2013/10/31

Här sitter kloka jag och får bära hundhuvudet

Så var det dags igen. Mr Yrsel är på besök och jag har då fasen inte bjudit in honom.

Liten förkänning i tisdags på jobbet då det bara svischade till och jag snabbt och lätt fick ta tag i skrivbordet för att inte sätta fart på min kontorsstol och snurra med. Det har liksom kommit lite smygandes med små yrselattacker men jag har väl försökt att borsta de under mattan och fortsatt som jag brukar.

Det där är ett väldigt dumt beslut, jag vet, nu när jag har min andra sjukdag hemma för att jag inte ens vågar sätta mig i bilen. Det är nog ett klokt beslut dock för vem vill orsaka någon stor olycka bara för att man kör och är snurrig?

Vi ska har stort kalas här på lördag. Hela tjocka släkten kommer och firar oss alla. Jag fick följa med på en liten hörna eftersom det verken fanns tid eller pengar till något firande när jag fyllde år i somras. Slutat skolan och börjat nytt jobb, som sagt tid och pengar.

Jag har planerat mat och efterrätt och spikat vad jag ska bjuda på. Detta var då tills Mr Yrsel bestämde sig för att komma på besök. Jag satt och beklagade mig lite igår, jag gör lätt det när det inte blir som jag planerat, för kära maken hur jag skulle fixa efterrätten. Den är ju allt lite meckig. Jag fick mig en liten avhyvling.

-Släpp den gumman. Du vet vad din yrsel många gånger beror på. STRESS, så släpp det. Det kommer att bli bra ändå. Vi kan låta tjejerna göra något så slipper du tänka på det.

Jag nickad och höll bara med. Han är klok den där kära maken och han kände nog att det var läge att vara extra rädd om mig.

Så nu sitter jag här hemma och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag går som en zombie för jag vågar inte röra mig med några häftiga rörelser av rädsla att Mr Yrsel ska ta mig i ett stadigt tag och få mig ett bete mig som en fyllhund. Nu vill jag bara bli av med honom, gärna för gott (haha, jag känner det absurda), för han är inte välkommen hit. Och ändå våldgästar han mig när jag minst anar det. Fast hade jag stannat upp lite själv och känt och tänkt efter lite så hade jag kanske vetat att det var på gång.

Men envis som man är så blundar man och tänker att det går snart över. Ha, liksom. Och här sitter kloka jag, som har så lätt att ge andra råd hur de ska vara rädda om sig och det lyssnar alla på, och får bära hundhuvudet. Oklokt av mig.

2013/10/24

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag

Vissa dagar är bara lite mer än andra. Idag är verkligen en sådan.

Efter att vid lunch har fått en sådan där måbrakommentar av en kollega som berömde att jag gått ner i vikt. Jag strålade naturligtvis som en sol efter det, det är liksom inte så mycket som behövs för att jag ska göra det. Han berömde mig och var noga med att påpeka att det klädde mig verkligen. Jag stålade nu som två solar eller något liknade och sög åt mig allt vad jag kunde.

Värmen en sådan kommentar, från någon som man kanske inte väntar sig ska berömma så, är ganska obeskrivlig. Och som jag sa så är det inte mycket som behövs för att en hel dag ska vara sådär härligt bra.

Idag blev det ännu bättre. Gyminstruktör stavas det idag. Nästan 1,5 timme var han på gymmet och visade och pratade om en massa bra saker. Jag kände mig väl som en sådan där nickedocka ibland men han gav så otroligt många aha-upplevelser när han förklarade. Förklaringar som egentligen borde vara ganska självklara hur kroppen faktiskt fungerar men som man glömt bort på vägen. Jag tror inte man inser hur mycket man kan göra med sin kropp utan några större hjälpmedel. Nu vet jag och nu ska här minsann experimenteras på diverse avdelningarna.

Så idag mår jag toppen och självkänslan gör mig sådär härligt hög. Den känslan som man egentligen vill ha hela tiden men som man har så svårt att ha för att det är mycket lättare att tracka ner på sig själv. Ja, det där med att att känna att man duger.

Men idag kan inget rubba den härliga känslan. Inte ens den lilla telningens idiotförklarande.

-Mamma jag vill höra på barnlåtar på Youtube.
-Men det går inte att söka på barnlåtar bara om man inte har något namn.
-Men åh. PAPPA, HJÄLP.

Mamman sökte på barnlåtar och se på tusan, det gick.

Så idag är en bra dag. Det är till och med en riktig toppendag.

2013/10/20

Nötchokladbullar (Nutella-liknande) och Äppelbullar

Ibland lyckas man rätt bra.

Frysen är i princip tom på bjudkakor och annat gott. Så det var väl dags att göra lite bullar. Och jag kände mig lite sådär wild and crazy och valde att göra två helt experimentella sorter.

Jag gjorde dubbel sats av min vanliga bulldeg. Fyllningarna blev följande:

Nötchokladfyllning
100 gr smör
0,5-1 dl socker
ca 300 gr nötchoklad, typ nutella eller liknande. Jag hittade någon billig på Lidl som var väldigt god med en lite tydligare nötsmak.
Blanda ihop allt. Bred på den utkavlade degen och rulla ihop som vanlig bulle.

Stekta äppel20131020_122128
5-6 äppel delade i små bitar
4 msk socker
2 tsk kanel
Stek allt i en stekpanna

100 gr smör
1 dl socker
2 tsk kanel
Blanda ihop och bred på den utkavlade degen. Strö på de stekta äpplena och rulla sedan ihop. Den klibbar inte ihop som vanlig bullrulle så var försiktig när du skär den.

Varje fyllning räcker till en normalstor bullsats.

1378187_672998136045460_1231390673_n

  Jag kan bara meddela att det var ett mycket lyckat experiment. Riktigt, riktigt lyckat. Vi tyckte dock lite olika här hemma om vilken som var favoriten. Jag tyckte absolut äppelbullen var godast medan resten av da family tyckte att nötchokladbullen var godast. Fast det är ingen som behöver vinna egentligen för båda var så goda. Så våga prova, egna då förstås för mina ligger i frysen, du också. Lycka till.

2013/10/18

Jo du ser vi gör det äckliga som små kaniner

Ibland blir man helt enkelt tagen på sängen. Det kan hända att man blir lite ställd och inte riktigt veta hur man ska ta sig ur det.

Ett litet samtal kan få en mycket tvär vändning om man inte är aktsam. Jag var inte aktsam, inte alls, och såg inte det komma svischande för att slå mig i skallen.

-Mamma, har ni gjort det där äckliga fråga den stora telningen vid middagsbordet ikväll. D u vet det där s.e.x bokstaverade hon lite tyst.

Mamman hann inte svara (jo du ser vi gör det äckliga som små kaniner eftersom hon var en ansvarstagande vuxen person) eftersom telningen är i den åldern då hon kan räkna. Jag såg henne fundera en stund, räknade liksom tyst för sig själv, innan hon rynkade ihop ansiktet när hon insåg det.

-Uhh, mamma då sa hon. Ni har gjort det äckliga.

Jag kommer ihåg när man själv var i den åldern och började fundera på detta. När man insåg att mamma och pappa måste har genomlidit det tre gånger. Tre hemska gånger.

Ja nu vet men bättre. Det finns liksom inga hemska gånger, om man inte räknar första gången då. Fast den var väl inte hemsk-hemsk men det var definitivt inte himmelsstormande.

Så nu är det väl bara att försöka förutse när de där frågorna kommer att komma och redan nu börja öva på talet om att det där inte är äckligt utan något mamma och pappa gör för att de vill och tycker om det. Men av någon anledning så tänker jag bara på någon 70-tals pedagogiskt barnprogram där en tant sitter och berätta i detalj hur detta fina mellan mamma och pappa går till. Jag har lite svårt för 70-tals barnprogram. Men jag får väl försöka låta bli som en sådan helt enkelt. Klarar man det? Eller hon har helt enkelt funderat färdigt på detta? I wish.

2013/10/14

Nya tag, heja mig

Ursäkterna har varit lite många den senaste veckan.

En stundande förkylning, som inte blev så mycket av mer än lite halsont och lite tunga bihålor samt en bortopererad knuta har ställt till det lite. För av någon anledning så verkar jag ha tyckt att kan jag inte träna så behöver jag inte vara så noga med maten heller. Ganska korkat kan man tycka (och givetvis är det det också men det pratar vi tyst om liksom).

Men nu räcker det i alla fall. Idag är ShapeUp-appen avdammad och i bruk igen. Vilan är nu slut och nu satsar vi för resterande kilo. Fast jag ska erkänna att även om jag varit mindre duktig så har faktiskt vågen visat neråt. Men även om den pekat neråt så känns det ändå inte helt okej. Jag vill liksom gå neråt med lite hälsosam  rörelse också. Men nu är det bara att köra på som innan.

Fast en ursäkt till kommer det bli. Tandläkaren i morgon kommer sätta käppar i hjulet. Blir faktiskt lite svårt att träna efter en liten Stesolid dock. Och när jag ändå är lite småslapp och småhög på den så ska jag passa på att ta stygnen i huvudet också. Kan ju vara dumt att inte slå två flugor så att säga.

Men sedan finns ingen ursäkt. Nu tar jag nästa ryck. Jag har ju inte ens 20 kilo kvar så hur svårt ska det vara.

Nya tag, heja mig.

DSC_0157

2013/10/13

Fototriss ~Så här ser det ut där jag är~

Vi har haft strålande sol från en nästan klarblå himmel idag och det har varit underbart. Så efter att ha spenderat några timmar på Röda Korset till förmån till Världens Barn tog jag tjejerna och kameran och gick ner till slingan. Det blev dock inte lång rund för tjejerna tjurade ihop totalt och mitt tålamod var inte på topp. Så mina planer på att fota dem i ett färgsprakande landskap sprack totalt. Men några härliga höstbilder blev det i alla fall så det passar ju ypperligt att visa hur det ser ut hos mig i Norra Skåne.

DSC_0143

DSC_0164

DSC_0193

Fler höstliga triss hittar du HÄR

2013/10/12

En moders bekännelse

Jag vill ha en morgonklocka sa den blivande 6-åringen till sin mor.

Modern tyckte det var ett bra önskemål från en blivande 6-åring så hon traskade iväg och köpte en. En rosa liten sak som slogs in i ett paket.

Klockan mottogs med glädje. Stoltheten i den lilla telningens ansikte när hon med sitt rufsiga blonda hår själv kom upp en morgon efter att klockan ringt gick inte att ta fel på. Modern kände att hon gjort ett köp.

Så kom helgen då. Modern var noga med att kolla att klockan var avstängd och det var den. Det var den tydligen inte sedan när hon vaknade till av dess pipande, 6.28. Modern vände sig om och slöt ögonen igen. John Blund hann inte ens besöka henne igen innan den lilla telningen med det blonda rufsiga håret kröp ner vid sidan om henne.

Modern fösökte somna om med den lilla telningen klistrad mot ryggen. Känslan av att ha en gigantisk värmekudde på hela ryggen gjorde det till en omöjlighet.

Så nu ligger modern på soffan i ett svalt storarum med en tunn filt om sig och lyssnar på den lilla telningens lätta andetag där hon ligger i en varm säng med ett fluffigt täcke över sig.

Det kan hända att modern funderar på hur en morgonklocka kan gå sönder.

2013/10/08

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling

Det gör ont att erkänna men jag är verkligen en kyckling vad gäller mig själv och sjukvård. Jag har inte problem att ge subkutana injektioner eller ta venprover på andra men när jag är patient är jag inte lika kaxig längre. Jag är inte kaxig alls.

20131008_071135

Klockan sju i morse var jag vid god mod. Jag visste vad jag skulle göra senare på förmiddagen och små lätta fjärilar hade landat i magen men jag var lugn och kände att detta kommer att gå galant.

Klockan halv elva satt jag i väntrummet på vårdcentralen. Fjärilarna hade vaknat till liv och det hade förökat sig kraftigt under de timmar som gått, hur nu det hade gått till under så kort tid liksom. Kinderna hettade och jag ville bara att de skulle ropa in mig så jag fick det överstökat. Det dröjde innan de sa mitt namn.

Jag följde efter min läkare och när jag klev in i rummet med den stora lampan i taket hade fjärilarna övergått till att bli jumbojet. Hade det inte varit snabba att stänga dörren bakom mig hade jag mycket väl vänt och tyckt att jag hade det bra som jag hade.

Jag måste ha utstrålat oro, ängslan, ångest och rädsla för både läkaren och sköterska tittade lite oroligt på mig och frågade hur jag mådde. Nja, jag är lite orolig pep jag. Läkaren frågade om det var något speciellt jag var oroligt över. Nja, pep jag vidare, det är nog hela situationen. Vi ta det lugnt försäkrade min läkare mig om och jag la mig på britsen.

Min läkare blev frisör för en stund, oj vad min egen frisör kommer att slita sitt hår över hur hon ska lyckas göra något bra med min frisyr de närmaste sex månaderna eller så. Hon tvättade den nyfriserade, kala huden och la en duk över mig. Jag slöt ögonen och med ens föll en ensam liten tår ner på min kind. Mina händer hade jag hårt knäppta på min mage och jag försökte andas med lugna andetag. Kände efter så att jag verkligen andades.

Bedövningen började verka med en gång och när läkaren talade om att hon bara skulle nypa mig lite för att se att det var som det skulle låg jag och väntade på att hon skulle nypa. Hon nöp och det var som det skulle.

Hon skar och jag kände hur jag blev blöt ner på bakhuvudet. Hon pratade hela tiden med mig om allt möjligt och jag erkände väl då att jag tror att min egen oro kan bero på att jag inte alls har kontroll på vad som händer. Hon förstod.

Jag kände att mitt mod började återvända när vi hade kommit så långt. Får jag se min knöl när den är borta frågade jag henne. Självklar sa hon och frågade om jag var redo. Och där var den, min knöl. Det är bra att se saker som man tar bort från sin kropp har jag fått för mig. I alla fall om det är jag eftersom jag troligtvis bara hade gått och funderat på hur det sett ut annars. Hon tog till och med upp sin telefon och fotade mitt tråcklade huvud för att visa hur det såg ut. Det såg hårlöst ut.

När jag satt mig upp på britsen så släppte all min oro och med ens började jag darra. Händerna var som asplöv och jag fick sitta en stund för att lugna ner dem. När jag sedan gick genom korridoren och ut mot väntrummet var det en massa sjukvårdpersonal som bara log mot mig. Jag förstår inte.

20131008_115309

Bak i nacken hade jag nu en stor kaka, nästan hård som cement, av koagulerat blod som klibbat ihop med håret. Kära maken hjälpte mig att tvätta bort det värsta så för tillfället har jag ett rent hår i nacken och ett inte så rent hår på hjässan. Jag har lite ont just nu men det går säkert om snart. Knölen är ju borta. En helt ofarlig knöl om någon funderar på det.

Så jag erkänner. Jag är en jäkla kyckling när det gäller mig själv. Stesoliden som ligger här till nästa veckas tandläkarbesök hade gjort sig bra även idag.

2013/10/07

Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort

Jag är en person som har koll på saker. Jag är en person som gillar att ha koll på saker. Men senaste tiden har jag inte haft det och det känns väl lite sådär måste jag säga.

Jag har tydligen ingen som helst koll på min egen storlek. Man kan tycka att om man tappar 27,5kg på ett år så borde man ha hunnit vänja sig vid hur man ser ut. Svar nej, tydligen. Jag har verkligen ingen koll på hur stor (liten) jag blivit mot vad jag var innan. Kläderna talar ett helt annat språk.

Det är liksom svart på vitt att jag inte bara inbillar mig att jag blivit lite mindre. De kan inte ljuga eftersom jag då inte hade fått dem på mig. Men storlekarna jag nu får på mig är inte jag, om nu någon förstår vad jag menar. Jag kan liksom inte tänka på mig själv som att jag ska kunna ha dessa storlekar. Jag får inte ihop det riktigt eftersom jag fortfarande ser mig som väldigt stor. Det spelar ingen roll att kläderna visar annat för min tanke kan inte riktigt ta in det. Det är en väldigt konstig känsla faktiskt.

Jag har idag provat en skjorta som vi ska ha på jobbet vid olika evenemang. Damstorlekarna gick upp till 44 och jag kände med en gång lite ångers över att som vanligt inte komma i kläder som finns. Men av någon anledning så provade jag den där storleken i alla fall och se på fasen. Den satt som en smäck om man säger så. Storlek 44 är en liten storlek för mig men där stod jag med den på. En storlek som inte har funnits på väldigt, väldigt länge då jag för ett år sedan hade mellan 52-56 i det mesta. En sådan där härlig känsla intog mitt bröst. Den där känslan av att jag har åstadkommit något med mig själv. Men ändå är det otroligt svårt att fatta att jag kunde ha den. Jag fick till och med gå ut och visa mina arbetskompisar för att med säkerhet veta att den satt bra. Tvivel över sig själv suddas liksom inte bara bort för att man tappar kilo. Men jodå, den satt bra även i andras ögon. Jag upprepar, en storlek 44 i skjorta satt alltså bra på mig.

I går gjorde jag dessutom en annan upptäckt. En vinterjacka inhandlades. En jacka som det visade sig bara hade en bokstav i sig. Inte tre, inte två utan en ensam liten bokstav som talade om vilken storlek. Även här har jag svårt att greppa att jag kunde ha den. Jag stod länge och funderade på om jag kanske skulle ta en storlek större. Mest tror jag det berodde på att jag troligtvis kände mig säkrare med en storlek med ett X eller två framför eftersom det nästan alltid varit så. Det är liksom jag medan en ensam bokstav inte är jag. Jo nu är det ju det men i tanken slår det bakut eftersom det är så förbannat svårt att förstå att det är så. Men förnuftet vann i att jag inte kunde köpa en jacka som lite stor bara för att jag alltid har haft det så.

Hela min tankegång låter riktigt knäpp men det är precis så, om någon förstår vad jag menar vill säga, som jag känner och tänker. Jag har funderat på om det är en sjuklig tankegång men jag tror inte det är det utan det är nog bara en tankegång som sakta men säkert kommer att avta med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Någon psykolog eller KBT-are?

1383335_664006076944666_1950676097_n

2013/10/06

Våra apostlahästar tog oss genom en nästan öde stad

Ibland är det så att man inte ska underskatta de små sakerna.

Efter att ha lämnat av Lilly på kalas på något stort lekland med en kepsprydd tvättbjörn så bestämde sig jag och kära maken för att ta en promenad under de 2,5 timmarna hon var i säkert förvar.

Så våra apostlahästar tog oss genom en nästan öde stad. Vi strosade omkring och diskuterade viktiga saker. Vi njöt av höstsolen som värmde våra kinder. Vi höll varandra i handen och för en stund kändes det som om vi var iväg på en weekend. Att bara få vara vi två en stund utan att funderat på något annat.

Det är inte ofta man tänker på hur lite tid man kan behöva till partid för att ladda batterierna. Efter dessa timmar känner vi oss nästan som nya människor. Vi mår bra enda in i själen och tycker att vi har haft helt underbara timmar tillsammans.

Så en stund som man kan släppa alla måste är vad man behöver ibland. Och det behöver tydligen inte alltid vara att man kommer iväg en weekend, även om det aldrig är fel det heller, utan bara en stund själva.

20131006_114543

Att det sedan var i princip folktomt gjorde det ännu bättre. Bara lugn och ro. Underbart.

2013/10/03

Spam

Det komiska när man får första skräppost till sin Telia-mail och det visar sig att det kommer från, håll i er nu, Telia.

image

Det är humor det. Eller?

2013/10/01

Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant

Jag är en förnuftig människa. Sådan där som undviker förkylningar genom att undvika att pussa på barnen när de stoltserar med elvor under näsan. Inte mer närhet än vad som verkligen behövs under denna tiden. Med en lätt puss på pannan säger jag godnatt till dem under förkylningstider och har på så vis klarat mig helt ok i år. Jag tänker helt enkelt klart och förnuftigt, sådär som en vuxen ansvarig person ska göra. För vem vill ha en förkyld, nerbäddad, självömkande moder i hemmet? För det är precis vad som händer när en mamma som denna blir riktigt förkyld. Det brukar ta ordentligt på mig vilket innebär minst två dagar nerbäddad i sängen men en lätt dimmig blick. Så jag är förnuftig människa. 

Så vad händer då? Jo kära maken går och blir förkyld. Och med ens är jag tydligen inte alls lika förnuftig längre. På något vis är det så att förnuftet helt är bortblåst. Lite ont i halsen och en näsa som känns som om den vill börja läcka. Lite muskler som känns ömma, och det beror inte på träning. Lite sådär som i väntans tider när man vet att det ska hända saker men man är lite osäker på riktigt när det ska komma. 

Dumma, dumma pilska, kärlekskranka, närhetskrävande tant skulle man kunna säga. Eller så skyller man helt enkelt på den kära maken som är för läcker att hålla händerna ifrån. Kommer det vara värt det? Alltid. Men fråga mig om jag har samma uppfattning om två dagar.  

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails