Traditioner

Ikväll suger vi ut det sista av jul och nyår.

För som att påsk har sina ägg och chokladharar och midsommar har sina kransar, stångar och snapsar så har även jul och nyår sitt.

För när vi nu njutit av god mat, dock inga överraskningar precis eftersom det år efter år är Jansson, skinka, brunkål och sillar, och umgåtts med våra nära och kära när mannen med det stora skägget kommit. Dock missade vi honom i år även om han varit och lämnat ett och ett annat paket under granen.

Vi har avslutat året tillsammans med underbara vänner och varit med om ett frieri och skålat in det nya under en färgsprakande himmel. Allt som ska göras är gjort och nu avslutar vi det.

Vi spenderade årets första dag genom att se hur alla von Trappare brister ut i sång var de än är, vi funderade på att införa detta men tjejerna dissade det tvärt, medan de dansade på bergstoppar. Ivanhoe valde dessutom fel brud som vanligt också.

För alla högtider har sina traditioner. Och ingen jul och nyårshelg är komplett utan John McClane.

Igår sprang han halvnaken i en skyskrapa och räddade alla. Idag är han snart halvnaken igen, ja eller kanske inte men bilderna lever från gårdagen, och springer runt på en flygplats och räddar alla. Och jag njuter av att se hur han behandlar skurkarna och svarar med rappa kommentarer. Precis som det ska vara.

Vissa traditioner vill man verkligen hålla fast vid. Halvmögiga, halvnakna män är sådana.

Blad 3

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen

Ibland behöver man verkligen komma ifrån vardagen. Man behöver packa sig hemifrån och slippa alla måsten som finns på hemmaplan. Man behöver komma bort från kiv och bråk från barnen.

Så därför packade vi oss iväg till en hotellweekend i Malmö i helgen. Hela familjen. Man skulle kanske kunna tro att när barnen följer med så tar man bråk och kiv med sig men så var inte fallet. För det är inte bara vi föräldrar som behöver komma bort och andas annat, även om det är nyttigt och underbart att komma iväg bara vi två, utan även tjejerna.

De var så spända på detta med hotell. Hur det gick till och hur de skulle sova. Så när vi spenderat halva dagen i Malmö på kulturella saker som Malmöhus och Teknikens och sjöfartens hus där den lilla telningen äntligen hittade sitt Vasa-skepp var det äntligen dags att hämta det väl inlåsta bagaget på centralstationen och bege sig för incheckning. Och oj så tjattrigt det sedan var i hissen upp till vårt rum. Nu var de nästan där, på det där hotellet som de längtat efter i flera veckor.

Ett badkar blev sedan deras stora dröm för dagen. När de avslutade kvällen, fnittrandes, i det skummiga badet så var de så nöjda.

Nöjda är bara förnamnet på vad de sedan var till frukosten. Så mycket att välja på och ändå var de i extas med att kunna välja fralla med nutella på. För att inte tala om att de fick äta chokladmuffins till frukost. Frågan kom om man kunde äta där utan att sova över.

Efter den lyxfrukosten var det shopping. Och hade den stora telningen fått välja hade hon kunna shoppa sina föräldrar barskrapta. Det satt föräldrarna tyvärr stopp för men hon fick naturligtvis lite kläder shoppat.

Moderna, som var ute efter kläder till bröllop som de ska på till midsommar, kom hem tomhänt. Inte ett klädesplagg hade jag med mig. Men inte av den vanliga anledningen att inget passade utan för att det jag provade inte föll mig i smaken. Från att inte kunna välja på något så har jag mer att välja på och då blev det inget ändå.

Vi har haft en underbar helg tillsammans. I princip är det enda som bråkats och kivats om lite är vems tur det var att trycka på hissknappen och vems tur det var att öppna hotelldörren med kortet. Det där var väldigt viktiga saker och gjordes upp flera timmar innan. Men det märktes på dem att de tyckte det var skönt och spännande med annat än bara en helg hemma. De ville gärna åka nästa helg också. Jag tror dock vi får vänta lite innan nästa gång och komma på något annat trevlig resmål då. Naturligtvis på tågavstånd.

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen

Ibland går en förvandling på ett ögonblick.

Jag fick ny frisyr i helgen. Utväxten som ska vara min lugg hade nu kommit så långt att den såg väldigt tramsigt ut i min annars så långa lugg. Den låg där i någon gubbalock, naturligtvis ovanpå det andra. Och med en fantastisk frisör så lyckade hon trolla in den korta luggbiten i en uppklippt lugg. Voila liksom.

Så moi i morse. Trött som fasen och med ICA-kassar under ögonen. Men nya frissan nästan på plats.

Så moi i eftermiddags. ICA-kassarna har blivit något mindre och jag ser lite piggare ut. Den nya frissan är nästan på plats även här. Som alltid så är alltid nya frissor bara nästan på plast. Lyckas aldrig få till det med mitt bångstyrda hår. Dock har jag varit och hämtat mina nya glasögon. De där glasögonen fastnade jag för när kära maken var och provade nya. Och när man hittar ett par bara sådär som man gillar så är det liksom lika bra att passa på. Jag fick ju lite skäll av optikern. Tydligen är det alldeles för länge att gå med samma glasögon i fem år utan att kolla ögonen. Vartannat år ska det vara. Ops.

-Mamma, vad snygg du är i dina nya glasögon. Du ser ut som Emelie nu sa den lilla telningen.

Jo man tackar, vem önskar inte att man såg ut som en 20-åring igen.

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker

Låt mig summer några både viktiga och oviktiga saker.

Att ställa frågan om det är långt kvar till något kan sägas ofantligt många gånger under en dag. Jag menar verkligen så många gånger att de knappt är räknebara. Den lilla telningen är nu äntligen iväg, efter hennes troligtvis längsta dag i hennes liv, på sin första övernattning hos en kompis. Så från tidig morgon till klockan 16,45 när vi körde har hon frågat om det är länge till klockan är 5. Nu visade det sig att det är inte bara hon som har haft sin längsta dag i sitt liv utan även henne kompis som hon skulle till. Hennes kompis hade fungerat på ungefär, exakt, samma vis. Men nu är hon iväg och mamman håller tummarna att det går bra. Behöver jag säga att jag inte kommer att ta ett glas vin ikväll. Fast varför skulle jag göra det ikväll egentligen när jag inte gör det annars heller.

Att påstå att sockerkickar bara är en myt är som att säga att en längtande sjuåring som ska på sin första övernattnings bara snällt går och väntar in tiden utan att fråga en enda gång när det är dags. Löjligt alltså. De här professorerna som påstår detta har troligtvis aldrig träffat en sockerhög snart sjuåring efter att den lilla tjejen har mofflat in påskgodis en hel dag. Hon var så speedad att hon inte kunde somna, ögonen stod som glober ur skallen på henne. Nästan i alla fall, men somna kunde hon inte göra för jag tror att hon hade myrkryp i benen av allt socker. Så nästa påsk bjuder jag in dessa professorer som kommit på att sockerkickar bara är myter.

Att se den stora telningens glädje när hon övervinner en rädsla är helt underbart. Hon har minsann klättrat på taket. Jag låter kanske som en mycket oansvarig mamma som låter mina barn göra något sådan men vänta att ringa soc, jag lovar. Taket var ungefär 1,5-2 meter högt och inte var det något hustak heller. Efter några timmar i Barnens skog där även de vuxna, Moi och syster yster från Oslo, blev till barn. Vi studsade rundor på stenar och stockar och tävlade om att inte röra mark. Lite specialskrivna regler blev det till slut då det faktiskt var en omöjlighet om man inte hade 3 meter eller mer på ett steg. Det var det ingen som hade så vi fick studsa tre steg på marken mellan. Den lilla telningen hade svårast att vinna denna tävlingen, konstigt va? Men till och med denna mamman var och klättrade och var vid något tillfälle de otroligt 1-1,5 meter över marken. Detta utan att det blev free falling. Fy tusan så stolt man kan vara. Nästan lika stolt som den stora telningen på taket då. Vindskyddstaket. Det vågade förstås inte mamman.

Att fundera och fundera men inte komma på vad man har tappat kan vara mycket jobbigt. Jag funderar fortfarande. Hm, vad har jag lagt den? Det känns som om jag saknar något.

Att känna sådan saknad när syster yster med son lämnar oss för hemfärd igen efter en vecka. Ingen att gå långa promenader med och skvallra med. Efter flera månaders frånvara har man så mycket att tjattra om och man vill liksom inte att veckan ska ta slut. Jag önskar så att jag hade kunnat ha henne i närheten hela tiden. Vem vet, nu när sonen har skaffat sig ett harem av svenska flickor som redan trånar efter honom. Det finns kanske hopp. Promille men det finns där.

Att plötsligt bli helt barnfri då även den stora telningen ordnat övernattning hos kompis. Åh, vi kommer att vara sådan rebeller ikväll. Äta framför tv:n, äta chips en söndag, titta på vilken film vi vill utan att tänka på att de kan komma upp och se otäcka saker, göra vuxna saker med dörren öppen. Sådär helt otäckt rebelliska ska vi vara. Det måste betecknas som väldigt järva saker att göra. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Nja, kanske inte dansar men nästan. 

Da Family goes kultur

Ibland undrar man varför det finns så tråkiga ord.

Kultur. Smaka lite på det och säg gärna till mig när ni hittar det intressanta i det ordet. Själva ordet känns så tråkigt, man skulle nästan kunna jämföra det med tarmsköljning. Finns inget glamoröst eller någon positiv klang i dessa ord alls. Tankarna på ordet kultur vandrar till ett amerikanskt bibliotek där en bibliotekarier med starkt markerade glasögon och en hård knut i nacken som hyschar vid minsta ljud. Sexigt skulle säkert många säga och så kanske det är med inget man längtar efter kanske. För ordet kultur är så förbannat tråkigt.

Det är tråkigt att det är så tråkigt för kultur är inte tråkigt. Kultur är väldigt intressant, roligt och lärorikt och det är lite synd att inte fler inser det.

Vi har minsann vandrat i kulturens tecken idag och vi är alla fyra supernöjda. Ett besök på Regionsmuseet blev det. De hade liksom en utställning från stenåldern och framåt som den stora telningen såg framemot. Hon blev inte så himla imponerad när det på dörren där utställningen var stod en lapp:

Ny utställning, öppnas i början av 2014.

Fast som tur är så glömde hon det när vi tittade på alla de andra utställningarna som vi gick genom. Pratade, pekade, pratade, frågade och diskuterade om alla saker som vi gick förbi. Jag är så glad att vi har fått två kunskapstörstande tjejer som gärna frågar och diskuterar med oss. Sedan är det ju liksom ganska bra också att vi är så allmänbildade som vi är också och kan svara på väldigt mycket frågor från dem.

Dock förstår jag mig inte på “konstverket” som finns utanför. Jättetutte, jättegräddbulle täckt med lakrits eller bara en jättehög skit från någon som äter järntabletter?

När vi några timmar senare lämnade museet gick vi vidare till kulturhuset. Ytterligare ett otroligt tråkigt ord. Tråkigt ord men intressant ställe och idag var där bland annat pysselverkstad. Tjejerna blev naturligtvis väldigt intresserade av detta medan mamman mest i sin tysthet la av en supersuck inombords. Pyssel = tålamod = dålig kombination om man råkar vara modern i familjen. Men jag svalde naturligtvis den där sucken och började serva mina telningar med diverse papprullar, flörtkulor (varför heter det så egentligen), glitter, lim och snören. Beväpnade med en vars en sax, som mamman förmanade dem om att vara försiktiga med, högg de in.

Det dröjde inte länge förrän blodvite uppstod. Det från den som förmanat telningarna om att de skulle vara försiktiga dock. Så med en tumme som nu hade fått ett stort, rött leende som det faktiskt droppade om fick jag uppsöka pysseltanterna och fråga efter plåster. Pysseltanten funderade på vad det var som gjorde att det bara varit föräldrar som blivit omplåstrade under dagen. Ha, skammen försvann lite då jag insåg att jag inte var ensam. Efter två minuter fick jag återkomma till pysseltanten, dock med samma tumme, då plåstret nu blivit både rött och blött.

 
Bevisen: tummen, dockan och den aggressiva saxen. Farligt med pyssel, som jag dessutom fick göra själv då den lilla telningen tröttnade efter att huvudet och glorian kommit på plats.

Så det jag kanske vill ha sagt är att kultur är inte tråkigt och förtjänar att heta något som inte låter så tråkigt.

Vi har haft en toppendag som efter en impulsdiskussion slutade vi på Max med magiska ballonger och ännu mer superglada telningar.

    

Varma hälsningar Da Family goes kultur

Pussas inte och slicka inte på maten, juligt som tusan

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

När man längtat arslet av sig över att syster yster skulle komma ner från Norge över jul. Hon kom en fredag och vi hade sådan storslagna planer. En lördag vaknade jag upp och de där planerna blev inte som vi hade tänkt oss. Här snackar vi en man-förkylning i kvadrat upphöjt i några enheter.

Så istället för att hitta på alla de där roliga sakerna agerade jag istället soffvärmare. Och gissa om jag gjorde ett bra jobb liksom. Jag hade tagit ledigt från jobbet för att njuta i dagarna nio. Tji fick jag.

