Dag 7 ~Min bästa vän~

Världens största klyscha kommer nu att uttalas men den är helt ärlig.

Min kära make är min bästa vän.
Han känner mig innan och utan, han finns alltid där för mig när jag behöver. Så denna klyschan är faktiskt sann.

Sen är naturligtvis min kära syster också en väldigt nära vän. För hur bra vänner jag än är med min kära make så är det ganska skönt att kunna prata lite tjejsnack med någon också.

Jag kan nog erkänna att jag har många vänner men kan ändå sakna dom där riktigt nära. Dom där vännerna man bara ringer och åker iväg till för att skvallra, dricka kaffe med eller bara vara med. Hade jag bara själv släppt in hade jag nog haft många nära vänner. Men mycket beror nog på mig själv. Att jag fortfarande, 34 år gammal, anser mig vara en grå, trist, tystlåten person och är väl rädd för att alla andra ska uppfatta mig sådan också. Att jag känner mig tjock och ful och är fruktansvärt rädd att det är precis det alla andra ser också. Känns lite som om jag straffar mig själv ibland för att jag är som jag är så är jag inte värd att umgås med.
Jag vet att det är fel att tänka så men hur mycket jag än försöker att intala mig själv att mina vänner inte bryr sig om att jag har tjocka lår och dubbelhaka så ligger det ändå där och pyr. Ständig för att påminna att det kan vara så. Jag skulle så gärna vilja kunna umgås med andra utan att dessa tankar, att jag inte duger, kommer.
Jag försöker komma på hur det kommer sig att jag känner på detta viset men kommer inte på något som kan ge mig ett riktigt svar.
Mobbing kan säkert vara en orsak. Men under den jobbigaste tiden hade jag alltid vänner som fanns där för mig. Så vänner ställer upp. Sedan att mobbare kan trycka ner ens självkänsla och att det 25 år efter fortfarande gör ont kan kanske betyda en hel del.
Men när vänner och nära och kära bedyrar att jag är värd allt så finns ändå tvivlan hur mycket jag än försöker. Och jag vill verkligen inte tvivla på detta.

Jag gick in i detta inlägg med tanke på att det skulle bli ett trevligt sådant. Ett inlägg där jag skulle ösa kärlek över dom vänner jag har.
Men det blev tydligen inte så. Istället har jag plötsligt öppnat mig och berättat en ganska intim och väldigt privat sak som jag försökt att dölja. Tror till och med att jag har försökt dölja det för mig själv för det gör ont att skriva om det. Och jag hade kanske ingen tanke på att plötsligt börja analysera mig själv. Men jag måste erkänna att även om jag är lite rädd för att posta detta inlägg så känns det ändå skönt. Skönt för att jag har fått ur mig det. Fått ur mig det fast jag inte själv har vetat att det varit där.

 

I morgon: Dag 8 ~Ett ögonblick~