i världen. För oavsett vilken enhet man mäter med så återstår det ändå att en centimeter är en centimeter.

Om man översätter dessa centimeter till kläder så borde fortfarande en centimeter vara precis en centimeter lång. Och behöver man många centimetrar för att till exempel kunna göra en byxa så borde det enbart vara att ta antal centimetrar man behöver.

Det borde inte vara så svårt att få till. Centimeter x längden.
Men detta verkar vara en omöjlighet på barnkläder. En byxa i storlek 116 borde just vara en byxa i storlek 116 och därför passa min 114 centimeter långa tjej.

Men se det kan man inte lita på. Den ena byxa passar, nästa är precis för liten och nästa drunknar hon nästan i. Så det där med storlekar kan min inte lite på ett dugg. Hur svårt ska det kunna vara att ha en bestämd beninnerlängd? Storlekar i barnstorlekar har ju inte massa sådana där saker som Gällivarehäng eller nästan-visa-muffen skärning att ta hänsyn till.

Så vad är problemet? En centimeter är fortfarande en centimeter.

I------I

Så var det detta med tuttar

Tuttar finns i diverse storlekar, fastheter, slappheter och utseenden. Lika många kvinnor det finns lika många olika bröst finns det. I alla fall om vi räknar bort de som har likadana men fått dem på konstgjord väg.

Men det finns stora, små, taxöron, läkerol på en strykbräda, uppnosiga, nernosiga, olika storlekar höger-vänster, ständiga helljus, aldrig helljus och så vidare och så vidare. Alla variationer finns här ute.

Så var det detta med bh. Att vara bh-tillverkare kan alltså inte vara det lättaste när det finns en uppsjö med material att arbeta med om man säger så. Men de gör ett bra jobb eftersom det finns något till alla.

För att hitta en bh som sitter bra och skönt i superviktigt. De där tjusiga behagen man har ska alltså bli ännu tjusigare när man stoppar ner dem i en hållare. Och även där har vi olika tycken och smak över vad som är snyggt och bekvämt.

Personligen tycker jag inte det är snyggt när stora tuttar pressas ner i en liten push-up. Det är inte fint någonstans när två tuttar förvandlas till fyra och varje gång personen rör sig är man livrädd att det ska ge med sig och att tuttarna då väller ut. Men många tycker säkert detta är snyggt eftersom det är ganska ofta men ser detta fenomenet. Fyra tuttar är inte bättre än två, i alla fall inte om de inte sitter på två personer.

Men varför väljer man en sådan bh? Tycker man om att visa lite bröst så gör det med stil i så fall. Det är snyggt när man kan skönja “kullar” i kanten på urringningen men absolut inte när man ser nästan hela bröstet i en urringning som sitter mellan brösten.

Men även här verkar många ha missförstått detta med urringat och push-up. Att välja rätt tillfälle. Det passar sig kanske med en rejäl push-up på en fest men det passar kanske inte in i klassrummet eller på arbetet. Nu pratar jag naturligtvis om de som väljer en push-up som passar dem vill säga för en som ger fyra tuttar passar helt enkelt inte vid något tillfälle.

Så med andra ord. Välj rätt storlek på din bh och välj rätt tillfälle när bubsen visas lite mer. Enkelt, eller hur? En snygg urringning kan göra en hel kvinna och jag förstår varför män kan bli så till sig över en för det är jäkligt vackert och sexigt.

Och när jag ändå pratar tuttar så vill jag bara påminna om att du inte får glömma att undersöka dig själv en gång i månaden.