2014/07/23

Jag är så jäkla het

Det är fan i mig hett nu. Så hett att man svettas bara av att röra sig. Efter att ha dragit snabeldraken på den lilla telningens rum igår så droppade det av mig. Så det är fan i mig riktigt jäkla hett ute.

Det är så hett ute att man inte kan vara ute och springa på förmiddagen som man brukar. För på förmiddagen har det redan hunnit bli en si sådär 25-26 heta grader ute. Jag borde väl gå upp tidigt för att få ut och springa men det är ju det där med att vara morgontrött samtidigt som man kommit in på sista semesterveckan. Mjölka ur det sista ur de härliga sovmornarna.

Kvällstid är det fortfarande hett ute. Men eftersom det är ännu hetare mitt på dagen känns det underbart när det svalkar av till 25-26 heta grader. Då känns det helt ok att ge sig ut på en runda. Då har man laddat hela dagen med mängder av vätska. Så mycket vätska att man får springa på toa stup i kvarten ungefär. Men då går det liksom bra.

Screenshot_2014-07-19-21-16-05Det gick så bra att jag häromkvällen gjorde nästan min andra mil. Jag provade en ny runda som bara vara asfalt och den var så lättsprungen. Jag sprang och sprang och på något vis kände jag mig nästan som Forest Gump. Det bara malde på liksom. Jag kände mig inte alls så totalt slut som jag gjorde efter den första milen. Vet inte om det var för att jag inte kände pressen att verkligen klara det för att kunna säga att jag klarat den där magiska milen. Men jag tror helt enkelt att det var vägen som gjorde det. Det är så lätt att springa på asfalt. Jag har alltid fått för mig att det ska vara svårt med asfalt och att det ska vara smärtsamt för kroppen att springa asfalt. Sliter kanske mer i längden. Men vad vet jag, jag är ju bara supernovis i löparspåret.

20140722_205435Så med detta passet i ryggen kände jag mig peppad som tusan, trots hettan som bara fortsätter och fortsätter, att ge mig på ett litet backintervallpass. Ska man förbättra sig så måste dessa pass också göras. Så jag begav mig ut med glatt humör. Humöret sänktes ganska fort denna kväll kan jag meddela. Jag kör backe x5, x4, x3, x2, x1 med en runda runt den lilla udden mellan varje x. Men se det gick inte som jag tänkt mig alls. Jag fick ge upp efter x3 då jag var helt slut och var färdig att kräkas. Jag menar kräkas på riktigt alltså. Inte någon torr ulkning utan en jäkla Linda Blair-spya var på väg. Så jag gav upp. Vimmelkantig tog jag mig hem och parkerade mig på altanen med vatten och en kvarg. Intervall är apjobbigt i vanliga fall så med tanke på denna hetta så var det troligtvis det som gjorde det. För jag är fasen ingen quitter. Inte nu längre. No, no.

Så nu laddar jag för långrunda imorgon istället. Jag har funderat ut en runda som nog är lite att bita i. Nu håller alla tummarna förstås att jag klarar den för jag tror den är riktigt lång.

Men nu är det så att jag faktiskt har bestämt mig för att anmäla mig till mitt första lopp (heter det lopp?) Den 7 september går Miniton i grannhålan. En liten runda på 12,4 km och jag ska fasen göra det. Men det är inte själva loppet som skrämmer mig utan att där kommer att 1. vara andra löpare (surprise liksom) och 2. en massa folk som kommer att titta på när vi asar oss fram. Men hinder är väl till för att ta sig över så nu jäklar är det dags att hiva sig över detta. Jag ska springa ett lopp. Jag ska ignorera allt runt mig. Jag ska bara utmana mig själv mot mig själv. Punkt slut.

Så nu har min löpning ett mål. Ett mål för att jag tillåter det och önskar det. Heja mig.

2014/07/11

MILF-material

Nu är det så att en Milf är alltid en Milf. Alltså är det den snygga tjejen från högstadiet som efter tre ungar fortfarande är sådär äckligt snygg. Det är en Milf enligt mig.

Nu är det ju inte så visar det sig. Jag kan väl säga att jag aldrig har sett mig själv som något Milf-material och inte haft en tanke på att bli det heller. Nu är det kanske inget normala människor går och funderar på eller önskar att de ska vara heller. Men nu är det ju så att jag faktiskt inte är sådär normal ändå så jag har tänkt tanken och funderat på hur det skulle kännas att bli Milf-ifierad.

Nu vet jag. När ett lammkött på omkring 20 visade mycket intresse blev jag först lite sådär osäker och tittade mig runt för att se vem han tittade på. Där var liksom ingen. När han sedan kom fram och kramades lite på ett sådan där speciellt jag-vill-mer sätt, inte på något äckligt sätt utan bara på ett väldigt fint vis, så kände jag mig väldigt Milf-ifierad.

Och jag kände mig inte som ett objekt eller något sådan utan jag kände mig bara helt otroligt smickrad. Dels för att där fanns en uppsjö med småjäntor och dels för att jag aldrig varit med om att få ett lammkötts blickar. Ja, jag var otroligt smickrad av vad som hände.

Jag avböjde vänligt med bestämt och han gick men jag kände hans blick på mig under kvällen.

Så nu vet jag hur det känns och jag tar det enbart som en komplimang. För så långt har jag kommit. Att våga tro att jag faktiskt kan dra blickar på mig av anledning som inte är för att fnissa utan för att tycka om det de ser. Det är ett otroligt stort steg jag har tagit och det känns så underbart. Kanske finns det hopp att jag någon gång kommer att gå ut bland folk med huvudet högt och vara riktigt stolt över mig själv. Att inte fundera på om andra tittar av avsky eller för att de vill titta.

Så ja, det som hände var en skön känsla för mig.

10350452_820677714610834_1814458746626209961_n 
Ett leende förlänger livet och det är gratis också. Keep on smiling.

2014/07/07

Sadomasochister, för egen njutning

Det finns vissa som verkligen är födda till sadomasochister.

I ett sovrum finn det två kroppar. Två kroppar som ligger halvnakna med täcket lojt nere vid fötterna. Kropparna ligger i en stor säng där det finns mycket plats som inte de två halvnakna kropparna tar upp. Sängen står i ett stort rum där inga halvnakna kroppar befinner sig. Rummet har fyra väggar och lite möbler längs med. Kronan på verket är ett vitt tak.

Så vad borde oddsen vara på att de där förbannade flugorna alltid landar på de halvnakna kropparna. Platsen som finns där det inte finns halvnakna kroppar på i rummet är ganska stort men lik förbannat är det de halvnakna kropparna de hittar.

De hittar dem, landar och blir med morrande läten och viftande händer bortviftade. De katapultera sig iväg för att sedan två sekunder senare landa någon annanstans på de halvnakna kropparna. Om och om och om och om och om igen och igen och igen och igen.

Varför, varför? Landa på väggen, möblerna eller i taket men ge fasen i oss. Det finns hur mycket ytan som helst att kunna sitta i lugn och ro och bara se ful ut men nej då. Vi plågar de halvnakna kropparna som ligger där och redan vrider sig i värmen och har svårt att sova. De ger vi oss på och håller dem vakan av mer än en anledning. Bara för att vi kan liksom.

Sadomasochister är vad flugor föds till. För egen njutning få plåga andra.

2014/07/03

Nettan leker språkpolis

Jag har haft detta uppe tidigare men det tål att upprepas många gånger.

Det finns några enkla regler för detta med de och dem.

Regel nummer ett, den enklaste av de enklaste. Kan du inte dem så använd inte de och dem utan använd dom. Det är ok. Mycket mer ok än att skriva dem i tid och otid i helt fel meningar. Jag har tidigare använt mig av dom eftersom det då inte kan bli fel och jag på så vis känt mig säker. Detta eftersom jag inte är någon väldigt duktig språkpolis och aldrig varit så duktig på rättstavning.  Så därför har jag tagit det säkra före det osäkra och helgarderat mig istället på det snygga viset och skrivit dom.

Men de där andra reglerna är inte heller så svåra. De är faktiskt väldigt enkla. Låt mig försöka förklara dem igen.

När du tror att du kan reglerna så läs din skrivna mening igen och gör följande. På de ställena du skrivit de ska du kunna byta ut till formen jag och på de ställena du skrivit dem ska du kunna byta ut till formen mig. Enkelt va?  

Jag är bäst. De eller dem? De är bäst bli det eftersom man inte kan säga “Mig är bäst”.

Låt mig försöka förklara igen. De eller dem? Låt dem försöka förklara igen eftersom det inte går att säga “Låt jag försöka förklara igen”.

Så när man pratar om människor och saker blir de inte med automatik dem. Allt beror på vilken form de kan bytas mot i meningen. För är det något jag märkt så är det många som verkar tro att just dessa saker alltid ska vara dem. Men icke.

Jag vet inte ens om någon är med i min förklaring. Är det svårt att komma ihåg vilken form som passar med vilken så är det de två som har M i sig som passar ihop. Hur enkelt är inte det, va?

Så då kommer vi till det där känsliga då. Ska man vara en sådan där som påpekar att någon skriver fel? Alltså jag vill ju göra det men så fort jag ska skriva något så kommer den där lilla konflikträdda musen fram och tycker att det är bättre att någon annan påpekar det. Tyvärr verkar det som om alla tänker så eftersom inget händer. Ja, jag är lite feg vad gäller risk för konflikter men ge mig lite creed för att jag erkänner det i alla fall.

Men hur gör ni som kan reglerna? Säger ni till? Nu är jag ju sådan att även om jag inte tycker om konflikter så önskar jag att någon säger till mig om jag envisas med att skriva samma fel hela tiden. Och det finns säker saker jag inte har koll på i den svenska grammatiken, många saker. Men detta känner jag mig nu så säker på att jag helt frångått dom. Meddela mig gärna om fallet icke är så.

Nettan, Mrs Språkpolis 

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails