Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna

Jag anser mig vara en mycket smart och intelligent kvinna. Så pass smart så jag vet vad som är smart att genomgå.

Så när den då blivande 7-åringen, som nu är 7-åringen, meddelade att hon gärna ville ha ett övernattningsparty som kalas så sa jag naturligtvis ja. Smart som jag är så visste jag vilket hennes tjejgäng är och hur de är. Nema problemas tänkte jag. Inte mer än att vi kommer att lösa det enkelt.

Ja sen kom de då, fyra stycken förväntansfulla tjejer. De lekte och stojade. De åt tacos i storarummet som de vuxna gör när de bjuder hem folk. De fnittrade och skrattade när de spred majs och riven ost omkring sig och av någon konstig anledning var jag helt lugn hela tiden. Inget manande över att de faktiskt inte fick sprida majsen sådär.

De åt chips, ostbågar, godis och drack vanlig läsk när det satt uppkrupna i soffan framför den hyrda Barbie-filmen.

Dit hade jag inga som helst problem att tackla. Sedan blev det svårare.

Läggdags. Förberedelserna var inga som helst problem när de stod och fnittrade och borstade sina tänder. De kröp ner under sina täcken på madrasserna och vi sa godnatt.

Sedan var det fem olika viljor som satte in. En ville ha släckt, en annan ville ha tänt, en tredje ville ha tänt jättemycket, en fjärde ville prata och en femte ville ha tyst.

Som förälder har man genom årens lopp lärt sig medlingens härliga konst. Man har ibland funderat på att söka som medlare hos någon myndighet som sköter medling. Så pass bra medlare är man emellanåt faktiskt. Jajamensan.

Medlingskunskaperna kom till användning och på något vis så blev det lite tänt och tyst, nästan tyst i alla fall. Så kommer då det där krypandes. När man som 7-åring för första gången ska sova hos en kompis. Att vara borta från mamma och pappa och inte ha dem att få tröst av om det behövs. Att bara ha en annans mamma och pappa där. Det ser annorlunda ut, det luktar annorlunda och sovplatsen känns annorlunda.

Jag satt inne hos dem och läste sagor och jag spelade lugn musik. De två första klockade ganska snabbt med det var värre för de andra tre, därav födelsedagsbarnet. När jag själv satt där och ögonen blev tyngre och tyngre av vaggvisorna som jag spelade för tjejerna så tyckte jag det var lika bra att hämta min egen kudde. Alla tjejerna låg huller om buller på madrasserna så det vara bara för mig att invadera den lilla telningens säng.

Två till klockade och så var det bara en stackare kvar som hade det jobbigt. Tårarna rann med jämna mellanrum och jag tröstade. Tycket så synd om henne så jag ville ringa efter hennes mamma men det fick jag inte för hon ville verkligen sova borta. Och till slut lyckades även hon somna.

Tre timmar senare, 02,23, petade hon på mig. Klarvaken och ledsen igen. Vi flyttade över i en varsin soffa men hon fortsatte att vara ledsen. Och till slut sa hon det själv. Hon ville ha sin mamma och ville hem. Då hade hon kämpat på länge och varit modig men så gick det inte längre. 15 minuter senare vinkade vi hejdå när mamman kom och hämtade henne, 03,40.

Ja sedan la jag mig i min egen säng och hade själv svårt att somna igen. 5,45 vaknade tjejerna. Det gjorde inte jag fullt ut utan lyckades slumra en liten stund till. Jag är ganska glad att jag glömt vad vaknätter gör med en.

När de sedan strax innan 9 ville gå ut på lekplatsen så sa jag varsågoda. Idag tänker jag inte på grannarna. Det gör jag resten av dagarna på året men inte idag. De behövde få komma ut.

Nu har lugnet lagt sig här. Alla är hämtade och åter i sina hems trygga vrår. Alla verkade mycket nöjda över tillställningen.

Idag ska jag ta min hålögda nuna och spendera några timmars sovande på soffan. För det är jag värld. Supermorsa som man känner sig som. Not… Och den där intelligenta och smarta kvinnan som jag anser mig vara har fått sig en liten törn. Men vad gör man inte för sina telningar.

Nu vet jag bättre. Det är dagen efter som gäller. Yeah right.

Alltså det har hänt något konstigt med mig.

Jag har alltid varit en sådan där person som med arg stämma gång på gång muttrat till kära maken när han somnar och drar timmerstockar i soffan framför tv. Att han har mage att störa mig i någon spännande film. Jag har aldrig behövt fundera på att missa något spännande på tv för att jag själv faller i samma tillstånd som honom för det har liksom inte hänt.

Inte förrän nu då vill säga. Jag drar förstås inte några timmerstockar eftersom jag bara utstöter några söta små suckar emellanåt, sådan är jag liksom. Men missa slutet på filmer började jag göra och det var mycket irriterande eftersom jag alltid har sett slutet på alla filmer jag sett. Det har liksom varit jag som har berättat för kära maken hur alla filmer slutar eftersom har mest troligt har missat dem.

Det var då det. Så jag kom naturligtvis på den smarta iden att sätta boxen på inspelning när jag började nicka första gången. Så det gjorde jag och jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och, ja ni fattar.

Det där var ju ett väldigt smart drag av mig och jag var naturligtvis mycket stolt över min klokhet. Det var i alla fall till att jag började fylla boxen med halva filmer. För nu är det ju så då att jag har ju inte blivit färdig att se slutet på alla filmer som jag bara har sett början på. Och tiden går och när den går så börjar ju minnet bli lite grått över vad som egentligen hände i den där filmen. I början vill säga.

Så nu kan jag ju inte se slutet på alla filmer som ligger där och väntar på att få ett avslut från frugan eftersom jag måste ju se första delen igen. Och då kommer vi till ett litet problem då. Det finns ju ingen början eftersom jag hade kloka planer på att se det där slutet dagen efter då. Och det ser jag ju hur bra det var, nu några månader efter.

Kära maken tyckte naturligtvis att jag skulle sätta boxen på inspelning när jag började titta för att ha hela. Men hålla, då vet jag inte var jag är tyckte jag. Jag ville bara låta klok där och inte kunde jag erkänna att han nog hade rätt. För de där hela filmerna hade varit riktigt bra att ha nu. Verkligen bra eftersom jag funderar på hur de där filmerna slutar. Fast jag vet ju inte riktigt hur den började heller egentligen.

Så kollade vi genom vad där låg för filmer. Kära maken satt och fnittrade lite när han började se vad jag spelat in.

Vantage Point: Tid kvar 3 minuter. Men hallå, det där känns väldigt mycket overkill att jag inte klarade de sista 3 minuterna. Uppgörelsen, vem kan somna ifrån sådant. Tydligen jag nuförtiden.

The Punisher: Tid kvar 48 minuter. Funderar fortfarande på vad det är för film men jag verkar ha sett en bra bit på den ju.

The Rock: Tid kvar 1 tim, 29 minuter. En gammal klassiker som jag troligtvis bänkade mig framför och som skulle ge mig lite nostalgi. Det blev tydligen en liten film på insidan av ögonlocken istället.

Resident Evil: Afterlife: Tid kvar 1 tim, 31 minuter. Denna satt jag mig vid och försäkrade för kära maken att jag inte hade sett. Jag skulle minsann se den så jag visste vad som skulle hända. Jag har då lite dåligt minne här om det är så att det är en ny eller gammal Resident-film. Säg inget till kära maken men jag vet fortfarande inte om jag har sett den.

2012: Tid kvar 1 tim, 59 minuter. Katastroffilmer is da shit och jag skulle naturligtvis se den dagen efter. Har ju sett den innan men den tål att ses igen. Jag väntar in till den kommer nästa gång. Kan ju se en bit i alla fall men jag behöver inte spela in den för den ligger ju redan där och väntar på mig.

Killer Elite: Tid kvar 1 tim 51 minuter. ???? Inte en susning vad det är för någon.

The Imaginarium of Doctor Parnassus: Tid kvar 1 tim 20 minuter. Vet att jag gillade den för att den var så olika alla andra filmer. Jag ville verkligen se den men det såg jag hur det gick med det. Jag kommer inte att kunna se den därifrån jag har spelat in den för det var ju det där med minnet.

The Librarian 3: Tid kvar 53 minuter. Alltså sådan där äventyr är lite som katastroffilmer. Nästan så jag går igång på dem. Men det hjälpte inte tydligen eftersom det är 53 minuter kvar att tråna efter.

V för Vendetta: Tid kvar 1 tim 54 minuter. Mysko sak den där men vad jag minns från förr så gillade jag den. Men tydligen inte tillräckligt.

Inglourious Bastards: 2 tim 22 minuter. Alltså här blir jag riktigt besviken på mig själv. Denna helt otroliga film som jag återigen hade sett fram emot också händer det igen, film på insidan av ögonlocken. Ridå. Det är fasen tragiskt.

Den siste scouten: 1 tim 11 minuter. Mitt planerade dreglande över en ung Bruce Willis övergick till ett dreglande av en annan orsak när jag med halvöppen mun blixtsnabbt vandrade in i John Blunds värld. Det är fasen orättvist.

Ja vad ska man säga. Jag är inte riktigt att lita på när jag säger att jag ska krypa upp och njuta i soffan av en film. Det har inte gått så bra den senaste tiden om jag säger så.

Så nu återstår projekt rensa boxen. Jag måste ju få plats med de där filmerna som jag inte lyckas se. För nu vet jag bättre. Det är dagen efter som gäller. Yeah right.

Jag kommer nog igen

Jag vill skriva. Jag vill vara fyndig. Jag kan till och med tänka mig att klaga lite.

Men jag hinner inte. Allt går just nu i 110 känns det som och jag är så trött så jag knappt vet var jag ska bli av. Jag jobbar hela dagarna och för tillfället är det en massa möten och annat på kvällarna. Det känns som om jag bara är hemma någon timme om dagen. Orkar jag sätta mig en stund vid datorn så blir det bara en massa slösurfande.

Så det kliar i fingrarna att få skriva men huvudet vill inte. Jag kommer nog igen. Jag kommer nog att hämta mig.

Klockan är nu 9 och jag ska chocka kroppen genom att inta horisontellt läge redan. För det är väl det som är problemet många gånger. Jag kommer inte i säng om kvällarna eftersom jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem även om det bara innebär soffhäng med kära maken och någon bra serie på tv:n

Jag ska chocka kroppen. Jag kommer se ut som ett troll i håret imorgon eftersom det fortfarande är blött efter duschen men just nu känns det som om det är något jag får bjuda på. Imorgon har jag troligtvis inte samma åsikt.

Jag ska sluta mina ögon och titta på bilder och försvinna bort till landet där John Blund är kung. Sa jag att jag ska chocka kroppen?