Att skriva en krönika

Jag fick en väldigt fin kommentar igår av vännens underbara systerdöttrar.

-Du borde bli journalist eller skriva några krönikor (kanske inte ordagrant men ni förstår innebörden).

Jag blev riktigt smickrad över detta och har naturligtvis suttit och googlat som fasen idag för att se vad en krönika är. Vännen sa att det är sådant jag redan skriver här så jag var bara tvungen och se om det stämde.
Journalist tror jag inte jag skulle klarat av. Men det är klart. Det finns kanske snälla journalister också.

“Hur skriver man en krönika?

Krönikan har på senare år blivit en mycket populär genre. Den dyker upp i nästan alla dagstidningar och även i TV. När det är ett stort sportevenemang , tex OS, brukar ofta någon kändis i slutet av programmet ge sin bild av händelserna. Om du skriver ner det som du har upplevt och hur du reagerade på det, skriver du en krönika. En krönika är en personligt skriven artikel om vardagliga händelser.

Krönikan bygger på en personlig upplevelse. Krönikören iakttar vardagen och lägger märke till saker som andra kanske inte tänker på. Men han beskriver inte bara det han ser och upplever, utan berättar också vad han personligen tycker och tänker om det han ser. Det är just de personliga åsikterna som är krönikans kärna.

En krönika är ofta en kommentar till vad som just nu händer i samhället, en nutidsanalys. Den kommenterar de små sakerna som händer i samhället, och som ingen tänker på. Krönikörens plats är i vardagen bland ”vanligt folk”. Krönikören känner av åsikter och stämningar, men följer inte bara flocken. Uppgiften är att ifrågasätta och fundera på varför folk beter sig som de gör.

Krönikans uppgift är att vara underhållande. Att kunna måla upp bilder som läsaren kan se framför sig och beskriva situationer på ett humoristiskt sätt är ett stort plus när man skriver krönikor. Så det är fritt fram för lite ljug och överdrifter. De upplevda händelserna kan behöva bättras på lite grann.

Igenkänningsfaktorn är också viktig. Läsaren tycker att det är roligt att känna igen sig. Om du tex skriver en krönika om den dåliga skolmaten räcker det inte att gnälla, utan krönikan ska också kryddas med självupplevda händelser i skolans matsal.

Den som skriver en krönika har en stor frihet vad det gäller språket. Det är en personlig text. Man ska använda sitt eget språk inom rimliga gränser.

Om ämnet är allvarligt passar det inte alltid med humor. Men en allvarlig text kan vara både underhållande och personligt skriven.”
Texten är hämtad HÄR.

Och naturligtvis stämde det när vännen sagt det . Många av mina inlägg är faktiskt små krönikor av händelser i och runt mitt liv. Lästa reflektioner eller bara små aha-upplevelser som ploppar upp i huvudet på mig.
Men jag hade nog haft svårt att plocka ut vilka av mina inlägg som faktiskt är krönikor och vilka som ligger på gränsen.

Men det tändes ett litet frö av hopp ändå.
Man kanske skulle försöka få lite publicerat, tillsammans med miljontals fjortisar antagligen, för att visa vad man kan.
Jag älskar verkligen att skriva och när jag dessutom hittar vissa ämnen som engagerar så går jag igång med en gång. Då kommer det bara ord och fingrarna dansar fram på tangenterna och jag är väldigt svårkontaktad just då. Jag blir helt enkelt en liten ordbajsare fast med något vettigt att säga. För ordbajsare kan jag nog vara många gånger med det blir inte så vettiga saker.

Och någon gång kanske alla mina publicerade krönikor kan bli en efterlängtad bok. För jag vill fortfarande skriva en bok men jag vet fortfarande inte om vad och hur jag gör.
Bra dröm, eller hur som tål att funderas på?