2013/12/27

Pussas inte och slicka inte på maten, juligt som tusan

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

När man längtat arslet av sig över att syster yster skulle komma ner från Norge över jul. Hon kom en fredag och vi hade sådan storslagna planer. En lördag vaknade jag upp och de där planerna blev inte som vi hade tänkt oss. Här snackar vi en man-förkylning i kvadrat upphöjt i några enheter.

Så istället för att hitta på alla de där roliga sakerna agerade jag istället soffvärmare. Och gissa om jag gjorde ett bra jobb liksom. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att njuta i dagarna nio. Tji fick jag.

1512770_708476375830969_1688740714_nDag tre, måndag alias lille jul alltså, fick jag de här godingarna efter att varit hos farbror, tant igen, doktorn och de snurrat en pinne på mina otroligt ömma och svullna halsmandlar medan jag ulkade så att mitt innanmäte höll på att lämna sin trygga hemvist. Fick stränga ordrar om att inte pussas eller att inte slicka på maten (say what!). Duktig som jag är så lydde jag. Jag trodde naturligtvis att de skulle hjälpa mig med en gång så jag skulle klara mig genom julens alla dagar med ett leende på läpparna men se det gjorde de inte alls. De hjälpte så klart mot min halsfluss men den där andra, den där man-förkylningen, den var minsann kvar. Febern har legat och pockat, bihålorna har varit fyllda med gojs som troligtvis skulle ha fyllt några spannar men som inte velat komma ut och kroppen har känns mörare än mörast. Det är ju tur att jag har en underbar kär make och en hjälpsam svorsk syster för tro det eller ej så gick julens alla dagar även om jag var väldigt overksam.

Och med julen kommer även den där rean. Och med plånboken full med presentkort för oss alla fyra så var det naturligtvis en tripp till the Big city igår som gällde. Tuff som fasen var frugan över att nu hade nog den där skiten lämnat kroppen och så vidare. Kan väl säga att hon var inte sådär tuff när hon kom hem utan stupade i säng och slumrade en timme.

Fast nöjd var jag i alla fall över de fynd jag gjorde. För herregud var det plötsligt finns mycket att välja på. Här var metervis med stålställningar som var uppställda och som det bara vara att blada genom.

Där stod jag på den tidigare så efterlängtade sidan av affären och tittade istället bara bort mot den avdelning jag tidigare varit förpassad till. Jag var inte ens bort och tittade på den stora utan valde mina fynd på Lindex helt normala avdelning. Jag undrar om jag kommer att vänja mig vid tanken eller om det alltid kommer att kännas wow eller att man tror att alla andra tittar och funderar varför tjockisen är och drar i kläderna på den avdelningen för.

Det slog mig dessutom att jag behöver hitta alla de andra affärerna nu. De affärerna som jag på sin höjd varit inne i som smakråd till någon annan. De affärerna som jag kommer att kunna handla i. Hade jag inte haft öronen hade nog leendet slutat i nacken.

1521664_710243448987595_1625292698_n 
Nåja, det har varit en hyffsad jul ändå. Men nu sätter jag ner foten ordentligt och säger stopp till alla sjukor som verkar ha krupit in i varje vrå hos oss. Mina nio dagars ledighet blev inte alls vad jag hade väntat mig när jag först idag, dag sju, känner mig ganska pigg när halva dagen har gått.

Så nu gäller det bara att äta penicillinet färdigt och sedan håller vi tummarna att inte något nytt hittar hit. För nu vill jag ha tillbaka min vardag. Vardag med träning och mer viktminskning. Den vardagen saknar jag efter snart två månaders väldigt sporadisk träning på grund av yrsel och andra sjukor.

Jag hoppas ni har haft en skön jul med mycket god mat och umgänge med dem ni trivs med. God fortsättning till er alla och på återseende.  

2013/12/18

Har man gehör och talang så har man

Ibland är det bra att vara helt opartisk.

Det kan hända att det är mitt mamma-öra eller hennes sätt att värma mitt hjärta. Det kan vara min beundran över hur enkelt hon verkar gör det utan att visa någon nervositet alls.

Det kan hända att jag är imponerad av hennes musiköra. Hon har talanger som man inte visste om. Hon spelar trumpet och gör det väldigt bra fast hon övar dåligt. Och nu visar det sig att hon har en väldigt fin röst också.

Med lite övning kan hon nog få till en riktigt bra pipa. Och jag vet att det är säkert vad alla stolta mödrar tycker om sina telningars stämmor men jag tror att det ligger en helt ärligt tycke i min.

Hon har pratat om att hon skulle vilja lära sig att spela gitarr men att man bara får spela ett instrument på musikskola och hon vill ju spela trumpeten också. Jag tycker det är viktigt att mata detta intresse för kultur och musik så vi har troligtvis fått tag på en nybörjargitarr som hon ska få i julklapp. Sedan har hon möjlighet att själv lära sig att spela. Har man gehör och talang har jag hört att det ska gå liksom.

Så vi får väl se vad det blir av tösabiten, som faktiskt tog oss lite med häpnad.  

Rött hjärta

2013/12/16

Penntest, check

Ibland är det bara att inse att allt blir mindre.

Det borde inte vara några problem kan man tycka, och naturligtvis inget att gnälla över, men det känns lite sådär.

Impulsbesök, nästan i alla fall om man har med i beräkningen att jag brukar planera veckor innan och detta var två dagar, på Ullared igår. Man kan fundera lite på hur korkade vi är, jag och min syster, som beger oss till julklapparnas Mecka en söndag 1,5 vecka innan the Big Day. Det gjorde jag också och ångesten som började krypa i mig ju närmare vi kom gjorde sig påmind.

Kära maken och jag upplevde detta Mecka för några år sedan. Vi hamnade i ett kaos som jag aldrig i hela mitt liv varit med om. Vi kom ingenstans där vi stod mitt i smeten på leksaksavdelningen. Vi kunde inte backa, vi kunde inte komma framåt. Som packade sillar följde vi sakta sakta massan av människor med glansiga ögon över lystern att få shoppa. För min del var de nog glansiga, uppspärrade och panikartade då jag bara kände att jag fixar inte detta. Som en liten myra som kämpar febrilt i en spilld sirapsklick försökte jag ta mig ur denna massa. När vi till slut tog oss loss så var det med en lättnad vi lämnade varuhuset, utan alla tänkta leksaksjulklappar inhandlade. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där under denna tiden på året.

Jag bröt det igår och därav den gnagande ångesten. Jag ska inte gå händelserna i förväg men som ni ser överlevde jag.

1497744_704067759605164_1846052495_n

Mitt gamla planerande jag tog över för en stund och den där leksaksavdelningen skulle attackeras ASAP eller snarare med en gång. Här skulle vi minsann vara före horden av vagnplöjande, blängande kvinnfolk som precis vet vad telningarna ska få. Och herregud vad vi drog dem vid näsan. Klockan 8.32 var det ganska lugnt på den där avdelningen. Alltså det var mer än lugnt. Mötte man någon annan med vagn i gången suckade man nästan över att var de verkligen nödvändigt att det valde min gång liksom.

Så i sakta mak tog vi oss genom de avdelningar vi planerat, naturligtvis i den förbestämda ordningen.

Och sedan hände det. En helt ny värld öppnade sig för mig. För vet ni hur stor damavdelningen är på detta stället. De flesta av er har säkert aldrig funderat eller ens behövt reflektera över detta men herregud säger jag bara. Från att ständigt ha varit undanskuffad till att ha möjlighet att välja i en liten undanskuffad hörna, där det både är dubbla och trippla bokstäver i kläderna hade jag nu ett halvt jäkla varuhus att shoppa från. Euforisk, överväldigad, extas och en massa andra sådan ord kan förklara litegrann. Jag visste knappt var jag skulle börja. Jag visste inte hur jag skulle välja storlekar.

Min dröm om att kunna handla kläder på vanlig avdelning är plötsligt här. Jag har fortfarande svårt att smällt att det är så men när jag väl inser det känner jag mig helt jäkla underbar. Jag har åstadkommit detta själv och jämte tjejerna och att ha snärjt kära maken är det nog bland det bästa jag gjort även om jag har en bit kvar till mitt slutmål.

Men så har vi då det där som krympt som inte alls behöver krympa. Att behöva gå ner en storlek i kupa är dock inte lika roligt. Fast jag får väl se det som om jag faktiskt inte har haft denna kupstorlek sen min ungdom någon gång typ. Så jag får se det positivt. Med den storleken klarade jag penntestet då så hoppet finns ju, det är ju faktiskt samma kupstorlek, att jag ska klara det igen. Jag kan ju alltid manipulera lite genom att kanske springa och göra high, väldigt high, tio med alla. Ha, säg den penna som lyckas sitta fast då. Penntest, check.

caption0218_1

2013/12/12

Ibland är det så jäkla lätt att tappa bort saker

Ibland är det så jäkla lätt att tappa bort saker.

Jag söker just nu efter min ork. Jag har helt tappat den någonstans. Det kan mycket väl vara så att när rösten låter som jag har rökt på för mycket och druckit för mycket whiskey så läggs så mycket energi på att bli av med det att orken liksom bara lagt svansen mellan benen och pyst iväg.

Jag har inte tid att leta efter den heller men hela jag bara skriker efter att göra saker för den där rastlösheten har tagit tag i mig igen. En rastlöshet som jag inte riktigt är van vid. 

Hade jag hittat orken hade jag tränat ett ordentligt pass för oj vad jag känner mig försoffad efter en vecka i just soffan, jag hade ställt mig och julbakat allt det där julgodiset jag har hittat, jag hade troligtvis gjord de sista köttbullarna och jag funderade på hur jag skulle få julrevbenen ordentligt möra i år. Det där är vad jag vill ha min ork till. Nu liksom. 

Men jag fortsätter att leta efter den. Den borde vara här i närheten men jag har lyft på varje sten jag sett.

Så ser ni någon ork som ser väldigt vilse ut så hojta till för jag kan mycket väl vara ägaren. Mest troligt är det så.

1472859_695261710485769_1395557227_n

2013/12/07

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

1476136_700074160004524_959124573_nNopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

20131207_144924Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

20131207_154202    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

1488289_700143336664273_1557245853_n

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

20131207_153225 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom. 

2013/12/01

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak

Ibland är det jäkligt bra att man sparkat jantelagen där bak.

Vi har varit iväg i helgen hos underbara nyfunna vänner. Lite panikartat insåg jag för någon vecka sedan att jag har absolut inget att ha på mig. Jag kan faktiskt ärligt säga det eftersom det jag har är lite stort till mig och jag kände jag vill minsann ha något som jag känner mig fin i.

Så förra helgen var jag på jakt efter en tunika som jag kunde ha på mig. Denna tunika slutade med att det blev en klänning istället. Ingen som hotade mig eller som tvingade mig. Jag valde detta inköp helt själv, förstås helt opartiskt från kära makens hejarop att det var fint, och jag har fortfarande lite svårt att förstå att jag verkligen köpte den.

Jag ältar detta för jämnan känns det som men jag har verkligen svårt att förstå och se att jag inte är megasize längre.

Så jag visade mig på bild, med klänningen, på facebook som jag hade lovat. Och jag är så otroligt glad och tacksam för alla som fortfarande orkar och vill heja på mig. Det är en otroligt stor del av min lyckade viktnedgång som beror på er. Klyschigt? Kanske det men det är helt ärligt. För det är det som hjälper mig när det känns jobbigt och jag känner mig misslyckad. När den där gamla Nettan, hon som klankade ner på sig själv alltid och som hade en självkänsla som någon hade dragit i gruset, tittar fram då är det skönt att kunna får stöd, stöttning och hejarop. För även om den nya Nettan kommit en bra bit så har hon svårt att släppa taget av den gamla ibland.

Fotor120120490 
Min klänningsbild bredvid mitt gamla jag. Jag fick en kommentar som fick mig att frenetiskt vifta med handen framför mitt ansikte, som någon annan primadonna, för att inte börja fälla tårarna som fyllde mina ögon. Jag ville ju inte förstöra en festmakeupp liksom.

“Förstår & inser du vad du har gjort & gör??!!!! Du är så duktig & stark & fy satan vad du bevisar det!!! En person som du är en sann förebild för många! Fortsätt alltid som du gör. You go!!!!♥”

Jag hoppas ni aldrig tvivlar på att det är ni som hjälper mig på vägen.

Rött hjärta

2013/11/30

Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

Ibland blir man alldeles förbluffad.

Drog på mig mina gamla finbyxor. Jag har svårt att se hur de har kunnat vara finbyxor. Tycker snarare de ser ut som clownbyxor.

20131130_100225

Ignorera min tigerrandiga mage (och mitt sovruffsiga hår och att min morgontröja och mina bh-lösa tuts som nästan tittar ut och den obäddade sängen och stöket på kära makens datorbord och stöket på mitt datorbord). Så nu ser ni bara byxorna, eller hur?

2013/11/24

Det är bara jag och naturen

Ibland är det det lilla som gör det.

När man saknar ljus under veckodagarna har jag insett hur viktigt det är att ta vara på det under veckosluten.

Så idag har jag njutit när solen strålat från en klarblå himmel och tempometerna visade +2 grader. Som gjort för en powerwalk. Understället på, vantar på och mössa på. Ett tag kände jag mig som en michellingubbe men struntade liksom i det.

Så när man är mitt ute i ingenstans och långt borta i fjärran hör man hur en lätt vind tar tag i några träd. Susande från vinden ökar likt en våg som närmar sig stranden innan den träffar och svalkar min svettiga nacke.

Där finns inga ljud, förutom vinden som men jämna mellanrum tar tag i träden som sakta böjer sig. En ensam hund i en hundgård skäller när jag går förbi men tystnar när jag försvinner runt kröken på den lilla backen.

Inga bilar, inga människor, ingenting. Det är bara jag och naturen. Det är bara jag som lapar sol och ljus för att klara av den mörka veckan. Att få njuta helt själv, i denna tystnad, i 8,5 km är livskvalitet en dag som denna. Underbart. 

1467244_688212497857357_748111153_n

2013/11/23

Ibland lyckas man kombinera det mesta

Ibland lyckas man kombinera det mesta.

Hur otroligt det än låter så går det att kombinera nöje, testa-nya-saker, kultur, motion, låt-pengarna-rulla, glada miner, sura miner, nöja miner och tillsammans-tid.

Vi drog helt enkelt till den stora metropolen idag, hela familjen tillsammans. Målet var att införskaffa lite nya kläder till da kids. Och det var två lyriska tjejer som gick bärsärk i affären. Det letades och diskuterades om det var kläder som var ok. Klädesplagg efter klädesplagg testades och till slut så fanns det en ganska ok hög med kläder till dem var.

20131123_121342 (2)

Jag vet inte men jag kände mig väl mest som en packåsna. I alla fall tills vi kom till min avdelning. Det slog mig att det är rätt trista färger på den stora avdelningen. Men håll ut för det är förhoppningsvis bara ett litet tag till som jag behöver det. Jag var ute efter något som jag kunde ha på mig när vi ska på partaj nästa helg hos vänner som vi inte träffat sedan i somras. Det hela slutade med ett köp som jag aldrig trodde jag skulle göra självmant. Jag har fasen köpt mig en klänning. Det är så inte jag men jag kände mig helt ok fin i den och den var verkligen fin. Sen får vi väl se om jag vågar använda den. Ja sedan kom jag ju på att den där boleron jag har hängandes nere i klädkammaren kanske inte passa längre heller och något måste jag ha över mina nu ännu hemskare armar. Men det ordnar sig säkert.

Så när kläderna var betalda och nerstoppade i åtskilliga påsar så var vi hungriga som vargar. Frugan/mamman kläckte den kloka iden att vi skulle äta på Subway. Något för alla tänkte hon. Den lilla telningen var dock inte lika imponerad. Hon tyckte det räckte att ha ost, tomat och gurka på sin sub men tog dock en skinkbit också. Den stora telningen slog på stort och tog bacon, ost och gurka. Det är bra när de vågar något nytt liksom. Båda kom fram till att det var ost som gällde nästa gång, den lilla efter att pillat och spottat ut all skinka från mackan. Vi behöver nog vara ute oftare bland folk känns det som ibland.

Mätta och belåtna, trots spottande av skinka, gick vi sedan tillbaka mot bilen men stannade till på Naturum. Och det var en riktig lyckoträff att vi råkade göra det. Tjejerna tittade efter små vattendjur, fågelspanade och lyssnade på olika fågelläten.

Men det slutade inte där om ni trodde det. Åh, nej. Det blev skor till da kids i affären som alltid varit billig men som både mamman och pappan tyckte hade blivit mycket dyrare. Vidare till nästa för att införskaffa lite nya träningsgummiband för vår kommande Tapout XT 90-dagarsutmaning som vi, kära maken och jag, ska göra tillsammans. Det blev lite teknikprylar, kära makens saker som jag tydligen ska ha nytta av också. Något som man sätter i tv och så ska man kunna se datagrejer på den. Ja ni förstår säker för jag kan inte förklara bättre.

Så efter alla dessa affärer så avslutade vi på den där vanliga affären. En affär som hade en karusell i ingången som gick medurs och det gör liksom inte karuseller. Förvirringen var total där ett tag men det gick bra. Inga pinsamheter att vi fick karusellen i pannan för att vi i alla fall gick på rätt håll. Nejdå, vi sållade oss till mängden. Mat och godis inhandlades och tjejerna släppte loss och införskaffade nya pennor, som även de kommer att hamna i dammsugaren troligtvis, och några sådan där block som man ska styla figurerna som är i dem.

Så nu är jag trött. Vi har haft en riktigt bra dag trots lite kink då och då. Och vi måste bli mer kulturella har vi sagt igen. Denna gången kanske det går bra.

2013/11/18

Håll dem hårt för mig nu

Ibland händer det att negativa saker ger hopp.

När jag idag efter ett samtal med farbror, som i mitt fall är tant, doktorn äntligen fick svar på mina prover kändes det som en lättnad. Det blev en lättnad även om provsvaren inte alls var bra.

Det visade sig att jag har riktigt uselt järnvärde och inte stannar det vid det. Jag har även dåliga värden på folsyra och B12 fast dessa låg inte under utan precis i nerkant vilket inte var bra det heller.

Doktorn nämnde att järnvärdet kan vara lågt om man blöder rikligt så det var säkert mitt fall. Äh, jag blöder inte svarade jag henne lite försynt. Jag har en sådan där bra hormonspiral. Jaha, svara hon mig, är du vegetarian? Äh, nej svarade jag henne. Är du dålig på att äta kött då frågade hon för att hitta anledningen. Nja, jag äter ju kött men inte mängder. Jag äter dock mindre eftersom jag har gått ner 30 kg. Oj svarade hon. Det är väl självmant? Ja, svarade jag henne samtidigt som jag nickade. Men det kan vara anledningen sa hon. De som gjort en gastric bypass har ofta dessa brister. Men jag har inte gjort någon sådan svarade jag samtidigt som jag nästan kände mig lite stött av någon anledning över att hon antydde detta. Nej, jag menar bara att en viktminskning kan leda till dessa brister.

Men, jag har för mig att en viktminskning ska vara bra för kroppen. Nu har jag en låg sinusrytm från EKG:t. Jag har usla järnvärden och brist på folsyra och B12. Blir lite besviken på min kropp faktiskt för att den inte bara kan tycka att jag är toppen. Fast nu jäkla ska Mr Yrsel jagas bort för nu har jag tabletter som ska hjälpa mig med att höja de där bra-att-ha ämnena som jag saknar ganska mycket av. Höja dem rejält för de måste klara min kommande viktminskning som jag har kvar också. För detta var doktorn nästan säker på var anledningen till min yrsel.

Så nu känner jag mig gammal efter att ha varit på apoteket och hämtat ut mina tabletter. De där tabletterna är det väldigt många av mina före detta gamlingar som äter och nu ska jag stoppa dem i mig. Så ja, gammal känner jag mig. Kanske spä på känslan genom att köpa mig en dosett också till mina tabletter. Jag kan ju inte låna på jobbet längre som jag gjorde när jag åt en massa tabletter innan IVF-försöken innan Molly kom.

Så nu håller vi alla tummarna att de där tabletterna kommer att hjälpa både mot yrseln och så att värdena blir bra. Håll dem hårt för mig nu.

2013/11/15

Jag mår illa av människor som inte har någon som helst empati och medmänsklighet

Ibland förfäras man verkligen över folks totala brist på empati och medmänsklighet.

Jag har sedan igår irriterat mig över en notis jag läste i tidningen. Uttrycket “man ska inte tro på allt som skrivs i tidningen” hoppas jag verkligen stämmer i detta fall. För hur kan man ens få för sig att uttryck följande:

“– Om du inte kan stoppa en våldtäkt så njuter du av den”

Så om du som kvinna blir överfallen av, låt säga, två-tre män så ska man tänka att detta vill jag verkligen och jag kommer att tycket det är så njutbart och underbart. Jag kommer att bli nertryckt mot marken, kanske sitter en och håller mina armar medan den andra bänder isär mina hårt hoppressade ben. Jag ska njuta medan mannen med våld penetrerar mig för egen njutning och makt. Jag ska njuta medan han ta en flaska eller annat tillhygge och våldtar mig med medan hans kompis håller för min mun för att jag inte ska skrika ut min njutning. Jag ska njuta medan han med en vårdsam stöt pressar in sig och spräcker mig där bak. Jag ska njuta medan han med våldsam kraft stöter och ju mer han stöter ju mer blöder jag. Jag blir mer och mer trasig, både kroppsligt och själsligt men eftersom jag inget kunde göra för att stoppa det så är det bara att njuta. För passa på att njut medan du kan för efter detta kommer du troligtvis ha svårt att någon gång kunna njuta av det som normalt är så fint och njutbart.

Så om vi vänder på det. Denna man borde bara njuta om han själv blev utsatt för en våldtäkt. Han skulle bara njuta av att någon med våldsam kraft penetrerar honom där bak. Det är ju ändå där hans g-punkt sitter så det är ju bara att passa på att njuta ordentligt medan han inte kommer någonstans. Han ligger hårt pressa mot golvet och kan inte röra sig. Smärta, förödmjukelse och rädsla över om han kommer att överleva men det är bara att förtränga och börja njuta.

Nej, jag tror inte han skulle njuta alls så varför skulle en kvinna göra det. Enbart för att vi kvinnor “normalt” är penetreringsbara? För att kvinnan alltid ser mannen som guds gåva till henne och inte kan hitta njutning utan honom? 

Jag mår fan illa av sådana människor. Människor som inte har någon som helst empati eller medmänsklighet i sin kropp. Jag har, som tur är, inte blivit utsatt för en våldtäkt och jag kan säkert inte ens föreställa mig hur det är men jag vet att det är något som ingen borde bli utsatt för. Inte kvinnor och inte män. Ingen. Och jag vet att det inte är något njutbart att bli tvingad till något man inte vill.

Så jag hoppas att det som står att läsa i gårdagens tidning inte är sant. Tyvärr tror jag att jag har fel.

2013/11/10

Tre generationer bara sådär

Ibland går saker i arv.

När det är som bäst.

Hur kunde det bli såhär?

Men det är ändå ganska häftigt att telningarna och jag kan tralla på samma låt även om den där smurfliknande versionen får en att tänka på piller med någon cool bild på, visselpipor och lagerlokaler.

Men det är inte bara den här låten som går här hemma. Här går många smurfliknande låtar. Högt, länge och om och om och om igen.

Jag förstår inte riktigt tjusningen. Förstår den inte alls. Men ska jag vara ärlig så gjorde nog inte mina föräldrar det heller. Jag tror de ville ha den såhär.

Tre generationer bara sådär. Kommer bli spännande att se generation fyra sedan.

2013/11/07

Funderar på vad det blir för vuxenfilm ikväll

Ibland kan saker bli lite fel utan att man tänker på att det kan bli det.

Som när kära maken möttes av en leendes fritidspedagog som stoppade honom för att berätta något.

Den lilla telningen och hennes kloka klasskompis hade suttit och diskuterat när de var tvungna att gå och lägga sig.

-Jag måste lägga mig vid sju eller halv åtta berättade hon för sin kompis. (Hon har inte riktigt koll när läggdags är faktiskt inser jag nu). Hennes kompis hade nickat och berättade sedan att hon fick minsann lägga sig vid nio eller halv tio.

Den lilla telningen hade spärrat upp sina ögon och i förfäran utbrist:

-Men då hinner ju inte din mamma och pappa titta på vuxenfilm som min mamma och pappa brukar göra.

Fritidspedagogen stod och fnissade medan han berättade. Det kan nog vara lite spännande att jobba på skola när små smarta barn har allvarliga diskussioner.

Jag fick ett samtal av kära maken sedan:

-Alltså vi måste sluta säga vuxenfilm. Jag tror det blivit lite fel.

Funderar på vad det blir för vuxenfilm ikväll.

2013/11/05

I´m too old for this shit

Ibland händer det att man råkar ut för saker som man inte vill vara med om.

När kroppen plötsligt börjar bete sig konstigt. Konstigt som att tuttarna känns som två ömma boxbollar som mycket väl skulle kunna jämställas med två hårdtvålar nerstoppad i en vars en strumpa. När kaffet man dricker lägger sig som en brännande hinna i halsen och liksom åker upp och ner resten av dagen för att öka på den där brännande känslan. När magen känns sådär spänd och öm och man funderar på hur mycket väder man egentligen skulle behöva släppa. När Mr Yrsel kommer på besök och inte vill släppa taget om en hur mycket man än sparkar på honom. När man i princip har två blå streck tiltade i pannan.

När det händer är det nuförtiden inget bra. Inget bra alls till och med. Då kan det hända att man skickar kära maken till apoteket för att köpa ett litet test. Ett litet test som man hela livet längtat efter att få två streck på. Som man efter varje gång blev lika ledsen över att det bara visade ett ynka litet streck. Och nu plötsligt vill vi inget annat än att det skulle visa det där ensamma strecket.

Det är en konstig och omvändande känsloresa vi har tagit. Det är en konstig känsla efter att konstant jagat det där pluset men att det inte kom. Inte förrän efter 9 långa år och med hjälp 2 stycken IVF. Plötsligt var det där, det som man längtat så efter.

När vi sedan tyckte att kommer det en 2:a så gör det annars är vi så nöjda att ha fått äran att få en underbar faktiskt plötsligt fick ett plus till kände vi oss som de mest lyckligt lottade i hela världen.

Och när vi plötsligt börjar ana ugglor i mossen nu så känner vi nästan båda två panik. Det där är absolut inget någon av oss vill. Vi vill inte ha fler barn. Vi är nöjda och tacksamma över de två vi har men fler? Nej tack. Verkligen nej tack.  Och det är den känslan som känns så konstigt att känna. Att gå från längtande till att nu inte ens kan tänka tanken att få en 3:a.

20131105_052402

 Så det ensamma strecket, som jag för 9-10 år sedan hade blivit mycket ledsen över kände jag idag bara en lättnad över. En lättnade över att min kropp plötsligt tyckte att hon behöver nog livas upp lite så vi spelar henne ett litet spratt och sedan sitter vi och fnissar åt det. Vi låstas att hon är en stor jäkla digital testpinne som det blinkar gravid om i pannan men vi bara låstas en stund för att vi kan.

Ja det är kanske dags att ringa doktorn på riktigt för att i framtiden slippa sådan här hjärtsnörp. I´m too old for this shit.

2013/10/31

Här sitter kloka jag och får bära hundhuvudet

Så var det dags igen. Mr Yrsel är på besök och jag har då fasen inte bjudit in honom.

Liten förkänning i tisdags på jobbet då det bara svischade till och jag snabbt och lätt fick ta tag i skrivbordet för att inte sätta fart på min kontorsstol och snurra med. Det har liksom kommit lite smygandes med små yrselattacker men jag har väl försökt att borsta de under mattan och fortsatt som jag brukar.

Det där är ett väldigt dumt beslut, jag vet, nu när jag har min andra sjukdag hemma för att jag inte ens vågar sätta mig i bilen. Det är nog ett klokt beslut dock för vem vill orsaka någon stor olycka bara för att man kör och är snurrig?

Vi ska har stort kalas här på lördag. Hela tjocka släkten kommer och firar oss alla. Jag fick följa med på en liten hörna eftersom det verken fanns tid eller pengar till något firande när jag fyllde år i somras. Slutat skolan och börjat nytt jobb, som sagt tid och pengar.

Jag har planerat mat och efterrätt och spikat vad jag ska bjuda på. Detta var då tills Mr Yrsel bestämde sig för att komma på besök. Jag satt och beklagade mig lite igår, jag gör lätt det när det inte blir som jag planerat, för kära maken hur jag skulle fixa efterrätten. Den är ju allt lite meckig. Jag fick mig en liten avhyvling.

-Släpp den gumman. Du vet vad din yrsel många gånger beror på. STRESS, så släpp det. Det kommer att bli bra ändå. Vi kan låta tjejerna göra något så slipper du tänka på det.

Jag nickad och höll bara med. Han är klok den där kära maken och han kände nog att det var läge att vara extra rädd om mig.

Så nu sitter jag här hemma och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag går som en zombie för jag vågar inte röra mig med några häftiga rörelser av rädsla att Mr Yrsel ska ta mig i ett stadigt tag och få mig ett bete mig som en fyllhund. Nu vill jag bara bli av med honom, gärna för gott (haha, jag känner det absurda), för han är inte välkommen hit. Och ändå våldgästar han mig när jag minst anar det. Fast hade jag stannat upp lite själv och känt och tänkt efter lite så hade jag kanske vetat att det var på gång.

Men envis som man är så blundar man och tänker att det går snart över. Ha, liksom. Och här sitter kloka jag, som har så lätt att ge andra råd hur de ska vara rädda om sig och det lyssnar alla på, och får bära hundhuvudet. Oklokt av mig.

2013/10/24

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag

Vissa dagar är bara lite mer än andra. Idag är verkligen en sådan.

Efter att vid lunch har fått en sådan där måbrakommentar av en kollega som berömde att jag gått ner i vikt. Jag strålade naturligtvis som en sol efter det, det är liksom inte så mycket som behövs för att jag ska göra det. Han berömde mig och var noga med att påpeka att det klädde mig verkligen. Jag stålade nu som två solar eller något liknade och sög åt mig allt vad jag kunde.

Värmen en sådan kommentar, från någon som man kanske inte väntar sig ska berömma så, är ganska obeskrivlig. Och som jag sa så är det inte mycket som behövs för att en hel dag ska vara sådär härligt bra.

Idag blev det ännu bättre. Gyminstruktör stavas det idag. Nästan 1,5 timme var han på gymmet och visade och pratade om en massa bra saker. Jag kände mig väl som en sådan där nickedocka ibland men han gav så otroligt många aha-upplevelser när han förklarade. Förklaringar som egentligen borde vara ganska självklara hur kroppen faktiskt fungerar men som man glömt bort på vägen. Jag tror inte man inser hur mycket man kan göra med sin kropp utan några större hjälpmedel. Nu vet jag och nu ska här minsann experimenteras på diverse avdelningarna.

Så idag mår jag toppen och självkänslan gör mig sådär härligt hög. Den känslan som man egentligen vill ha hela tiden men som man har så svårt att ha för att det är mycket lättare att tracka ner på sig själv. Ja, det där med att att känna att man duger.

Men idag kan inget rubba den härliga känslan. Inte ens den lilla telningens idiotförklarande.

-Mamma jag vill höra på barnlåtar på Youtube.
-Men det går inte att söka på barnlåtar bara om man inte har något namn.
-Men åh. PAPPA, HJÄLP.

Mamman sökte på barnlåtar och se på tusan, det gick.

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag.

2013/10/20

Nötchokladbullar (Nutella-liknande) och Äppelbullar

Ibland lyckas man rätt bra.

Frysen är i princip tom på bjudkakor och annat gott. Så det var väl dags att göra lite bullar. Och jag kände mig lite sådär wild and crazy och valde att göra två helt experimentella sorter.

Jag gjorde dubbel sats av min vanliga bulldeg. Fyllningarna blev följande:

Nötchokladfyllning
100 gr smör
0,5-1 dl socker
ca 300 gr nötchoklad, typ nutella eller liknande. Jag hittade någon billig på Lidl som var väldigt god med en lite tydligare nötsmak.
Blanda ihop allt. Bred på den utkavlade degen och rulla ihop som vanlig bulle.

Stekta äppel20131020_122128
5-6 äppel delade i små bitar
4 msk socker
2 tsk kanel
Stek allt i en stekpanna

100 gr smör
1 dl socker
2 tsk kanel
Blanda ihop och bred på den utkavlade degen. Strö på de stekta äpplena och rulla sedan ihop. Den klibbar inte ihop som vanlig bullrulle så var försiktig när du skär den.

Varje fyllning räcker till en normalstor bullsats.

1378187_672998136045460_1231390673_n

  Jag kan bara meddela att det var ett mycket lyckat experiment. Riktigt, riktigt lyckat. Vi tyckte dock lite olika här hemma om vilken som var favoriten. Jag tyckte absolut äppelbullen var godast medan resten av da family tyckte att nötchokladbullen var godast. Fast det är ingen som behöver vinna egentligen för båda var så goda. Så våga prova, egna då förstås för mina ligger i frysen, du också. Lycka till.

2013/10/18

Jo du ser vi gör det äckliga som små kaniner

Ibland blir man helt enkelt tagen på sängen. Det kan hända att man blir lite ställd och inte riktigt veta hur man ska ta sig ur det.

Ett litet samtal kan få en mycket tvär vändning om man inte är aktsam. Jag var inte aktsam, inte alls, och såg inte det komma svischande för att slå mig i skallen.

-Mamma, har ni gjort det där äckliga fråga den stora telningen vid middagsbordet ikväll. D u vet det där s.e.x bokstaverade hon lite tyst.

Mamman hann inte svara (jo du ser vi gör det äckliga som små kaniner eftersom hon var en ansvarstagande vuxen person) eftersom telningen är i den åldern då hon kan räkna. Jag såg henne fundera en stund, räknade liksom tyst för sig själv, innan hon rynkade ihop ansiktet när hon insåg det.

-Uhh, mamma då sa hon. Ni har gjort det äckliga.

Jag kommer ihåg när man själv var i den åldern och började fundera på detta. När man insåg att mamma och pappa måste har genomlidit det tre gånger. Tre hemska gånger.

Ja nu vet men bättre. Det finns liksom inga hemska gånger, om man inte räknar första gången då. Fast den var väl inte hemsk-hemsk men det var definitivt inte himmelsstormande.

Så nu är det väl bara att försöka förutse när de där frågorna kommer att komma och redan nu börja öva på talet om att det där inte är äckligt utan något mamma och pappa gör för att de vill och tycker om det. Men av någon anledning så tänker jag bara på någon 70-tals pedagogiskt barnprogram där en tant sitter och berätta i detalj hur detta fina mellan mamma och pappa går till. Jag har lite svårt för 70-tals barnprogram. Men jag får väl försöka låta bli som en sådan helt enkelt. Klarar man det? Eller hon har helt enkelt funderat färdigt på detta? I wish.

2013/10/14

Nya tag, heja mig

Ursäkterna har varit lite många den senaste veckan.

En stundande förkylning, som inte blev så mycket av mer än lite halsont och lite tunga bihålor samt en bortopererad knuta har ställt till det lite. För av någon anledning så verkar jag ha tyckt att kan jag inte träna så behöver jag inte vara så noga med maten heller. Ganska korkat kan man tycka (och givetvis är det det också men det pratar vi tyst om liksom).

Men nu räcker det i alla fall. Idag är ShapeUp-appen avdammad och i bruk igen. Vilan är nu slut och nu satsar vi för resterande kilo. Fast jag ska erkänna att även om jag varit mindre duktig så har faktiskt vågen visat neråt. Men även om den pekat neråt så känns det ändå inte helt okej. Jag vill liksom gå neråt med lite hälsosam  rörelse också. Men nu är det bara att köra på som innan.

Fast en ursäkt till kommer det bli. Tandläkaren i morgon kommer sätta käppar i hjulet. Blir faktiskt lite svårt att träna efter en liten Stesolid dock. Och när jag ändå är lite småslapp och småhög på den så ska jag passa på att ta stygnen i huvudet också. Kan ju vara dumt att inte slå två flugor så att säga.

Men sedan finns ingen ursäkt. Nu tar jag nästa ryck. Jag har ju inte ens 20 kilo kvar så hur svårt ska det vara.

Nya tag, heja mig.

DSC_0157

2013/10/13

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Vi har haft strålande sol från en nästan klarblå himmel idag och det har varit underbart. Så efter att ha spenderat några timmar på Röda Korset till förmån till Världens Barn tog jag tjejerna och kameran och gick ner till slingan. Det blev dock inte lång rund för tjejerna tjurade ihop totalt och mitt tålamod var inte på topp. Så mina planer på att fota dem i ett färgsprakande landskap sprack totalt. Men några härliga höstbilder blev det i alla fall så det passar ju ypperligt att visa hur det ser ut hos mig i Norra Skåne.

DSC_0143

DSC_0164

DSC_0193

Fler höstliga triss hittar du HÄR

2013/10/12

En moders bekännelse

Jag vill ha en morgonklocka sa den blivande 6-åringen till sin mor.

Modern tyckte det var ett bra önskemål från en blivande 6-åring så hon traskade iväg och köpte en. En rosa liten sak som slogs in i ett paket.

Klockan mottogs med glädje. Stoltheten i den lilla telningens ansikte när hon med sitt rufsiga blonda hår själv kom upp en morgon efter att klockan ringt gick inte att ta fel på. Modern kände att hon gjort ett köp.

Så kom helgen då. Modern var noga med att kolla att klockan var avstängd och det var den. Det var den tydligen inte sedan när hon vaknade till av dess pipande, 6.28. Modern vände sig om och slöt ögonen igen. John Blund hann inte ens besöka henne igen innan den lilla telningen med det blonda rufsiga håret kröp ner vid sidan om henne.

Modern fösökte somna om med den lilla telningen klistrad mot ryggen. Känslan av att ha en gigantisk värmekudde på hela ryggen gjorde det till en omöjlighet.

Så nu ligger modern på soffan i ett svalt storarum med en tunn filt om sig och lyssnar på den lilla telningens lätta andetag där hon ligger i en varm säng med ett fluffigt täcke över sig.

Det kan hända att modern funderar på hur en morgonklocka kan gå sönder.

2013/10/08

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling vad gäller mig själv och sjukvård. Jag har inte problem att ge subkutana injektioner eller ta venprover på andra men när jag är patient är jag inte lika kaxig längre. Jag är inte kaxig alls.

20131008_071135

Klockan sju i morse var jag vid god mod. Jag visste vad jag skulle göra senare på förmiddagen och små lätta fjärilar hade landat i magen men jag var lugn och kände att detta kommer att gå galant.

Klockan halv elva satt jag i väntrummet på vårdcentralen. Fjärilarna hade vaknat till liv och det hade förökat sig kraftigt under de timmar som gått, hur nu det hade gått till under så kort tid liksom. Kinderna hettade och jag ville bara att de skulle ropa in mig så jag fick det överstökat. Det dröjde innan de sa mitt namn.

Jag följde efter min läkare och när jag klev in i rummet med den stora lampan i taket hade fjärilarna övergått till att bli jumbojet. Hade det inte varit snabba att stänga dörren bakom mig hade jag mycket väl vänt och tyckt att jag hade det bra som jag hade.

Jag måste ha utstrålat oro, ängslan, ångest och rädsla för både läkaren och sköterska tittade lite oroligt på mig och frågade hur jag mådde. Nja, jag är lite orolig pep jag. Läkaren frågade om det var något speciellt jag var oroligt över. Nja, pep jag vidare, det är nog hela situationen. Vi ta det lugnt försäkrade min läkare mig om och jag la mig på britsen.

Min läkare blev frisör för en stund, oj vad min egen frisör kommer att slita sitt hår över hur hon ska lyckas göra något bra med min frisyr de närmaste sex månaderna eller så. Hon tvättade den nyfriserade, kala huden och la en duk över mig. Jag slöt ögonen och med ens föll en ensam liten tår ner på min kind. Mina händer hade jag hårt knäppta på min mage och jag försökte andas med lugna andetag. Kände efter så att jag verkligen andades.

Bedövningen började verka med en gång och när läkaren talade om att hon bara skulle nypa mig lite för att se att det var som det skulle låg jag och väntade på att hon skulle nypa. Hon nöp och det var som det skulle.

Hon skar och jag kände hur jag blev blöt ner på bakhuvudet. Hon pratade hela tiden med mig om allt möjligt och jag erkände väl då att jag tror att min egen oro kan bero på att jag inte alls har kontroll på vad som händer. Hon förstod.

Jag kände att mitt mod började återvända när vi hade kommit så långt. Får jag se min knöl när den är borta frågade jag henne. Självklar sa hon och frågade om jag var redo. Och där var den, min knöl. Det är bra att se saker som man tar bort från sin kropp har jag fått för mig. I alla fall om det är jag eftersom jag troligtvis bara hade gått och funderat på hur det sett ut annars. Hon tog till och med upp sin telefon och fotade mitt tråcklade huvud för att visa hur det såg ut. Det såg hårlöst ut.

När jag satt mig upp på britsen så släppte all min oro och med ens började jag darra. Händerna var som asplöv och jag fick sitta en stund för att lugna ner dem. När jag sedan gick genom korridoren och ut mot väntrummet var det en massa sjukvårdpersonal som bara log mot mig. Jag förstår inte.

20131008_115309

Bak i nacken hade jag nu en stor kaka, nästan hård som cement, av koagulerat blod som klibbat ihop med håret. Kära maken hjälpte mig att tvätta bort det värsta så för tillfället har jag ett rent hår i nacken och ett inte så rent hår på hjässan. Jag har lite ont just nu men det går säkert om snart. Knölen är ju borta. En helt ofarlig knöl om någon funderar på det.

Så jag erkänner. Jag är en jäkla kyckling när det gäller mig själv. Stesoliden som ligger här till nästa veckas tandläkarbesök hade gjort sig bra även idag.

2013/10/07

Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort

Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.

Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.

Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.

Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.

I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.

Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?

1383335_664006076944666_1950676097_n

2013/10/06

Våra apostlahästar tog oss genom en nästan öde stad

Ibland är det så att man inte ska underskatta de små sakerna.

Efter att ha lämnat av Lilly på kalas på något stort lekland med en kepsprydd tvättbjörn så bestämde sig jag och kära maken för att ta en promenad under de 2,5 timmarna hon var i säkert förvar.

Så våra apostlahästar tog oss genom en nästan öde stad. Vi strosade omkring och diskuterade viktiga saker. Vi njöt av höstsolen som värmde våra kinder. Vi höll varandra i handen och för en stund kändes det som om vi var iväg på en weekend. Att bara få vara vi två en stund utan att funderat på något annat.

Det är inte ofta man tänker på hur lite tid man kan behöva till partid för att ladda batterierna. Efter dessa timmar känner vi oss nästan som nya människor. Vi mår bra enda in i själen och tycker att vi har haft helt underbara timmar tillsammans.

Så en stund som man kan släppa alla måste är vad man behöver ibland. Och det behöver tydligen inte alltid vara att man kommer iväg en weekend, även om det aldrig är fel det heller, utan bara en stund själva.

20131006_114543

Att det sedan var i princip folktomt gjorde det ännu bättre. Bara lugn och ro. Underbart.

2013/10/03

Spam

Det komiska när man får första skräppost till sin Telia-mail och det visar sig att det kommer från, håll i er nu, Telia.

image

Det är humor det. Eller?

2013/10/01

Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant

Jag är en förnuftig människa. Sådan där som undviker förkylningar genom att undvika att pussa på barnen när de stoltserar med elvor under näsan. Inte mer närhet än vad som verkligen behövs under denna tiden. Med en lätt puss på pannan säger jag godnatt till dem under förkylningstider och har på så vis klarat mig helt ok i år. Jag tänker helt enkelt klart och förnuftigt, sådär som en vuxen ansvarig person ska göra. För vem vill ha en förkyld, nerbäddad, självömkande moder i hemmet? För det är precis vad som händer när en mamma som denna blir riktigt förkyld. Det brukar ta ordentligt på mig vilket innebär minst två dagar nerbäddad i sängen men en lätt dimmig blick. Så jag är förnuftig människa. 

Så vad händer då? Jo kära maken går och blir förkyld. Och med ens är jag tydligen inte alls lika förnuftig längre. På något vis är det så att förnuftet helt är bortblåst. Lite ont i halsen och en näsa som känns som om den vill börja läcka. Lite muskler som känns ömma, och det beror inte på träning. Lite sådär som i väntans tider när man vet att det ska hända saker men man är lite osäker på riktigt när det ska komma. 

Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant skulle man kunna säga. Eller så skyller man helt enkelt på den kära maken som är för läcker att hålla händerna ifrån. Kommer det vara värt det? Alltid. Men fråga mig om jag har samma uppfattning om två dagar.  

2013/09/29

Fototriss ~Siffror~

Mjölk är livet sägs det ju. Jag håller dock inte med men jag måste ha lite i kaffet i alla fall. Men herregud vad där är siffror på ett enda paket. Så många att jag till och med fick välja vilka jag skulle ha med. Så siffror finns verkligen överallt runt oss.

DSC_0078

DSC_0090

DSC_0085

Fler trissar hittar du HÄR

2013/09/26

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans

När man har så mycket kunskap som jag har så är det klart att det måste komma ut någonstans.

Nu verkar det som om min kunskap sakta sipprar ut och lägger sig som en knöl på mitt huvud. Och denna knöl är nu ganska stor och så fylld med kunskap att den helt enkelt är väldigt obehaglig att ha då den spänner och trycker och har sig.

Så jag tog min kunskapsknöl och gick till doktorn. Och doktorn talade då om att det där var inte alls vad jag väntade mig. Jag och min kunskapsknöl kände oss nästan lite kränkta en liten stund.

Knölen ska opereras bort. Doktorn ska sätta några sprutor runt den och göra ett snitt för att lyfta ut den lilla knölen. Sedan ska hon lappa ihop mig med några stygn. Hon var duktig på att sy sa hon. Jag hoppas hon inte menar broderi nu bara för min knöl sitter på det delikata stället precis 2 centimeter ovanför hårfästet. Jag känner inte för att ha en broderad katt där.

Men jag känner tillit till henne. Hon låter ju mig veta att jag kommer att ha kvar all, jag menar verkligen all, kunskap jag har.

Jag längtar nästan till dagen D då knölen ska bort för den är verkligen inte skön nu. Det blir kanske så när man väntar några år. Jag skulle nästan kunna tro att jag är en karl i min omgivning.

Jag funderar på om jag vill se den. Vill man den? Antagligen vill jag det. Jag är ju lite sådan. Lite fascinerad av sår och sådant kraft. Kanske inte så konstigt när jag jobbat som uska så länge. Jag minns en gång för länge sedan när min far opererade en knöl, är vi knölfamiljen eller, i knävecket och det läkte inte som det skulle så de fick ta bort stygnen igen och låta det läkt öppet. Så där satt jag och tryckte in tampong efter tampong i det stora hålet och tycket det var hur spännande som helst. Ni anar inte hur mycket som får plats i en sårhåla. Det får plats skitmycket grejer som man kan sitta flera minuter för att dra ut. Det tar liksom aldrig slut. Så troligtvis kommer jag att vilja de den där knölen som jag har på mitt huvud,

Så nu hoppas jag att ni ätit kvällsmat innan ni läste detta eftersom det blev lite mer än en saga om en kunskapsknöl.

2013/09/25

Jag kommer nog igen

Jag vill skriva. Jag vill vara fyndig. Jag kan till och med tänka mig att klaga lite.

Men jag hinner inte. Allt går just nu i 110 känns det som och jag är så trött så jag knappt vet var jag ska bli av. Jag jobbar hela dagarna och för tillfället är det en massa möten och annat på kvällarna. Det känns som om jag bara är hemma någon timme om dagen. Orkar jag sätta mig en stund vid datorn så blir det bara en massa slösurfande.

Så det kliar i fingrarna att få skriva men huvudet vill inte. Jag kommer nog igen. Jag kommer nog att hämta mig.

Klockan är nu 9 och jag ska chocka kroppen genom att inta horisontellt läge redan. För det är väl det som är problemet många gånger. Jag kommer inte i säng om kvällarna eftersom jag vill ha ut så mycket som möjligt av dem även om det bara innebär soffhäng med kära maken och någon bra serie på tv:n

Jag ska chocka kroppen. Jag kommer se ut som ett troll i håret imorgon eftersom det fortfarande är blött efter duschen men just nu känns det som om det är något jag får bjuda på. Imorgon har jag troligtvis inte samma åsikt.

Jag ska sluta mina ögon och titta på bilder och försvinna bort till landet där John Blund är kung. Sa jag att jag ska chocka kroppen?

2013/09/20

Visa att det inte är acceptabelt att bara roffa åt sig

Skattesänkningar i oändlighet. Skattesänkningar som ger de som har mer och mer och de utsatt mindre och mindre. Det är verkligen inte ok att vara så egoistiska.

"Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning". Jan Ericsson (M)

Ett uttalande som man inte bara kan låta bli. Så ska vi hjälpas åt att fylla Jans mailbox?

jan.ericson@riksdagen.se

Han har fått ett av mig.

“Hej Jan

Jag tackar gärna nej till en skattesänkning som skulle ge mig några hundralappar mer i månaden. 

Dessa avstår jag gladeligen för att de som verkligen behöver det och de som hamnar längre och längre ner i samhället behöver dessa mer än mig. Jag menar då de utsatta som tex sjukskrivna, arbetslösa och andra personer som nu ligger under skyddsnätet istället för i det. Det där skyddsnätet som ska finnas för dem men som nu är helt söndertrasat.

Så jag tackar nej till en skattesänkning för jag klarar mig men det är det många andra som inte gör och jag har inte hjärta att vara av den giriga sorten.

Mvh
Jeanette”

2013/09/17

Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen

Låt mig säga några ord om massagen jag var på idag.

Massage kan ena stunden få en att spinna som en nypåsatt katt, när man liksom nästan kommer till gränsen att börja kråma sig för att få mer. Lika snabbt som det där kråmandet är på väg att börja så rör massagen på händerna en liten, liten bit och plötsligt övergår den där njutningsfulla massagen till något där man skulle ha lust att armbåga honom på pungen. Den där smärtan när han träffar ett muskelnystan som sitter som en klase runt skulderbladen får det nästan att vända sig i magen. Kråmandet övergår nästan i ett kråmande som påminner lite om att slingra sig undan. De små ljusen av vällust övergår till små ljus av något kvidande slag som är lite svårt att förklara.

Jag har väldigt många muskelnysta. Väldigt många. Vilket innebär att det där ytterligheterna som massage ger upplevdes många gånger. Väldigt många gånger.  

Det där är en väldigt konstig känsla måste jag säga. Njutningen och smärtan som samtidigt gör så gott i kroppen.

20130917_192627

Nu har han dessutom tejpat mig på ryggen för att hjälpa till med något. Vad vet jag inte riktigt med det skulle vara bra och det är riktigt skönt för det finns bra saker i det där tejpen. Grejer som utsöndras och värmer emellanåt och håller ihop. Det ska sitta några dagar eftersom det finns medel i fyra till fem dagar.

Ska bli intressant att se hur öm jag är imorgon med tanke på att jag var öm förra gången och då körde han inte så djupt (kära maken tyckte inte om att andra män kör djupt på mig). Han knådade rejält.

Det sjuka är att jag längtar redan till nästa gång. Men viss smärta tillhör väl njutning. Eller?

2013/09/15

Fototriss – Negativt utrymme -

Det är riktigt längesedan jag var med i en Fototriss. Jag har verken haft tid, ork eller lust och mitt fotograferande har tyvärr varit ytters sporadiskt den senaste tiden.

Dagens Fototriss lockade mig lite och jag gjorde ett försök med den i alla fall och improviserade med vad jag hade hemma. Och resultatet blev följande. Behöver jag säga att jag hade ett litet sötsug?

20130915_103038

20130915_103106

20130915_103403

Fler trissar hittar du HÄR

2013/09/12

Undra om det är därför man får taxöron?

Jag försöker läka en sträckt bröstmuskel, idrottsskadad som jag råkade bli av taekwonodon i söndags.

I en liten armhävning brände det till i min vänstra bröstmuskel och sedan gjorde det riktigt ont. Jag måste ha sett roligt ut när jag sedan sprang och jabbade enbart med min högra arm.

Jag har därför bara spenderat min tid på gymmet på löpbandet samt kört lite core. Jag har tagit dubbla pass, 2x30 minuter, på de förinställda passen. Jag måste säga att det har känts väldigt konstigt att vara på gymmet men inte kunna träna. Men det får duga i alla fall för jag tänker faktiskt var en klok kvinna nu och låta min stackars bröstmuskel läka helt innan jag utsätter den för påfrestning igen. Så om det innebär två veckor men enbart löpband så får jag ta det.

Det innebär också att jag kommer att skippa taekwondon om det inte är ok till söndag. Det smärtar mig att säga det men det kommer smärta mig mer om jag drar upp den där bröstmuskeln igen.

Ibland förundras man hur klok man blivit med åren. Så nu håller vi alla tummarna att det kommer att läka fort även om jag tvivlar eftersom jag fortfarande är ganska öm.

Undra om det är därför man får taxöron? En sträckt bröstmuskel, say no more liksom.

2013/09/11

Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut så är det en bristvara

Ibland slår det en hur lite som kan behövas för att göra en annan människa glad. Men ibland behöver vi nog alla stanna upp lite och se alla andra.

Jag var och handlade efter jobbet. På den stora parkeringen finns det fyra platser märkta för familjeparkering och det är till för just de som råkar ha sina telningar med sig. Inte till dem som har bilstolar i bilen men inga avkommor med sig utan till det som måste genomlida kommande timme med konstant ifrågasättande barn. Så därför brukar jag blänga lite extra, så modig är jag, på de som parkerar på dessa platserna och inte ska stå där.

Idag tog jag platsen bredvid en sådan parkering och när jag går ur min bil så kommer en liten tant och ställer sin lilla röda bil. När jag såg den lilla tanten, bakom en ratt som såg gigantisk ut, så kunde jag inte blänga på henne. Det kändes som om hon behövde den parkeringen, som ändå ligger hyfsat nära ingången, så jag sparade min arga-blick till någon som förtjänade det.

När jag en stund senare kom ut igen stod den lilla tanten och packade in en liten påse, som hon mödosamt lyfte från sin lilla vagn, i den lilla röda bilen. Och då kom den där sidan fram i mig. Den där sidan som vi vårdpersonal, före detta för min del nu, har. Hjälpsamma, vårdande eller vad man nu vill kalla den.

Så jag gick fram till tanten och frågade henne om jag skulle köra tillbaka hennes kundvagn som skulle vara i det gula garaget bredvid ingången. Hon sken upp som en sol och frågade först om hon skulle följa med. Nej det behövde hon inte och jag pinnade iväg på unga, rappa (nästan vältränade) ben och parkerade hennes vagn i rätt garage.

Ni vet att på vår Maxi-affär i Metropolen har vagnarna olika färger och storlekar och de passar bara i rätt garage som är märkt med samma färg. Lite sådär smånördigt men så är det i alla fall.

När jag kom tillbaka, från det gula garaget, stod hon och väntade på mig vid sin bil. Jag vet inte hur många gånger hon tackade mig för att jag hade hjälpt henne med vagnen. Hennes tacksamhet värmde hela mig med tanke på att för mig var det en piss i Vättern att gå och ställa vagnen men för henne var det ett jobbigt moment. En liten väg som skulle vandras på gamla trötta ben som precis orkat med en runda på affären.

Vi stod och pratade en stund och hennes tacksamhet fortsatte. Hon berättade dessutom att det var sista gången hon körde själv eftersom bilen nu skulle lämnas in för sin sista vila. Hon hade fått färdtjänst. Hon var väldigt nöjd över detta då hon ändå var 90 år och hon tyckte att det var dags. Hon hade ju andra att tänka på också. 

Till slut satt jag mig i min bil igen och det sista jag hörde innan jag stängde dörren var hennes: Tack snälla du ännu en gång.

Jag är varm i hela kroppen över att jag troligtvis har gjort hennes dag lite bättre. Jag mår bra att veta att jag har hjälpt henne. 

Medmänsklighet skulle jag vilja säga men som samhället ser ut idag så är det en bristvara på alla plan. Kallt, rått och sköt dig själv-mentaliteten är tyvärr det man stöter på. Men vi ska kanske alla ta och fundera på hur lite som faktiskt behövs för att glädja en annan människa. Man glädjer någon annan samtidigt som man stärker sig själv. Jag skulle vilja kalla det en win-win-situation.

Fram för mer medmänsklighet i samhället.

2013/09/09

“tänkte direkt på dig :)”

Fick ett meddelande på min vägg på facebook där en länk var delad. Jag läste följande:

“tänkte direkt på dig :)”

Under stod följande citat:

”He Who conquers others is strong; He who conquers himself is mighty” – Lao Tzu

Jag läste den några gången innan jag insåg vilken otroligt fin komplimang jag precis fått. Jag har tänkt på den under dagen och ju mer jag tänker på den ju stoltare blir jag över att ha fått den. Och jag kommer inte analysera detta mer utan bara säga tack underbara du för dessa få ord som betyder så stora saker.

Rött hjärta

2013/09/05

Är jag helt 100

Jag har i hela mitt långa arbetsliv alltid arbetat deltid. Jag har haft en procent på cirka 75% hela tiden, några % upp och ner. Det är vad som känns lagom i vården.

I vården skulle 75-80% räknas som heltid kan jag tycka. Det är tungt på alla plan. Inte bara rent fysiskt med tunga förflyttningar, trånga utrymmen och underbemanningar. Det är även fruktansvärt tungt psykiskt. Som undersköterska ska man vara så mycket mer och det tär på en när man inte kan ge den tid som de gamla är värda. Det tär att känna att man inte räcker till. Det saknas händer att utföra den hjälp av omvårdnad som de behöver. Dessa händer har istället fyllts med andra saker att göra då mer och mer administrativt läggs över. Det kan tyckas att det då borde anställas mer för att de gamla fortfarande ska få sin tid men det görs inte.

Det är lite av anledningen till att jag inte tycker att det borde finnas heltid i vården. Detta är väl lite av anledningen att jag lämnade vården också.

Och plötsligt finner jag mig i att få arbeta heltid. Från och med denna månad går jag upp i heltid. Det gör mig ingenting. Det är två helt skilda arbeten jag pratar om. Det som är den största skillnader är att jag idag inte mår psykiskt dåligt över att jag inte räcker till för någon annan som är i behov av mig. Jag kan vara trött i huvudet efter en intensiv dag med mycket kundkontakter men det går inte att jämföra med tidigare.

Jag behöver inte komma hem och älta mitt arbete om och om igen längre utan kan “släppa” det på ett helt annat plan än tidigare.

Jag trivs så bra på mitt arbete idag. Sakta men säkert börjar jag få kläm på hur det fungerar i diverse system.

Så nu är jag en heltidsarbetande kvinna. Jag måste säga att det känns lite konstigt faktiskt men bra.

20130817_173647

2013/09/02

Snubbe sitter i spagat mellan två stolar för att visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor

Vad kan vi säga om Taekwondo?

Att det är en kampsport med knuttar som har superhårda snygga kroppar, som sparkas och gör roundkickar i oändlighet på varandra. Snubbar som sitter i spagat mellan två stolar bara för att få visa upp sin vältränade kropp som får hemmafruar att väta ner sina byxor. Lite sådär kan man kanske tänka sig taekwondo.

Jag tror inte man tänker sig ett nybörjarpass men en överviktig mamma i sina bästa 37 år. En mamma som är vig som ett kylskåp och som är rädd att göra sig illa samtidigt som hon är rädd att göra andra illa.

Men den här kvinnan i sina bästa 37 åren struntade i detta och begav sig igår till sitt första pass. Den här kvinnan har gjort armhävningar, vilket aldrig hänt innan eftersom hon inte kunnat. Inga karl-armhävningar på knogar och rak kropp utan snarare en krum liten sak på knäna och plana händer. Inte var det några som gick enda ner i golvet heller men det var något som liknade början till armhävning i alla fall.

Den här kvinnan har minsann visat sig vara lite vigare än hon själv trodde. Inte spagat-vig eller ens halvspagat-vig men något som liknar början till en spagat. En väldigt hög sådan men ändå.

Den här kvinnan har sparkat en kompis i sidan, i höjd med bröstet. Det var ingen rak fin spark men definitivt en början till någon som mycket väl kommer att bli det. Hon har sedan blivit sparkad på av sin kompis som satt en fot eller två i sidan på henne.

Den här kvinnan är otroligt stolt över att hon vågade, genomförde det och längtar till nästa pass. Det var en otrolig skön helkroppsträning.

Den här kvinnan har idag ont i precis alla muskler på överkroppen samt de flesta på benen. Det är längesedan det var så. Och inte blev det bättre av att försöka träna bort träningsvärken men ett gympass idag.

Den här kvinnan mår otroligt bra. Känslan av att våga sig på något så främmande. Främmande på grund av ungefär alla de saker som står i början. Känslan är otrolig och ibland känner man sig som om man klarar allt. Det är den känslan som är så underbar och det är den känslan som är så skön att ha så ofta nu.

2013/09/01

Spökar det?

Ibland händer det att man får rysningar från nacken enda ner till fötterna.

Ett litet samtal som Lilly startade i bilen:

L: Vi har en ny kompis på skolan. Jag kommer inte ihåg riktigt vad hon heter. Men Emma brukar jag leka med.

J: Är Emma också en ny kompis på skolan?

L: Nej Emma är min låtsaskompis och hon är osynlig. Hon är ett spöke.

J: Jaså. Var är hon då?

L: Hon bor på mitt rum.

J: Jaså. Hur länge har hon gjort det?

L: Hon kom när jag var bebis. Och hon är alltid snäll.

Alltså det där samtalet, som var lite längre än detta, gav med rysningar. Hon pratade så naturligt om den här låtsaskompisen som var ett spöke, precis som om det inte skulle vara några konstigheter med det. Hon har nämnt låtsaskompisar innan men aldrig på detta viset.

En gång i tiden hade jag dragit hit någon som hade kunnat ta bort den där spöket eftersom jag stenhårt hade trott på att det varit så. Men med åren har jag mer och mer blivit en tvivlar, som i och för sig inte riktigt vet vilken sida jag tror på. Jag är kanske lite av en spökenas kappvändare, som tar den sidan som känns mest ok för tillfället.

Men detta kändes kusligt och mina nackhår stod i givakt hela vägen hem. Jag vill ju tror att det bara är en helt vanlig låtsaskompis med denna gången känner jag ett litet sting av tvivel på grund av sättet hon berättade på.

Men det är ju skönt att veta att hon är väldigt snäll i alla fall så jag inte behöver vara rädd för att Lilly ska sitta framför en brusande tv innan någon otäck sak drar in henne i en annan värld. Det är ju alltid en tröst.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails