"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

Har jag varit stygg så det är någon bad karma?

Jo men ni vet den där känslan av förvirring när man kommer innanför dörren till ett helt tomt hus. Ingen kära maken, inga barn eller kompisar till barnen. Ett helt tomt och tyst hus. Vad gör man?

Så vad passar då inte bättre än att få lägga sig ner en stund. Att få sluta ögonen och bara sväva bort. Jag kräver inte någon längre stund men en timme var mitt mål.

Det är bara att inse att vissa mål inte går att uppfylla. För när man ligger där och precis är på väg att omfamnas av sömndiset så ringer telefonen. Lite lack blir man när man tittar på displayen och inser att det är någon jäkla försäljare. Så det är bara att bre ut det vackra hårsvallet över den sköna kudden igen och sluta de blå, för ännu finns det hopp. Det tyckte inte de där försäljarna eftersom de ringde en stund senare igen.

Nu började jag bli riktigt lack och tryckte av igen. Fan ta dem om de ringer igen. Telefonen kan vara tyst i dagar och tro sjutton att den ska börja låta vid det tillfället man är helt själv vilket händer typ aldrig.

Telefonen var tyst och den där dåsigheten började återkomma till min kropp. Ja i alla fall tills att doggen börjar klia sig. Han är inte så smidig längre den där doggen så jag kan väl säga att det låter om honom när han febrilt arbetar sin tass mot örat och daskar i golvet med klorna vartannat kli-tag. Bank, bank, bank, fnatt, fnatt, fnatt.

Och de blåa är öppna igen och ett morrande ljud lämnar strupen, nästan lite Linda Blair-varning där, när jag ryter till stackars doggen att genast sluta med det han håller på med. Var inte så ego, matte vill vila.

Så envis som jag är, vila är dyrbart att få göra, sluter jag dem igen. Då kommer något annat blått in i bilden. Eller snarare så börjar det där blå att väsnas.

Utanför började den där jäkla glassbilen plinga på sin jäkla melodi “Vi lurar små barn, vi lurar små barn på deras veckopeng” som  den lilla telningen sjunger. Jag muttrar nu den där låten istället och tänker att den lurar minsann de vuxna på en dyrbar egenstund också. För inte är det bara så att den låter en gång. Nejdå, den rör ju på sig i kvarteret också och varje gång den stannar så plingar den. Minst tre gånger gav jag den innan jag insåg att det är lönlöst.

Så när tassarna åter är i backen känner jag mig inte ett dugg piggare än jag gjorde 44 minuter tidigare. Jag känner mig bara lite bitter. För vad är oddsen att allt ska låta precis under den lilla stund jag hade? Har jag varit stygg så det är någon bad karma? Inte en aning.

Men jag gjorde ett helhjärtat försök i alla fall och undrar när en sådan stund, tyst utan yttre påverkan, kommer att komma igen och en vällust av längtan ilar längst ryggraden.

Att hela tiden bara se till sig själv utan att ha förmågan att se vad det gör mot andra

Det florerar en bild på Facebook nu. En bild som ska försvara rätten att får fortsätta att förminska människor. En bild om rasism.

Det är tre skrivna meningar som deklarerar följande:

“Rasism i USA=Ku Klux Klan
Rasism i Europa=Skinheads
Rasism i Sverige=Tintin, Pippi Långstrump, negerbollar och pepparkaksgubbar”

Jag kan inte förstå hur de som delar ett sådant påstående tänker, förutom att enbart tänka på sig själva. För det är det hela debatten handlar om, att försvara sin rätt att få läsa och säga ord som de alltid sagt utan att tänka på vad det innebär.

Det finns ord och nidbilder som inte är ok. Ord och bilder som på grund av dess ursprung kränker och förminskar människor något fruktansvärt. Jag som medmänniska har ingen som helst rätt att försvara mig själv att det alltid varit så. Är man så fyrkantig utan att kunna förstå vad det gör? Det verkar ju så eftersom vissa fortfarande hävdar sin rätt att det alltid hetat så eller att det är ok att förminska andra med bilder som alltid visats.

Men bara för att de tidigare har ansetts ok är det inget som säger att det är det idag. Folk har blivit klokare, det är vad jag inbillar mig i alla fall, och förstår innebörden av dessa ord och bilder. Hur det förminskar ett helt folk. Ett folk som genom århundraden har blivit förnedrade med ord. Ord som folk idag försvarar sig själva att det är ok att använda för att det alltid gjorts.

Vi har alltid fått aga barn. Gör det det rätt för det? Nej självklart inte och det förändrades som tur var.
Kvinnorna har alltid varit hemmafruar. Var det bättre? Nej alla behövs i arbetslivet.
Homosexualitet ansågs som en sjukdom. Var det bättre? Knappas, hur kan kärlek mellan två personer någonsin vara en sjukdom.
Det finns hur många saker som helst som var ok förr men som inte är det idag på grund av att människan förstår innebörden av vissa handlingar.

Bara för att saker alltid varit på ett visst vis är det inget som säger att det inte ska ändras. Synen på hur människor ska vara och behandlas har som tur är förändras för många genom året. Att alla har samma värde oavsett hudfärg, sexuell läggning och så vidare borde vara en självklarhet idag. Du ska inte behöva utstå skällsord och förnedringar på grund av detta.

Det som gör hela debatten ännu sjukare är sedan, förutom försvarstalen att det alltid sagts och gjorts på vissa vis och då är det ok att fortsätta, försvaret om andra ord som borde förbjudas.

Ord som ständigt kommer upp är förstås finska pinnar, vitlök och kinapuffar. Det som är skrämmande är att dessa debattörer inte har förmågan att se skillnaden. Skillnaden på varför det är förminskande och kränkande med N-ordet men inte dessa orden. Det finns inget förnedrande i dessa ord. Det finns ingen historik bakom dessa ord om hur ett folk har behandlats.

Jag vet tyvärr om att denna debatt inte kommer någonstans. Just av den anledningen att vissa fortfarande hävdar sin rätt att använda dessa ord och nidbilder för att de alltid varit så. Att hela tiden bara se till sig själv utan att ha förmågan att se vad det gör mot andra. Det tycker jag är skrämmande, 2014.

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Oskrivna regler är lika viktiga som skrivna. Även om de oskrivna kan vara lite svårare att följa på grund av att de är just oskrivna.

Kö. Vad är det med oss och denna linje av människor? Det finns få saker som kan få en hop med okända människor sluta upp som en kö-hoppare. En liten kö-fuskare som liksom smyger sig in mellan två andra som redan befinner sig i denna rad. Är det något dessa människor vet så är det vem som står framför och det märker med en gång om det är någon sådan där kö-fuskare som försöker sig på något mygel.

Det harklas, blickar spänns och med ett vasst “Ursäkta men kön börjar faktiskt där borta” nickar hela kön instämmande över denna modiga själ som har satt ner foten och försvarat sin kö-plats och således resterande kö-platser. Kö-platsen är en helig och nästan minerad plats.

Lika mycket är kö-utrymmet det. Utrymmet människorna ska hålla mellan varandra i denna linje med folk. Detta utrymme är hårfint. Skulle det visa sig att en person står en halv meter för långt bakom den som står framför kan man nästan se hur folk bakom nästan vill trycka på för att visa att de vill komma framåt. Vilket naturligtvis inte kommer att gå fortare. Detta eftersom den person som nu har lämnar en för stor lucka fram till den framför helt enkelt gör det av artighet.

För medan den personen nu står med en halv meters lucka framför står nästa efter istället med en halv millimeter mellanrum. Så nära att andedräkten träffar nacken och varje gång den bakom rör sig gör den detta med en lite buff på framförvarande. Det där är en av kardinalsynderna i köandets värld.

“Du skall icke komma för nära och trycka på för du kommer att bli straffad med det onda ögat”

Det onda ögat är inte att leka med. Jag har själv delat ut det några gånger (ok många då). Med en smal springa till öga avfyras en mycket svart och vass blick. Den som inte förstår då kan inte förstå mycket. Det borde dessutom göra skitont när den träffar.

Det är en sådan stor synd så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna fortsätta. Vissa oskrivna regler hade inte mått dåligt av att bli skrivna faktiskt. Inte när det gäller så viktiga saker som den heliga kö. Vem lämnar in den motionen?  

De verkar tro att vi sitter i våra stugor, utan kontakt med omvärlden

Jag slutas aldrig att förvånas över saker. Saker som för en annan är självklara verkar vara för andra helt oförstående.

Vi har precis fått reda på att den lilla telningen inte ska ha den lärare som det är sagt att hon ska få. Men vi har naturligtvis inte fått reda på det genom de som vet om det, skolan, utan från personer utanför.

Och ja, det är bekräftat eftersom den nya klassen hon ska ha idag har fått lapp med sig hem att nu kommer Den Läraren att bli er lärare.

Alltså jag vet inte vad skolan tror om oss. Att vi sitter i våra stugor och inte har någon kontakt alls med omvärlden så det finns ändå ingen risk att en sådan sak kommer ut.

Eller att de faktiskt idiotförklarar oss och våra barn genom att faktiskt verka anse att vi inte bryr oss om vilken lärare våra barn har.

Eller att våra barn har fått reda på vilken de ska ha och de inte ens har mage att meddela dem innan alla andra får reda på det.

Jag tycker det är så dåligt gjort. Men jag borde kanske inte bli förvånad. Jag skrev i alla fall ett litet brev till rektorn och sa vad jag ansåg.

“Hej
Jag fick precis reda på att de blivande 1:orna här i Hästveda inte ska ha Den Läraren fast det är det som är meddelat. Jag har på omvägar fått reda på det och sedan genom kontakter fått bekräftat.
Jag kan förstå att lärare byter tjänster men det jag inte kan förstå och tycker är väldigt dåligt är att det meddelas på hennes nya skola utan att gå ut och meddela oss som faktiskt har fått reda på att hon ska ha våra barn. Jag kan faktiskt inte tycka att det är acceptabelt att vi får reda på det på detta viset. Jag tycker att det meddelas ut till oss som det berör innan man meddelar ut till den nya klassen. Jag anser att det är ett naturligt steg hur man förmedlar information oavsett i vilken sektor man befinner sig i.
Med vänlig hälsning Jeanette”

Åh, vad jag blir sur över sådant här.