2015/01/28

Det finns disträa barn och sedan finns det våra

Det finns disträa barn och sedan finns det våra. Helt ärligt.

Den stora telningen har varit av med sin telefon i en veckas tid eller något sådant. Hur det uppdagades? Jo förresten, jag hittar inte min telefon sa hon bara häromdagen. När hade du den senaste frågade vi henne varav hon svarade inte en aning.

Detektivarbetet började sedan. Först vändes hennes rum in och ut. Under sängen, i sängen, i lådor, i gaderober ja precis överallt. Sedan vändes resten av huset in och ut (hade vi varit lugna och sansade hade vi insett att detta hade varit ett ypperligt tillfälle att göra en storstädning på när vi ändå var och drog överallt men nu var vi inte det). Under, i, på, och bakom allt. Ingen telefon fanns att hitta.

Kontaktade kompisar hon varit hos och bad dem titta och leta hemma hos dig. Nopp, ingen telefon. Suck, jag kände bara uppgivenhet och orkade inte ens bli arg.

Så har dagarna gått och vi har lyft på lite saker som man redan lyft på tio gånger tidigare för att kolla om den inte är där. Igår kom vi till insikten att telefonhelvetet var borta, lost for ever.

Fadern frågade henne idag, bara lite sådär i förbifarten om hon hittat den.

Ja, just det den låg på mitt fack i skolan.

Äh, va? Sitt fack, där hon hänger jackan säkert tio gånger om dagen. Facket som är tomt i vanliga fall. Ja, just i det facket låg hennes telefon. I tre dagar har vi letat som galningar och den har legat helt öppen.

Det är till och med så disträt att jag faktiskt funderar på om någon hittat den och lagt den där till henne. Men jag kan ju inte vara säker.

Men ja, ja nu är den hittad. Hoppas vara hon lärt sig något om av händelsen som till exempel lyssnar på sin mor och far om att telefonen ska ligga i väskan.

Tvivlar på det dock. Älskade disträa unge.

2015/01/27

Hon är mysko, den där Signe

Hur du vet att en katt vill gå ut.

Hon kommer rusandes förbi dina ben och gör en tvärnit en halv meter innan dörren vilket leder till en rejäl bredkas mot dörren. Hade man haft mjukare trägolv hade det varit ordentliga märken efter hennes klor i tvärniten.

Hon lyckas alltid stanna med nosen en millimeter från dörren. Och sedan börjar det intressanta.

Stirra-på-dörrspringan-tills-den-öppnar-sig sittningen. Jag vet inte om hon faktiskt tror att dörren öppnar sig genom utstirrning men det verkar så. För hon bara sitter där, konstant med blicken in i dörren och nosen intryckt i dörrspringan. Inte ett jamsande eller något annat som gör tvåbeningarna uppmärksammade på att man vill ut. Det är bara den magiska blicken som gäller för förr eller senare så kommer dörren öppnas av nerstirrning.

Ja, det är samma katt som blir euforisk, på riktigt alltså, när vi tar upp granen så att hon kan mumsa i sig kastglitter i en rasandes fart för att sedan lämna pimpade spyor lite över allt.

Ja, det är samma katt som gärna tuggar i sig hundmat, torrfoder, som fastnar i gommen eftersom de är för stora och tvåbeningarna får pilla loss det vilket inte är det lättaste eftersom hon då verkligen inte vill vara samarbetsvillig.

Ja, det är samma katt som så fort man köpt nytt halsband och hon varit ute, efter att ha stirrat ner dörren förstås, kommer hem utan. Jag skulle vilja hitta hennes gömma med halsband. Borde vara värd en förmögenhet med tanke på hur många där måste ligga samt att de är helt nya också.

Hon är mysko, den där Signe

2015/01/22

Hur kan vi låta våra barn få denna syn på andra?

Jag blir så arg och ledsen.

Mamma stämmer det verkligen att det är invandrarna som gjort att Kalle ska slutas visas på jul för att de inte tycker om det frågade den stora telningen mig.

Jag blev helt paff av hennes fråga men hämtade mig snabbt och började förklara så gott jag kunde så att hon skulle förstå.

Nej, det är absolut inte invandrarnas fel att de gjort ändringar både i Kalle och andra sagor. Invandrarnana har inget alls med det att göra. Anledning att man valt att ta bort vissa bilder och ord är att man idag förstår bättre hur de kan kännas för andra människor att se eller höra. De blir ledsna och det är viktigt att försöka förstå att saker omkring oss förändras.

Det är inte lätt att sätta ord på saker som en annan känner som naturligt. Det är naturligt att förstå andras känslor över nidbilder och fula ord. Det är inte min rätt att försvara min rätt att göra saker och använda ord för att de alltid gjorts och används trots att det skadar andra. Saker förändras och det gör vi också. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Men vi står och stampar på samma ställe fortfarande och inte nog med det så överförs denna syn på våra barn. För när jag frågade henne vad hon hört det så var det från en kompis.

Så istället för att lära våra barn tolerans, empati och ett öppet sinne så ges det fortfarande till många en trångsynthet och misstroende mot andra människor.

Så istället för att förstå och förklara för dem varför nidbilder och fula ord tas bort så är det lättare att skylla på andra som inte har med saken att göra.

Jag kan inte förstå att man inte ser och förstår varför saker förändras. Vi kan inte fortsätta att sitta med skygglappar och låtsas om att historian, som både är farlig och mörk, inte betyder något idag och att den är glömd och av den anledningen är det ok att använda ord och bilder. Jag vet faktiskt inte hur man ska få folk att förstå detta eftersom det konstant är försvarande om deras rätt eftersom det alltid varit så. Det är liksom ett moment 22. Ledsamt är vad det är. Och det är ledsamt att vissa barn får denna syn för att vissa föräldrar inte vill förstå vad empati innebär. Det är inte bara ledsamt utan tragiskt.

Blad 22

2015/01/21

Ridå igen

Kära maken satt och funderade.

När du är iväg och tränar ska jag passa på att träna här hemma också sa han.

Den lilla telningen, som har en förmåga att få öron som små trattar emellanåt, satt i rummet bredvid och frågade vad han skulle träna.

Han ska träna på att ligga på soffan svarade jag henne.

Ett fnittrade hördes från rummet bredvid. Men mamma då, det behöver han inte träna på för det är han redan duktig på. Till och med jätteduktig på det.

Boom.  Ridå för kära maken.

Blad 21

2015/01/20

Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

2015/01/18

Ridå

Den lilla telningen tittade på sina fingrar.

De blir alltid så skrynklig i duschen sa hon. Och titta på mina fötter sa hon och lyfte på sin ena fot för att visa. Precis sådär skrynklig som gamlingar är fortsatte hon.

Hon tittade upp på mig där jag stod och torkade hennes hår.

Ja som du mamma avslutade hon.

Boom, ridå.

Blad 18

2015/01/17

Vad är det som gör att det blivit som det blivit

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.

Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.

Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.

När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.

För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar?  Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?

Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.

Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?

Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?

Blad 17 

2015/01/16

Shit, jag har blivit min mamma

Shit, jag har blivit min mamma.

Den stora telningen sitter och visar att hon kan titta i kors.

"Gör inte så, ögonen kan fastna"

Boom, där var det. Hur mycket mer min, eller vilken annan, mamma kan man bli. Det är liksom samma sak som om man skulle yppar att de måste vänta en timme mellan mat och bad.

Då trodde man på att det faktiskt var så. Det är i alla fall vad man vill tro. För inte kunde ens egna föräldrar vara så uträknade, som man kanske själv kan vara som förälder, att det faktiskt var för att få en stunds vila från vaktande. Fast så lugnt var det kanske inte när vi tre konstant tjatade systrar om inte timmen gått så man kunde fortsätta bada.

Har dessutom svårt att äta äggamackor idag eftersom det var standard att äta på stranden. Kalla, skivade ägg på en limpsmörgås som knastrade lätt i munnen. Inte av dåligt skalade ägg utan för att de var lätt pudrade med sand som flög rundor. Till efterrätt blev det Pågens gifflar. Alltid. Dessa såg man förstås till att få direkt efter äggamackan för vem hade lust att behöva vänta en timme till senare. Inte denna donnan i alla fall.

Men vi blir verkligen våra föräldrar. Kanske inte blir, blir men mycket man gör kan man härleda från mamma.

"Hur svårt ska det vara att lägga tvätten i tvättkorgen?"

"Hur svårt ska det vara att bara städa rummet?"

"Ta ut disken från ditt rum."

"Sluta bråka"

Herregud, snacka om eko, eko, eko.

Blad 16

2015/01/14

Men annars är jag normal

Hur man normalt, definition valfri på ordet normalt, tar sig in i ett rum man normalt inte brukar vara i. Det kan hända att det är ett rum i en källare, naturligtvis inredd sådan, som man inte brukar vara i men ändå kan gå in och ur några gånger om dagen om det vill sig illa.

För så fort man öppnar dörren händer det. Avsökarblicken startar.

Dörrkarm, uppe, nere, runtom. Steg in. Vänster hörn, höger hörn. Tak, tak. Lister, lister. Golvsvepning med blicken.

Säkert att fortsätta in för att öppna nästa dörr. Samma avsökning görs innan man säkert kan gå in.

Problemet är bara att man inte gjort avsökningen bakom sig så när man vänder sig hoppas man på det bästa.

Ibland är inte turen men en. Ibland, ja eller någon enstaka gång, så sitter den där. Den sitter där och stoppar den enda utgången som finns. Sitter där och stirrar på en med en blick som smider planer hur den ska göra slut på mig.

Tankarna flyger i rasande fart i huvudet hur det stora problemet ska lösas. Det brukar sluta i ett panikartat skrik.

Skriket skrämmer inte odjuret som bara har en tanke. Jodå, jag vet nog att det är så. Världsdomination.

Ja, tillslut kommer kära maken till undsättning och räddar mig när han drar fram snabeldraken och som ett under försvinner odjuret in, naturligtvis skrikandes att den nog ska hämnas och skicka andra till oss. Det stämmer ju när jag nästa gång står öga mot öga med en Mr Spidder. Jäkla otäckingar som tror att de får vara var de vill.

Men annars är jag normal

Blad 14

2015/01/13

Inför min våta blick

Jag puffade upp kuddarna och sjönk ner i soffan. Med längtansfulla blick följde jag hans minsta rörelse. Musklerna på hans bara, svettiga bringa spelade för varje rörelser han gjorde.

Jag suckade en längtansfull suck. Med ens insåg jag att jag nog börjar bli tantsjuk. Så tanksjuk att det gör gott i hela mig att få titta på 25 årigt lammkött. Inte för att jag inte har gott kött hemma för det har jag. Men att få vila ögonen på denna unga muskulös lilla godbit är liksom precis vad en tantsjuk tant kan behöva ibland.

Att han sedan självmant går rundor med bar bringa och visar upp sig med diverse övningar för att få en att tappa andan ännu mer gör inte saken bättre. Man bara är där och hoppas att han gör någon extra övning. Snälla, bara en till viskar man nästan. Allt inför en våt blick, min våta blick.

Jag har mött honom nästan varje kväll under ett tag nu, med kära makens tillåtelse förstås, och varje kväll utstöter jag suckar av vällust.

Men visst är det tillåtet att vara lite tantsjuk. För det är inte mycket som slår detta lammkött. Arrow is da shit.

Blad 13

2015/01/12

Några få fina exemplar

Ibland får man känslan att man är lite ensam om vissa saker. Kanske inte helt ensam men ett av några få fina exemplar.
Löpningen är nu upptagen igen efter några veckors frånvaro. Härligt, härligt men fy sjutton vad sakta det går. Sakta, sakta tar jag mig framåt och jag får påminna mig om att det inte gör något. Att tro att jag ska ha samma fart som jag hade i somras är helt realistiskt naivt. Tyvärr är man inte alltid realistisk men det är det jag måste intala mig själv att vara. Men snart smäller det till och jag kommer att pinna milen igen med hyfsad fart. Längtar lite faktiskt och med små babysteps så är jag där fortare än jag tror.

Kvällens lilla runda var dessutom i regn. Älskar att springa i regn. Inte spöregn men lätt regn. Det känns lätt av någon anledning men varför vet jag inte. Känns bara så befriande på något vis. Liksom lättare att rensa skallen. Och rensa skallen behöver en grubblare som frugan. Underbart, underbart.

Löparnörd, fint exemplar.

Nu börjar dessutom gympan på onsdag. Det har varit uppehåll några terminer så det ser jag fram emot. Det kan bli en riktigt bra vår. Heja mig.

Blad 12 

2015/01/11

Det är vad jag hört av en vän i alla fall

Det finns vissa saker som är bra att tänka på när man gör vissa saker.

1. Att köra ett ordentligt benpass en lördag känns kanske som ett bra val med tanke på ledighet. Dagen efter känns det inte alls som en bra idé. Det kan till och med kännas som om det faktiskt aldrig är en bra idé att köra ett benpass och tankarna vandra att man troligtvis inte är riktigt klok. För vid varje rörelser och uppresning är det som om varenda muskel i låren och rumpan skriker att det där vill de inte vara med om utan de vill bara ligga där i sin soffa. Låt oss vara.

Dag två, måndagen, kommer man med tårar i ögonen ta sig upp och ner i trappan på sitt kontor. Tanken har slagit en att man faktiskt borde gå baklänges ner för att slippa se ut som om man gjort ner sig. Den där känslan att benen inte klarar ett steg till utan kommer att tvärnita mitt i trappan samtidigt som resten av kroppen inte fattar det. Den känslan av hatkärlek till legday.
Det är vad jag har hört av en vän i alla fall.

2. Att börja äta det där danska rågbrödet igen, fullproppat med härliga, hela rågkärnor och annat gott, och tro att magen mår bra på det. Alltså det är kanske så att magen mår bra på det när den vant sig igen. Typ efter ett tag. Några som dock inte mår bra på det danska rågbrödet är omgivningen. De klagar högljutt med lätt ulkande läten. En dam luktar hallon. De håller inte med och sätter upp fingrarna som ett kors mot en. Vik hädan väser de. Nästan.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

3. Att tekniska grejer har en helt obeskrivlig avsky mot en. Som när man ska spola det där pausade programmet och naturligtvis gör likadant som alla andra men den tekniska prylen känner av att denna gillar vi inte så vi spolar tillbaka, säg två timmar, istället för bara fram över reklamen. Vi får denna person att känna sig helt värdelös som inte ens kan spola men vi gillar det. Men det är ju bara denna personen, alla andra låtet vi fixa det utan problem. Ja, då är det bättre att ge fasen i att ens försöka igen. Att det ska vara så svårt att bli omtyckt liksom.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

Ibland är det tur att man hör en hel del av vänner så man slipper prova själv. Det har jag hört av en vän i alla fall.

Blad 11

2015/01/10

Kodak-moment

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller det blir kanske som det blir för att man inte tänket.

Kära maken fyllde på burken med Oboy. Den lilla telningen tittade ner i den med förvånad blick.

Men skopan då sa hon. Var är de? Kära makens min är ett sådant där Kodak-moment när han för en bråkdel av en sekund fick en sådan där tom blick innan det slog honom.

För att även den yngre generationen, om det nu finns några sådan som mot förmodan hänger här hos mig, så är det så att förr i tiden så fanns inte sådana där kameror som man kunde ta 200 bilder i minuten för att sedan välja det bästa. Då fanns kameror med en filmrulle, som tillverkades av bland annat Kodak, som man stoppade in i kameran och då hade man 24 eller 32 bildet att ta. De var värdefulla och man fick välja tillfällen med omsorg innan man tryckte ner knappen. Man valde helt enkelt sitt moment. De där momentet som man verkligen vill förverkla. Sedan fick man ta ut rullen när den var slut och skicka iväg den för att sedan få tillbaka sina bilder i fysisk form. Nu visade det sig att alla Kodak-moment inte alltid var sådär wow när man fått med halva huvud, små pluttar borta i fjärran som man inte kunde urskilja om de var människor eller bara myror eller konstiga orber som var helt oförklarliga. Det var det man fick. Jag lovar att att det verkligen fungerade så då, back in the good old days.

Detta var ett sådant när det liksom sjönk in att den där skopan troligtvis låg i botten på den nu påfyllda burken med brunt, puderfint pulver. Längst ner under allt alltså. Efter lite grävande hittades den dock och ordningen var återställd.

Sådant skulle man ju aldrig lyckas med själv och absoluta aldrig gjort heller (harkel, harkel). Och om, jag säger om nu, så är jag glad ingen kunde se det Kodak-momentet.

Blad 10

2015/01/09

Up yours

Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.

Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.

Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.

Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.

Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.

Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.

Blad 9

2015/01/08

Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

2015/01/07

Zombie-apokalyps?

Måndag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Det enda som hördes var skrapan som frenetiskt arbetade sig genom isen på bilrutorna. Jag körde iväg och kände mig som den ensammaste människan i värden.

Zombie-apokalyptisk känsla när jag mötte en bil på hela vägen. En ensam bil lika vilse som jag, letandes efter andra. Lite otäck känsla.

Onsdag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. I alla fall en liten stund. Sedan var kära maken vaken men han var en klok kär make så han höll sig, tyst, i bakgrunden. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Skrapan arbetade frenetiskt bort isen på rutorna. I fjärran hördes ett tåg och några hus bort startade någon en bil. Jag körde iväg och kände att nu är allt som vanligt igen. Någon smart person hade nu hittat botemedlet mot Zombie-apokalypsen och jag var inte längre ensammast i världen.

För hur skönt det än är med helger och ledigheter så är det fasen ganska skönt när allt blir som vanligt. Att få rutin på vardagen. Att barnen lägger sig i tid. Att middagar planeras.

I alla fall en vecka eller så innan man inser att det är för jäkla skönt med lite helger och ledigheter och slippa alla rutiner.

Blad 7

2015/01/06

Mayday, mayday. Missing in action.

Mayday, mayday.

Jag efterlyser en liten, liten varelser. Jag har aldrig sett den själv men jag skulle tippa på en storlek av en tumme. Vingar på ryggen och en pengarpung på magen,  stor nog att rymma guldpengar.

Jag skulle tippa på att varelsens gps antingen blivit störd, vi har ju inte den bästa teckningen häromkring, eller så har den gått sönder eftersom den inte hittat hit igen.

Jag är nu orolig att denna stackars, lilla varelse irrar rundor själv där ute i mörkret eftersom den inte var här igår och inte kommer att komma i kväll heller verkar det som.

Tandfen, missing in action. Det är tur att det är den stora telningens tand som ligger och väntar på att bli utbytt mot guld eftersom den stora telningen faktiskt är lite disträ och troligtvis inte ens tänker på att den ligger där.

Men samtidigt borde tandfen ha bättre koll och fungerande gps eftersom vi hade en incident med den lilla telningens tand förra gången gps:n gick sönder. Det var minsann inte så lätt att försöka förklara det.

Så skärpning Tandfen, skärpning.

Blad 6

2015/01/05

En av hemligheterna som superhjältar har

Superhjältar är faktiskt inte alltid bra att ha. Man skulle kunna tro att det bara är av godo men låt mig påvisa motsatsen.

Här hemma har jag nämligen en med superhörsel. Superhörsel innebär faktiskt lite problem. För är det så att om man som normal förälder faktiskt har gömt något gott som man faktiskt vill ha själv så är det bra att låta det ligga till den lilla med superhörsel faktiskt klockat för kvällen.

För jag lovar, trots hörlurar på så kommer hon att höra när skåpet öppnas. Man kan försöka smyga upp den bäst man vill men jag lovar att det kommer inte att hjälpa. Och i samma stund som den där goda biten som man spara för eget bruk, japp så egoistisk kan denna donnan vara trots att hon är en mor, så kan man ge sig tusan på att den lilla kommer hoppla-skuttandes. Ytterligare ett superhjältedrag då det inte fungerar att gå utan det faktiskt verkar finnas någon magisk hoppstylta inbyggd.

Vad har du i munnen mamma? Inget försöker man säga lite oberört samtidigt som man försöker placera den goda biten så det inte ska synas. Men vad har du i munnen mamma? Hon har inte bara superhörsel utan även supersyn. En lakritskaramell blir svaret till slut för att få mumsa i sig den goda icke lakritskaramellen. För lakrits går inte hem hos en superhjälte.

Och ja, jag kan med säkerhet antyda att det är ett fullt normalt beteende för en normal förälder. Dock har jag inte kommit på hur den lilla superhjälten gör för att emellanåt stänga av inte bara superhörseln utan även den vanliga hörseln. Men det är väl en av de där hemligheterna som superhjältar har.

Blad 5

2015/01/04

Har lärt mig att blunda för det

Alltså jag kan faktiskt bli lite provocerad av detta med bäst föredatum.

Framförallt när vissa faktiskt verkar tro att det per automatik faktiskt är otjänligt efter det utsatta datumet. Jag erkänner, jag var sådan innan och kunde inte tänka mig att använda mjölk som var en dag gammal. Det kunde periodvis innebära att jag slängde massor med mat för att jag enbart gick på det förrädiska datumet.

Det är ju faktiskt så att produkter inte skrumpnar ihop och möglar eller surnar bara för att datumet säger så. Jag har faktiskt lärt mig att blunda för datumet och använda kära makens lukt- och smaksinne. För även om jag inte tycker att det luktar litar jag inte riktigt på det utan kör ner hans snok i det också för att få det godkänt. Smaka har jag lite svårare för så det är han som får offra sig.

Men jag använder utgångna produkter. En dag ellet två brukar jag inte ens reagera över längre men är det längre så luktas det på. Håll i er men jag har till och med använt veckogamla mejeriprodukter till matlagning. Hälla mjölk i kaffet är också ett bra test, man ska dock ha mer i kannan ifall det går åt skogen, eftersom det komner att märkas om mjölken är gammal. We have a flowter.

Det jag faktiskt har svårt för är när saker varit öppna ett tag. Där har vi min akilleshäl. Jag kan inte äta till exempel påläggsskinka som legat öppen några dagar. Det går helt enkelt inte. Tycker det både luktar och är superslemmigt då. Men kött överhuvudtaget är lite äckligt. Tycker allt kött luktar illa medan kära maken varje gång jag kör fram ett paket med kött till honom för godkännande påpekar att jag kommer att känna om det är gammalt.

Så jag tycker faktiskt att vi alla lite till mans faktiskt ska tänka lite på vad vi slänger i matväg. Det är inte ok att hälla ut en mjölk för att datumet säger det. Vi måste tänka lite på det slöseri vi håller på med i vårt välfärdssamhälle. Alltså slit och släng är inte ok bara för att vi kan.

Då lukta, smaka och tänk lite mer så kommer vi kanske minska matsvinnet lite.

Blad 4

2015/01/03

Traditioner

Ikväll suger vi ut det sista av jul och nyår.

För som att påsk har sina ägg och chokladharar och midsommar har sina kransar, stångar och snapsar så har även jul och nyår sitt.

För när vi nu njutit av god mat, dock inga överraskningar precis eftersom det år efter år är Jansson, skinka, brunkål och sillar, och umgåtts med våra nära och kära när mannen med det stora skägget kommit. Dock missade vi honom i år även om han varit och lämnat ett och ett annat paket under granen.

Vi har avslutat året tillsammans med underbara vänner och varit med om ett frieri och skålat in det nya under en färgsprakande himmel. Allt som ska göras är gjort och nu avslutar vi det.

Vi spenderade årets första dag genom att se hur alla von Trappare brister ut i sång var de än är, vi funderade på att införa detta men tjejerna dissade det tvärt, medan de dansade på bergstoppar. Ivanhoe valde dessutom fel brud som vanligt också.

För alla högtider har sina traditioner. Och ingen jul och nyårshelg är komplett utan John McClane.

Igår sprang han halvnaken i en skyskrapa och räddade alla. Idag är han snart halvnaken igen, ja eller kanske inte men bilderna lever från gårdagen, och springer runt på en flygplats och räddar alla. Och jag njuter av att se hur han behandlar skurkarna och svarar med rappa kommentarer. Precis som det ska vara.

Vissa traditioner vill man verkligen hålla fast vid. Halvmögiga, halvnakna män är sådana.

Blad 3

2015/01/02

Skamligt förslag

Jag börjar tröttna sa han. Jag stirrade på honom med en iskall blick. Allvarligt frågade jag honom. Han nickade men såg inte på någotvis ut som om han hade några skuldkänslor.

Jag tycker det är dags nu sa han. Dags att våga ta steget och prova annat. Jag fortsatte stirra på honom och nu hade min mun, i ren förvåning över detta plötsliga, antagit en lite halvöppen form med hakan lätt hängandes mot bröstet.

Menar du verkligen allvar frågade jag honom igen med skeptisk röst. Han nickade bestämt.

Jag började fundera på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi slänga bort allt vi hade bara för att vi tagit det förgivet? Skulle jag hålla fast vi att det var bra som det var eller jag skulle våga ta språnget? Jag kan fortfrande inte bestämma mig om det är värt att kämpa för eller om jag bara ska ge upp. Är det dags att gå vidare?

Den obligatoriska tacofredagen är i fara. Kära maken föreslog att den skulle skrotas. Jag tror det krävs lite mer övertalning för att han ska få genom detta skamliga förslag. Verkligen mycket mer övertalning och kanske en och en annan massage.

Blad 2

2015/01/01

365 tomma blad ligger nu framför mig

365 tomma blad ligger nu framför mig skrev jag igår på min status. De ligger där och väntar på att bli skrivna. Skrivna med mina händelser, med mitt liv.

De kommer att bli skrivna men innehållet ligger gömt i dunkel även för författaren. Författare som bara längtar efter att fylla dem med spännande berättelser.

Jag vet att varje blad inte kommer att fyllas med det jag önskar. Det är så livet fungerar och det är det som är det realistiska men jag kommer att göra allt i min makt att faktiskt fylla dem med det jag önskar, från vardag till fest.

När jag sitter och funderar på de 365 dagarna jag nu fyllt så kan jag inte riktigt ta på vad de är fyllda med. Det har varit mycket inre stress och yrsel som dominerat och när jag nu sitter här med mina blanka blad vill jag inte fortsätta fylla dem på det viset.

Hur jag ska göra då vet jag inte men genom att försöka ge saker och händelser eftertanke så vill jag ta mig tid och fundera på saker. Inte fundera på saker som jag inte kan göra något åt. Det hjälper inte att fundera och oroa sig över saker som jag inte har någon som helst verkan över.

Det låter så lätt när man skriver ner det men sedan ska man leva efter det också. Men jag tror att bara genom att bli medveten om saker så ger man även eftertanke på det.

Så jag tror att det kan bli en mycket bra bok när den är klar och de 365 tomma bladen är fyllda. Fyllda med mitt liv.

Blad 1.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails