Märkliga fenomen

Vissa fenomen är så märkliga.

Att kura ner sig i soffan och dra filten över sig är ett säkert tecken på att man bara kommer att se halva det programmet man hade tänkt se hela. För hur spännande eller hur många explosioner det är så kan man räkna med att frugan klockar. Det har liksom bara blivit så.

Går man sedan in och lägger sig i sängen så kan man inte sova för att ljudet är på på tv, inte ens speciellt högt. Men hallå, för en stund sedan kunde man sova även om Kim Basinger blir räddad av Batman och konstant skriker, och där ligger man och vänder och vrider på sig och muttrar. Varför liksom? 

Kan sedan berättar att om någon, läs kära maken, mumsar chilinötter så skulle man lika gärna befinna sig i ett stenbrott där någon knäpper nötter. Kan garantera att ekot är detsamma. Det låter mycket. Väldigt mycket.

Men nu ska jag kura upp mig i soffan, under filten. Så godnatt då.

Här är så tomt

Här är så tomt.

I onsdags fick vår Zingo somna in. Mannen hann bli 14 år och han hade ont och svårt att resa sig. Trots att man har alla dessa delar och man tog beslutet utifrån dessa så gör det ändå så ont.

Det gör ont och det gnager i mig att vi har denna makt över våra djur. Vi anser att vi kan bestämma över deras liv. Det är väl en human tanke att man inte vill att de ska lida. Men det som är lite skrämmande är att vi tar dessa beslut till våra djur men vi låter vårs gamla ligga och lida. Jag menar naturligtvis inte att vi ska avgöra det men det är så många som bara vill avsluta för de tycker att de gjort sitt.

Det går kanske inte att jämföra men jag kan ändå inte låta bli. Vi värnar så om att djuren ska ha ett värdigt slut och slippa smärta men kan låta våra gamla ligga och tyna bort fast de inte vill. Värdigt?

Men här är tomt nu. Ingen som kommer och möter en i dörren med viftande svans. Vissa saker man gör är helt klart kopplade till honom. Är på väg att ropa på honom med jämna mellanrum för att det alltid varit så. Matrester har man plötsligt ingenstans att göra av utan dessa får nu slängas. Tappade gurkbitar och annat måste nu plockas upp eftersom här inte finns någon som dammsugar efter oss.

Vi var i minneslunden där han ligger och tände ljus igår. Vi ska göra en liten minnessten och ta med oss och lägga där sedan. Jag tror det skulle kännas bra att ha någon speciell stanns att ha möjlighet att gå till och tända ljus. Att han har en specifik plats som bara är hans.

Nu har vi städat undan allt efter honom.  Här finns inget som påminner om honom nu och för vår del har det varit skönt. Men jag tror det kommer dröja innan man faktiskt inser att han inte finns här.

Älskade Zingo, sov gott. Jag vet att där finns många som tar hand om dig där du är nu.

Ibland går det snett

Jomen så att jag har fortfarande min rygg som bråkar med mig.

Eftersom bäckenet är roterat gör det att jag är lite sned eftersom jag blir lite kortare på höger sida. Detta fenom upptäckte den lilla telningen när vi gick in i duschen för en stund sedan.

Jo mamma nu ser jag det. Det är ju där man kan köra in handen sa hon och pekade på den fina valken som nu bildats på min rygg på grund av min snedhet. Den har liksom vuxit fram nu senaste veckan men jag har försökt att ignorera den. Jag är inte sned, jag är inte sned, jag är så jäkla sned.

Ja tack för den fina beskrivning typ. Det värmer verkligen. Not. Den där brutalt ärligheten är det snart dags att diskutera hur man lindar in i lite mer nertonade uttalade.

Ja sedan var det ett väldigt fnissande på henne när jag stod där och kastade lasso med trosorna för att få dem på mig. Tur hon kan vara lättroad.

Att fånga en åhörares intresse

Vissa samtal leder någonstans och andra gör det inte om man säger så.

Den lilla telningen sitter med sin platta och har faderns hörlurar på sig. Hon är inne i historien som utspelas på skärmen.  Jag petar på henne och hon vänder snabbt upp blicken mot mig innan hon vände blicken mot plattan igen.

Jag petade på henne igen och var nu snabb med att fråga vad hon tittade på.

Extrema ögonblick svarade hon. Vad handlar det om då frågade jag henne. Om olika ögonblick svarede hon mig. Vilket ögonblick då fortsatte jag nyfiket fråga för att få svar. Om extrema svarade hon. Men vad är det för händelser då försökte jag istället. Jo sådana där olika händelser som man kan kalla extrema och som är ögonblick.

Det kan hända att jag gav upp där. Det här samtalet var ett sådant som inte leder någonstans. I alla fall inte om man är en nyfiken mamma som tydligen inte förstår ett skvatt om vad extrema ögonblick innebär.

Den lilla telningen är åtet försjunken i plattan i nästa avsnitt av extrema ögonblick.

"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

Mutter, mutter kan det hända att jag lät

Jag är sur. Fast kanske inte sur utan snarare besviken. Fast det är väl mer blaha tyck-synd-om-mig.

Ont i ryggen. Så pass att jag är hemma. Jag gillar verkligen inte att behöva vara hemma. Det känns alltid som om jag skubbar när jag är hemma. Det spelar liksom ingen roll vad jag är hemma för för känslan har alltid varit att andra alltid tror att man myglar. Varför det är så vet jag inte för jag är ingen som är hemma mycket, kanske en-två gånger om året. Jag är ingen som "söker" sjukdomar för att få vara hemma.

Känslan blev liksom inte bättre när jag satt på bastun på förmiddagen, denna tisdag. Värme för att kurera min stackars rygg. Så efter 1,5 timme i denna underbara värme kände jag ingen skillnad. Mutter, mutter kan det hända att jag då lät.

Så då var det dags för nästa behandling. Med ett moln omkring mig nu skulle man kunna tro att man har hamnat i något omklädningsrum för fotbollsspelare med dingdong mellan benen. Nu är det säkert så att det luktar likadant hos de utan dingdong men i ett sådant omklädningsrum har jag aldrig varit. Fråga inte.

Hade det nu varit så att jag varit tight i kroppen som de hade det kanske varit legitimt att odöra på detta vis. Nu är man då lite lätt fluffig, utan dingdong mellan benen förutom den man får låna titt som tätt förstås men ingen permanent.

Dessutom har jag nu också stoppat i mig några tabletter också. Jag tillhör den där envisa skaran, om det inte gäller huvudvärk då, som går in i det längsta innan jag stoppar i mig. Ja trots att jag då är duktig att meddela andra vikten av smärtlindring vid muskelsmärta. Smärtlindra för att få musklen att slappna av eftersom det annars hamnar i en ond cirkel där man spänner sig för att det gör ont. Se vad klok jag är. Så klok och ändå är det så svårt att efterleva själv.

Nu känns det minsann lite bättre. Det får mig att bli på lite bättre humör. Det finns hopp om att jag kommer att fixa jobba imorgon. Dock med en odör av omklädningsrum omkring mig.

Det finns disträa barn och sedan finns det våra

Det finns disträa barn och sedan finns det våra. Helt ärligt.

Den stora telningen har varit av med sin telefon i en veckas tid eller något sådant. Hur det uppdagades? Jo förresten, jag hittar inte min telefon sa hon bara häromdagen. När hade du den senaste frågade vi henne varav hon svarade inte en aning.

Detektivarbetet började sedan. Först vändes hennes rum in och ut. Under sängen, i sängen, i lådor, i gaderober ja precis överallt. Sedan vändes resten av huset in och ut (hade vi varit lugna och sansade hade vi insett att detta hade varit ett ypperligt tillfälle att göra en storstädning på när vi ändå var och drog överallt men nu var vi inte det). Under, i, på, och bakom allt. Ingen telefon fanns att hitta.

Kontaktade kompisar hon varit hos och bad dem titta och leta hemma hos dig. Nopp, ingen telefon. Suck, jag kände bara uppgivenhet och orkade inte ens bli arg.

Så har dagarna gått och vi har lyft på lite saker som man redan lyft på tio gånger tidigare för att kolla om den inte är där. Igår kom vi till insikten att telefonhelvetet var borta, lost for ever.

Fadern frågade henne idag, bara lite sådär i förbifarten om hon hittat den.

Ja, just det den låg på mitt fack i skolan.

Äh, va? Sitt fack, där hon hänger jackan säkert tio gånger om dagen. Facket som är tomt i vanliga fall. Ja, just i det facket låg hennes telefon. I tre dagar har vi letat som galningar och den har legat helt öppen.

Det är till och med så disträt att jag faktiskt funderar på om någon hittat den och lagt den där till henne. Men jag kan ju inte vara säker.

Men ja, ja nu är den hittad. Hoppas vara hon lärt sig något om av händelsen som till exempel lyssnar på sin mor och far om att telefonen ska ligga i väskan.

Tvivlar på det dock. Älskade disträa unge.

Hon är mysko, den där Signe

Hur du vet att en katt vill gå ut.

Hon kommer rusandes förbi dina ben och gör en tvärnit en halv meter innan dörren vilket leder till en rejäl bredkas mot dörren. Hade man haft mjukare trägolv hade det varit ordentliga märken efter hennes klor i tvärniten.

Hon lyckas alltid stanna med nosen en millimeter från dörren. Och sedan börjar det intressanta.

Stirra-på-dörrspringan-tills-den-öppnar-sig sittningen. Jag vet inte om hon faktiskt tror att dörren öppnar sig genom utstirrning men det verkar så. För hon bara sitter där, konstant med blicken in i dörren och nosen intryckt i dörrspringan. Inte ett jamsande eller något annat som gör tvåbeningarna uppmärksammade på att man vill ut. Det är bara den magiska blicken som gäller för förr eller senare så kommer dörren öppnas av nerstirrning.

Ja, det är samma katt som blir euforisk, på riktigt alltså, när vi tar upp granen så att hon kan mumsa i sig kastglitter i en rasandes fart för att sedan lämna pimpade spyor lite över allt.

Ja, det är samma katt som gärna tuggar i sig hundmat, torrfoder, som fastnar i gommen eftersom de är för stora och tvåbeningarna får pilla loss det vilket inte är det lättaste eftersom hon då verkligen inte vill vara samarbetsvillig.

Ja, det är samma katt som så fort man köpt nytt halsband och hon varit ute, efter att ha stirrat ner dörren förstås, kommer hem utan. Jag skulle vilja hitta hennes gömma med halsband. Borde vara värd en förmögenhet med tanke på hur många där måste ligga samt att de är helt nya också.

Hon är mysko, den där Signe

Ridå igen

Kära maken satt och funderade.

När du är iväg och tränar ska jag passa på att träna här hemma också sa han.

Den lilla telningen, som har en förmåga att få öron som små trattar emellanåt, satt i rummet bredvid och frågade vad han skulle träna.

Han ska träna på att ligga på soffan svarade jag henne.

Ett fnittrade hördes från rummet bredvid. Men mamma då, det behöver han inte träna på för det är han redan duktig på. Till och med jätteduktig på det.

Boom.  Ridå för kära maken.

Blad 21

Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

Ridå

Den lilla telningen tittade på sina fingrar.

De blir alltid så skrynklig i duschen sa hon. Och titta på mina fötter sa hon och lyfte på sin ena fot för att visa. Precis sådär skrynklig som gamlingar är fortsatte hon.

Hon tittade upp på mig där jag stod och torkade hennes hår.

Ja som du mamma avslutade hon.

Boom, ridå.

Blad 18

Vad är det som gör att det blivit som det blivit

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.

Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.

Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.

När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.

För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar?  Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?

Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.

Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?

Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?

Blad 17 

Shit, jag har blivit min mamma

Shit, jag har blivit min mamma.

Den stora telningen sitter och visar att hon kan titta i kors.

"Gör inte så, ögonen kan fastna"

Boom, där var det. Hur mycket mer min, eller vilken annan, mamma kan man bli. Det är liksom samma sak som om man skulle yppar att de måste vänta en timme mellan mat och bad.

Då trodde man på att det faktiskt var så. Det är i alla fall vad man vill tro. För inte kunde ens egna föräldrar vara så uträknade, som man kanske själv kan vara som förälder, att det faktiskt var för att få en stunds vila från vaktande. Fast så lugnt var det kanske inte när vi tre konstant tjatade systrar om inte timmen gått så man kunde fortsätta bada.

Har dessutom svårt att äta äggamackor idag eftersom det var standard att äta på stranden. Kalla, skivade ägg på en limpsmörgås som knastrade lätt i munnen. Inte av dåligt skalade ägg utan för att de var lätt pudrade med sand som flög rundor. Till efterrätt blev det Pågens gifflar. Alltid. Dessa såg man förstås till att få direkt efter äggamackan för vem hade lust att behöva vänta en timme till senare. Inte denna donnan i alla fall.

Men vi blir verkligen våra föräldrar. Kanske inte blir, blir men mycket man gör kan man härleda från mamma.

"Hur svårt ska det vara att lägga tvätten i tvättkorgen?"

"Hur svårt ska det vara att bara städa rummet?"

"Ta ut disken från ditt rum."

"Sluta bråka"

Herregud, snacka om eko, eko, eko.

Blad 16

Men annars är jag normal

Hur man normalt, definition valfri på ordet normalt, tar sig in i ett rum man normalt inte brukar vara i. Det kan hända att det är ett rum i en källare, naturligtvis inredd sådan, som man inte brukar vara i men ändå kan gå in och ur några gånger om dagen om det vill sig illa.

För så fort man öppnar dörren händer det. Avsökarblicken startar.

Dörrkarm, uppe, nere, runtom. Steg in. Vänster hörn, höger hörn. Tak, tak. Lister, lister. Golvsvepning med blicken.

Säkert att fortsätta in för att öppna nästa dörr. Samma avsökning görs innan man säkert kan gå in.

Problemet är bara att man inte gjort avsökningen bakom sig så när man vänder sig hoppas man på det bästa.

Ibland är inte turen men en. Ibland, ja eller någon enstaka gång, så sitter den där. Den sitter där och stoppar den enda utgången som finns. Sitter där och stirrar på en med en blick som smider planer hur den ska göra slut på mig.

Tankarna flyger i rasande fart i huvudet hur det stora problemet ska lösas. Det brukar sluta i ett panikartat skrik.

Skriket skrämmer inte odjuret som bara har en tanke. Jodå, jag vet nog att det är så. Världsdomination.

Ja, tillslut kommer kära maken till undsättning och räddar mig när han drar fram snabeldraken och som ett under försvinner odjuret in, naturligtvis skrikandes att den nog ska hämnas och skicka andra till oss. Det stämmer ju när jag nästa gång står öga mot öga med en Mr Spidder. Jäkla otäckingar som tror att de får vara var de vill.

Men annars är jag normal

Blad 14

Det är vad jag hört av en vän i alla fall

Det finns vissa saker som är bra att tänka på när man gör vissa saker.

1. Att köra ett ordentligt benpass en lördag känns kanske som ett bra val med tanke på ledighet. Dagen efter känns det inte alls som en bra idé. Det kan till och med kännas som om det faktiskt aldrig är en bra idé att köra ett benpass och tankarna vandra att man troligtvis inte är riktigt klok. För vid varje rörelser och uppresning är det som om varenda muskel i låren och rumpan skriker att det där vill de inte vara med om utan de vill bara ligga där i sin soffa. Låt oss vara.

Dag två, måndagen, kommer man med tårar i ögonen ta sig upp och ner i trappan på sitt kontor. Tanken har slagit en att man faktiskt borde gå baklänges ner för att slippa se ut som om man gjort ner sig. Den där känslan att benen inte klarar ett steg till utan kommer att tvärnita mitt i trappan samtidigt som resten av kroppen inte fattar det. Den känslan av hatkärlek till legday.
Det är vad jag har hört av en vän i alla fall.

2. Att börja äta det där danska rågbrödet igen, fullproppat med härliga, hela rågkärnor och annat gott, och tro att magen mår bra på det. Alltså det är kanske så att magen mår bra på det när den vant sig igen. Typ efter ett tag. Några som dock inte mår bra på det danska rågbrödet är omgivningen. De klagar högljutt med lätt ulkande läten. En dam luktar hallon. De håller inte med och sätter upp fingrarna som ett kors mot en. Vik hädan väser de. Nästan.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

3. Att tekniska grejer har en helt obeskrivlig avsky mot en. Som när man ska spola det där pausade programmet och naturligtvis gör likadant som alla andra men den tekniska prylen känner av att denna gillar vi inte så vi spolar tillbaka, säg två timmar, istället för bara fram över reklamen. Vi får denna person att känna sig helt värdelös som inte ens kan spola men vi gillar det. Men det är ju bara denna personen, alla andra låtet vi fixa det utan problem. Ja, då är det bättre att ge fasen i att ens försöka igen. Att det ska vara så svårt att bli omtyckt liksom.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

Ibland är det tur att man hör en hel del av vänner så man slipper prova själv. Det har jag hört av en vän i alla fall.

Blad 11

Kodak-moment

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller det blir kanske som det blir för att man inte tänket.

Kära maken fyllde på burken med Oboy. Den lilla telningen tittade ner i den med förvånad blick.

Men skopan då sa hon. Var är de? Kära makens min är ett sådant där Kodak-moment när han för en bråkdel av en sekund fick en sådan där tom blick innan det slog honom.

För att även den yngre generationen, om det nu finns några sådan som mot förmodan hänger här hos mig, så är det så att förr i tiden så fanns inte sådana där kameror som man kunde ta 200 bilder i minuten för att sedan välja det bästa. Då fanns kameror med en filmrulle, som tillverkades av bland annat Kodak, som man stoppade in i kameran och då hade man 24 eller 32 bildet att ta. De var värdefulla och man fick välja tillfällen med omsorg innan man tryckte ner knappen. Man valde helt enkelt sitt moment. De där momentet som man verkligen vill förverkla. Sedan fick man ta ut rullen när den var slut och skicka iväg den för att sedan få tillbaka sina bilder i fysisk form. Nu visade det sig att alla Kodak-moment inte alltid var sådär wow när man fått med halva huvud, små pluttar borta i fjärran som man inte kunde urskilja om de var människor eller bara myror eller konstiga orber som var helt oförklarliga. Det var det man fick. Jag lovar att att det verkligen fungerade så då, back in the good old days.

Detta var ett sådant när det liksom sjönk in att den där skopan troligtvis låg i botten på den nu påfyllda burken med brunt, puderfint pulver. Längst ner under allt alltså. Efter lite grävande hittades den dock och ordningen var återställd.

Sådant skulle man ju aldrig lyckas med själv och absoluta aldrig gjort heller (harkel, harkel). Och om, jag säger om nu, så är jag glad ingen kunde se det Kodak-momentet.

Blad 10

Up yours

Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.

Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.

Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.

Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.

Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.

Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.

Blad 9

Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

Zombie-apokalyps?

Måndag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Det enda som hördes var skrapan som frenetiskt arbetade sig genom isen på bilrutorna. Jag körde iväg och kände mig som den ensammaste människan i värden.

Zombie-apokalyptisk känsla när jag mötte en bil på hela vägen. En ensam bil lika vilse som jag, letandes efter andra. Lite otäck känsla.

Onsdag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. I alla fall en liten stund. Sedan var kära maken vaken men han var en klok kär make så han höll sig, tyst, i bakgrunden. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Skrapan arbetade frenetiskt bort isen på rutorna. I fjärran hördes ett tåg och några hus bort startade någon en bil. Jag körde iväg och kände att nu är allt som vanligt igen. Någon smart person hade nu hittat botemedlet mot Zombie-apokalypsen och jag var inte längre ensammast i världen.

För hur skönt det än är med helger och ledigheter så är det fasen ganska skönt när allt blir som vanligt. Att få rutin på vardagen. Att barnen lägger sig i tid. Att middagar planeras.

I alla fall en vecka eller så innan man inser att det är för jäkla skönt med lite helger och ledigheter och slippa alla rutiner.

Blad 7

Mayday, mayday. Missing in action.

Mayday, mayday.

Jag efterlyser en liten, liten varelser. Jag har aldrig sett den själv men jag skulle tippa på en storlek av en tumme. Vingar på ryggen och en pengarpung på magen,  stor nog att rymma guldpengar.

Jag skulle tippa på att varelsens gps antingen blivit störd, vi har ju inte den bästa teckningen häromkring, eller så har den gått sönder eftersom den inte hittat hit igen.

Jag är nu orolig att denna stackars, lilla varelse irrar rundor själv där ute i mörkret eftersom den inte var här igår och inte kommer att komma i kväll heller verkar det som.

Tandfen, missing in action. Det är tur att det är den stora telningens tand som ligger och väntar på att bli utbytt mot guld eftersom den stora telningen faktiskt är lite disträ och troligtvis inte ens tänker på att den ligger där.

Men samtidigt borde tandfen ha bättre koll och fungerande gps eftersom vi hade en incident med den lilla telningens tand förra gången gps:n gick sönder. Det var minsann inte så lätt att försöka förklara det.

Så skärpning Tandfen, skärpning.

Blad 6