Dag tre, måndag alias lille jul alltså, fick jag de här godingarna efter att varit hos farbror, tant igen, doktorn och de snurrat en pinne på mina otroligt ömma och svullna halsmandlar medan jag ulkade så att mitt innanmäte höll på att lämna sin trygga hemvist. Fick stränga ordrar om att inte pussas eller att inte slicka på maten (say what!). Duktig som jag är så lydde jag. Jag trodde naturligtvis att de skulle hjälpa mig med en gång så jag skulle klara mig genom julens alla dagar med ett leende på läpparna men se det gjorde de inte alls. De hjälpte så klart mot min halsfluss men den där andra, den där man-förkylningen, den var minsann kvar. Febern har legat och pockat, bihålorna har varit fyllda med gojs som troligtvis skulle ha fyllt några spannar men som inte velat komma ut och kroppen har känns mörare än mörast. Det är ju tur att jag har en underbar kär make och en hjälpsam svorsk syster för tro det eller ej så gick julens alla dagar även om jag var väldigt overksam.

Och med julen kommer även den där rean. Och med plånboken full med presentkort för oss alla fyra så var det naturligtvis en tripp till the Big city igår som gällde. Tuff som fasen var frugan över att nu hade nog den där skiten lämnat kroppen och så vidare. Kan väl säga att hon var inte sådär tuff när hon kom hem utan stupade i säng och slumrade en timme.

Fast nöjd var jag i alla fall över de fynd jag gjorde. För herregud var det plötsligt finns mycket att välja på. Här var metervis med stålställningar som var uppställda och som det bara vara att blada genom.

Där stod jag på den tidigare så efterlängtade sidan av affären och tittade istället bara bort mot den avdelning jag tidigare varit förpassad till. Jag var inte ens bort och tittade på den stora utan valde mina fynd på Lindex helt normala avdelning. Jag undrar om jag kommer att vänja mig vid tanken eller om det alltid kommer att kännas wow eller att man tror att alla andra tittar och funderar varför tjockisen är och drar i kläderna på den avdelningen för.

Det slog mig dessutom att jag behöver hitta alla de andra affärerna nu. De affärerna som jag på sin höjd varit inne i som smakråd till någon annan. De affärerna som jag kommer att kunna handla i. Hade jag inte haft öronen hade nog leendet slutat i nacken.

 
Nåja, det har varit en hyffsad jul ändå. Men nu sätter jag ner foten ordentligt och säger stopp till alla sjukor som verkar ha krupit in i varje vrå hos oss. Mina nio dagars ledighet blev inte alls vad jag hade väntat mig när jag först idag, dag sju, känner mig ganska pigg när halva dagen har gått.

Så nu gäller det bara att äta penicillinet färdigt och sedan håller vi tummarna att inte något nytt hittar hit. För nu vill jag ha tillbaka min vardag. Vardag med träning och mer viktminskning. Den vardagen saknar jag efter snart två månaders väldigt sporadisk träning på grund av yrsel och andra sjukor.

Jag hoppas ni har haft en skön jul med mycket god mat och umgänge med dem ni trivs med. God fortsättning till er alla och på återseende.  

Tre generationer bara sådär

Ibland går saker i arv.

När det är som bäst.

Hur kunde det bli såhär?

Men det är ändå ganska häftigt att telningarna och jag kan tralla på samma låt även om den där smurfliknande versionen får en att tänka på piller med någon cool bild på, visselpipor och lagerlokaler.

Men det är inte bara den här låten som går här hemma. Här går många smurfliknande låtar. Högt, länge och om och om och om igen.

Jag förstår inte riktigt tjusningen. Förstår den inte alls. Men ska jag vara ärlig så gjorde nog inte mina föräldrar det heller. Jag tror de ville ha den såhär.

Tre generationer bara sådär. Kommer bli spännande att se generation fyra sedan.

Nötchokladbullar (Nutella-liknande) och Äppelbullar

Ibland lyckas man rätt bra.

Frysen är i princip tom på bjudkakor och annat gott. Så det var väl dags att göra lite bullar. Och jag kände mig lite sådär wild and crazy och valde att göra två helt experimentella sorter.

Jag gjorde dubbel sats av min vanliga bulldeg. Fyllningarna blev följande:

Nötchokladfyllning
100 gr smör
0,5-1 dl socker
ca 300 gr nötchoklad, typ nutella eller liknande. Jag hittade någon billig på Lidl som var väldigt god med en lite tydligare nötsmak.
Blanda ihop allt. Bred på den utkavlade degen och rulla ihop som vanlig bulle.

Stekta äppel
5-6 äppel delade i små bitar
4 msk socker
2 tsk kanel
Stek allt i en stekpanna

100 gr smör
1 dl socker
2 tsk kanel
Blanda ihop och bred på den utkavlade degen. Strö på de stekta äpplena och rulla sedan ihop. Den klibbar inte ihop som vanlig bullrulle så var försiktig när du skär den.

Varje fyllning räcker till en normalstor bullsats.

  Jag kan bara meddela att det var ett mycket lyckat experiment. Riktigt, riktigt lyckat. Vi tyckte dock lite olika här hemma om vilken som var favoriten. Jag tyckte absolut äppelbullen var godast medan resten av da family tyckte att nötchokladbullen var godast. Fast det är ingen som behöver vinna egentligen för båda var så goda. Så våga prova, egna då förstås för mina ligger i frysen, du också. Lycka till.

Tanken, samvetet och åsikten ligger så djupt rotad i mig

En hel dag på IKEA och rekat kök. Slita och trötta kommer vi hem. Lägger filén i marinad som ska på grillen lite senare och öppnar mig ett vin och häller upp ett glas. Och där kom det.

Tanken, samvetet och åsikten som ligger där djupt rotad i mig. Åsikten som säger att alkohol intar man vid festligheter och inget annat. Alkohol intas inte bara för att.

Jag försöker få bort denna tanke. Det är lördagskväll och det måste väl ändå vara ok att ta ett glas vin eller två bara för att det är gott även om det är en helt vanlig lördag.

Jag har analyserat den tanken så många gånger om varför jag känner så. Jag vet svaret på det eftersom min egen analys inte gav något gjorde kära maken en till mig. En som träffade precis rätt insåg jag när vi diskuterade detta en gång. Frågan jag fick gjorde både ont men var ändå skön att få:

-Är du rädd att du ska hamna i samma sits som din far?

Tankarna bara for genom mig och jag insåg att det var precis det som var mitt svar. Jag är rädd för att hamna i samma beroende som min far. Jag hamnar så lätt i beroende, oavsett om det är mat, godis, rökning och så vidare, så därför är jag rädd för detta. Jag har det runt knuten och det gör mig livrädd eftersom det är en ärftlig sjukdom. Jag vill inte ha den, jag har sett vad den gör.

Så därför tror jag att jag har den inställningen till alkohol som jag har. Att alkohol intas till festliga tillfällen och aldrig ska bli en del av vardagen. Men samtidigt har jag också förstått att det är ok att som ikväll ta ett glas vin, enbart för att det är gott.

Kommer dagen då alkohol behövs för att kunna slappna av efter en hård dag, som en belöning för en hård dag eller på annat sätt för att man söker det lilla ruset det är då man lever på gränsen.

Så den enkla sanningen är helt enkelt att jag är rädd att själv hamna i ett missbruk. Ett glas gör inget missbruk men någonstans börjar det. Det är min rädsla.

Men ikväll ska jag försöka njuta av mitt kalla glas vin, enbart för att det är gott, och inte försöka fundera mer på det.

Kalkylera på om det finns utrymme att förlora oss. Just saying

För några år sedan begav jag och kära maken oss till det där shoppingparadiset med det gula varuhuset för att inhandla lite julklappar. Glada i hågen körde vi iväg för att spendera en mysig dag och i lugn och ro införskaffa det vi planerat.

Det gick inte så bra om jag säger så. Förutom att vi hade bestämt oss för detta hade även 3/4 av resten av befolkningen gjort detta. Så en smärre chock mötte oss när vi, packade som sillar, följde strömmen till leksaksavdelningen. Det fanns verkligen inget sätt att ta sig ur den där strömmen. Den bara rörde sig sakta framåt som en lavaström som följer sin urgröpta ränna.

När vi till slut kom ut hade vi handlat hälften av det vi kom för att handla. Detta efter att vi i ren panik till slut bara gav upp och begav oss till kassorna. Med jagade blickar tittade vi på varandra en gång och det var då vi visste. Den här chocken kommer vara svår att smälta.

Det har tagit många år men imorgon ska vi åter igen bege oss till det där shoppingparadiset med det gula varuhuset. Denna gången räknar vi med att alla andra har fint väder och väljer att ligga vid havet eller är ute och firar nationaldagen. Det är vad vi har planerat.

Nu får shoppingparadiset med det gula varuhuset en chans till att visa sig från den goda sidan. Jag råder det att gör det. Annars är vi gone, gone forever eller något. Så kalkylera på om det finns utrymme att förlora oss. Just saying.

