Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Så hur är det nu med löftena?

Ibland är det bara onödigt med en massa löften.

När vi tassat in i ett nytt år igen så är det så lätt att lova saker. Löften som känns så bra när man ger dem. Men ger man dem för att det ska göras eller de är genomtänkta?

Många gånger tror jag faktiskt att det bara är för att det för stunden känns bra att ge de där löftena. För att man räknar med att löften ska ges. Ingen tanke på hur man ska gå till väga eller om det ens är logiskt genomförbart. Så med en matchfart på 200 km/h kör man på. Och det är väl det som är problemet för många. Att det är roligt i tre-fyra veckor men eftersom man gått ut så hårt så orkar man inte mer och det roliga tar slut.

Så under några veckors tid fylls gym och träningslokaler med människor som gett en massa löften. Lika fort som gymmen fylldes så avfolkas de i samma takt några veckor senare.

Alltså de där löftena har jag gett så många gånger. Guld och gröna skogar och löften om att detta året är mitt år. Det är då miraklet ska hända. Miraklet med den snabba fixen som en av alla trend- och mirakeldieter ska ge mig. Och visst har det hänt saker när kurer testats men tro det eller ej så har fasen vardagen knackat på dörren samtliga gånger och ingen av dieterna fungerar då.

Så har ni gett några löften i år? Jag har bara ett enda löfte att ge. Det är inget nytt löfte och jag lovar att det är genomtänkt. Jag lovar att fortsätta min kamp mot de sista 15-20 kilona som jag har kvar till mitt mål. Det löftet hade jag gett oavsett om det varit nytt år eller inte.

Så har du inga löften så kanske jag kan locka dig att göra ett, oavsett vad jag precis har sagt vad jag anser om dem. Med risk att tjata ihjäl er så kan du ge mig ett löfte om att stötta och heja på mig enda in i mål? Det är ett löfte som som hade betytt otroligt mycket för en liten människa (moi typ).

Så nu är ju frågan om 2014 kommer att bli ytterligare ett mitt år. Kommer jag att kunna toppa 2013 som har varit en så händelserikt år för mig. Jag har utvecklats som person på så många plan. Så många steg som jag har vågat ta som jag trodde var helt omöjliga. En pågående viktminskning som stärkt mig sakta, sakta. En examen som jag för några år sedan bara funderade på men inte vågade ta steget. Ett nytt jobb med många utmaningar. Så mycket som har hänt detta år.

 
Jag vet inte riktigt hur mycket jag har tappat i kilo under året men jag tippar på 22-25 kilo. Första bilden är tagen i januari, andra är tagen i mars, tredje är tagen i juni och sista är tagen i oktober. Och det är väl ungefär där jag är nu. Mycket konstiga sjukdomar, yrsel, förkylning, halsfluss, de senaste 6-8 veckorna som gjort att jag inte kunnat träna.

Men nu tittar jag inte tillbaka utan nu är det framåt som gäller, även om jag njuter av att se bilderna. Det är genom dem jag verkligen ser vad som har hänt.

Så hur är det nu med löftena?

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag

Vissa dagar är bara lite mer än andra. Idag är verkligen en sådan.

Efter att vid lunch har fått en sådan där måbrakommentar av en kollega som berömde att jag gått ner i vikt. Jag strålade naturligtvis som en sol efter det, det är liksom inte så mycket som behövs för att jag ska göra det. Han berömde mig och var noga med att påpeka att det klädde mig verkligen. Jag stålade nu som två solar eller något liknade och sög åt mig allt vad jag kunde.

Värmen en sådan kommentar, från någon som man kanske inte väntar sig ska berömma så, är ganska obeskrivlig. Och som jag sa så är det inte mycket som behövs för att en hel dag ska vara sådär härligt bra.

Idag blev det ännu bättre. Gyminstruktör stavas det idag. Nästan 1,5 timme var han på gymmet och visade och pratade om en massa bra saker. Jag kände mig väl som en sådan där nickedocka ibland men han gav så otroligt många aha-upplevelser när han förklarade. Förklaringar som egentligen borde vara ganska självklara hur kroppen faktiskt fungerar men som man glömt bort på vägen. Jag tror inte man inser hur mycket man kan göra med sin kropp utan några större hjälpmedel. Nu vet jag och nu ska här minsann experimenteras på diverse avdelningarna.

Så idag mår jag toppen och självkänslan gör mig sådär härligt hög. Den känslan som man egentligen vill ha hela tiden men som man har så svårt att ha för att det är mycket lättare att tracka ner på sig själv. Ja, det där med att att känna att man duger.

Men idag kan inget rubba den härliga känslan. Inte ens den lilla telningens idiotförklarande.

-Mamma jag vill höra på barnlåtar på Youtube.
-Men det går inte att söka på barnlåtar bara om man inte har något namn.
-Men åh. PAPPA, HJÄLP.

Mamman sökte på barnlåtar och se på tusan, det gick.

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag.

Snubbe sitter i spagat mellan två stolar för att visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor

Vad kan vi säga om Taekwondo?

Att det är en kampsport med knuttar som har superhårda snygga kroppar, som sparkas och gör roundkickar i oändlighet på varandra. Snubbar som sitter i spagat mellan två stolar bara för att få visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor. Lite sådär kan man kanske tänka sig taekwondo.

Jag tror inte man tänker sig ett nybörjarpass men en överviktig mamma i sina bästa 37 år. En mamma som är vig som ett kylskåp och som är rädd att göra sig illa samtidigt som hon är rädd att göra andra illa.

Men den här kvinnan i sina bästa 37 åren struntade i detta och begav sig igår till sitt första pass. Den här kvinnan har gjort armhävningar, vilket aldrig hänt innan eftersom hon inte kunnat. Inga karl-armhävningar på knogar och rak kropp utan snarare en krum liten sak på knäna och plana händer. Inte var det några som gick enda ner i golvet heller men det var något som liknade början till armhävning i alla fall.

Den här kvinnan har minsann visat sig vara lite vigare än hon själv trodde. Inte spagat-vig eller ens halvspagat-vig men något som liknar början till en spagat. En väldigt hög sådan men ändå.

Den här kvinnan har sparkat en kompis i sidan, i höjd med bröstet. Det var ingen rak fin spark men definitivt en början till någon som mycket väl kommer att bli det. Hon har sedan blivit sparkad på av sin kompis som satt en fot eller två i sidan på henne.

Den här kvinnan är otroligt stolt över att hon vågade, genomförde det och längtar till nästa pass. Det var en otrolig skön helkroppsträning.

Den här kvinnan har idag ont i precis alla muskler på överkroppen samt de flesta på benen. Det är längesedan det var så. Och inte blev det bättre av att försöka träna bort träningsvärken men ett gympass idag.

Den här kvinnan mår otroligt bra. Känslan av att våga sig på något så främmande. Främmande på grund av ungefär alla de saker som står i början. Känslan är otrolig och ibland känner man sig som om man klarar allt. Det är den känslan som är så underbar och det är den känslan som är så skön att ha så ofta nu.

In action

Ibland har jag funderat på hur jag egentligen ser ut när jag pustar, flåsar och stönar som värsta porrskådisen på gymmet. Idag vet jag.

Jag har alltid funderat på hur många lyckas ta en massa bilder, in action så att säga, när de är på gymmet. Nu vet jag precis hur det går till.

Det var liksom inte svårt att avslöja den skyldiga precis när hon dök upp mitt i bildserien på en svettig jag. Snacka om avslöjad.

Och kan hon så kan väl jag. Det var ett ypperligt skönt pass, trots att jag blivit lite smygfotat emellanåt. Men det bjuder jag på.

Nettan tipsar och håller på

Nettan tipsar och håller på.

Jag har tidigare varit med i Viktklubb för att få tillgång till kaloriplan och dylikt som har hjälpt mig. Men nu kände jag väl att jag ville ha något, helt klart liknande som tidigare, som jag har med mig.

Mobilappar finns det gott om och efter lite eftersökning fastnade jag för en som jag installerade. Nu visade det sig att jag tydligen redan var medlem där för jag hade gjort ett försök med den i höstas när jag hade Viktklubb. Antagligen kan jag väl bara lära mig en sådan liknande grej åt gången.

Men där stod i alla fall min startvikt och annat bra att veta så det var bara att fortsätta.

Och herregud säger jag bara vad effektivt det är på mig när jag skriver in allt jag äter och dricker. Det som är riktigt bra med denna app är att man kan skanna streckkoder på varor för att slippa söka dem. Man gör allt i ett nafs. Sedan måste man betala för att komma åt alla funktioner men jag tycker det är värt att lägga 138 kronor för 3 månader. Det är ju liksom bara en struntsumma som man kanske la på lördagsgott till familjen innan.

