Otäcka väsanden, viskanden och bankanden

Ibland förändras folk utan att man vill det.

De otäcka ljuden som hörs från tv-rummet när man gått och lagt sig. Väsanden, viskande och bankande som kommer och går i vågor. Ett avlägset sorl som man bara vill få tyst på.

Så ligger man där och försöker ignorera allt som händer där ute. Om jag inte låtsas om det så finns det inte. Man önskar så att det var sant men väsandet, viskande och bankandet fortsätter.

Det är fasen inte lätt att råka vara en fotbollssupporterfru. När fotbollssupportern hamnar framför tv med röda spelare som knatar rundor då funderar man på om man ska uppsöka någon Exorcist. För det låter verkligen som om något behöver drivas ut. Soff-tränare låter lite när den försöker att inte låta.

Men så slutar matchen och allt återgår till normalt. I alla fall om man är en klok fotbollssupporterfru och inte påpekar hur det ibland inte går så bra. Men ibland är det liksom bara ett måste. "Ja du kära make, det gick ju inte så bra för dina röda igår".

Trots allt så är det ju bara ett spel. Ja, det är ord han verkligen älskar.

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel

Som förälder får man stå ut med mycket. Som fotboll till exempel.

Fotboll är en sport där ett gäng personer springer och sparkar på en boll. Det finns vissa regler, som att man inte får spraka på varandra om man inte sparkar på bollen först och att man inte får göra mål om man står närmast målvakten när den som sparkar bollen till en gör det.

Enkla regler som dessa sparkande personen verkar ta lite lätt på. För inom denna sporten finns det nog inga som kan slå ut med armarna och se så förvånade ut som de kan. De kan liksom nästan ha sprakat av motspelaren benet och verkar vara helt oförstående att de gjort det.

Det är även många som är så kallade gräsmaxare. En gräsmaxare är en person som helt enkelt tycker om att rulla runt på gräset när någon motspelare finns i närheten och som i samma stund gärna grimaserar och tar sig för sitt smalben eller fot.

Och nu är det vår igen och då går dessa fotbollsspelare ut på grönt gräs eller brun grus. Och då plötsligt kommer det igen.

Den stora telningen vill börja spela fotboll igen. Hon ratar inomhussäsongen eftersom det är svettigt inne. Men ute är det inte lika svettigt tydligen.

Så som den goda föräldern jag är så får hon självklart göra det. Gemenskap och motion och allt sådan ni vet.

Och med detta kommer också de där matcherna som man måste åka och titta på. Ja, jag erkänner, jag tycker det är astråkigt att titta på dessa matcher. Men som den goda föräldern jag är så står jag där vi långsidan och hejar på dem. För hur det än är så är man jäkligt duktig som förälder att svälja sin egen tristess och verkligen ge sitt stöd till barnen.

Som förälder är man rätt fantastisk, faktiskt, som klarar av allt sådant. Det borde skapas en Oscars-gala för föräldrar. Kandidater finns det otroligt många av. Skådespelande personer som står där och hejar med sina stora leenden men inom bords bara tänker skjut mig eller något sådant.

Men i slutändan gör man allt för att barnen ska ha möjlighet att göra det de tycker är roligt. Och därför borde man vinna den där Oscars-statyetten.  

Jag kan väl inte vara ensam om detta fenomen får jag hoppas

Att spendera tid vid sidan av linjen, hejandes på ett gäng 8-åringar är det man som förälder verkligen vill och drömmer om. NOT.

Alltså jag är ledsen men jag finner inte detta med soccer-mom tillfredställande på något vis. Det är så otroligt tråkigt att stå vid sidan om och titta på ett gäng med 8-9-åringar som springer efter en boll. Att det sedan är att ta bollen från motståndarlaget eller egen spelare verkar inte spela så stor roll. När sedan regnet öser ner den där sommarkänslan som fanns förra veckan är som bortblåst blir det bara ännu värre.

Men man står där och hejar på medan man egentligen bara känner en bubblande känsla i kroppen över att det nog borde vara slut fast de precis har blåst igång matchen. Man står där med lite drömmande blick ibland och planerar middagen, funderar på om tvätten hinner torka, hur vi ska lösa att komma hem under midsommar, om man kanske inte skulle ut och springa en runda under kvällen fast det regnar och hur mycket av maten på gårdagens kalas som sätter sig på fel ställe.

Jag vet att man ska tycka att sådant här ska vara roligt. Att man ska glädjas med barnen men herregud vad tråkigt det är. Jag kan väl glädjas när de vinner men det är mest över att se deras glädje men annars nej. Jag kan inte hjälpa det. Jag är verkligen inte någon soccer-mom-material.

Handen på hjärtat nu. Tycker alla verkligen det är roligt att titta på när barn spelar match i sina aktiviteter? Jag kan väl inte vara ensam om detta fenomen får jag hoppas. Snacka om fail i sådana fall.

Träningsläger för parkour?

Letar ni träningsläger för parkour?

Då kan jag meddela att ni kan hitta ett på det minst tänkbara ställe. Mitt i Hålan i ett litet hus mitt i kvarteret. Där finns det. Ja det är i alla fall vad den lilla verkar tro.

Att femåringar är klättriga är kanske ingen nyhet men Lilly klättrar, hoppar och gör konster från allt här hemma.

Hon kan stå på armstödet på soffan och dyka och göra en volt ner i soffan. Hon klättrar på bord och hoppar och gör konster medan hon hoppar. Hon balanserar på sänggavlar och gör volter ner i sängen. Hon kryper på smala soffkanter för att sedan på något graciöst sätt göra en volt ner i soffan.

Vi säger till henne att sluta klättra och hoppa från/i soffa, bord, säng och alla andra ställen hon nu kommer på. Hon är en femåring så hon väljer att ignorera detta.

Vi säger till henne att hon kommer att slå sig om hon gör volter och sedan studsar vidare. Hon är en femåring som väljer att ignorera detta och sedan råkar ut för precis det hennes kloka föräldrar hade förutspått. Hon är en femåring som glömmer detta lika fort som det har hänt eftersom nästa uppdrag väntar på att slutföras.

Det är väldigt häftigt med parkour men kanske inte inne i alla rum och på alla ställen som det går. Och kanske inte heller av en femåring.

Så söker ni träningsläger så vet ni var ni ska börja leta någonstans.

Molly skriver

Viktig gästbloggning idag.

På den första och den andre matcharna jag tog varenda

boll men på den sista mach så van åhus if med 2-0.

Jag har sovit hos Elin i går till i dag vi titade på

smorfana och en annan film.Jag är lycklig i

dag för jag har haft rolit.

 

Det är faktiskt pinsamt eftersom det sägs att man alltid känner igen sitt eget kött och blod

Det kan hända att jag gjort det mest pinsamma en förälder kan göra. Då menar jag inte att prutta framför vänner, komma utklädd till flourtant när pojkvännen är i närheten, dra handbromsen och göra en “brekas”, dansa loss på discot eller något sådant.

Nej jag har lyckats med att inte känna igen mitt eget barn. Det är faktiskt ganska så pinsam eftersom det sägs att man alltid känner igen sitt eget kött och blod. Detta stämmer inte.

Körde ner en runda på Snapphanecupen för att se när tjejerna skulle spela. In kom de, klädda i sina fina matchställ som är lite sådär lagom förstora, och sprang några varv i hallen. Jag satt där och spanade efter Molly men såg henne in men tänkte att Molly är Molly så hon kommer säkert. Finns inte mycket stress i det barnets kropp. Samtidigt som jag sitter där och spanar kör jag lätt in armbågen i kära makens sida och frågar:

-Vem är det som har målvaktskläderna på sig?
-Allvarligt säger han. Äh, det är Molly.
-Vår Molly svarar jag då och ser säkert sådär fånig ut som man kan göra när man blir lite överraskad eftersom jag fortfarande inte riktigt såg att det var hon.
-Ja svarar han bara.

Jo men tjenare liksom. Vår skotträdda tjej hade alltså dragit på sig målvaktskläderna och jag anade kommande tårarna när bollen träffade henne. Tji fick denna mamman.

Hon mötte bollen, hon gjorde två bra räddningar, hon höll nollan och hon var hur stolt som helst när slutsignalen gick och de vann matchen. Vi har kanske missbedömt detta, det kanske är målis hon ska bli. Hoppas de andra matcherna också går bra. Hon behöver den boosten.

Men jag kan inte släppa att jag inte kände igen henne. Jag får väl försvara mig med att jag hade ju inte väntat mig vem det var om man säger så. Det var ändå ett bra försvar.

Ibland kan till och med jag bli imponerad av fotboll

Ibland kan till och med jag bli imponerad av fotboll. Inte kanske så mycket spelet eftersom det är ett gäng med gräsmaxare som missade intagningen till Dramaten eftersom alla roller inte innebär att man ska hamna på rygg och rulla runt, ta sig för utvald kroppsdel, grimasera, vifta med armarna, skrika, kika om det är någon som ser och är det inte det så var det nog inte så farligt ändå (lite samma taktik jag hade ju fast av en mycket ärligare anledning).

Det jag är imponerad av är fansen. Det har gått lite matcher i helgen och tv har varit på eftersom kära maken är väldigt imponerad av själva spelet. Det har varit någon hyllning denna helgen och de har haft tyst minut innan matcherna.

Så från att ha varit en livlig arena med cirka 68 000 åskådare så blir det knäpptyst. Som att sitta hemma och trycka på mute, lika fort tystnar det. 68 000 åskådare som alla visar den respekt som en tyst minut innebär och hade man släppt ett mynt hade man hört det landa. Lika snabbt som de tystnar, lika snabbt blir det åter en livlig arena när domaren blåser i visslan. Muteknappen tryckts av.

Detta är otroligt häftigt och jag har nog suttit vid alla tre matcher som kära maken har haft på och sett ut som en fågelholk men ståpäls på armarna.

Det är imponerande och respektfull. Där har spelare lite att ta efter.

Att lite på expertråd

Att lyckas tippa krävs kunskap och engagemang. Därför kände kära maken att han behövde min expertis och frågade hur Tyskland – Portugal kommer att sluta.

- Naturligtvis kommer Tyskland vinna eftersom Portugal bara har två spelare svarade jag honom.  
Han tittade lite skeptiskt på mig.
- Ronaldo och vem mer frågade han
-Nani så klart sa jag.
Av någon anledning trodde han inte på mitt expertråd.
-Av någon anledning kan du Manchester Uniteds spelare.

Han påstod faktiskt att där fanns fler. Oj, oj vad okunnig han är. Vem är det som kan sin sport med den runda bollen med spelare med ego så stora som hela Sverige som lika väl hade kunnat blivit dramaskådisar och med skor med små pluttar till förhöjningar under hela liksom.

His back

Man må säga vad man vill om fotboll men det är ändå så att det finns vissa legender. Jag har lite svårt att förstå besattheten man kan få för vissa lag och vad det är som gör att man väljer ett lag framför ett annat. Hur man hittar sitt eget favoritlag. Det går säkert i arv många gånger men när det inte gör det.

Men finns det sådana legender som Paul Scholes så kan jag också tänka mig att heja en lite stund. I alla fall så pass länge som man kan vila ögonen på honom. Jag har haft det uppe innan men det tåls att ta upp igen. Denna man är bara så jäkla sexig och jag vet att jag är ganska ensam om att tycka detta. Men det struntar jag i för fotboll kan han spela och på ett hårt sett. Så då får kanske jag också bänka mig framför tv när Man U spelar och hålla kära maken sällskap. Men vi behöver ju inte säga att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer utan jag vill bara ha en lite glimt av legenden.

Helt oslagbart

Tömde den lilla kameran innan idag. Molly har sprungit lite med den och där var nästan 140 bilder. Hon har lyckats fånga ögonblicket som inte ska vara fångbart.

Ett litet tips. Titta långt upp till vänster på tv och titta sedan på kära makens reaktion. Kan väl säga att fel lag ledde där. Otrolig dokumentation .

Molly “cupat”

Nu har man blivit en äkta “soccermum”. Molly har spelat cup för första gången.
Jag måste säga att dom är det mest söta spelare jag sett. Matchstället var ganska stort till henne. Shortsen slutade strax under knäna och strumporna går som bekant upp till knäna. Det var det första som är så sött med dessa små spelare. Det andra är att dom inte har en aning om hur man spelar fotboll. Det har varit ett lite lämmeltåg som kommit tuffandes i maklig takt efter bollen. Molly har nog snarare försökt komma undan situationerna med boll genom att ducka eller att helt enkelt bege sig på motsatta håll. Man får dock tänka på att dom spelat i 4 veckor så det där spelet som ska spelas har inte riktigt ännu infunnit sig. Men dom flesta verkar ha haft väldigt roligt idag och det är väl det som är meningen när dom är såhär små. Inte som en ledare i ett annat lag som konstant skrek på sina spelarna och sprang rundor och gestikulerade. Lite trist faktiskt. Låt kidsen ha roligt så länge det går inom sporten innan allt ska bli så allvarligt.

  
Alla fick medalj och jag önskar att alla såg så nöjda ut över sin som Molly gjorde. Detta fast hon inte vann en enda match men ändå så nöjd.

Så nu väntar väl fler tillfällen att agera “soccermum” skulle jag tro.

En sorgsen dag

Jag har faktiskt lite svårt att koncentrera mig idag. Tankarna vill hela tiden vandra iväg och hamnar hela tiden hos Stefan Liv och den tragiska flygolyckan igår.

Jag är ingen stor idrottsfantast men det finns ändå vissa idrottsmän och kvinnor som fastnat och Liv är en av dessa personerna. Jag tror det är svårt att hitta en sådan ödmjuk och sympatisk idrottsman som Liv verkade vara, en förebild för så många unga spelare för hur en idrottsman ska vara.

Det händer olyckor och tragiska händelser dagligen som bara är just detta. Det låter kallt att skriva men jag stannar upp och reflekterar över en händelse som skördat många liv. Jag stannar upp och tänker på dom och tycker det är hemskt och fruktansvärt. Men många gånger går dom inte att få in på riktigt om jag säger så. Det finns inget att relatera till.
Men så händer en sådan här sak. Ett helt lag raderas ut och en av vår tids finaste idrottare försvinner och plötsligt blir allt så mycket mer greppbart. Det är på något vis det som gör att ett helt land stannar upp och gråter för nu är det inte “bara människor i mängden” utan den där greppbarheten gör oss plötsligt så sårbara själva. Vi har ett namn, ett ansikte, en fantastisk idrottsman, en make, en familjefar och detta gör ont att veta.

Vi stannar upp och tänker på hur livet kan förändras på ett ögonblick. Vi stannar upp och kramar våra när och kära en extra gång, är rädda om det vi har. Vi stannar upp och tänker på hans familj. Vi stannar upp och sörjer.

Lars Anrell har skrivit en artikel som är otroligt fin. Jag tror att det är så som dom flesta har uppfattat Liv som person. Jag vill egentligen inte länka idag men jag gör det ändå för att ni ska få läsa den.