Dag 17 ~Mitt favoritminne~

Favoritminne? Jäkla vad svårt.
Känns lite som en deja vu när jag säger det. Har varit några stycken inlägg när man ska behöva sålla ut en specifik sak och det är riktigt svårt. Känns nästan lite omöjligt.
Men jag får väl försöka välja ut ett minne som ligger mig extra varmt om hjärtat.

Ett sådant minne, om man inte ska prata om barnen, är när vi gifte oss.
En varm solig måndag, på min 24 årsdag.
Hur vi hade hela huset fullt med folk på förmiddagen. Alla var småstressade men alla var på topp. Och alla passade upp mig vilket kändes väldigt lyxigt.
Jessica hjälpte mig att sätta upp mitt hår i en liten “bula” i nacken som hon smyckade med brudslöja runt om.
Hur jag satt på knä i köket och mamma, Jessica och Camilla hjälpte mig på med min enkla klänning. En höll mig på huvudet för att akta Jessicas kreation, en höll upp klänningen och en drog ner den.
När vi skulle åka och Micke överraskade oss genom att kommer körandes i en svart, snygg cabbe. Och där åkte vi och vi kändes oss verkligen speciella. 
När vi stod där ute i vapenhuset, eller vad nu hallen i kyrkan heter, och bara väntade på att musiken skulle börja. Fjärilarna som flög rundor i magen på mig. Våra händer som hela tiden smekte den andres. Vi kunde inte släppa varandra. 
Och där, den första tonen och dörrarna gick upp och vi började gå. Vi såg nog på varandra hela vägen fram. Leendes och varma inombords. Kändes som om det bara var vi som existerade.
Väl framme och prästen började prata.
Vännen var så nervös så svetten rann på honom och han torkade med servetter hela tiden och till slut fick ta av sig glasögonen för att dom immade igen hela tiden.
När vi sa våra löften och vi båda fällde en tår eller två för vännen.
När ringen sattes på fingret och vännen frågade lite försynt om det var rätt.
Och när allt var klart och vi vände oss om och såg att där var andra också i kyrkan. För det kändes som om det bara var han och jag i vår lilla lyckliga bubbla. Men att få vända sig om och se leenden gjorde nog mitt leende ännu bredare. Att vår lilla skara av nära och kära delade vår dag.
Vi hade det så enkelt men ack så underbart.

Och detta är ett av många favoritminnen jag har.
När vi blev man och hustru.

 

I morgon: Dag 18 ~Min favoritfödelsedag~