Orkade inte skriva igår. Har ont i ryggen och vet inte riktigt om jag ska sitta eller stå. Men jag tar en liten reflektion på ett annat ögonblick idag och låtsas inte om att gårdagen missades.
Ett annat ögonblick som förändrade oss var denna.
Den 1/4 2007
Vi skulle ha fest till helgen och jag plockade fram ett gravtest mest för att det skulle vara så. Oregelbunden som jag är så började jag fundera och kom fram till att det var nog dags att ta ett bara för att det skulle vara så. Så jag inte funderade på OM:et när jag kanske tog en liten drink. Sådant test som jag gjort tusen gånger och alltid med samma resultat. Ett stort blått –.
Så denna morgonen gjorde jag som jag gjort så många gånger innan.
Försökte pricka rätt på teststickan och när det var gjort la jag den på badkarskanten för att göra mig i ordning. Jag hann inte ens lägga ner den förrän där var ett stort blått +, så blått att det hade kunnat lusa upp i mörker.
Hjärtat bankade på mig.
Det måste vara något fel på testet så jag stirrade på det för att se när + blev –. Väntade, väntade.
Något fel måste det vara. Ropade på vännen för att se så jag inte lurade mig själv.
-Kan du titta och säga vad du ser sa jag till honom när han kom in på toa.
-Ähh, ett stort +.
-Är du säker frågade jag honom.
-Ähh, ja svarade han mig och sträckte fram det igen. Det kan nog inte bli skarpare än det är nu.
Nej visst var det så.
Vi stod och kramades en stund. Jag tror inte vi fällde några tårar för allt kändes så overkligt. Det var väldigt svårt att ta in att vi var gravida, helt spontant. Först efter 9 års längtan innan Molly äntligen kom. Molly var 2 1/2 år och vid julen hade vi kommit överens att vi inte skulle använda våra frysta embryon. Att vi inte orkade med att bli besvikna fler gånger. Vi hade kommit fram till att vi skulle lägga allt på Molly istället. Och vi hade inställningen att blir det fler så blir det annars kändes det inte som det skulle vara någon katastrof.
Och där några månader senare fick vi uppleva en euforisk känsla som knappt går att beskriva. Att vi faktiskt skulle bli 4 i familjen. Att det faktiskt blev.
När allt sjunkit in lite ringde jag syrran och talade om det. Hon blev naturligtvis jätteglad. En stund efter att vi pratat ringde hon tillbaka.
-Jag måste bara fråga sa hon. Det är 1:sta april idag men visst skojar du inte med mig?
Det tog 1-2 veckor innan jag fick komma till mödravården för att kolla. Jag hade inte en susning hur långt jag kommit i graviditeten. Dom gjorde ett ultraljud och dom var väldigt noga att berätta att det var inte säkert att vi skulle se något. Helt beroende på hur gammalt fröet var.
Hon körde med apparaten lite.
-Oj sa hon och det klack till i mig.
-Något fel frågade jag lite försiktigt.
-Nejdå det ser bra ut svarade hon och jag kände en sten falla från mitt hjärta.
På skärmen dök nu en liten filur upp. Där man tydligt kunde se att det var en liten bebis.
Visade sig att jag var i vecka 13+3 eller 13+6, kommer aldrig ihåg detta av någon anledning. Så hela den oroliga första tiden var förbi.
Jag brukar skoja med att jag har haft den längsta graviditeten med Molly, när jag visste om henne från det jag fick tillbaka det befruktade ägget. Medans med Lilly visste jag om graviditeten exakt 6 månader.
Jag känner mig otroligt privilegad att verkligen ha fått äran att uppleva föräldraskapet två gånger.
Barn är naturligtvis unika på sina egna sätt. Molly att hon faktiskt har kommit till genom en fantastiskt teknik där man sammanför kvinnans ägg och mannens spermie i en liten petriskål utanför kroppen. Jag kan tycka att det är helt fantastiskt att det verkligen fungerar. Lilly som sedan kommit till helt på naturlig väg. En naturlig väg som vi inte trodde var möjlig.
Helt otroligt.
Och efter nästan 12 års bebisverkstad kom det sedan ord ur oss som vi aldrig trodde skulle komma. När folk envisas att fråga om vi inte ska ha en liten son också kan jag helt ärligt svara
-Nej jag är så tacksam att vi lyckats få våra 2 tjejer. Så vi SKA INTE HA FLER BARN.
Som sagt var så trodde jag nog aldrig att jag skulle kunna säga en dag att jag inte vill ha fler barn. Och för att vara på den säkra sidan var man plötsligt tvungen att fundera på preventivmedel. Kan säga att det var minsann en väldigt konstig känsla. Att plötsligt börja skydda sig mot det man har kämpat för att få i så många år.
Det blev ett ganska långt andra ögonblick. Men det är mitt andra ögonblick som betyder så otroligt mycket.
I morgon: Dag 22 ~Det här upprör mig~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar