Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

Ibland undrar jag vad det är för del på mig

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig.

Jag kan gå och längta efter en ledig dag. Längta efter att bara få sitta och slösurfa eller sitta och titta på en film mitt på dagen med filten omkring mig och bara mysa. Inte behöva göra något. Eller att bara få rå om barnen lite och hitta på något roligt tillsammans (läs vad jag tycker är roligt antagligen) som att ut och gå i skogen.

Det är de där små sakerna som jag kan längta efter. Så när helgen väl kommer och jag har en ledig lördag som är helt oplanerad så är det precis vad jag gör. Not at all liksom.

Nopp, då plötsligt har jag börjat bli rastlös av att ha en helt oplanerad dag som jag bara ska njuta av. Så varför inte börja med att baka lite. Sagt och gjort så var  det årets lussebullar till julafton som blev till idag. Bullarna förvandlades dessutom till små hjärtan och medan jag stod där och höll på så kände jag nästan hur jag flöt omkring på små fluffiga, perfekta rosa moln av puttinutthet. Ja, några av dem blev i alla fall hjärtformade för några blev inte alls så hjärtformade när de var färdiga som de var när jag gjorde dem. Så var det med det perfekta rosa fluffmolnet. Rebeller är de tydligen också men vad fasen, goda blev de.

Så när julmusiken fortsatte att flöda ur högtalarna kanske man ändå skulle fortsätta. Kanske ge sig på den där färsen som låg i kylskåpet. Blanda, blanda, riva, riva, mala, mala och på med tredje paret handskar och knåda, knåda. Ja, sedan var det bara att trilla det där kletet till fina små bollar, som lagom till farbrorn med det stora vita skägget kommer på besök, som ska avnjutas till en massa, massa andra saker om någon vecka. De där köttbullarna är ganska skönt att ha instoppade i frysen nu kan meddelas.

Och mitt i detta, frivilliga, julstök var det ändå något som lockade och pockade. En längtan som låg där och grodde långt in.

    
Den vackra rödoranga bädden av kol doftade underbart och värmen som spred sig från den fick mig att längta till varma sommarkvällar. Ljusa, varma, gröna, långa underbara sommarkvällar. Men man tager vad man haver liksom.

Så med det första ljuset brinnandes i bakgrunden avnjöt vi en hemmagjord kolgrillad hamburgare. Mitt i julstöket kom en liten klick av sommaren. Lovely måste jag säga.

Jag kan dock inte riktigt förstå vad min rastlöshet beror på. Det kan kanske vara så att jag har en liten skrovlig hals och därför inte kunnat träna på två dagar. Jag må vara nyfött träningsfreak eller något men jag är ett smart sådant och vet att vid halskrångel och annan sjuka ska man inte träna. Så det kan vara så att jag har en massa energi liggandes som bara väntar på att få explodera ut i ett pass. Och när jag vägrar det så måste ju den energin ta vägen någon annanstans. Det är ju bra att den kommer till nytta på något vis i alla fall. Kanske lite synd bara att den inte kan ta tag i och städa lite också. Fast jag undrar om inte energin är slut nu.

 
Frugan är nöjd i alla fall och strålar som en stjärna liksom. 

Kommer snoppen att ramla av?

Jag kanske är ointelligent, mindre vetande eller helt enkelt bara korkad men jag har lite svårt att greppa detta med genussnacket.

Kanske inte själva begreppet, eller jo även det eftersom det faktiskt är helt ogreppbart eftersom alla säger olika om det även Google. Men det jag har lite svårt att förstå, därav min ointelligent lär många troligtvis nu tycka, är upprördheten som den drabbar.

Om man söker barnvagn eller andra barnsaker på nätet och skriver att det är till en kille så skapar detta väldigt upprörda känslor hos många. Upprördheter jag har stöt på har handlat om att pojkar då skulle behöva extra plats för sin snopp och därför söker man till pojke. Eller att det av någon anledning skulle vara så att snoppen till och med skulle kunna ramla av om det inte är till en kille. Eller om det är tvärt om, att man söker till en tjej, så finns liksom risken att hon ska utveckla snopp.

Alltså bara där är man ju lite fel på det. Är det inte att särskilja könen redan där? Jag menar att flickor utvecklas och pojkar bara tappar sina saker.

Tydligen ska man skriva önskad färg istället eller önskad utformad på annat sätt istället. Kanske inget fel i med upprörd? Nej. Ord som flicka och pojke ska tydligen inte användas. Men vänta, vi har ju hen nu ju.

Så om man nu söker en gåstol till en kille så är det liksom inga konstigheter för mig och skapar inga upprörda känslor alls eftersom största delen av oss skulle skriva på det viset om vi söker en färg som alltid har förknippats till en kille. Jag förstår liksom med en gång vad som efterfrågas utan att jag ska ifrågasätta sättet att skriva på. Hade jag önskat annat färg hade jag skrivit det.

Istället för att bli så förbannat upprörd över hur andra skriver i sina annonser och dylikt så får man väl själv skriva annorlunda i sina annonser men att gå på annonsskrivare känner jag är ganska lågt.

Jag kan tycka att det finns så mycket annat att bli upprörd över än hur man utformar annonser. Annonser som de flesta av oss förstår helt klockrent. Fast det är ju bara jag, den mindre vetande och intelligenta som inte tänker ta en diskussion eftersom jag inte fattar ändå. Eller för att det inte är lönt att försöka ta en diskussion med någon som tror att andra tror att snoppar ramlar av, eller något liknande.

Vid tangentbordet

Den ointelligenta, mindre vetande eller helt enkelt bara korkad

Typen som inte är någon förlorartyp behöver tid på sig att förbereda att det kan gå åt helvete i Yatzy mot små telningar

Herregud, vad gjorde man innan pektelefonernas tid när det åskade?

Det kan vara så att man var tvungen att vara social. Att man var tvungen att dra fram Yatzy eller andra brädspel. Och det där sociala, som ska vara SÅ mysigt, slutade ungefär alltid i att någon förlorade. Och det kunde hända att denne någon inte var av förlorartypen om man säger så.

Så den där sociala biten med spel är inte mycket för oss när den är påtvingad. Den där typen som inte är någon förlorartyp behöver liksom tid på sig att förbereda att det kan gå åt helvete i Yatzy mot små telningar. Det hinns inte med vid ett åskoväder.

Så all heder åt pektelefonmakarna som faktiskt räddar vissa familjer från spelbråk vid åska. Hatten av till er. Jag är verkligen en prettomorsa.

Så vem är pretto nu?

Här förfäras prettomorsorna över oss normala morsor som faktiskt hoppar över lagad lunch ibland och enbart ger något annat, icke varm och tillagat, att äta istället.

Hur ska våra telningar klara sig om det inte får någon riktig lunch. Eller hur ska de klara sig om de inte får någon riktig middag när det fått riktigt lunch på skola och dagis.

Alltså låt mig berätta att de klarar sig alldeles utmärkt och mår även detsamma. Allt ska vara så jäkla upphausat så fort vi föräldrar som inte följer boken till punkt och prick tar egna initiativ. För inte svälter våra barn eller presterar sämre bara för att de inte får lagad mat två gånger om dagen, sju dagar i veckan.

I Norge får skolbarn ingen lagad lunch på skolan. De får ta med sig “matpacke” själva vilket innebär något kallt. Macka, gröt, korv eller något sådan. Så låt mig då spekulera lite bara.

Vilka klarar sig bäst i vintersport som kräver mycket energi? Kan det vara våra grannar i väst som bara äter lagad mat en gång om dagen.

Vilka är superhurtiga och går på tur så fort de får möjlighet? Kan det vara vissa av våra grannar i väst som bara äter lagad mat en gång om dagen.

I rest my case.

Så vem är pretto nu?