Jag har i princip rasat i vikt dessa två veckorna. Slaviskt följer jag min kaloriplan, som jag inte kan fuska med eller glömma att lägga in eftersom jag har den med mig, och slaviskt går jag till mitt älskade gym.

Så det känns toppen just nu när det börjar hända saker igen. Det känns riktigt jävla bra.

Så funderar ni på någon app att följa för att gå ner i vikt, på ett helt vanligt vis genom att äta mindre och röra er mer utan några konstigheter, så kan jag starkt rekommendera ChapeUp Club. Superduper liksom.

Idag blir det naket, hud och pinsamheter

Idag blir det naket, hud och pinsamheter.

Jag har funderat på att verkligen visa skillnaden som den är just nu. Och då har jag plufsat till mig lite under några veckor utan gym och några glassar för mycket. Jag har funderat och funderat på om jag verkligen vågar lägga ut mig själv utan kläder och det gör jag egentligen inte men ibland måste man övervinna sina rädslor (säger den som har fler fobier än någon annan normal människa) och våga ta steget..

Jag vill ha det som en påminnelse om att jag aldrig vill hamna där igen. Det är så lätt att bara sitta och säga det men det är betydligt svårare att verkligen nå dit. Det är betydligt svårare och framför allt jobbigare och pinsammare om jag misslyckas när jag nu är så öppen med det och delar med alla andra som troligtvis snart börjar tröttna på mitt ständiga tjat om peppning och stöttning.

Men, here I go.

Så nu är det gjort. Den nakna sanningen är ute och lite jobbigt är det allt att verkligen visa mig såhär men jag är stolt över vad jag har åstadkommit hittills. Ungefär halvvägs mot mitt mål så heja mig.

Det var ju liksom bara av välmening

Ibland när man gör saker av välmening kan det slå lite fel.

Som när jag i all välmening hann med att ta ett gympass i går. För en och en halv vecka sedan gjorde jag en pass med backintervall. Jag trodde jag skulle avlida eller i alla fall bara falla ihop och kippa efter andan men jag fixade det. Det gjorde inte knät. Så när jag nu då varit stilla under denna tiden så tänkte jag i en solklar välmening att nu skulle minsann fläsket rastas och må bra.

Så jag tänkte att jag klarar nog att köra ett cirkelpass med fyra övningar med Tabata, 20 sekunder aktiv, 10 sekunder vila x 8 rep per övning. Sagt och gjort så drog jag på och det kändes helt ok. Det började bränna lite i fläsket och min välmening var liksom klockren.

Så vad fasen det är väl bara att köra på tänkte jag, fortfarande i välmening. Så jag körde på med cirkelpass med tre nya övningar med Tabata. Alltså nu började det bränna rejält och jag var nära att ge upp efter repetition sex men jag kämpade, pustade, stönade, självklart i välmening. Så jäkla nöjd över mig själv låg jag sedan där på golvet och pustade ut medan varenda muskel i min kropp antog ett lätt skakande läge.

Igår var det av välmening över att jag äntligen skulle få röra på mig och att jag minsann skulle göra det ordentligt. Inga mestag här inte när jag väl kom iväg.

Idag är jag dock av en annan uppfattning av vad det där ordet välmening betyder. Jag kan nog säga att jag har träningsvärk i större delen av kroppen. Ingen sådan där småjobbig utan en sådan där riktigt jäkla jobbig. Jag hade nästan glömt hur det känns att ha sådan träningsvärk för det är riktigt längesedan jag hade det. Kan väl säga att jag bävar lite för morgondagen, eftersom just två dagar efter brukar vara kulmen på träningsvärken. Undra om jag kommer ur sängen då. Hemska men ändå njutningsbart på något vis.

Det var ju liksom bara av välmening.

All kärlek till alla positiva gymmare

Alltså jag älskar mitt gym. Det bara är så.

Jag älskar att folket, de få jag träffar, på mitt lilla gym är så otroligt snälla, trevliga och hjälpsamma. Ingen som tittar snett eller på något annat vis ser ner på en. Så där som man tror att det inte ska vara. Man tror att alla muskelknuttar ska titta snett på oss småfeta som kommer och använder de saker de ska ha. Men nejdå.

Jag vet inte hur folk är på stora gym i stora staden men här är det bara bra.

All kärlek till alla positiva gymmare. Ville bara sprida lite löve såhär en måndagskväll.