Det finns dock ett lite större orosmoln än att det ska bli regn. Barnen, tjejerna, våra konstant pratande döttrar ska följa med. Hur tänkte vi där liksom. Jag har laddat upp för en mutdag. Godis, glass och annat “jag-vill-ha"-skräp kommer mycket troligt att rent sonika accepteras imorgon. Herregud, snacks på en torsdag. Var ska detta sluta.

Skiter jag fullständigt i imorgon. Imorgon vill jag bara ta mig genom. Vi kan väl kalla det en mysig familjeutflykt. Det låter mycket bättre.

Jag mantrar: Familjeutflykt, familjeutflykt, familjeutflykt.

Bröllop, Kalle hjärtar Rita

Det finns inte mycket som går upp mot ett bröllop. Det är vackert och romantiskt att få vara med och dela två tvillingsjälars trohetslöften till varandra. Detta var vad vi fick uppleva igår när min kära bror Kalle och min vackra svägerska Rita blev man och hustru.

Vackert, skirt och strålande leenden. Sedan var det vi andra också då.

Jessika och Roald, Helèn och Björn. Vi posar alla lite olika verkar det som.

Familjebild tillhör inte vanligheten så beskåda oss alla. Dock ser våra barn ut som om de tycker att vi är väldigt pinsamma som tvingar dem genom gå detta. Jag måste ju även lägga ut bevis på att jag har haft en långklänning i alla fall en gång i mitt liv.

Ja, också blev det en närbild också. Den nakna sanningen liksom.

Tack för att vi fick vara med och dela er fantastiska dag.

Emigrera till Mallorca, handbollsproffs och en svart Opel med rött streck på

Kära mor hittade ett brev som hon hade med sig förra gången vi träffades. Det har legat här och jag har liksom dragit mig för att ge mig på maskinen som står här bredvid mig och som förvandlar det där fysiska brevet till cyberbrevet. Men till slut tog jag mod till mig och gav mig på det tekniska åbäket. Och efter enbart några minuters frustration över att jag fick det i format som bloggen inte alls gillade fick jag till slut till det.

Ett litet reportage om mig och syster yster. Jag har skrivit den översta delen genom intervju med henne och hon har skrivit den nedre om mig. 

Alltså jag måste säga att jag dör nog lite av gullighet och pinsamhet på en och samma gång. Jag måste varit omkring 13 år eftersom Janne var med i bilden och syster är 2 år yngre än mig.

Älskar att hon har svarat rock på musik hon gillar och på grupp svarar hon Milli Vanilli. Var är rocken liksom? Hon hamnade dock inte på Mallorca men i Norge. Inte heller blev hon handbollsproffs.

 Jag har lyckats få tag på ett hus där jag bor med man och barn och vi har en hund som vi uppfostrat själva. Jag har dock en liten tanke på att det säkert hade gått bättre om någon annan hade uppfostrat doggen. We have failed på det planet om man säger så. Janne var mina drömmars man länge. Som en trånande liten flicksnärta gick jag som katten runt het gröt så fort jag såg honom. Det var till och med så att jag nästan spann i hans närhet. Men jag fick honom aldrig. Han var ju så gammal, sju år äldre än mig. Har jag nämnt hur gammal kära maken är? Säg en sju år äldre. Kan ju vara lite beroende på hur gammal flicksnärtan är. Jag hade ju hunnit komma upp i den mogna åldern på 15 år när jag träffade honom. Laglig och allt.

Hur mycket ler du nu?

Och så åkte de till paris och levde lycklig i alla sina dagar…

Ibland blir man lite stolt när man kan imponera på barnen.

Som när man kan berätta om tiden innan datorer och hur vi byggde djur med kottar och tändstickor. Nja, kanske inte så gammal men jag fick snilleblixten att dra fram ett snöre.

Så började jag svinga runt det på mina fingrar och den ena figuren efter den andra framträdde. Vaggor, bord och flaggstänger bildades av mitt lilla snöre. Lilly såg lite imponerad ut och jag tror minsann hon vara det också.

Jag försökte komma på sagan bortom figurerna men jag fick inte upp något alls. Jag försökte även få fram Eiffeltornet men även det var som bortblåst även om jag hade för mig att sagan slutade med att de åkte till Paris och levde lyckliga i alla sina dagar.

Ja, sen lekte jag och syster yster, norskan, vidare och började plocka från varandra och några nya mönster framträdde. Men även där gick vi bet efter ett par gånger då snöret blev just bara ett snöre.

Att uppleva barndomens lekar är nostalgi på hög nivå. Nostalgitankad och mår toppen.

Kanske någon som minns hur sagan gick?

Vila i frid Johnnie

Det har varit en jobbig dag. En sådan dag som man önskar att man inte behöver uppleva men som man ändå måste genomgå.

Att behöva vara med och begrava en gammal vän är bland det värsta jag har gjort. Det gör ont i hela mig. Och när man sitter där och den vackra musiken som de nära har valt strömmar ur högtalarna så dyker de där oundvikliga existentiella frågorna upp.

Orättvisan i att ha halva livet kvar och inte få uppleva det. Det ska inte vara så. Man har rätt att leva hela sitt liv vill jag skrika men vem skulle ta mig på orden när det redan är försent. Det är så fel.

Kyrkan var full. Full med människor som ville hedra honom för den han var. Mannen som var genomsnäll och hade ett hjärta med plats för alla andra.

De var sex vänner, däribland Rickard, som bar honom. Sex vänner som var djupt tagna av att vara de som ändå fick äran att få ta honom till sin sista vila även om ingen av dem ville uppleva det. Det är hemskt att se sex män med en kista mellan sig.

Det var skönt att ha en god vän med sig när Rickard inte var där. Det var skönt att kunna klamra sig fast i hans arm och få en tröstande omfamning. Det var skönt att luta huvudet mot hans axel när de sänkte kistan.

Det var en fin begravning men jag vill inte uppleva det igen. Det är säkert en önskan som ingen kommer att lyssna på. För när man har levt halva livet ska man inte dö.

Vila i frid Johnnie

Fototriss ~Par~

Behöver jag säga något till detta förutom att det inte är färska bilder och kronologiskt. Fick bara upp bilderna i huvudet så det fick bli så.

Veckans triss är även tävling med priser från Coolstuff.

Fler trissar hittar du HÄR

Tömmer Kinas tygreserver

Vi ska på bröllop till sommaren och ser så fram emot det. Idag fick jag reda på dresscode.

Långklänning. Jag tror jag dör lite faktiskt. Jag skulle gissa att jag behöver bestämma mig fort så de hinner få fram alla rullar med tyg som kommer att gå åt för att göra en klänning till mig. Tömmer Kinas tygreserver. Jag har liksom inte en typisk klänningkropp om man säger så och jag känner mig inte alls bekväm med tanken att behöva ha klänning. Jag får väl se om det överhuvudtaget finns något som passar mig.

Sedan fick jag frågan om jag ville vara Toast madame. Känner mig otroligt ärad att fått denna uppgift som jag nog inte riktig förstod vidden av. Det är mycket att hålla reda på men med ett sådant planeringssinne som jag har ska det säkert gå bra.

Dock var det fortfarande detta med klänningen. Jag kan liksom inte gömma mig i ett hörn nu med denna ny uppgift. Jag kommer att synas och jag kommer att synas i klänning. Alltså jag kan inte smälta att jag faktiskt inte kommer undan denna klänningen.

 (Bilden är lånad på Google)

Men jag ska göra mitt bästa även om det finns en stor rädsla att det inte blir så charmerande.

Våffeljärn, fiskbajs och Tomtefacket

Ibland får man det man önskar fast man inte inte vet att man fått det.

Julafton var kanon för vår del och tjejerna verkar väldigt nöjda över vad det fått. Våffeljärn (krustång) stod högt upp på listan och Molly hade varit en snäll flicka som ätit sin spenat varje dag så så blev det plus en massa andra “munstycken” som man kan byta för att göra andra saker med håret. Inte vet jag vad man ska göra men jag får väl öva. Försökte öva lite på mig själv med att göra lockar men munstycket lossnade och la sig i nacken och som den fegis jag är så ville jag minsann inte prova igen. Sa jag att jag såg ut som vanligt i håret igår?

Dock verkade Lilly lite fundersam till detta. Hon hade tydligen väntat sig just ett våffeljärn som man gör våfflor i. Tyckte kanske inte att hon behövde stå för våfflorna till Marie Bebådelsedagen. Det köpte hon.

 
Sedan var det förstås en lite diskussion om detta med äggen. Var det hackad färg eller det var fiskbajs som låg på? Jag är lite osäker på om de löste det men jag tror det lutade åt att det var fiskbajs. Sa jag att det inte åt av äggen?

Sedan hade Tomten lite problem. Tydligen hade det blivit dubbelbokade och hamnat på samma distrikt. Tomtefacket är inkopplat i denna tvistefråga. Den ena Tomten hade dock bara ett paket till Herrn i huset innan han slädade iväg. Molly hade lite en liten fundering när vi körde hem sedan.

-Mamma, jag såg inte Tomtens renar. Vet du var han ställt dem?

Nej det visste jag ju inte men det kunde kanske vara så att de stod på taket.

Mätta, belåtna och trötta stupade tjejerna och de vuxna i säng. Julen var än en gång förbi.

Ibland är det frustrerande att ha ett stort hjärta

Ibland är det så svårt att vara en person som bryr sig väldigt mycket om andra. Speciellt när man inte kan göra så mycket för någon annan.

När nära och kära mår dåligt är det extra svårt. Att inte veta vad man ska göra för att kunna hjälpa vederbörande att må bättre är väldigt frustrerande. Det är frustrerande att bara sitta vid sidan om när det är att hjälpa som man vill.

Jag gör så gott jag kan med att finnas där när som helst. Jag försöker att stötta så gott det går och ibland kan det kännas som linjen för vad som är ok att pusha på är hårfin. Men jag försöker se det som att även om jag balanserar på linjen så är allt jag gör av välmening.

Jag känner mig ganska hjälplös när jag inte hittar den där vägen som gör att det kan bli bra. Ibland är det helt enkelt frustrerande att ha ett stort hjärta när man bara vill omhulda och hjälpa men inte kan.

När saknaden blir stor

Det gör så ont i hjärtat när barnen är ledsna.

Jag kom upp efter duschen igår kväll och Molly ropade på mig. När jag kommer in ligger hon och gråter.

-Jag saknar farfar sa hon mellan tårarna. Jag hann inte ens träffa honom ju fortsatte hon medan tårarna rann.

Jag satt mig ner och vi pratade en stund. Jag fick verkligen kämpa för att inte själv släppa fram tårarna som nästan svämmade över i mina ögon.

Jag vet inte vad det var som gjorde att hon just då började fundera över farfar och att hon just då fick sådan enorm längtan. Jag skulle tro att hon kanske plötsligt börjat inse att ingen är odödlig.

Hon är så lik mig i så många avseenden. Jag minns när jag själv formligen bröt ihop hemma på kökssoffan, ungefär i Mollys ålder, över att jag inte ville dö. Jag ville verkligen få mamma att säga till mig att jag inte skulle det men naturligtvis kunde hon inte göra det.

Hon är som jag väldigt känslig för otäcka filmer och dylikt. Mardrömmar kommer som ett brev på posten så fort det varit minsta otäckt. Och det behöver inte vara otäckt för någon annan heller för det räcker med den där lilla klumpen i magen som sakta blidas när det blir obehagligt.

Jag gick sedan ut till kära maken och berättade. Och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. När hon en stund senare ropade igen gick kära maken in.

-Pappa, när vi åker långt vill jag att vi tar bilden på farfar med oss så att han är med oss och vi inte glömmer honom.

Älskade unge.

A Girls night out

Ibland är man inne i ett stim. Inte så ofta men det händer.

Helt allena och ensam från familjen tog jag mitt pick och pack och åkte till Bakken igår. Nu är det inte så allvarligt som det låter eftersom det bara var över dagen och dagen var planerad förstås. Och helt allena var jag naturligtvis inte heller eftersom både syster, kusin och moster var med. Det är väl snarare att jag inte hade någon man eller barn med mig. Nu blev det sådär invecklat igen.

Jag börjar ju bli riktigt bortskämd med sådana här ensamgrejer. Först Norge och sedan Danmark. Så det är inte bara att jag blivit bortskämd utan jag har varit väldigt internationell också. Vidgat mina vyer lite.

Lyxen i det hela är nog att kunna sitta ner, beställa något gott att dricka, och sedan i lugn och ro njuta av det samtidigt som man tittar på okända människor som sakta strosade förbi. Att kunna tanka energi av lugnet när det bara är en själv att hålla reda på.

Och jag tror att vi alla njöt av lugnet samtidigt som energin sakta blev påfylld. Inte bara av drickan utan även av varandet. För främst var det varandet, i alla fall för egen del, som gav mig energi.

Jag hade en riktigt bra dag och det känns idag. Enbart i positiv mening utan någon ironi alls. Helt enkelt bara toppen. Men nu längtar jag till att få spendera en helg på något hotell med kära maken. Tror det är dags att boka in något sådant. Vi kan behöva tanka lite energi tillsammans.