Jag kan känna mig helt lamslagen av rädsla över att det ska hända tjejerna något.
Tanken på att det ska hända dom något gör att jag får en stor klump i magen, en sådan som faktiskt fysiskt gör ont fast den inte finns.
Denna rädslan gör väl kanske också att jag kan uppfattas som lite nojig ibland också även om jag inte är fullt så nojig som jag har varit.
När Molly började få gå ut på lekplatsen eller till kompisar som bort precis i närheten fick jag upp hemska saker i tankarna som hon kunde råka ut för. Det är fruktansvärt att se dessa saker i huvudet. Jag vet helt sunt att det inte är logiskt att det skulle hända men ändå kommer dom. Någon gång fick jag gå ut och låtsas gå en runda bara för att se att hon var där hon sagt att hon skulle vara. Jag försöker att inte visa att jag känner sådan oro när jag inte ser dom men på något vis lyser det säkert igenom ändå.
Molly vet att hon alltid måste komma och tala om vem hon går till när hon är ute. Och är inte den kompisen hemma och hon går till någon annan så kommer hon och säger det innan hon går iväg till den andra. Jag måste veta var hon är och jag bävar för när hon blir äldre och ännu mer självständig.
Och detta är min absolut största rädsla.
Sedan finns det lite mindre rädslor också.
Jag är ju faktiskt en person med mycket fobier och rädslor. Tycker inte alls om att vara det för man känner sig så svag på något vis när rädslor och fobier sätter stopp för vissa saker som man faktiskt vill göra. Och ångesten som kommer när man utsätts för det är vidrig.
Sist är jag riktigt rädd för döden också. Jag vill verkligen inte dö och det skrämmer mig att det kan jag inte göra något åt. Det är ju så att vi kommer att dö en dag. Men tanken på att plötsligt inte finnas längre, att bara vara borta är så otäck. Att mitt hjärta kommer att slå en sista gång och att mina lungor kommer att tömmas på luft för att aldrig mer fyllas. Att världen sedan kommer att fortsätta precis som innan, fast utan mig känns så overkligt.
Usch för rädslor.
Ibland funderar jag på om jag inte hade behövt lite KBT för att bli av med allt konstigt jag är rädd för.
I morgon: Dag 27 ~Min favoritplats~
2 kommentarer:
om det är ngn tröst kan jag säga att jag fortfarande vill att mina barn som är tonåringar nu berättar var dom håller hus o det gör dom glatt så länge jag inte säger nej i tid o otid.. så håll balansen så löser det sig :)
Det är väl som dom brukar säga. "Mina barn är alltid min barn hur gamla dom än är". Kommer nog alltid finnas saker man oroar sig över även när dom är vuxna.
Skicka en kommentar