Traditioner

Ikväll suger vi ut det sista av jul och nyår.

För som att påsk har sina ägg och chokladharar och midsommar har sina kransar, stångar och snapsar så har även jul och nyår sitt.

För när vi nu njutit av god mat, dock inga överraskningar precis eftersom det år efter år är Jansson, skinka, brunkål och sillar, och umgåtts med våra nära och kära när mannen med det stora skägget kommit. Dock missade vi honom i år även om han varit och lämnat ett och ett annat paket under granen.

Vi har avslutat året tillsammans med underbara vänner och varit med om ett frieri och skålat in det nya under en färgsprakande himmel. Allt som ska göras är gjort och nu avslutar vi det.

Vi spenderade årets första dag genom att se hur alla von Trappare brister ut i sång var de än är, vi funderade på att införa detta men tjejerna dissade det tvärt, medan de dansade på bergstoppar. Ivanhoe valde dessutom fel brud som vanligt också.

För alla högtider har sina traditioner. Och ingen jul och nyårshelg är komplett utan John McClane.

Igår sprang han halvnaken i en skyskrapa och räddade alla. Idag är han snart halvnaken igen, ja eller kanske inte men bilderna lever från gårdagen, och springer runt på en flygplats och räddar alla. Och jag njuter av att se hur han behandlar skurkarna och svarar med rappa kommentarer. Precis som det ska vara.

Vissa traditioner vill man verkligen hålla fast vid. Halvmögiga, halvnakna män är sådana.

Blad 3

Årets mysigaste stund?

Årets mysigaste stund är nu över.

Fadern gick ner i källaren och hämtade upp den gröna tingesten. Han satt försiktigt ihop de två delarna och framför oss stod nu granen.

Telningarna började dra ut de slokande grenarna. Med suckar drog de ut några innan de tyckte att det såg bra ut. Granen hade ingen typisk granlik form alls ännu om det nu inte skulle vara så att föräldrarna var väldigt innovativa och hänga den upp och ner från taket och det var de inte.

Fadern gav sig på den för att ge den form och modern gav sig snabbt iväg, för den mysiga stund ville hon ju inte missa typ, för att inhandla de attiraljer som de nu upptäckte att de fattades.

När hon kom tillbaka hade fadern satt upp ljusen som hon annars med mutter och icke så juliga och välsignade ord brukade få göra. Nu behövde hon bara rätta de ljus som prydde halva granen. Även i år var sladdarna mellan ljusen förkorta vilket naturligtvis ledde till lite mutter och förbanande över hur de tänkt när de gjorde den.

Sedan gav sig telningar, med lätta suckar från den stora som mycket hellre hade spenderat sin viktiga tid med plattan och någon Skillet-låt än denna mysiga stund, på att hänga kulor.

"Inte där, häng där, men åh inte så, du har hängt fler hjärtan, det räcker nu, nej jag vill att det ska vara mer, nej det räcker nu, jag vill att det ska vara mer, MAMMA."

Ja sedan fick de ett varsitt packet kastglitter och jag tror minsann att den ena fick 2 gram mer. Och med kastglittret kommer snart kattskrället med längtansfulla ögon att se till att nederdelen på granen är kastglitterfri eftersom hon kommer att mumsa i sig det med glädje för att sedan lägga pimpade, glittriga spyor lite överallt.

Så ja, årets mysigaste stund är nu över. Hur fasen ska vi kunna överglänsa denna mysighet? 

Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap

Det är speciellt att få vara med på bröllop.

Det är så vackert och för egen del så är inte någon av mina ögon torra i alla fall. Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap av all lågt flygande kärlekspartiklar som finns i överflöde.

Det är stort och speciellt att få dela en sådan stor dag med andra. Andra som man inte känner men som man blir sammansvetsad med på grund av att vi alla är där för att vi alla fått äran att få fira dagen med de som gifter sig.

Det var vad vi fick uppleva igår. Kärlek, lycka, glädje och en massa leenden. Och jag menar verkligen massor av allt. Och äran att få vara med och dela en av de lyckligaste dagarna i ett pars liv.

Sedan var det en av tillfällena som jag personligen kände mig nästan helt bekväm med mig själv. Jag kände ingen som helst ångest över att jag satt långt in på ett av borden men andra bakom mig. Mellan befann sig en ganska liten gång. Denna gången klarade jag utan problem. Det är en speciell känsla som bara en gammal, fortfarande liten, tjockis kan förstå. Jag kände mig nästan helt bekväm i min klänning och med mig själv. Längtar till den dagen då jag kan skriva att jag känner mig helt bekväm.

Av denna anledning blev jag otroligt glad över programbladet där de beskrivit varje gäst med några meningar. På mitt stod följande att läsa:

Nettan: Vän till familjen och gift med Rickard. Bloggerska som tränar flitigt. Stor inspiration för många.

Ja, ni förstår. Man kan inte bli annat än glad över en sådan beskrivning. Och för att vara ytterligare en inspiration, för jag förmodar att det är min viktminskning som är inspirerande, så är detta vekligheten. Bröllop för 3 år sedan och bröllop igår och 34 kilos skillnad.

Tack för att jag fick vara med och dela er dag vackra ni.

Jag blir fortfarande varm i kroppen när han rör mig

Kan du redogöra vad du gjorde exakt på dagen för 22 år sedan?

Det kan minsann jag göra. För exakt 22 år sedan stod jag på min bästa kompis flickrum och bytte tröja, nyss fyllda 15 år. Jag stod där i bh och skulle precis dra på mig min tröja när en pojkspole stack in sitt huvud. Pojkspole är kanske fel ord men en ung man i början på sitt 20-tal. Lika snabbt som han stack in ansiktet försvann det med ett ursäkta. Röd om kinderna drog jag på mig min tröja och gick ner.

Och där stod han, pojkspolen, med ett litet leende på läpparna. Jag, Mia, hennes pojkvän som var vän med pojkspolen, Ante och pojkspolen begav oss sedan iväg till hans lägenhet i den stora metropolen.

Vad som hände där tvistas det fortfarande, 22 år senare, om. Jag hävdar, vilket naturligtvis är det rätta, att jag senare på kvällen råkade somna mot hans axel och gled ner i knät på honom. Där böjde han sig ner och kysste mig. Hans version är att jag kysste honom men jag vet inte hur det gick till eftersom jag faktiskt låg i hans knä. Så länge ingen uppfinner en tidmaskin kommer detta att tvistas. Sedan höll vi alla andra vakna visade det sig dagen efter.

Så det var så vårt liv tillsammans började. Efter några till och från månader i början där det alltid slutade med att han kom till mig eftersom han inte kunde vara utan mig. Och jag välkomnade honom med öppna armar.

Så 22 år senare sitter vi nu här med två underbara tjejer och det liv vi byggt upp. Vi har skrattat och gråtit ihop, vi har stöttat varandra genom svåra tider och glädjts åt varandras framgångar.

Kärleken är fortfarande liks stark men har förändrats från förälskelsefasens kaninbeteende till en rent kärleksförhållande. Jag blir fortfarande varm i hela kroppen när han rör mig. Jag behöver hans närhet och omfamningar varje dag. Han är liksom min själsfrände.

Så 22 år senare är jag fortfarande lika kär i honom som jag var då.

 

Vi, då det begav sig för 22 år sedan.

Bröllop, Kalle hjärtar Rita

Det finns inte mycket som går upp mot ett bröllop. Det är vackert och romantiskt att få vara med och dela två tvillingsjälars trohetslöften till varandra. Detta var vad vi fick uppleva igår när min kära bror Kalle och min vackra svägerska Rita blev man och hustru.

Vackert, skirt och strålande leenden. Sedan var det vi andra också då.

Jessika och Roald, Helèn och Björn. Vi posar alla lite olika verkar det som.

Familjebild tillhör inte vanligheten så beskåda oss alla. Dock ser våra barn ut som om de tycker att vi är väldigt pinsamma som tvingar dem genom gå detta. Jag måste ju även lägga ut bevis på att jag har haft en långklänning i alla fall en gång i mitt liv.

Ja, också blev det en närbild också. Den nakna sanningen liksom.

Tack för att vi fick vara med och dela er fantastiska dag.

Idag är bara en sådan dag

Idag är bara en sådan dag. En dag då tinnitusen susar och piper som en tv som vägrar släppa fram en Poltergeist som kräver sin jordetid. Den riktigt dra och sliter i mig.

En dag då allt liksom kommer ikapp en. Examensarbetet som skulle varit färdigt idag som nu ligger i min dator och tjurar. Tjurar över att de där sista tekniska bitarna inte faller på plats. Tjurar som ett barn när jag ber om en sak och det gör precis tvärt om. Examensarbetet som ska vara inne om 2 1/2 vecka och som jag hade planer på att lägga på lagring-och mognadsvecka som ett rött vin för att sedan ta fram det och se om det är fulländat.

En dag då jag liksom känner mig låg och inser att jag kanske inte kommer vidare ändå. Jag kommer att gå tillbaka till mitt jobb och sedan bli fast där igen. Nu när steget är taget såg jag framför mig hur allt skulle lösa sig och att jobb skulle finnas när de inser min kapacitet. Men istället känns det som om jag tar ett steg tillbaka igen och hamnar på ruta ett. Jag skriver cv och personliga brev utan att få den där responsen som jag längtar efter.

En dag då jag känner hur mycket jag ligger efter med toastmadame-planeringen till min brors bröllop. Ett uppdrag jag tog på mig med ära men nu känns det som om jag inte kommer att leverera det som förväntas. Jag sitter här och vet inte riktigt på vilken skinka jag ska sitta.

En dag då jag liksom bara vill krypa tillbaka i mig själv och glömma allt som de närmaste veckorna innebär.

Examensarbete, jobbsökningar,  bröllopsuppdrag, kubbmästerskap, grillkvällar för avslutningar på skola-dagis-fritidsaktiviteter med barnen, sommarfest med jobbet, 20-årsfest, LIA-redovisning, avslutningsmiddag och examen.

En dag då jag får ont i magen av allt och min nu så lugna inställning till livet som jag försökt hitta de senaste året är som bortblåst. Jag vill bara trycka på paus eller till och med spola tillbaka och hämta ny luft.

En sådan dag som förhoppningsvis gör vad den ska idag för att jag imorgon ha en helt annan sorts dag. En dag då jag känner mig oövervinnerlig och då jag funderar över vad mitt gnäll handlade om dagen innan. Det är den dagen jag ser fram emot nu. Jag ska bara ta mig genom denna först.

Hur snabbt kan man känna sig lastgammal?

Ibland vet barnen exakt hur de ska göra och hur det ska säga för att man ska veta sin plats.

Efter en misslyckad tändning av majbrasan, som bara låg och pyrde, igår gick vi hem lite tidigare. När vi kom en bit kunde vi se den tilltagande elden och det var lite typiskt oss. Där gav vi upp efter en halvtimmes tittande på den pyrande högen och när vi lämnar så tar sig fanskapet.

Men fyrverkerierna hann vi naturligtvis se när vi gick hem. Och det var då som Molly filosoferade:

“Mamma, när du var liten och ni hade majbrasor för att skrämma bort häxor, fanns det fyrverkeri då?”

Ridå…

Hur snabbt kan man känna sig lastgammal? På en tiondels sekund eller något liknande kan jag meddela.

Fast det är väl som klassikern:

“Fanns det dinosaurier när farmor var liten?”

Det är minsann inte lätt att förstå detta med förr i tiden. Det är ett svårt begrepp. Verkligen svårt.

Så var hemligheten röjd

Viktigt samtal i köket klockan 7.30 en påskaftonsmorgon som uppkom efter följande.

Lilly kommer inrusandes, lite innan den där tidigare tiden, och meddelar glatt att hon hittat ett påskägg. Sedan tar hon naturligtvis sitt påskägg och rusar in till en sovande storasyster och meddelar henne samma sak varav vild påskäggsjakt utbryter. När båda är hittade står de där i köket och diskuterar medan mamman försöker dra täcket längre om sig för att möjligtvis kunna slumra till en stund till. Det gick inget bra kan jag avslöja.

M: Lilly du vet väl att det är inte finns någon påskhare utan att det är mamma och pappa som gömmer det?

Lilly fick naturligtvis en smärre chock över detta avslöjandet och kommer in, igen, för att fråga om det verkligen är så. Mamman lugnar och meddelar att det är påskharen som kommit i natt.

L: Molly det är faktiskt påskharen som har gömt. Det sa mamma.
M: Nej svarade storasyster lugnt.
L: Men vet du vad? Jag hörde faktiskt påskharen stampa i mitt rum i natt så det så.
M: Alltså det gjorde inte jag. Det är liksom så att jag stänger mina öron när jag somnar. Jag har gjort så att de bara hör min musik så jag hörde inget.

Så avslöjandet är gjort och tvivlets frö är sått och lär har börjat gro till nästa påsk.

Men jag undrar om påskharen vågar sig ut för att gömma sina chokladkaniner i trädgården i år. Tvivlar ganska mycket faktiskt.

I kväll blir det påskbuffé och jag måste säga att det gör att tankarna automatiskt faller på en högtid som infaller i slutet av året. Lite av den känslan. För är det inte så att buffén ikväll har i princip samma saker som buffén som serveras när mannen i det vita skägget kommer. Det är liksom bara högtidens namn som byts ut. Precis som på musten. Samma goda dryck men med olika man.

Men jag passar på att önska er alla en trevlig påsk och glöm bort det som vräkte ner i natt och ljusade upp vår värld. Ignorera det och tänk på knoppande träd och blommande krokusar. Som det ska vara.

Klänning är liksom inte smickrande till en kropp som har väldigt mycket volanger

Jag har nu i mina ägor en klänning.

Trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli tvungen att äga men det blev så med det stundande bröllopet som vi ska på.

Klänning är liksom inte smickrande till en kropp som har väldigt mycket volanger men valet fanns inte att välja bort den.

Jag hittade en som jag tyckte var fin, med mycket färg, och beställde den. Jag beställde snarare två eftersom jag inte har en aning om vilken klänningsstorlek jag har. Kan väl säga att jag var väldigt glad när jag fick välja den minsta av de två. Dessutom var det en storlek 48 så det var extra skönt att gå under 50-strecket (duktiga jag).

Den satt hyfsat bra och med rätt sådan där håll-in-underkläder eller hej-älskling-jag-är-så-sexig-med-beischa-trosor-som-slutar-under-brösten-och-som-är-omöjliga-att-slita-av-i-stundens-hette kan det nog bli ok.

Men nu sitter jag här och funderar på om det kanske är en tantklänning och så börjar jag tvivla på om den överhuvudtaget passar på ett bröllop. Fast jag får väl intala mig att alla klänningar jag någonsin hade köpt hade jag troligtvis tvivlat på av olika anledningar. Men det där avlånga mönstret verkade faktiskt lite smickrande.

Det hade varit skönt att bara kunna välja och vraka på alla klänningar som fanns storleksmässigt men se det går ju inte. Inte ännu i alla fall.

Så med risk att bli såga så frågar jag om jag kan ha denna på ett bröllop? Verken formen eller färgerna gör sig riktigt rätt på bilden men en liten uppfattning får man ändå. Och nej, jag visar inte den på ännu. Det måste jag smala mod till.

Jag vill bara påpeka att vi är så blåsta, allihopa, utan att ens vara medvetna om det

Jag vill bara påpeka att vi är så blåsta, allihopa, utan att ens vara medvetna om det.

Någon har dragit oss vid näsan och sitter nu och viker sig dubbel av skratt för att vi inte inser vad som kommer att hända.

Någonstans måste det ha låtit såhär:

“-Alltså nu måste vi planera in påsken igen. Hm, hur ligger den nästa år?
-Det är sista helgen i mars. Är det inte lite tidigt tycker ni?
-Jo, visst är det tidigt. Några förslag på hur vi kan förkorta den.

En lång tystnad i konferensrummet innan en shomme med långt hår och skägg, klädd i en lång vit skrud kom på det.

-Alltså jag gillar faktiskt inte att fredagen är så lång. Det är riktigt jobbigt, år efter år. För min del hade jag gärna hoppat över den i år. Det hade inte varit helt fel att slippa det ett år. Och jag kan nog tycka att vår långsinthet borde räcka nu. Straffet upphävs här med och jag tar på mig all skuld så alla andra slipper det.
-Vad menar du nu?
-Jag tycker helt enkelt att vi tar bort fredagen under påsk. Jag vill sitta hemma vid facebook med en kopp kaffe och surfa istället i år så igen behöva uppleva en korsfästning. Vi vill helt enkelt inte mer.

Snubbarna rund bordet i konferensrummet satt med sina munnar vidöppna.

-Men, men……
-Inga men. Säger jag något så får det bli så. Bara för att vi tar bort fredagen betyder det inte att ni får göra som ni vill ändå. Säger jag så så är det så utan att någon ska ifrågasätta. Capiche? Facebook och kaffe är det som gäller den dagen istället.
-Hur gör vi med dagen då? Vi kan ju inte bara ta en dag.
-Gör vad ni vill med det.

En massa mummel i konferensrummet.

-Vi gör en torsdag till. Det blir nog bra och jag garanterar att ingen lägger märke till att det är två torsdagar efter varandra. 
-Fredagsmyset då?
-Jag har hört att det är ett utdött fenomen som människorna gör var sjunde dag. Så de har ändå ingen koll på vilken dag det egentligen är eftersom d lever sinainrutade dagar. I en äkta sjutakt.  
-Alltså, vi är så smarta”

Så där är svaret på hur de trollade bort en fredag under påsken, 2013. Jag tyckte det var viktigt att dela med mig av detta till alla så att ni vet anledning. Ibland är det bra att vara en fluga på väggen.

Man har ju nästan hunnit tröttna innan man ens har satt tänderna i sin egen

Men herregud, hela cyberrymden svämmar idag över av en fluffig bulle som är fylld med gulaktigt klet och toppad med en vit, kompakt kräm.

Och är det inte bilder som vi blir överrösta med så är det recept. För herregud, hela cyberrymden svämmar verkligen över av dessa idag. Helt otroligt hur många sätt man kan göra denna bulle på.

Man har ju nästan, men bara nästan, hunnit tröttna innan man ens har satt tänderna i sin egen.

För hur mycket jag än tränar och ligger i så är en sådan här sak inplanerad. Nu blev det dock lite oplanerat ändå eftersom jag faktiskt inte hade tänkt att ta en idag men så blev det i alla fall så nu är det gjort.

Det finns bara en av dig och det är du. Eller i alla fall originalet. Det ska inte vara några konstigheter med den. Det ska vara bulle, mandelmassafyllning och grädda. 

Det ska inte vara muffins, det ska inte vara med saffran, det ska inte vara med choklad, det ska inte vara platta kakliknande saker, det ska inte vara med sylt och så vidare och så vidare. Keep it simple, original helt enkelt.

Men hur äter man den? Som den är, hetvägg, med fingrarna, med sked, locket först, locket på?

Jag äter helt enkelt min semla som den är men jag äter locket först som jag doppar i lite av grädden. Sedan gör jag nog en kardinalsynd för jag skrapar alltid av lite av grädden för jag tycker det är alldeles för mycket på dem. Men sedan när detta är gjort äter jag den med sked. Det kan att göra med det där med att annars behöva bli kladdig om fingrarna och det vill man ju inte. Så äter jag runt så jag har det allra godaste till sist. Mitten med det goda klägget.

Så äter man en riktig semla.

Hur äter du din? 
 

Tömmer Kinas tygreserver

Vi ska på bröllop till sommaren och ser så fram emot det. Idag fick jag reda på dresscode.

Långklänning. Jag tror jag dör lite faktiskt. Jag skulle gissa att jag behöver bestämma mig fort så de hinner få fram alla rullar med tyg som kommer att gå åt för att göra en klänning till mig. Tömmer Kinas tygreserver. Jag har liksom inte en typisk klänningkropp om man säger så och jag känner mig inte alls bekväm med tanken att behöva ha klänning. Jag får väl se om det överhuvudtaget finns något som passar mig.

Sedan fick jag frågan om jag ville vara Toast madame. Känner mig otroligt ärad att fått denna uppgift som jag nog inte riktig förstod vidden av. Det är mycket att hålla reda på men med ett sådant planeringssinne som jag har ska det säkert gå bra.

Dock var det fortfarande detta med klänningen. Jag kan liksom inte gömma mig i ett hörn nu med denna ny uppgift. Jag kommer att synas och jag kommer att synas i klänning. Alltså jag kan inte smälta att jag faktiskt inte kommer undan denna klänningen.

 (Bilden är lånad på Google)

Men jag ska göra mitt bästa även om det finns en stor rädsla att det inte blir så charmerande.

Hejdå 2012, välkommen 2013

2013. Jag försöker smaka på det för att känna hur det känns. En lätt sötma infinner sig och bismaken uteblir. Jag tror minsann det bådar gott. Detta kan bli ett bra år. Det började dessutom på bästa tänkbara vis också.

I goda vänner lag avslutade vi 2012. Året som många trodde skulle avsluta hela världen den 21 december. Tiden bara rusade iväg. Det där är en sådan där sak som jag inte kan bestämma mig om det är positivt eller inte. Det är ju positivt eftersom man det alltid blir så när man umgås med vänner och har trevligt. Det blir liksom ingen slentrian i kvällen. Men sedan kan jag tycka att eftersom man har så trevligt så borde kvällen gå lite saktare eftersom man just har så trevligt.

Ibland glömmer man nog bort hur privilegad man faktiskt är som har vänner som våra som vill fira in det där viktiga med oss.

Så nu är det nytt år och nya möjligheter. Några nyårslöften har jag inte. Nyårslöften bryts bara och det vill jag inte. Jag har däremot lite ego-utmaning.

Ego-utmaning
1 Fortsätta arbeta med min vikt och motion
2 Arbeta mer på min egen självkänsla. Jag måste lära mig att inte vara så jäkla osäker inför allt jag ska göra och istället våga tro på mig själv

Inte många men då blir det kanske lättare att tänka på. Har ni gett några löften eller utmaningar?

Jag älskar dig så, härifrån till evigheten

För 20 år sedan fick jag en ring på mitt finger av min blivande kära make.

En liten guldring med texten:

Rickard & Jeanette 31/12-92

Tänk vad 20 år går fort. Tänk va mycket vi har hunnit med under denna tiden. Vi har tillsammans skapat två underbara tjejer även om vi fått lite hjälp men de är ändå vi. Vi har stöttat varandra i sorg och glädje. Jag vet att han alltid finns vid min sida när jag behöver honom.

Jag blir fortfarande sådär härligt varm i bröstet när jag ser honom. Tiden har satt sina spår på oss båda med grånande hår, kråksparkar kring ögon och begynnande rynkor på händerna. Men vi har följts åt och sett den sakta förvandlingen men inuti är vi samma.

20 år som förlovade idag och jag hoppas innerligt att det blir många, många fler.

Jag älskar dig så mycket kära make. Härifrån till evigheten.

Våffeljärn, fiskbajs och Tomtefacket

Ibland får man det man önskar fast man inte inte vet att man fått det.

Julafton var kanon för vår del och tjejerna verkar väldigt nöjda över vad det fått. Våffeljärn (krustång) stod högt upp på listan och Molly hade varit en snäll flicka som ätit sin spenat varje dag så så blev det plus en massa andra “munstycken” som man kan byta för att göra andra saker med håret. Inte vet jag vad man ska göra men jag får väl öva. Försökte öva lite på mig själv med att göra lockar men munstycket lossnade och la sig i nacken och som den fegis jag är så ville jag minsann inte prova igen. Sa jag att jag såg ut som vanligt i håret igår?

Dock verkade Lilly lite fundersam till detta. Hon hade tydligen väntat sig just ett våffeljärn som man gör våfflor i. Tyckte kanske inte att hon behövde stå för våfflorna till Marie Bebådelsedagen. Det köpte hon.

 
Sedan var det förstås en lite diskussion om detta med äggen. Var det hackad färg eller det var fiskbajs som låg på? Jag är lite osäker på om de löste det men jag tror det lutade åt att det var fiskbajs. Sa jag att det inte åt av äggen?

Sedan hade Tomten lite problem. Tydligen hade det blivit dubbelbokade och hamnat på samma distrikt. Tomtefacket är inkopplat i denna tvistefråga. Den ena Tomten hade dock bara ett paket till Herrn i huset innan han slädade iväg. Molly hade lite en liten fundering när vi körde hem sedan.

-Mamma, jag såg inte Tomtens renar. Vet du var han ställt dem?

Nej det visste jag ju inte men det kunde kanske vara så att de stod på taket.

Mätta, belåtna och trötta stupade tjejerna och de vuxna i säng. Julen var än en gång förbi.

Idag vill jag bara säga följande

Idag blir det inte långrandigt. Idag vill jag bara säga följande.

Bloggen, frugan, kära maken och tjejerna önskar er en riktigt god jul. Ta vara på varandra och njut av gemenskapen. Och du, kör du så ta det lugnt ute på vägarna.

En stor kram till er alla som är inne och tittar till bloggen. Ses på andra sidan matkomat.

Skända glöggen med hallon-lakritsdöskallar?

Vad kan man säga om glögg? Att glögg ska smaka glögg kanske eller det ska vara smaksatt?

Kära maken är ett stort fan av döskallar. Rädds ej, det är inga riktiga utan sådan där röda och svarta hallon-lakrits saker. I denna smak har det i år kommit en glögg.

Den skulle jag vilja prova sa han till mig och jag köpte naturligtvis en till honom som den snälla frugan jag är. Jag visade glatt upp mitt inköp och han menade då på att han bara menade att han ville smaka av någon när någon hade den.

Men. Vuxna kan inte göra sådana barngrejer.  

-Mm, det här är sååååååå gott kan det yttras medan blicken säger ge mig, ge mig.
-Vill du ha mer frågar man då som den ansvariga vuxna som man är.
-Ja, gärna får man till svar.

Små hintar istället för att ställa frågan liksom. Och det var precis så jag tolkade kära makens lilla hint som tydligen inte var en hint utan bara ett konstaterande. Ibland är det inte lätt att vara jag helt enkelt.

Men nu stod den där så det var väl lika bra att öppna den och smaka den. Jo men tjenar. Jag håller fortfarande fast vid att glögg ska smaka glögg för det där var inte gott någonstans. En riktig besvikelse. Kära maken var dock inte lika skeptisk även om han inte visst vad den smakade riktigt.

Betyg

Jag:
1 döskalle. Någon fadd hallonsmak med eftersmak av nejlikor. Sliskigt söt och den till och med luktade sött. Dessutom var det en konstig röd färg på glöggen. Blä.

Kära maken:
3 döskallar. Helt ok, dock ganska söt.

Nej, tacka vet jag Blossas helt vanliga glögg man köper på affären. Det kallar jag glögg som lätt får 5 döskallar av mig.

Varde ljus, Den galopperade detektiven och De två monstren

Jag köpte några gravljus med mig idag. Jag tänkte att eftersom vi skulle upp till kyrkan till Mollys avslutning så kunde jag passa på att tända ett ljus hos svärfar.

Det uppkom dock ett problem när jag stod där uppe. Det är liksom lite lättare att tända något om man har eld. Detta är inget jag springer runt med vare sig i form av tändstickor eller tändare och den glödande grästuva hade jag glömt hemma.

Jag försökte med lite passande “varde ljus” men inte var det det inte. Så det blev inget ljus.

Men Mollys sång gick bra. Stolt som bara en mamma kan vara och jag kände mig sådär tramsig, som vanligt, när tårarna började göra min blick dimmig. De tårars fasen för det mesta fast idag klarade jag mig från översvämningen.

Ja, så var det bara att köra till stan igen för att byta Mollys så läckra klänning som jag hittade igår. Hon blev inte allt för glad när hon insåg att hon inte kunde ha ny klänning till avslutningen idag. Kan väl säga att vi hade lite tur när vi kom in för det fanns bara två klänningar kvar och det var minsann i den storleken vi skulle ha. Kära maken blir säkert inte lika glad eftersom jag tror han hoppats på att den inte skulle finns: Men den ser ju ut som Jim Carrey i Den galopperande detektiven viskade han till mig. Jag blängde lite på honom, sådär som bara en fru kan göra på en kär make för att tala om att det där talar du inte om för din avkomma. Han förstod med en gång: Men hon gillar ju den så, ja då får det väl bli så suckade han.

Jag hade kanske väntat mig att vi skulle in och byta den och ta en mysig fika. Men se det gick inte för sig. Vi skulle kolla den ena affären efter den andra. De har nog pillat på minst 200 halsband, klämmor och diadem. Så efter att vi varit på alla dessa pryl, tofs och krimskrams-affärerna så frågade jag om de var nöjda. Nopp, de skulle inspektera några affärer till.

Herregud, har jag skapa två monster eller något? Det var ju till och med så jag gick där och suckade och visade mitt missnöje över att vi inte var färdiga medan de lugnt visade att det var vi minsann inte förrän de meddelade det. Hoppsan.

Men till slut så var de nöjda och vi kom hem till Hålan.

 

Det var så sockersött det kan bli här

Dagen KG var här. Dagen som jag hade peppat mig inför. Dagen som alltid ska vara mysig och sockersöt att den nästan klibbar sig fast och lämnar ett spår av polkagrisränder efter sig.

Dagen KG, Klä Granen, var ett faktum. Jag packade försiktigt upp ljusslingan, det vill säga efter att kära maken varit i källaren och fixat ett praktexemplar till gran, och väntade in det som brukar hända. Sladdtrassel brukar vara ett givet moment här vilket resulterar i att det blir kinkigt vilket resulterar i att det där sockersöta smälter fortare än isglass i solsken.

Sladdtrassel uteblev och i min förskräckelse över detta nya fenomen backade jag undan och lät tjejerna fixa resten. Jo, jag fixade glittret men annars har de klätt granen själva.

Lugnt och fint med glada miner. Det var så sockersött det kan bli här tror jag. Måste bara utbrista: Häftigt.

Man skulle nästan kunna kalla det en Disneygran tror jag.

Tvåstämmigt, Michelingubbar och en bilfan

Visste ni om att ett gäng med 5-åringar kan vara jäklar på att sjunga i stämmor. Vi snackar inte tvåstämmigt utan till och med trestämmigt.

Lillys dagis gick luciatåg i morse. De skulle vara ute.

När mätaren visade på –19,7 klockan halv sju (står fortfarande på sommartid så jag befinner mig inte i Finland) så var det lite lätt förvirring här hemma på de vuxna. Här nere i södern blir man förvirrad av –20 grader för plötsligt måste vi fundera på hur man klär sig då. Så skulle vi då står ute också. Långkalsonger, jeans och termobyxor blev det slutliga modevalet. Våga vägra frysa liksom med en lätt touch av Michelingubbe-varning.

Kära maken gick ut för att starta den stora bilen och kära maken kom in igen utan att bilen stod ute och brummade. Ja men självklart, en frusen bil som vägrar att starta. Den orkade knappt dra runt alls och jag måste säga att den såg väldigt frusen ut. Bilfan. Jag förväntar mig faktiskt att vissa saker alltid ska fungera när jag behöver dem, bilen och kära maken är sådana.

Så det var bara att kolla upp bussar eftersom jag skulle in på skolan idag och eftersom jag missade i måndags på grund av andra äventyr så hade jag liksom inget val. Så packade vi in oss i lilla blå i full Michelin-utstyrsel och tuffade iväg till dagis klockan kvart i sju, denna okristliga tid.

Som tur var hade de bestämt sig för att vara inne. Så av med alla kläderna innan man svettades ihjäl och på med lusselinne på Lilly.

Sen kom de då sjungandes på Lucia-sången och ställde upp sig. Och de sjöng sedan, de till vänster höll ett högt tempo och de till höger höll ett normalt tempo. Detta blev helt ofrivilligt stämmor som ibland lät väldigt häftigt och ibland bara sådär som en förälder kan gilla och le åt, bedrövligt med andra ord.

Lite lussefika och sedan var det bara att traska iväg till bussen, fullt påpälsad igen. Framsidan på min jacka var alldeles vit av frost från min varma andedräkt och en bit av mitt hår som stack utanför mössan hade stelnat till en isig hårpinne.

Bilfan startar fortfarande inte. Snacka om tjurig. Tur jag inte ska in i morgon eftersom jag var tvungen att lägga mig när jag kom hem för jag höll på att kräkas av åksjuka från bussen.

Det är väldigt vackert ute nu när träden är alldeles frostvita men jag gillar verkligen inte denna kyla. Kallt är inte min grej helt enkelt.