Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

Inför min våta blick

Jag puffade upp kuddarna och sjönk ner i soffan. Med längtansfulla blick följde jag hans minsta rörelse. Musklerna på hans bara, svettiga bringa spelade för varje rörelser han gjorde.

Jag suckade en längtansfull suck. Med ens insåg jag att jag nog börjar bli tantsjuk. Så tanksjuk att det gör gott i hela mig att få titta på 25 årigt lammkött. Inte för att jag inte har gott kött hemma för det har jag. Men att få vila ögonen på denna unga muskulös lilla godbit är liksom precis vad en tantsjuk tant kan behöva ibland.

Att han sedan självmant går rundor med bar bringa och visar upp sig med diverse övningar för att få en att tappa andan ännu mer gör inte saken bättre. Man bara är där och hoppas att han gör någon extra övning. Snälla, bara en till viskar man nästan. Allt inför en våt blick, min våta blick.

Jag har mött honom nästan varje kväll under ett tag nu, med kära makens tillåtelse förstås, och varje kväll utstöter jag suckar av vällust.

Men visst är det tillåtet att vara lite tantsjuk. För det är inte mycket som slår detta lammkött. Arrow is da shit.

Blad 13

Några få fina exemplar

Ibland får man känslan att man är lite ensam om vissa saker. Kanske inte helt ensam men ett av några få fina exemplar.
Löpningen är nu upptagen igen efter några veckors frånvaro. Härligt, härligt men fy sjutton vad sakta det går. Sakta, sakta tar jag mig framåt och jag får påminna mig om att det inte gör något. Att tro att jag ska ha samma fart som jag hade i somras är helt realistiskt naivt. Tyvärr är man inte alltid realistisk men det är det jag måste intala mig själv att vara. Men snart smäller det till och jag kommer att pinna milen igen med hyfsad fart. Längtar lite faktiskt och med små babysteps så är jag där fortare än jag tror.

Kvällens lilla runda var dessutom i regn. Älskar att springa i regn. Inte spöregn men lätt regn. Det känns lätt av någon anledning men varför vet jag inte. Känns bara så befriande på något vis. Liksom lättare att rensa skallen. Och rensa skallen behöver en grubblare som frugan. Underbart, underbart.

Löparnörd, fint exemplar.

Nu börjar dessutom gympan på onsdag. Det har varit uppehåll några terminer så det ser jag fram emot. Det kan bli en riktigt bra vår. Heja mig.

Blad 12 

365 tomma blad ligger nu framför mig

365 tomma blad ligger nu framför mig skrev jag igår på min status. De ligger där och väntar på att bli skrivna. Skrivna med mina händelser, med mitt liv.

De kommer att bli skrivna men innehållet ligger gömt i dunkel även för författaren. Författare som bara längtar efter att fylla dem med spännande berättelser.

Jag vet att varje blad inte kommer att fyllas med det jag önskar. Det är så livet fungerar och det är det som är det realistiska men jag kommer att göra allt i min makt att faktiskt fylla dem med det jag önskar, från vardag till fest.

När jag sitter och funderar på de 365 dagarna jag nu fyllt så kan jag inte riktigt ta på vad de är fyllda med. Det har varit mycket inre stress och yrsel som dominerat och när jag nu sitter här med mina blanka blad vill jag inte fortsätta fylla dem på det viset.

Hur jag ska göra då vet jag inte men genom att försöka ge saker och händelser eftertanke så vill jag ta mig tid och fundera på saker. Inte fundera på saker som jag inte kan göra något åt. Det hjälper inte att fundera och oroa sig över saker som jag inte har någon som helst verkan över.

Det låter så lätt när man skriver ner det men sedan ska man leva efter det också. Men jag tror att bara genom att bli medveten om saker så ger man även eftertanke på det.

Så jag tror att det kan bli en mycket bra bok när den är klar och de 365 tomma bladen är fyllda. Fyllda med mitt liv.

Blad 1.

Jag borde fasen vara ett geni på matte

Jag borde fasen vara ett geni på matte. För är det något som jag är jäkligt bra på så är det att räkna, i alla fall om vi tänker tid.

När jag går och lägger mig på kvällen och jag har gjort alla sista rundor på internätet med min telefon så tittar jag på klockan. Sedan börjar räknandet. Det är inte får, kossor, ekorrar eller katter som räknas. Det hade det kanske kunnat vara men det mina vänner hade varit den enkla matten.

23,05, åh då är det 6 timmar och 5 minuter till klockan ringer. Bom, där är det. Det är väl ok de kvällar man somnar med en gång, ska jag vara ärlig så är det ganska ofta så, men värre de kvällar man inte gör det.

23,55, åh nej nu är det bara 5 timmar och 15 minuter. 01,10, åh nej nu är det riktig kris och det är bara 4 timmar till klockan ringer. Nu måste jag verkligen somna. Ja hur lätt är det då när man haussar upp sig över det. Inte superlätt. Men jag är en jäkel på att räkna ut det eftersom man ser det med en gång. Det där glappet mellan gå-och-lägga-sig-tiden och klockan-ringer-tiden som i sakta mak drar ihop sig och blir mindre och mindre.

Kroppen skriker att skärp dig knoppen och sluta stressa upp dig över glappet för jag måste verkligen få sova nu. Det är inte mycket jag begär men tycker att du skulle kunna undvara 7 timmar på mig men nejdå du tycker att det är viktigare att få några timmar på kvällen att bara slappa framför en serie. Jag försöker säga till dig att det är dumt eftersom jag inte mår bra i längden att inte få min tid hos John Blund men knoppen är verkligen så urbota dum ibland. Fast den är bra på att räkna hur länge jag får sova.

Sedan är det då detta med att slå upp de blå i ett mörkt rum och när man vänder sig för att titta på de röda lysande siffrorna.

03,58, åh nej måste somna om. Klockan ringer ju om 1 timme och 12 minuter. Absolut första tanken som far genom mitt huvud. Den magiska tiden fram till att klockan tar mig från drömmarnas land till de där zombieliknande första 30 minuterna av dagen.

Så ja, jag är en fena på att räkna. Det är kanske bara synd att det inte är lika lätt när man står på affären. Om jag handlar för detta så har jag bara såhär mycket kvar. Äh, screw that, min huvudräkning är inte att lite på. Yeah right.

Har jag varit stygg så det är någon bad karma?

Jo men ni vet den där känslan av förvirring när man kommer innanför dörren till ett helt tomt hus. Ingen kära maken, inga barn eller kompisar till barnen. Ett helt tomt och tyst hus. Vad gör man?

Så vad passar då inte bättre än att få lägga sig ner en stund. Att få sluta ögonen och bara sväva bort. Jag kräver inte någon längre stund men en timme var mitt mål.

Det är bara att inse att vissa mål inte går att uppfylla. För när man ligger där och precis är på väg att omfamnas av sömndiset så ringer telefonen. Lite lack blir man när man tittar på displayen och inser att det är någon jäkla försäljare. Så det är bara att bre ut det vackra hårsvallet över den sköna kudden igen och sluta de blå, för ännu finns det hopp. Det tyckte inte de där försäljarna eftersom de ringde en stund senare igen.

Nu började jag bli riktigt lack och tryckte av igen. Fan ta dem om de ringer igen. Telefonen kan vara tyst i dagar och tro sjutton att den ska börja låta vid det tillfället man är helt själv vilket händer typ aldrig.

Telefonen var tyst och den där dåsigheten började återkomma till min kropp. Ja i alla fall tills att doggen börjar klia sig. Han är inte så smidig längre den där doggen så jag kan väl säga att det låter om honom när han febrilt arbetar sin tass mot örat och daskar i golvet med klorna vartannat kli-tag. Bank, bank, bank, fnatt, fnatt, fnatt.

Och de blåa är öppna igen och ett morrande ljud lämnar strupen, nästan lite Linda Blair-varning där, när jag ryter till stackars doggen att genast sluta med det han håller på med. Var inte så ego, matte vill vila.

Så envis som jag är, vila är dyrbart att få göra, sluter jag dem igen. Då kommer något annat blått in i bilden. Eller snarare så börjar det där blå att väsnas.

Utanför började den där jäkla glassbilen plinga på sin jäkla melodi “Vi lurar små barn, vi lurar små barn på deras veckopeng” som  den lilla telningen sjunger. Jag muttrar nu den där låten istället och tänker att den lurar minsann de vuxna på en dyrbar egenstund också. För inte är det bara så att den låter en gång. Nejdå, den rör ju på sig i kvarteret också och varje gång den stannar så plingar den. Minst tre gånger gav jag den innan jag insåg att det är lönlöst.

Så när tassarna åter är i backen känner jag mig inte ett dugg piggare än jag gjorde 44 minuter tidigare. Jag känner mig bara lite bitter. För vad är oddsen att allt ska låta precis under den lilla stund jag hade? Har jag varit stygg så det är någon bad karma? Inte en aning.

Men jag gjorde ett helhjärtat försök i alla fall och undrar när en sådan stund, tyst utan yttre påverkan, kommer att komma igen och en vällust av längtan ilar längst ryggraden.

Let´s rock the world

Vissa dagar är bara lite bättre än andra. Det kan hända att det kan kännas lite diskriminerande men så är det faktiskt.

För att nämna någon dag så kan jag ta fredag. Fredag faller mig väldigt bra i smak. Fredagen rockar fett för att tala klarspråk. Det är liksom början på helgen. Det är den kulinariska dagen då det obligatoriskt serveras taco. Det är då man kan komma hem och njuta av förväntningarna över lediga dagar.

Sedan finns det fredagar och så finns det fredagar med stora bokstäver (skriver förstås inte men stora bokstäver, det ser så skrikigt ut, utan jag ville liksom bara påpeka det så ni kan tänka er det).

Idag är en sådan fredag med stora bokstäver. Inte enbart för att det är tacomys och alla de där andra fredagsgrejerna. Nej idag är det något sådant stort som den Internationella orgasmdagen. På en fredag. Världen kommer att gunga ikväll.

Helt klart att det är en dag värd att firas. Detta kroppens eget elixir som släpper lös endorfiner som man kan surfa på under lång tid. Kroppen mår bra och själen mår bra. Världen försvinner för ett ögonblick och varenda stressfiber som har knutit sig i kroppen raderas ut. Så ja, det är helt en dag värd att fira.

Så det är nu det är dags att leta i era gömmor. Leta upp Sven, Rune, Johnny Depp eller vad ni nu döpt era saker som ligger gömda på något mörkt ställe. Leta upp era fjärilar, delfiner och rabbitar. Köp slut på batterierna på affären. För det är helt klart en dag värd att firas.

Har du turen att ha en partner så utnyttjar du ju självklart det. Fyra händer är så mycket bättre än två.

Låt inte bara dagen gå dig förbi. Passa på att njut av den, det står faktiskt så i kalendern (kanske inte riktigt men det borde göra det, den är ju faktiskt internationell) och temadagar är till för att ta till vara på. I alla fall de man gillar. Och vem kan inte gilla en sådan här dag. Så det är helt klart en dag värd att firas.

Let´s rock the world eller något liknande.

Jag är så jäkla het

Det är fan i mig hett nu. Så hett att man svettas bara av att röra sig. Efter att ha dragit snabeldraken på den lilla telningens rum igår så droppade det av mig. Så det är fan i mig riktigt jäkla hett ute.

Det är så hett ute att man inte kan vara ute och springa på förmiddagen som man brukar. För på förmiddagen har det redan hunnit bli en si sådär 25-26 heta grader ute. Jag borde väl gå upp tidigt för att få ut och springa men det är ju det där med att vara morgontrött samtidigt som man kommit in på sista semesterveckan. Mjölka ur det sista ur de härliga sovmornarna.

Kvällstid är det fortfarande hett ute. Men eftersom det är ännu hetare mitt på dagen känns det underbart när det svalkar av till 25-26 heta grader. Då känns det helt ok att ge sig ut på en runda. Då har man laddat hela dagen med mängder av vätska. Så mycket vätska att man får springa på toa stup i kvarten ungefär. Men då går det liksom bra.

Det gick så bra att jag häromkvällen gjorde nästan min andra mil. Jag provade en ny runda som bara vara asfalt och den var så lättsprungen. Jag sprang och sprang och på något vis kände jag mig nästan som Forest Gump. Det bara malde på liksom. Jag kände mig inte alls så totalt slut som jag gjorde efter den första milen. Vet inte om det var för att jag inte kände pressen att verkligen klara det för att kunna säga att jag klarat den där magiska milen. Men jag tror helt enkelt att det var vägen som gjorde det. Det är så lätt att springa på asfalt. Jag har alltid fått för mig att det ska vara svårt med asfalt och att det ska vara smärtsamt för kroppen att springa asfalt. Sliter kanske mer i längden. Men vad vet jag, jag är ju bara supernovis i löparspåret.

Så med detta passet i ryggen kände jag mig peppad som tusan, trots hettan som bara fortsätter och fortsätter, att ge mig på ett litet backintervallpass. Ska man förbättra sig så måste dessa pass också göras. Så jag begav mig ut med glatt humör. Humöret sänktes ganska fort denna kväll kan jag meddela. Jag kör backe x5, x4, x3, x2, x1 med en runda runt den lilla udden mellan varje x. Men se det gick inte som jag tänkt mig alls. Jag fick ge upp efter x3 då jag var helt slut och var färdig att kräkas. Jag menar kräkas på riktigt alltså. Inte någon torr ulkning utan en jäkla Linda Blair-spya var på väg. Så jag gav upp. Vimmelkantig tog jag mig hem och parkerade mig på altanen med vatten och en kvarg. Intervall är apjobbigt i vanliga fall så med tanke på denna hetta så var det troligtvis det som gjorde det. För jag är fasen ingen quitter. Inte nu längre. No, no.

Så nu laddar jag för långrunda imorgon istället. Jag har funderat ut en runda som nog är lite att bita i. Nu håller alla tummarna förstås att jag klarar den för jag tror den är riktigt lång.

Men nu är det så att jag faktiskt har bestämt mig för att anmäla mig till mitt första lopp (heter det lopp?) Den 7 september går Miniton i grannhålan. En liten runda på 12,4 km och jag ska fasen göra det. Men det är inte själva loppet som skrämmer mig utan att där kommer att 1. vara andra löpare (surprise liksom) och 2. en massa folk som kommer att titta på när vi asar oss fram. Men hinder är väl till för att ta sig över så nu jäklar är det dags att hiva sig över detta. Jag ska springa ett lopp. Jag ska ignorera allt runt mig. Jag ska bara utmana mig själv mot mig själv. Punkt slut.

Så nu har min löpning ett mål. Ett mål för att jag tillåter det och önskar det. Heja mig.

MILF-material

Nu är det så att en Milf är alltid en Milf. Alltså är det den snygga tjejen från högstadiet som efter tre ungar fortfarande är sådär äckligt snygg. Det är en Milf enligt mig.

Nu är det ju inte så visar det sig. Jag kan väl säga att jag aldrig har sett mig själv som något Milf-material och inte haft en tanke på att bli det heller. Nu är det kanske inget normala människor går och funderar på eller önskar att de ska vara heller. Men nu är det ju så att jag faktiskt inte är sådär normal ändå så jag har tänkt tanken och funderat på hur det skulle kännas att bli Milf-ifierad.

Nu vet jag. När ett lammkött på omkring 20 visade mycket intresse blev jag först lite sådär osäker och tittade mig runt för att se vem han tittade på. Där var liksom ingen. När han sedan kom fram och kramades lite på ett sådan där speciellt jag-vill-mer sätt, inte på något äckligt sätt utan bara på ett väldigt fint vis, så kände jag mig väldigt Milf-ifierad.

Och jag kände mig inte som ett objekt eller något sådan utan jag kände mig bara helt otroligt smickrad. Dels för att där fanns en uppsjö med småjäntor och dels för att jag aldrig varit med om att få ett lammkötts blickar. Ja, jag var otroligt smickrad av vad som hände.

Jag avböjde vänligt med bestämt och han gick men jag kände hans blick på mig under kvällen.

Så nu vet jag hur det känns och jag tar det enbart som en komplimang. För så långt har jag kommit. Att våga tro att jag faktiskt kan dra blickar på mig av anledning som inte är för att fnissa utan för att tycka om det de ser. Det är ett otroligt stort steg jag har tagit och det känns så underbart. Kanske finns det hopp att jag någon gång kommer att gå ut bland folk med huvudet högt och vara riktigt stolt över mig själv. Att inte fundera på om andra tittar av avsky eller för att de vill titta.

Så ja, det som hände var en skön känsla för mig.

 
Ett leende förlänger livet och det är gratis också. Keep on smiling.

Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap

Det är speciellt att få vara med på bröllop.

Det är så vackert och för egen del så är inte någon av mina ögon torra i alla fall. Det är så mycket kärlek i luften så luften nästan blir trögflytande som sirap av all lågt flygande kärlekspartiklar som finns i överflöde.

Det är stort och speciellt att få dela en sådan stor dag med andra. Andra som man inte känner men som man blir sammansvetsad med på grund av att vi alla är där för att vi alla fått äran att få fira dagen med de som gifter sig.

Det var vad vi fick uppleva igår. Kärlek, lycka, glädje och en massa leenden. Och jag menar verkligen massor av allt. Och äran att få vara med och dela en av de lyckligaste dagarna i ett pars liv.

Sedan var det en av tillfällena som jag personligen kände mig nästan helt bekväm med mig själv. Jag kände ingen som helst ångest över att jag satt långt in på ett av borden men andra bakom mig. Mellan befann sig en ganska liten gång. Denna gången klarade jag utan problem. Det är en speciell känsla som bara en gammal, fortfarande liten, tjockis kan förstå. Jag kände mig nästan helt bekväm i min klänning och med mig själv. Längtar till den dagen då jag kan skriva att jag känner mig helt bekväm.

Av denna anledning blev jag otroligt glad över programbladet där de beskrivit varje gäst med några meningar. På mitt stod följande att läsa:

Nettan: Vän till familjen och gift med Rickard. Bloggerska som tränar flitigt. Stor inspiration för många.

Ja, ni förstår. Man kan inte bli annat än glad över en sådan beskrivning. Och för att vara ytterligare en inspiration, för jag förmodar att det är min viktminskning som är inspirerande, så är detta vekligheten. Bröllop för 3 år sedan och bröllop igår och 34 kilos skillnad.

Tack för att jag fick vara med och dela er dag vackra ni.

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

I've been looking so long at these pictures of ME That I almost believe that they're real

Ibland när man ser folk som har gått ner mycket i vikt stå med sina gamla kläder på sig blir jag så imponerad. Jag försöker få till tankegången hur det är möjligt att tappa så mycket som vissa gjort. Att det verkligen kan bli så mycket luft i gamla kläder.

Det går fortfarande segt för mig. Det händer inte så mycket alls. Så häromdagen var det dags att mäta lite för att se om det hänt något där. Det hade det inte heller så lite sur och besviken blev jag allt.

Så bläddrade jag tillbaka till min första mätning när jag började. Jag drog måttbandet om mig och tog ut det till mitt gamla jag.

På något vis kände jag mig inte fullt så besviken längre även om det inte hänt något på senaste tiden. Men där stod jag med måttbandet som visade så mycket tomrum. Ett tomrum som jag tidigare fyllde ut. Det är helt sjukt när jag ser det så, svart på vitt. Även om jag inte fyllde ut tomrummet rakt ut utan att det var runt mig så är det ändå otroligt vad jag faktiskt gjort.

Jag försöker peppa mig själv för glatta livet nu. För det är otroligt peppande att se. Kanske kommer jag stå där i ena benet på mina gamla jeans en dag. Det känns avlägset men är det något jag lärt mig på vägen så är det att inget faktiskt är omöjligt. Just nu känns det lite omöjligt att få fart på viktminskningen igen men trägen vinner brukar de gamla säga. Så jag ska väl lyckas få fart på maskineriet till slut igen så jag kan bli av med de sista 15 kilona som jag har planerat.

Men under tiden får jag glädja mig åt följande.

En kjol jag hade på ett bröllop för 3 år sedan. Jag vet, det är inte halva jag på långa vägar men det boostar mig. Och där vill jag aldrig mer hamna igen. Jag menar verkligen aldrig. Så det är det jag måste tänka på.

Ups and downs

Ups and downs.

Det är vad man kan säga om dagens sköna löppass.

Kombinerade ihop en ny runda idag och den var riktigt skön. Kände mig väldigt lätt i benen och hade inga problem alls att ta mig uppför de sega backarna. För backarna kom först. Och de var varierade med både lite branta och sådär sega så det suger i benen. Men jag tog mig med lätthet uppöver. Jag hade redan bestämt att jag inte skulle stressa över tiden så jag försökte ta det lite lugnare. Kanske därför det kändes lättare också. Eller så är det så att nu när jag försöker träna både löpning, intervall och gym ändå ger lite resultat. Aja, vi får se vad som händer uppför nästa gång.

Och sedan gick det neråt. Och lite nerför igen. Och sedan dog jag nästan när jag kom till den där lilla sega backen som tar mig från slingan och hem. Det är den mest hatade biten at springa, ever. Jag vet inte riktigt hur jag ska bli vän med den där sega fanskapet. Det kommer kanske också.

Men jag känner mig riktigt nöjd över dagens pass. Riktigt, riktigt nöjd till och med.

Det var dessutom lite varmt ute idag. Så pass varmt att jag i morse körde till jobbet för första gången i år utan att ta på mig vantar.

Sedan kände jag mig väldigt ärtig (och som en gammal kärring för att jag använder ett ord som ärtig) också när jag helt oplanerat matchade hela min löpoutfit. Det ni.

Heja mig…

My precious

Att vänta är tråkigt. Mycket tråkigt. Så när väntan är slut så känns det extra skönt.

Så där var de. Mina helt nya löpskor. Frugan var nästan i extas kan jag tala om.  Jag tog på mig dem och ja, himlen är nära. Satt som en smäck på min fot. Vackra som tusan var de också. Rosa, orange och lila, kan det blir så mycket finare. 

Så när man då sitter där med ett par nya, sköna och fina skor så kan man ju inte bara sitta där. Så invigningen gjordes med en gång, trots att det var en liten vilodag. Ibland är det gött att vara rebellisk, riktigt gött.

Och gött var varvet också. Skorna kändes väldigt lätta på foten och steget kändes lätt. Flåset hjälpte de dock inget mot. Märkligt va?

Jag står helt still i tid och i flåset. Jag springer och springer men det händer inte mer än att jag tar mig framåt förstås men på liknande tider hela tiden. Ja, jag gillar ju det naturligtvis men jag skulle vilja göra det lite bättre.

Därför ska jag ge mig på någon slags intervallträning imorgon. Har faktiskt ingen aning om hur jag intervallar på det mest effektivaste viset men jag måste testa. Så imorgon ska jag intervalla mig fram med hjälp av lyktstolparna på slingan.

Ge järnet mellan två och ta det lugnare mellan några stycken. Får väl se hur många stolpar det blir mellan varje intervall. Kan under om det kan vara något. Värt ett försök i alla fall.

Och har ni sett mina nya skor förresten? Fina som attans.

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna

Det finns vissa saker som är för jäkla sköna.

Om man bortser från de där självklara sakerna som topsa öronen, ja jag har slutat med det efter bannorna från doktorn men en flicka kan väl få drömma, och de där äktenskapliga, självklar även oäktenskapliga motionsövningarna så finns det några till. Faktiskt.

Regn är en blött, svalt och rensar luften från otäcka pollen. Det är dessutom helt underbart att springa när det regnar. Jag menar verkligen helt underbart, nästan wow-liknande underbart.

Efter att världen, Skåne, har blivit pepprade med pollen har jag inte vågat ge mig ut och springa. Jag har liksom inte mått tipptopp av de där små sakerna som lägger sig som en gul hinna på min bil och trädgårdsmöbler. Men så kom regnet. Räddade oss från allt ondo, nästan i alla fall men gjorde det fasen så mycket bättre. Och frugan vågade sig ut igår.

Och frugan sprang med regnet piskande mot ansiktet. Det regnade så pass mycket att jag fick ta av mig glasögonen, sedan blev det lite på känn så att säga, för att det samlades vatten på insidan.

Men jag sprang och jag trodde kanske att det skulle gå väldigt dåligt eftersom jag ändå inte sprungit på säker 3 veckor. Men helt otroligt var att det gick som vanligt ungefär, tidsmässigt. Känns som om det är ett bra tempo jag har hittat även om jag skulle vilja ner lite till. Flåsmässigt, ok lite sämre.

Så idag var jag bara tvungen att ta en liten runda till. Solen sken när jag sprang ut men jag hann väll komma cirka 500 meter innan molnen tornade upp sig och himlen öppnade sig. Glasögon av, man är väl kvinna och vet hur viktigt det är att ligga ett steg före, och sedan ge järnet. Regnet blötte ner mig på ingen tid alls. Det droppade från ansiktet på mig och jag visste inte om det var regn eller snor på min överläpp. Så söt som socker är jag tydligen inte för då hade jag smällt. När jag kom hem på uppfarten så slutade det att regna. Så tur för alla som inte gillar denna blöta massa från himlen att jag inte tog en riktigt lång runda idag.  

Och detta älskar jag faktiskt, på riktigt utan någon som helst ironi. Jag upptäckte det tidigare i våras hur skönt det var med lite regn på löprundan men insåg idag att det gör mig inget om det spöregnar heller. Helt jäkla underbart. Så jag pinnar på, med siktet inställt på den där magiska milen.

Blir man någon gång av med sina inre demoner?

Jag bestämde mig häromdagen för att ha ett litet löparprojekt.

Jag bestämde för några månader sedan att jag skulle springa tjejmilen i maj. Men med alla konstiga sjukor jag haft den senaste tiden så har jag lagt det på is. Det känns inte rimligt att jag ska klara det eftersom jag inte har kunna spinga i den utsträckningen jag har behövt för att komma framåt, prestera mer.

Så nu har jag då nytt mål som känns lite spännande. Jag ska minsann träna för kyrkloppet som går av stapel här i Hålan i höst. Så även om det skulle vara så att det smyger sig på fler sjukor så har jag ändå tid till att träna och förhoppningsvis klara av loppet.

Så kyrkloppet är ett lopp från kyrka i miniHåla till kyrka i Hålan. Surprise liksom. Detta lopp är ca 11 kilometer om jag har hittat rätt uppgifter.

Nu ska jag bara övervinna min rädsla att springa ett lopp med andra. Inte så mycket rädsla att där är andra med men tanken på att misslyckas och komma brutalt sist. Och det är det som jag måste föröka tänka om på. Jag får kanske försöka se det som en tävling mot mig själv och förtränga det andra.

Men det är fasen inte lätt när det sitter kvar i ryggraden från skolan. Vem kom alltid sist? Moi. Den där otäcka känslan när man kom sist och alla stod och tittade och väntade, viskade lite och fnissade. Den där känslan sitter ganska djupt rotad kan jag säga. Det är väl det som har gjort mig så osäker på mig själv också. Den där känslan när folk viskar till varandra och fnissar. Känslan och osäkerheten om det är mot mig eftersom det i så många fall var det i skolan.

Det är säkert därför jag hellre tränar och springer själv också skulle jag tro. Jag har liksom ingen som kan döma mig då. Även om jag inte tror att mina vänner skulle döma mig som kass så sitter ändå känslan av misslyckande när jag kanske inte orkar lika mycket som de. Den känslan av misslyckande sitter ju även när jag är själv ute men då har jag bara mig själv där. Som idag när jag i början av min nya runda fick gå 20-30 meter för att benen bara dog i den branta backen. Det grämer mig och jag känner mig misslyckad och kass. Sedan spelar det inte så stor roll att jag sprang resten för jag har ju inte sprungit hela.

Så det är inte bara en fysisk utmaning jag nu har framför mig utan även en mental. Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detta när det väl är dag. Träningen framåt ser jag inga hinder i utan det som kan stoppa mig är mitt inre.

Så nu är det bara att träna på och sparka mina inre demoner i baken. 

Att njuta av det lilla

Jag går.

Den stenbeklädda gången knastrar under mina fötter. Fåglarna har börjat tävla om vilken som först kan hälsa våren välkommen. De kvittrar och kvittrar och deras prat fyller mig.

Jag går.

Jag möter en kvinna med en  hund. Hon pratar tyst i sin telefon som om hon inte vill störa fåglarnas välkomstsång. Hon tittar upp och nickar åt mig.

Jag går.

Jag drar in den regntunga luften. Jag tar ett djupt andetag och sluter för en sekund mina ögon. Det luktar jord och gamla löv. Löv som sakta kommer att förmultna för att ge liv åt det som komma skall.

Jag går.

Jag möter en man med raska steg. Han har en reflexväst på sig. I öronen har han hörlurar. Kanske lyssnar han på någon spännande ljudbok. Han missar fåglarna. Han tittar på mig, ler och säger hej. Lite sådär försiktigt som man gör när man har hörlurar av rädsla för att skrika ut sitt hej.

Jag går.

Jag hör ett sakta brus i fjärran. Sakta börjar vinden hoppa från trädkrona till trädkrona och till slut träffar den mig. Mitt hår blåser åt sidan och en kall hand smeker min nacke. Jag drar jackan tätare kring mig.

Jag går.

En löpare susar förbi mig. Hans rödbeklädda fötter tar honom snabbt framåt och snart ser jag honom inte längre när han försvinner bortom  kröken. Jag undrar om han kommer att löpa om mig igen.

Jag går.

Ett tåg rusar snabbt förbi borta i fjärran. Ett tåg fullt med människor som antingen är på väg till eller på väg bort från något. Kanske sitter en pappa och längtar efter att få komma hem och krama sina barn som han inte träffat på hela dagen. Kanske sitter där en chef på väg till ett viktigt möte.

Jag går.

Från en kulle kommer en ung kvinna och man gåendes från. Kanske är de ett nyförälskat kärlekspar som var tvungna att stjäla en stund tillsammans eller så har de kanske bara tittat på utsikten.

Jag går.

En bäck porlar när mängden vatten tungt pressar på. Det skummar vitt över det gula vattnet. Det luktar lite lätt av järn.

Jag går.

Jag möter fyra äldre herrar. De hälsar glatt och fortsätter sitt viktiga samtal i samma stund som jag är förbi. De skrattar och pratar när de med raska steg försvinner bakom mig.

Jag går.

Den regntunga luften nyper mig i kinderna. En ilning av vällust går från min nacke och följer min ryggrad. Tänk vilken tur jag har som har möjlighet att njuta av det som finns runt mig. Att jag kan värdesätta de små sakerna. Att jag idag bestämde mig för att verkligen se och höra vad som händer under min lilla promenad runt sjön. Det finns troligtvis mer.

Jag går.

Go with the flow

Jag är inne i en sådan där period där jag känner mig så jäkla duktig. Och jag har lärt mig under resans gång att jag minsann kan säga det och vara stolt över det också.

Det har stått still otroligt länge nu. Vågen har liksom inte rört sig och det har varit väldigt frustrerande. Jag vet att det kan vara så att vågen står still men att man minskar ändå men de där kilona är så viktiga att tappa för mig. Men nu äntligen har det börjat röra på sig igen och jag hoppas att det sakta men säkert tassar neråt i en stadig takt.

Jag vet inte hur mycket ändrad träningsform spelar in. För tillfället har jag ju blivit helt frälst i löpning eftersom jag nu helt plötsligt fixar att springa slingan utan större problem samt att jag dessutom har förbättrat tiden sedan jag lyckades för två veckor sedan med hela 4 minuter. Det där är otroligt häftigt för mig.

Jag har funderat på att succesivt öka längden på löpningen för den där tjejmilen är lockande som går av stapel i mitten av maj. Den är mycket lockande men då är det hårdträning som gäller för frugan. För det är en stor skillnad på 3 kilometer och 1 mil. Men är det något jag har lärt mig så är det att inget är omöjligt.

Jag har liksom själv lyckats tappa 32 kilo med hjälp av målvetenhet i hur jag själv fungerar. Det har tagit otroligt många försök innan jag till slut hittade rätt och jag har varit på väg att gett upp innan dess. Med träning, normal mat och en helt otrolig hejarskara runt omkring mig har jag kommit otroligt långt. Mitt mål är nu greppbart när jag har så många kilo bakom mig även om det är en bit kvar. Men just nu är det under 15 kilo kvar även om jag bara ser det i 5 kilosetapper. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag kan minsann inte stressa med det. Är jag klar till sommaren är jag överlycklig men dröjer det 1 år till så får det göra det. Jag ska ner de där sista också så är det bara men tid har jag inte satt upp någon. Det fungerar inte riktigt för mig har jag märkt.

Så medan jag ibland kommer på mig själv med att titta på andra som tappar samma vikt jag tappat men på ingen tid alls kan jag bli lite avundsjuk faktiskt. Men bara för en stund innan jag intalar mig själv att tiden inte spelar någon roll egentligen. För hur mycket jag än skulle vilja vara i mål nu så lär jag mig så otroligt mycket om mig själv på vägen dit. En lärdom som gör att jag vet hur jag ska göra för att stanna där i mål sedan. Enbart genom att fortsätta leva som jag gör nu. Jag offrar inte mig själv utan jag ändrar livsstil litegrann. För sådär mycket har jag inte ändrat förutom att jag tränar mycket nu och äter mindre.

Så jag känner ingen rädsla att jag ska komma i mål och sedan när jag är där börja leva som vanligt. Jag lever som vanligt redan nu. Detta har blivit min vardag eftersom jag har levt såhär under 1,5 år och det är absolut inga konstigheter. Det är en trygghet att känna.

Det är även en trygghet att känna att jag fortfarande har en helt underbar skara runt mig, både i verkligheten och på nätet, som hejar och stöttar mig. Det som är underbart är att efter 1,5 år så är ni kvar och hejar lika mycket nu som i början. Ni är liksom mitt andningshål när det känns lite motigt, för det gör det ibland även om det är vardag. Ni pushar mig framåt och får mig att känna mig värdefull. Så all kärlek till er och hoppas att ni orkar med mig enda in i mål.

Det bara maler på

Ha, ha.  Idag klarade jag något som jag inte har klarat innan.

Rastlösheten över att inte tränat i veckan tog ut sin rätt när jag kom hem efter jobbet idag. Det såg ut att vara barmark och det bara spritte i benen över att få ut och mala dem framåt. Jag hade den där konstiga känslan att jag ville mala dem fortare än en vanlig Power walk.

Och så blev det. Invigde min nya långärmade funktionströja. Så den, en tjocktröja och min softshell drog jag på mig när kära maken stoppade mig. Det var plusgrader ute upplyste han mig om. Någon enstaka i alla fall men de fanns där. Jag övervägde mitt val och till slut drog jag av mig tjocktröjan. Mycket bra val kan jag meddela då den där långärmade funktionströjan jag hade fått tag på var riktigt bra och höll mig varm hela rundan.

Och det var en runda. En hel runda runt sjön. Och det var det som var så häftigt. Jag sprang hela rundan. Äntligen klarade jag det som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag fick i och för sig tassa över blankis på några ställen men jag höll ändå löparsteg och armar.

Jag kan inte skryta med någon tid heller men det struntar jag i. För det var en kommentar som jag fick för ett tag sedan som fick  mig att tänka efter riktigt ordentligt hela rundan.

Öppna inte för hårt. Ta inte slut på dig med en gång.

Så jag sprang och tänkte på det. Lunka på till en början och ta dig runt. Ta dig runt för första gången och bevisa för dig själv att det går och jobba dig sedan därifrån.

Och det gick minsann. Stolt som en tupp över min bedrift är jag. Det där målet jag hade att jag skulle klara efter förra sommaren men som inte gick då. Men se på fasen. Man ska inte ge sig.

Problemet är nu bara att jag verkligen vill ut och springa imorgon också. Jag vill springa längre. Dumdristigt att pressa kanske men så länge jag har det där i tankarna att ta det lugnt och känna efter så tror jag minsann jag hade klarat en bra bit till. Får väl se vad jag hamnar i morgon. Är lite skeptisk över slingan och isfläckarna dock.

Nöjd, stolt och blöt fruga.

Det är bara jag och naturen

Ibland är det det lilla som gör det.

När man saknar ljus under veckodagarna har jag insett hur viktigt det är att ta vara på det under veckosluten.

Så idag har jag njutit när solen strålat från en klarblå himmel och tempometerna visade +2 grader. Som gjort för en powerwalk. Understället på, vantar på och mössa på. Ett tag kände jag mig som en michellingubbe men struntade liksom i det.

Så när man är mitt ute i ingenstans och långt borta i fjärran hör man hur en lätt vind tar tag i några träd. Susande från vinden ökar likt en våg som närmar sig stranden innan den träffar och svalkar min svettiga nacke.

Där finns inga ljud, förutom vinden som men jämna mellanrum tar tag i träden som sakta böjer sig. En ensam hund i en hundgård skäller när jag går förbi men tystnar när jag försvinner runt kröken på den lilla backen.

Inga bilar, inga människor, ingenting. Det är bara jag och naturen. Det är bara jag som lapar sol och ljus för att klara av den mörka veckan. Att få njuta helt själv, i denna tystnad, i 8,5 km är livskvalitet en dag som denna. Underbart.