Några få fina exemplar

Ibland får man känslan att man är lite ensam om vissa saker. Kanske inte helt ensam men ett av några få fina exemplar.
Löpningen är nu upptagen igen efter några veckors frånvaro. Härligt, härligt men fy sjutton vad sakta det går. Sakta, sakta tar jag mig framåt och jag får påminna mig om att det inte gör något. Att tro att jag ska ha samma fart som jag hade i somras är helt realistiskt naivt. Tyvärr är man inte alltid realistisk men det är det jag måste intala mig själv att vara. Men snart smäller det till och jag kommer att pinna milen igen med hyfsad fart. Längtar lite faktiskt och med små babysteps så är jag där fortare än jag tror.

Kvällens lilla runda var dessutom i regn. Älskar att springa i regn. Inte spöregn men lätt regn. Det känns lätt av någon anledning men varför vet jag inte. Känns bara så befriande på något vis. Liksom lättare att rensa skallen. Och rensa skallen behöver en grubblare som frugan. Underbart, underbart.

Löparnörd, fint exemplar.

Nu börjar dessutom gympan på onsdag. Det har varit uppehåll några terminer så det ser jag fram emot. Det kan bli en riktigt bra vår. Heja mig.

Blad 12 

Tant Noj nojjar till det

Tant Noj nojjar för tillfället över vissa djur.

Då Tant Noj nu är ute och springer om kvällen, på ett sådant där ställe som förr benämndes som elljusspår men som idag består av helt vanliga lyktstolpar som står på lagom avstånd från varandra. Om kvällarna är det nu mörkt så in i skogen ser man inte. Men man hör saker.

Och Tant Nojs hjärta slår inte bara fort av ansträngningarna av löpningen utan även av nojjande över att stöta på något skogslevande djur.

Prasslande, grenknäckande och andningar gör att Tant Nojs ögon troligtvis, om det varit ljust ute och något kunnat se, varit vitt uppspärrade. Samtidigt har Tant Noj koll på vilka träd man skulle kunna gömma sig bakom ifall det skulle komma ett vildsvin eller en älg utrusandes. För det är just dessa, vildsvin och älg, som Tant Noj faktiskt är säker på att hon kommer att springa på där ute i skogen, på den trygga upplysta slingan.

Nu visade det sig att det borde vara något helt annat Tant Noj borde nojja över. För när hon kom springandes, där den upplysta slingan hade övergått till asfalt med hus vid sidan om, som det hände.

Från ingenstans, fast det var ju inte riktigt sant eftersom Tant Noj såg precis varifrån, kom en stor svart hund rusandes mot henne. Den svarta hunden skällde arg och Tant Noj utstötte ett skrik som inte riktigt går att beskriva men som var som ett löjligt falsettskrik blandad med andfåddhet och samtidigt tog hon något balettliknande , skutrande löpsteg med armarna viftande med händerna vid ansiktet. Tant Noj såg troligtvis mycket rolig ut för utomstående just då.

Hussen ropade på hunden och Tant Noj hörde hur hunden vässade sina klor mär den gled på asfalten när den tvärnitade.

Tant Noj, som var väldigt trött innan denna händelse, fortsatte den lilla biten hem fullpumpad med adrenalin.

Så nu är Tant Noj en erfarenhet rikare. Ibland nojjas det över helt fel saker även om det troligtvis fortfarande är vildsvin och älgar som kommer finnas i tankarna vid nästa löprunda. 

Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig

Jag har fått för mig att jag kommer att möta en älg när jag är ute i skogarna och lufsar. Jag känner ju att detta inte är så troligt men logiken är väl inte alltid så glasklar i det söta lilla huvudet. Jag menar, vem tycker normalt att det är otäckt med tända ljus eftersom risken att det ska börja brinna är nästan 100% (eller sub zero).

Så varje gång det knakar i skogen så är jag säker på att Hälge ska komma utspringandes med en krona (eller vad det nu kan heta) stor som en mindre Ford Ka. Och där kommer han att stå och titta ner på mig innan han naturligtvis kommer att börja jaga mig. Man ska ju inte springa från djur i skogen har jag läst men jag hade nog kutat som tusan med ett fint personbästa som resultat.

Nu har jag som tur är inte träffat på den där Hälge ännu. Jag har dock sprungit parallellt med två rådjur häromdagen.

Det prasslade naturligtvis och jag försökte låta bli att titta in i skogen för att verkligen slippa stå öga mot mule med Hälge. Men en rörelse i ögonvrån gjorde att jag sneglade. Och där kom de. Först en utan horn och sedan en med en liten hornkrona. Det frustade och stånkade och jag var väl nära att lägga några harlortar bakom mig. Så där sprang vi, sida vid sida, och jag hade nog en puls på 350. Jag vände blicken framåt och försökte ignorera dem. Lite av det där försöket att det jag inte ser finns inte. Det gjorde de för de fortsatte att frusta och stånka medan de sprang där bredvid mig.

Jag hade dock tur. Jag är inte så snabb som de är, denna gången, för de förvann bort framför mig. Puh, jag klarade mig.

Sedan kan det hända att man kan bli jagad av en hord med kossor också. Och när en hord med kossor sätter fart så låter det mycket. Det låter mycket och man kan känna hur marken vibrerar. Och allt började med en liten kossa som lyfte på sitt huvud när den stod där och mumsade gräs. Den lyfte huvudet lite sakta och tittade på mig med sina stora koögon. Alltså koögon är fasen enorma.

I alla fall så gav den ifrån sig ett lite irriterat muande innan den började röra sig i samma färdriktning som jag sprang. Och alla andra kossor i hagen gjorde denna kossa sällskap. Man hade väl kunnat tycka att det skulle vara lite trevligt med sällskap men jag springer hellre ensam.

Och det är när den där horden med kossor rör på sig vid sidan om en själv som man innerligt hoppas att de vet vad den där taggtråden kommer att göra med dem om de vill gå en närkamp med mig. Och än så länge har de varit kloka för de har bara följt mig en bit innan de har upptäckt att gräset ser väldigt mumsigt ut och stannat för att fortsätta sitt idisslande.

Jag vet inte om jag kanske låter som en frustande, flåsande tjur när jag kommer för det där har hänt några gånger.

Så vem säger att det är tråkigt att springa? Det kan minsann vara mycket spännande. Ibland lite väl spännande faktiskt. Men jag hoppas att jag slipper spänningen i att möta Hälge.

Jag är så jäkla het

Det är fan i mig hett nu. Så hett att man svettas bara av att röra sig. Efter att ha dragit snabeldraken på den lilla telningens rum igår så droppade det av mig. Så det är fan i mig riktigt jäkla hett ute.

Det är så hett ute att man inte kan vara ute och springa på förmiddagen som man brukar. För på förmiddagen har det redan hunnit bli en si sådär 25-26 heta grader ute. Jag borde väl gå upp tidigt för att få ut och springa men det är ju det där med att vara morgontrött samtidigt som man kommit in på sista semesterveckan. Mjölka ur det sista ur de härliga sovmornarna.

Kvällstid är det fortfarande hett ute. Men eftersom det är ännu hetare mitt på dagen känns det underbart när det svalkar av till 25-26 heta grader. Då känns det helt ok att ge sig ut på en runda. Då har man laddat hela dagen med mängder av vätska. Så mycket vätska att man får springa på toa stup i kvarten ungefär. Men då går det liksom bra.

Det gick så bra att jag häromkvällen gjorde nästan min andra mil. Jag provade en ny runda som bara vara asfalt och den var så lättsprungen. Jag sprang och sprang och på något vis kände jag mig nästan som Forest Gump. Det bara malde på liksom. Jag kände mig inte alls så totalt slut som jag gjorde efter den första milen. Vet inte om det var för att jag inte kände pressen att verkligen klara det för att kunna säga att jag klarat den där magiska milen. Men jag tror helt enkelt att det var vägen som gjorde det. Det är så lätt att springa på asfalt. Jag har alltid fått för mig att det ska vara svårt med asfalt och att det ska vara smärtsamt för kroppen att springa asfalt. Sliter kanske mer i längden. Men vad vet jag, jag är ju bara supernovis i löparspåret.

Så med detta passet i ryggen kände jag mig peppad som tusan, trots hettan som bara fortsätter och fortsätter, att ge mig på ett litet backintervallpass. Ska man förbättra sig så måste dessa pass också göras. Så jag begav mig ut med glatt humör. Humöret sänktes ganska fort denna kväll kan jag meddela. Jag kör backe x5, x4, x3, x2, x1 med en runda runt den lilla udden mellan varje x. Men se det gick inte som jag tänkt mig alls. Jag fick ge upp efter x3 då jag var helt slut och var färdig att kräkas. Jag menar kräkas på riktigt alltså. Inte någon torr ulkning utan en jäkla Linda Blair-spya var på väg. Så jag gav upp. Vimmelkantig tog jag mig hem och parkerade mig på altanen med vatten och en kvarg. Intervall är apjobbigt i vanliga fall så med tanke på denna hetta så var det troligtvis det som gjorde det. För jag är fasen ingen quitter. Inte nu längre. No, no.

Så nu laddar jag för långrunda imorgon istället. Jag har funderat ut en runda som nog är lite att bita i. Nu håller alla tummarna förstås att jag klarar den för jag tror den är riktigt lång.

Men nu är det så att jag faktiskt har bestämt mig för att anmäla mig till mitt första lopp (heter det lopp?) Den 7 september går Miniton i grannhålan. En liten runda på 12,4 km och jag ska fasen göra det. Men det är inte själva loppet som skrämmer mig utan att där kommer att 1. vara andra löpare (surprise liksom) och 2. en massa folk som kommer att titta på när vi asar oss fram. Men hinder är väl till för att ta sig över så nu jäklar är det dags att hiva sig över detta. Jag ska springa ett lopp. Jag ska ignorera allt runt mig. Jag ska bara utmana mig själv mot mig själv. Punkt slut.

Så nu har min löpning ett mål. Ett mål för att jag tillåter det och önskar det. Heja mig.

Ups and downs

Ups and downs.

Det är vad man kan säga om dagens sköna löppass.

Kombinerade ihop en ny runda idag och den var riktigt skön. Kände mig väldigt lätt i benen och hade inga problem alls att ta mig uppför de sega backarna. För backarna kom först. Och de var varierade med både lite branta och sådär sega så det suger i benen. Men jag tog mig med lätthet uppöver. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle stressa över tiden så jag försökte ta det lite lugnare. Kanske därför det kändes lättare också. Eller så är det så att nu när jag försöker träna både löpning, intervall och gym ändå ger lite resultat. Aja, vi får se vad som händer uppför nästa gång.

Och sedan gick det neråt. Och lite nerför igen. Och sedan dog jag nästan när jag kom till den där lilla sega backen som tar mig från slingan och hem. Det är den mest hatade biten at springa, ever. Jag vet inte riktigt hur jag ska bli vän med den där sega fanskapet. Det kommer kanske också.

Men jag känner mig riktigt nöjd över dagens pass. Riktigt, riktigt nöjd till och med.

Det var dessutom lite varmt ute idag. Så pass varmt att jag i morse körde till jobbet för första gången i år utan att ta på mig vantar.

Sedan kände jag mig väldigt ärtig (och som en gammal kärring för att jag använder ett ord som ärtig) också när jag helt oplanerat matchade hela min löpoutfit. Det ni.

Heja mig…

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Fototriss ~Spår~

Oj vad längesedan jag var med i en Fototriss. Det är så mycket annat som tar upp min tid nu så jag har verken haft tid eller lust för den delen. Så när lusten nu infann sig så måste jag ta till vara på den och lägga in en triss.

Spår. Det lilla ordet kan tolkas i oändlighet och det lockar mig lite.

Ett spår som för mig är självklart och som jag nuförtiden spenderar många varv löpandes runt. En av de vackraste spår jag vet dessutom och jag har turen att det ligger 250 meter från min dörr.

Så efterlängtade spår. Spår av vår. Det spritter lite extra i kroppen bara av tanken på att världen utanför snart kommer att få färg och gråskalan försvinner för denna gången.

Tiden rullar konstant från oss men lämnar spår oavsett om vi vill det eller inte. En vacker lada som visar tydliga spår efter år av vind, regn, sol och snö. En slät hand som med åren visar tydliga spår på ålder då den sakta börjar bli rynkig. Tiden lämnar spår.

Jag brukar försöka ha sammanhängande trissar när jag är med. Men spår är så mycket så ibland går man från sina principer.

Fler trissar hittar du HÄR.

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.